161

…med bortdomnade fingrar och tår stod vi tidigt en söndagsmorgon i januari vid Sevedskvarn, Färnebofjärdens nationalpark. Termometern visade på ca -10°.

När man kommer till en ny plats, ett nytt område, så är det så mycket att ta in.

Vi hade bestämt redan från början att våra kameror skulle monteras på dom enbenta stativen och låta dom trebenta ligga kvar i bilen, tills vidare. Vi skulle ju bara ta en av dom uppmärkta vandringslederna och då funkar det enbenta alldeles ypperligt. Så var det tänkt…

Men först skulle vi bara ta en snabb titt på forsen…

Och vi blev fast… Fast där vi stod bredvid det brusande vattnet… Jag tror bestämt att vi nästintill frös fast… Åtminstone var det så det kändes innan vi bestämde oss för att tina upp med något varmt i magen.  

171

Vad som fick oss att nästan frysa fast var dels det forsande vattnet och lusten att fånga något magiskt i minnet. Dock kände jag rätt så snart i den bitande råa kylan, att det inte var någon superidé att stå där med kameran kopplat på ett ben…

Önskan att få till en vacker bild med något i skärpa och vattnets framfart i en skön mjuk rörelse/oskärpa blev inte jättelyckad eftersom benen skakade av kyla och konsten att stå så där blickstilla som det behövdes med ett ben… var liksom kört. Visst gjorde jag mina försök att ta stöd av en trädstam men när kroppen skakar och fingrarna nästan stelnat av kyla så var inte det heller det bästa alternativet…

Så därför valde jag att istället plocka fram leklusten. Och jisses vad kul det var 🙂 🙂 . Alternativet att gå till bilen och hämta dom extra benen… Nopp, det var jag alldeles för lat för att göra.

Och OJ, vad tiden försvann. Den gör ju det när man har roligt 🙂 🙂 .

181

191

211

Jag testade panorering vilket kändes så passande till det forsande vattnets framfart. Men så klart när man är ute på fotorundor så kan ju bilder se riktigt bra ut när man tittar runt direkt i kameran… Men HUR många gånger har man inte kommit hem och känt sig oerhört besviken över det verkliga resultatet… Så förhoppningen var inte superhög den här gången heller. Speciellt inte med förutsättningarna med den bitande kylan och bortdomnade fingrar och skakiga ben….

MEN jag blev så otrolig nöjd. Hade absolut inte väntat mig att finna så pass många bilder som jag kände mig nöjd över… DET är lycka!

221

Det är så kul att testa och leka. Kör ju nästan bara i manuellt läge så då har jag all möjlighet att styra över bländare, slutartid och ISO. Leka och testa kan man göra i det oändliga.

201

Någonting annat som fick oss att stanna kvar med risk för att frysa fast 😉 var fåglarna som bjöd upp till ljuva toner och poseringar. Som den lilla Kungsfågeln, Sveriges minsta lilla fågel med den ljuva stämman, som jag lyckades få till skapligt med tanke på hur snabb den är. Det blev 1 hyfsad bild och resterande bara skrutt. Flera bilder visade sig vara tomma på Kungsfåglar dessutom… Hade inte märkt att dom begett sig till en annan gren… Men så är det att försöka sig på att vara fågelfotograf 😉

231

En annan störtcool pippi är Strömstaren 🙂 Det här var första gången som vi fick uppleva dess närhet. Rackarns vilken rolig fågel. Och snabb som tusan! Strömstaren, Cinclus cinclus, Norges nationalfågel, är en fröjd att skåda och när den sen bjöd oss på en schysst ”pose”… där den stod i det forsande vattnet… DÅ blev den en av mina absoluta favoriter ❤

241

Efter en stunds uppvärmning tog vi oss en tur på den uppmärkta naturstigen. Den kristalltäckta kyliga spången knastrade under våra kängor och det ska ni veta… Solens strålar skänkte oss faktiskt en liten liten värmande känsla och trots den kyliga dagen så kände vi, yttepyttelite… att våren är på väg. Ja, kanske inte riktigt än, men vi är ju ändå på väg dit och just dessa ljusa dagar så får åtminstone jag lite vårkänslor.

251

En ensam and landade strax intill i det öppna vattnet, alldeles bakom dom torra frostbeklädda vasstråna som stod och försiktigt vajade i den svaga vinden.

141

Leklusten kom tillbaka när jag fick se trädstammarnas spegling i forsens vatten och solens låga placering. Bilden här ovan är en dubbelexponering med rörelse i exponeringsögonblicket. Väl hemma vid datorn har jag roterat bilden och dragit aningens lite i kontraster. I övrigt är bilden helt i sitt original. Det är den här typen av bilder som jag faller lite extra för.

261

271

Med kurr i magen kändes det så perfekt att stanna en stund vid en av de välordnade grillplatserna som ligger belägna alldeles nära forsens brusande vatten.

Medan kära sambon, eldmästaren, ordnade röksignaler passade jag på att hålla fingrarna mjuka på avtryckaren genom att vända mig mot den låga solen och rikta objektivet genom trädens frostiga kala grenverk. Vilka underbara mönster. Motiv som föreställer allt möjligt och ingenting.

281

Ljudet av sprakande, knastrande torra vedklabbar som fått fyr… så härligt! Flera gånger, likt en tjatig papegoja upprepade vi fraser som;

det här är livet, det här är lycka, det här är kvalitet i livet ❤

Känslan svår att förmedla, rekommenderas att upplevas…

Och som alltid smakar maten och fikat alltid extra gott när man befinner sig ute i naturen. Den skönt sprakande brasan funkade även perfekt för att få oss, något stela och kylslagna individer, att tina upp en aning. Åtminstone så pass mycket att vi efter måltiden kunde fortsätta ett tag till… för att ta vara på dagens sista värmande ljus.

151

Under dagen sågs många besökare komma och gå. Övervägande delen bar på stora kameror, ”lååånga objektiv, låååånga kikare”. Vi valde att inte ställa oss i det sällskapet. Dels för att det inte är det vi önskar när vi beger oss ut i naturen, dels för att vi inte riktigt visste vad vi skulle söka efter i objektivet. Visst kunde vi valt att rikta kamerorna åt samma håll men det är ju en fördel om man vet vad man ska söka efter 😉 Visst hade vi kunnat fråga… 

Det gjorde vi… Innan vi gav oss av hemåt. Träffade en äldre herre som dom sa ”var den kunniga” på området 🙂 Han berättade att det nog var bävern och uttern som dragit till sig besökarna med dom låååånga objektiven.

Någon utter eller bäver såg inte vi till innan vi stelfrusna och bortdomnade gav oss av hemåt men vi kommer absolut att komma tillbaka till den här fantastiska platsen. Enligt den kunniga herren finns det även gott om lodjur i området och även en mängd olika fågelarter. Att naturen sen är vacker gör ju besöket ännu mer givande.

291

Ännu en gång landade vi hemma, otroligt nöjda över dagens upplevelser och kunde konstatera att kontrasterna i livet är fascinerande…

Inom snar framtid ligger vi under svajande palmblad, med en svalkande pina colada i handen… i den sköna värmen… och tonerna från den brusande forsen har bytts ut till Bob Marleys sköna gungande rytmer…

Ja… livet är kontrastfyllt

och härligt!! Ha det gott ni alla goa vänner

Pst.. du vet väl att du kan se bilden något större om du klickar på den 🙂

Annonser