Ni vet den där känslan…

… den där så härligt bubblande känslan

av lycka ❤

Den har nått mig med storm…

Jag hade på känn…

Hade en liten aning…

Men kunde förstås inte vara helt säker…

När jag sen Annandag Jul satt vid bordet, med paketet framför mig…

Då slog hjärtat frivolter och fjärilarna i magen levde rövare 😉

Innerst inne visste jag ju ❤

Jag klarade inte av att öppna paketet helt på egen hand. Det var ju ändå både till mig och maken så jag överlät halva öppningen till honom…

Jag bröt ihop innan det ens var öppnat… Övriga familjen som inte var närvarande just då kom till bords och började förstås undra varför jag satt där och storgrät…

Tårarna var av fullkomlig lycka ❤

Jag skulle bli farmor och maken bonusfarfar ❤

Färgen på tossorna gav oss vetskap vad som fanns där inne i magen…

Vinter övergick i vår och spänningen och förväntan ökade för var dag som gick…

Så kom dagen… ett ”sms” att det var nära ❤ 

Minuterna, sekunderna, timmarna den dagen när jag var på frukostdejt med en väninna kändes som en evighet…

Sen kom ett sms att allt var klart ❤

”När lillan kom till jorden

det var i maj när göken gol,

sa mamma att det lyste

av vårgrönt och av sol” 

”Du kloka lilla tös som valde en alldeles egen dag”

SÅ många i familjen och släkten som firar sin dag i Maj och underbara, vackra lilla prinsessa som valde sin egen ❤

Och jag kan sen den här speciella dagen lägga till titeln

Farmor ❤

Och som många andra mor- och farföräldrar så känner jag mig precis lika stolt, speciell, lycklig och njuter av det som kallas livets efterrätt. Eller som det står i en artikel jag läste när jag googlade på ”livets efterrätt”…

”Efterrätten barnbarn” har numera blivit huvudrätt 🙂 ❤ 

SÅ klart det har 🙂 

Annonser

Som vi har väntat…

Genom åren har vi på sociala medier sett så många fantastiska bilder på ugglor. Och gissa om vi har väntat, längtat och hoppats på ett möte med en uggla. Den så kloka, magiska och oerhört spännande fågeln.

Hur svårt ska det va liksom…??? 😉 ALLA andra tycks ju se ugglor så varför inte vi?? Öh… fast så enkelt är det ju inte om man nu tror det…

Hade visserligen äran och turen att fota en unge för ca 2 år sen och det var lycka!! Men både före den händelsen och så här efteråt har det varit väldigt fattigt på ”ugglefronten”.

Tänk så många träd man spanat in och tänkt att… ”Det där ser ut att var en perfekt plats för en uggla” och tänk så många platser man passerat och tänkt att ”här borde det finnas ugglor”… utan att egentligen ha någon större kunskap eller kännedom. Mer en känsla…

Tills alldeles nyligen 🙂

När någon viskade i vårt öra…

Sagt och gjort. Vi gav oss av med STORA förhoppningar om att få se Lappugglan. Vi gav oss av i skymningen, träffade en mängd andra kikare- och kameraprydda män och kvinnor som ville samma sak som vi. Se och ev fota Lappugglan. Vi mötte holländare, fransmän, skåningar och andra. Vi fick se andras möten och bilder, tagna på Lappugglan, dom stunder som vi inte var där.. (f-n! hur svårt ska de va liksom!! ) men det gjorde ju att förhoppningen om ett möte fanns där väldigt nära. Vi tog med lillasysters fågelkunniga sambo en tidig morgon i april men Nähä… inte då… Inte den gången heller! Men hoppet levde och det blev otaliga besök till just den där platsen.

Vi såg och mötte harar, rådjur och hjortar.

En galet tidig morgon innan solen vaknat gav vi oss iväg, igen 😉 och det var då som älgen stod där på ängen och åt. Det var ju spännande att komma så pass nära ändå och den där speciella känslan infann sig i magen. Känslan att idag! skulle mötet med ugglan ske! 

Så vi spanade extra mycket den där morgonen. Så mycket att vi nästan höll på att bli översprungna av vildsvinsflocken!!! Precis framför oss på en liten grusväg i skogen hördes ett ”grymtade ljud” och plötsligt från ingenstans brakade det till typ 10 m framför oss.!! Och över grusvägen sprang det först en jättebest och strax därpå resten av sällskapet!!!

Undrar vem som blev mest rädd?? Vi eller dom… Kan säga att min puls gav en rejäl peak på min aktivitetsklocka! Och jag kände på mig att den här morgonen skulle bli speciell 🙂

Solen klev upp och ljuset blev så där härligt varmt. Göken som sjöng i trädtopparna blev nyfiken och tog sig en runda strax ovanför oss där vi stod vid ett kalhygge. Ett sällskap, för mig, okända fåglar hängde och dinglade i tallgrenarna och mina spanarögon var på topp.

Otaliga steg har vi tagit kring just den här platsen. Otaliga blev besöken och många människor har vi mött. En man visade en kväll en bild på Slagugglan som han stötte på just på den där grusvägen som  vi nötte ut med våra besök, men vi såg aldrig någon Slaguggla heller. Trots den där ”nu-händer-det-känslan” så fick vi aldrig några möten med någon uggla… MEN!

Så kom den där viskningen och en ny plats blev målet…

Exakt, på dagen för ett år sedan, satt vi på vårt första nattpass i norra Finland och fick uppleva den där magiska, fantastiska, uppfyllda känslan av spänning när vi fick se björnen för första gången och den här kvällen, 1 år senare fick vi ännu en gång en magisk upplevelse ❤

Tänk så många gånger vi pratat och funderat kring ”Undrar vad det är vi ska förvänta oss, egentligen? Hur stor är ugglan, egentligen? Är den lätt att se eller sitter den välkamouflerad? Ska vi rikta blicken högt upp eller ska vi spana längre ner? SÅ många tankar och funderingar…

Så kom mötet ❤

Och den gick inte att missa ❤

När vi kom åkande på den lilla grusvägen så såg vi den direkt. Den majestätiska Lappugglan, ståtligt sittandes på en pinne på andra sidan ängen, just framför raden av skönt gröna granar. Vi blev sittande en kort stund i bilen. Alldeles tagna, lyckliga och tysta… Kände att den där pangbilden på Lappugglan inte fanns där just då… Den satt ju väldigt långt bort (bilden något beskuren, med en brännvidd på 560 mm) men vad gjorde det, egentligen?! Nu var vi ju här ❤  Och vi var inte ensamma. Det är man sällan vid dom här mötena.

En tysk besökare satt i sin bil och spanade och en man vi träffat tidigare satt i bilen framför oss. Alla med kameraobjektiv riktade mot ugglan. Efter en stunds stirrande och fotande tog vi oss ut och pratade med de andra. Tillsammans med mannen vi pratat med förut gav vi oss iväg en liten bit framåt på grusvägen för att sen ta en avstickare och slutligen stanna vid ett kalhygge. Vi klev ur våra bilar och började skanna av området 

Det var tyst, tomt och öde. Några småfåglar kvittrade i den annalkande skymningstimmen och myggen och knotten började öka i antal för att rätt snart bli väldigt irriterande och närgångna. Maken, jag och mannen språkades om ditt och datt och alla möjliga världsliga ting. Uppgivna och nästan redo att ge upp bad jag maken att rikta sitt objektiv mot en avkapad trädstam, belägen på andra sidan hygget. En stam jag stått och kikat på ett tag eftersom jag tyckte mig se något som rörde på sig. 

För visst ser ni väl också Lappugglan? (Bilden är kraftigt inzoomad 🙂 🙂 )

Och jag kan härmed konstatera att min falksyn kvarstår trots att jag känt att den blivit aningens försämrad sista åren och varit redo att boka tid hos optikern… 😉 Vilken lycka att vi fastnade i diverse diskussioner om ditt och datt och blev kvar ett tag. Nu har jag förstått att Lappugglor är/kan vara väldigt nyfikna så det dröjde inte länge förrän den sakteliga rörde sig mot oss och stunden var fullkomligt magisk!

Sakta och försiktigt fick vi möta den här magiska Lappugglan på nära håll. Skymningstimmen gjorde att förhållandena för fotografering inte var dom mest optimala men vad gjorde väl det. 

Ugglan varierade sina platser. Spanade ömsom på oss, ömsom nedåt marken för att kanske ha turen att finna lite nattamat 🙂  

Vi var nära på att ge upp när mörkret tog över och Lappugglan flög bortöver. Kamerorna placerades i bilen och vi gjorde oss redo för hemresa, men det blev så att vi blev kvar ytterligare en stund för att fortsätta prata om ditt och datt. 

Och så, mitt i en mening… känner vi oss väldigt iakttagna…

Rakt framför oss, på en stubbe nere i det höga gräset, typ 8-10 m framför oss sitter Lappugglan och spanar. Alltså, Wow!!! Det var som att den liksom ”- Hallå, ursäkta mig men här är jag! Ska ni redan åka?” 

Jag kan lova er att kamerorna åkte ut ur bilen fortare än dom någonsin tidigare åkt ut och Lappugglan satt där snällt och poserade i det dunkla sommarljuset, denna magiska, underbara junikväll vi sent ska glömma ❤ ❤ ❤

En helt oförglömlig kväll var till ända och nya mål sattes upp. Nya besök planerades och har i detta nu avklarats och flera magiska möten har vi packat ner i bagaget. Mer om det en annan gång.

Tills nästa gång… Må så gott och ta vara på livets alla möten.

Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

2018

Tittar ut genom mitt fönster i rummet där jag nu sitter för att sammanfatta året som snart passerat.

2018

Termometern pendlar kring nollan och i ögonvrån ser jag hur snön, som så fint täckt dom vilande trädgrenarna, faller till marken. Önskar så att det skulle stanna kvar och lysa upp vår mörka årstid. Säga vad man vill om vinter och jul men det finns inte så mycket som är vackrare denna årstid än när träden, växterna och marken täcks av bomullsliknande ljuvligt vit vinterklädsel ❤ Jo, det förstås…

får man önska så ska himlen också vara så där vackert blå, termometern ska stanna på typ -2 och ute ska det vara vindstilla… 😉 I handen ska jag ha en kopp fylld av varmt och gott kaffe och i sinnet ska det vara frid ❤ 

Nog om önskningar… Nu ska jag testa minnet för en stund och lägga undan all julstress.

JANUARI

Årets första dag tillbringade vi ovan molnen.

En annan typ av vit bomullsliknande klädsel 😉 låg under oss i många timmar under vår hemresa från Phu Quoc. En vietnamesisk ö där vi befann oss under jul och nyår. En plats som fascinerade oss på många sätt. En resa att ha i sitt minne med många, kanske lite udda upplevelser. Tveksamt om jag kommer att återvända till just den platsen igen… Men oerhört tacksam att jag varit just där ❤  (Läs inlägg) (Läs inlägg) (Läs inlägg)

Dagen efter hemkomst var mindre rolig… Den dagen tillbringade jag på akutmottagningen. Tack och lov kunde man utesluta något allvarligt. Tacksam att jag ändå tog mig dit för det ska mycket till innan jag uppsöker sjukvården. 

FEBRUARI

Vintern och kylan tog ett krafttag över vårt avlånga land.

Maken och jag tog många vintriga fotopromenader både hemma och vid vårt fina torp. Ett besök i ett något snöfattigare men kallt Göteborg hos dottern hann vi också med. Ville ju så gärna hinna träffa henne och hennes sambo innan deras backpackerresa skulle gå av stapeln. 

Fotot ovan som får representera Februari är taget strax utanför Karlskoga och alldeles i närheten av torpet.

MARS

Vintern hängde envist kvar i början på månaden och i trädgården hade vi celebert besök 🙂

Ett besök vid torpet blev ett snopet besök där snömassorna tagit över och gjort vägen oframkomlig så det blev en t.o.r-resa samma dag.

Dottern for iväg till varmare breddgrader och min yngsta lilla grabb blev plötsligt myndig. Vad hände liksom?? Min lilla grabb… Nu 190 cm hög, skostorlek 46-47 och fyllda 18 år 🙂 ❤ 

Vi började så småningom känna oss mer och mer hemmastadda i vårt nya hem. Var sak på sin plats och några rum fick nytt utseende. Sakteliga började vintern till slut ge vika och man kunde ana våren ❤

APRIL

Som så ofta så när det väl sker, så sker det så fort…

Från full vinter till en vackert färgglad och blomstrande natur i ett nafs…

och maken och jag började umgås allt som oftast, liggande på marken, i havet av vårblommor, med varsin kamera framför näsan. 

Underbara vår!!!

Besöken vid torpet blev av liksom flera fotopromenader. En utflykt till Sevedskvarn hanns också med. Älskar fotoutflykter ❤ (Läs inlägg)

MAJ

Underbara Maj, en av årets vackraste månader. Och fotoutflykterna ökade i antal vilket jag blir påmind av när jag bläddrar tillbaka i fotoarkiven…

-Sågdammen utanför Skultuna och bäverskådning. Alltid lika uppskattat 🙂 En plats vi besöker lite då och då.

– En ny plats för oss, Ormdalens Naturreservat i Skinnskatteberg, blev en spännande utflykt där myrorna inte kändes lika uppskattade som dom brukar… 

– Trädgårdsföreningen i Göteborg och folkvimlet under Göteborgsvarvet där maken deltog för första gången.

Till familjen kom det två nya spännande ägodelar… En Pentacon och en Carl Zeiss ❤  och en ny spännande värld gjorde entré 🙂

– Sista kvällen och natten i Maj tillbringades i framsätet i bilen på parkeringen vid Knuthöjdsmossens Naturreservat i Hällefors… Äventyr på ålderns höst 😉 (Läs inlägg)

JUNI

Oj oj… vart ska man börja??

Får nog ta det från början ändå 🙂

Efter ett par timmars sömn i bilen gav vi oss ut i ett magisk Knuthöjdsmossen och tillbringade första dagen i Juni på denna så vackra och fascinerande plats. Dimma, sjörök, stillhet… som under morgontimmen byttes ut mot fågelkvitter och efterlängtat besök av Smålommen. Vad mer kan man önska när man besöker denna magiska plats 🙂 (Läs inlägg)

Onsdagen innan Midsommar kom så dagen vi väntat på… Resan med Rovdjursland tog sin början och de dagar som sen följde blev en upplevelse vi aldrig kommer glömma. Så många känslor, så många möten, så många ögonblick. Nya vänner, nya upplevelser. Kan egentligen bara sammanfatta veckan med ett WOW kantat av en massa kärlek ❤ !!! Och om allt klaffar så kommer det bli en repris. Samma plats men en annan tid ❤ (Läs inlägg)

Om Juni månad började lite kylslaget så var avslutningen något helt annat…

JULI

Sa till mig själv en dag i Juli, när jag stod och svalkade av mig i duschen, att när jag fryser som mest i vinter ska jag inte säga ett ljud… Jag älskar verkligen sol och värme och det låter kanske hemskt att säga det, men ibland blev det faktiskt lite väl mycket av hetta och svett…

Och det planerade trädgårdsarbetet fick stå tillbaka. Orken gick till att klara dagen och leta skugga och svalka. I arkiven kan jag se att bilderna mestadels är hemifrån trädgården. Några fotoutflykter blev det ändå av men dom var alla i våra närområden förutom en dag då vi tog med barnen till torpet. 

I mitten av månaden kallade jobbet på mig igen och vardagen var ett faktum. Men värmen bestod och nätterna på jobbet blev svettiga. Och in i familjen kom ännu en ny liten pryl… Ett Helios-objektiv och vår lilla samling av nygamla objektiv fylls så sakteliga på. 

AUGUSTI

Besöken i den undre världen tog sin fart igen. Nej då… Nu syftar jag inte på den värld ni kanske tänker på när man pratar om ”den undre världen”… Jag syftar på den helt lagliga, vänliga, spännande, stora, lilla, världen vi har i vår natur. Den plats jag stormtrivs på förutom ett par mindre populära invånare…

Augusti var tiden då jag inledde mina egna forskningar och prövningar hur jag skulle klara mig från fästingattacker och otrevliga möten med älgflugan. (Läs inlägg) (Läs inlägg)

Kan säga er att det finns verkligen inget mirakelmedel som funkar 100%. Kan egentligen bara ge er 2 tips…

  1. Man får helt enkelt undvika att vistas i naturen, vilket vore nedrans så trist…
  2. Alternativt att man klär sig i rymddräkt vilket låter aningens jobbigt och bökigt…

Efter att ha drabbats av neuroborrelios med långvariga antibiotikabehandlingar som följd så står inte fästingen på min favvolista precis. Men överst på min hatlista står ändå älgflugan… Måtte den utrotas snart!!

Förutom detta så fylldes frysen med äppelkakor och äppelmos. Träden fullkomligt svämmade över av frukt. Och fotoutflykterna tillägnades våra ”nygamla” ägodelar, Helios, Pentacon och Carl Zeiss.

SEPTEMBER

Vackra fina höst.

September månad, den tid när naturen sakta börjar anta lite andra nyanser. Naturen fylls av läckerheter både till middagen och som spännande fotoobjekt.

Kylan gjorde sitt första antågande och långkallingarna fick ta plats i garderobens framkant. Mössan och vantarna kom väl till pass under ett par fotoutflykter.

Dimma och dagg skapade fantastiska upplevelser och fotografier. (Läs inlägg)

Torpet fick flertalet besök och det var då jag även bestämde mig för att inte vara alltför ofta i den närliggande skogen som tagits över av älgflugorna. Dom var t.o.m inne i bilen!! OCH innanför kläderna!! (Läs inlägg)

En vacker dag i slutet på månaden gjorde vi ett kärt återseende vid Hälleskogsbrännans Naturreservat. Dottern som var på besök fick en inblick i vårt kanske lite nördiga fotoliv 😉 Kan säga att det dröjde inte länge förrän hon hamnade i samma ”trans 😉 ”…

OKTOBER

Månaden när naturen exploderade av alla kraftfulla färger.

Månaden då den första frosten slog till och klädde naturen i de vackraste kristaller.

Förberedelserna var i full gång inför min första fotoutställning och bildarkivet fylldes av ”modifierade” små konstverk från naturen. Modifierade och skapade av Helios-objektivet där vi vänt på den främre linsen. Genom att göra så skapas det annorlunda och spännande bilder. Nu är det inte riktigt så enkelt utan det krävs en del trix under själva fotograferingen för att få fram effekten. Ljusförhållanden, bakgrund, omgivning och rätt handhållande av kameran ger förutsättningen för att få fram den önskade bilden. 

Fotopromenaderna och utflykterna varvades mellan närliggande natur, trädgården och Åholmens Naturreservat. 

NOVEMBER

Kyla och rimfrost. Mössa och vantar. Vintern tog klivet och kom för att stanna. 

Någon kylig känsla var det dock inte under helgen i början på November när vi var i Vårgårda på naturfotofestival där jag var med och ställde ut några bilder. Så många varma, goa kommentarer och omdömen gjorde mig varm i hjärtat. Hela festivalen med alla föreläsare var en fantastisk upplevelse. (Läs inlägg)

Vi passade även på, denna fotohelg, att ta en fotoutflykt till Nolhaga park när vi ändå bokat boende i Alingsås. En fantastisk park att besöka. (Läs inlägg)

Några fotopromenader för att fånga det vintriga landskapet har det blivit i vår närliggande skog.

Och vi tog även bilen till Hjälstavikens Naturreservat en kylslagen novemberdag för att hoppas på möten med den så oerhört spännande och vackra Skäggmesen. Vi hade turen att få se dom men oturen att dom, så klart, satte sig på fel sida av spången och bilderna blev därefter… Vinden denna dag var inte heller på vår sida och vassen svajade hej vilt till både höger och vänster… Men men… Fotoutflykter, friskluft och fika i naturen förgyller vardagen ❤

DECEMBER

Året är inte riktigt slut ännu men jag har valt att göra en summering redan nu.

December månad har inte bjudit på några fotopromenader alls. Inspirationen har varit på noll. Orken har varit bortblåst. Krämpor av olika slag har tagit över och det har varit långt mellan skratten. 

Torpet fick ändå ett vintrigt besök i lördags när äldsta sonen, vår hjälte ❤ tog med sig dom rätta prylarna och hjälpte oss ta rätt på det 15 m höga rönnträdet som en höstdag med stormens hjälp landat i trädgården. En dags jobb av oss tre ger oss ved för lång tid framöver så det var verkligen värt allt jobb. Några foton hann jag inte med under helgen. 

Men jag tog ut och luftade kameran igår för en kort stund, men gick inte längre än runt huset. Orken har tyvärr inte heller räckt till att kika in hos alla er fina bloggvänner som kikar in hos mig. Men det kommer bli bättre, det vill jag lova er. Bättre på många sätt. Förändringens tid är inne ❤

Det nya året, 2019, kommer för mig att innebära ett avslut och början på något nytt. Just nu, just idag, känns allt riktigt bra. Nu håller jag alla tummar jag har att det blir så bra som känslan säger. 

Tills vi ses och hörs igen…

Önskar Er alla fina vänner en riktigt

GOD JUL

och

ETT GOTT NYTT ÅR

Rörd och berörd…

…precis så var min känsla i helgen efter att ha varit på en fantastisk vernissage och föreläsning av bevarandefotografen Tom Svensson på Naturfotografiska i Hallstahammar.

Att få se hans bilder är både gripande och fascinerande.

Fascinerad blev jag av alla hans fantastiskt vackra bilder. Bilder på välmående och lyckliga djur i sin naturliga miljö. Där dom ska vara, äta, leva och må gott.

Tagen och berörd blev jag av alla bilder och reportage om hur många många av våra vackra vilda djur har det på vår planet. Fruktansvärda liv och öden, plågsamheter, tortyr, orsakade av människor. Människor som man tycker borde veta bättre. Hur kommer det sig då att människan tappar allt vett och kan bete sig som dom gör…?

Pengar!!! 

Absolut! Jag vet… Många många människor far väldigt illa på vår jord, det vet jag. Men nu var temat våra vilda, vackra utrotningshotade djur. 

Utrotningshotade pga människan.

Utställningen består av en mängd fotografier med olika budskap. Bilder i färg visar på djurens ideala och naturliga miljö och liv. Som det ska vara. Som vi vill att det ska vara. Det som borde vara det självklara.

Bilderna i svartvitt visar det otäcka, det hemska, det ingen önskar men som tyvärr är en del av sanningen, en del av vår verklighet för många av våra vilda djur.

Vad kan du och jag göra då?

Det är förstås svårt för var och en av oss, att göra allt. Men alla kan vi göra lite för att det i slutändan, kommer att leda till något stort och gott och livräddande.

Jag har bestämt mig för att jag måste börja bidra till att rädda det jag kan. 

WWF – Palmolja

Naturskyddsföreningen

Julmys utan miljöförstöring

Uppmana ALLA jag känner att ALDRIG ta selfies med djur. Och redan i helgen anmälde jag bilder på Instagram som visade stora björnar posera tillsammans med lättklädda flickor…

Kanske var det alla intryck från lördagen som gjorde att jag hade så svårt att finna ro och få den där rätta känslan när jag och maken gick ut på en fotopromenad söndag eftermiddag. 

Naturen var klädd i en glittrande, vacker och skör skrud. Gnistrande vacker men ack så kall. På kamerahuset satt ett nyinköpt objektiv, ett ryskt exemplar av modellen äldre. Även kallad ”bokeh monster”. Ett Pentacon 135 mm, f2,8. Men trots härliga förutsättningar fick jag inte till det, men det är så här det kan vara ibland. Efter många exponeringar och sökning efter rätt motiv bytte jag till det mindre objektivet, Pentacon 50 mm, f1,8, modell äldre. Det tillsammans med en mellanring gav mig möjligheten att komma nära. 

Riktigt nära 🙂

Har ni aldrig krupit in i en ormbunke förut… kanske inget man gör så ofta med tanke på vad förbipasserande och omgivningen ska tänka i det ögonblicket… MEN gör det. Skit i andra!

Sätt er ner och ta er en titt, se er omkring… Särskilt nu när dom står där, lite molokna och torra. Det är så vackert, så intimt. 

Sagt och gjort… efter lång stund av ingenting blev det desto längre vistelse inne i ormbunkshavet ❤ och mååånga bilder.

Men när kylan och vätan tog klivet in till långkallingarna och fingertopparna kändes som stela pinnar fick jag lov att ta mig upp. Med mycket möda, stånk och stön kunde jag till slut räta ut min stela knarriga kropp och gå vidare. 

För att en bit därifrån åter hamna i markläge. Den låga solens sken genom träden gav ett underbart ljus på dom gnistrande diamanterna i det höga gräset. Just sånt kan man ju inte bara gå förbi 😉

Inte heller kan man passera små gyllengula rumpor klädda i gnistrande kristaller (eller upp-och-nervänt hjärta om ni hellre ser det så 😉 ) utan att fota så… sagt och gjort ❤ 

Kalla om näsa och tår fick vi ändå till slut ge upp. Fotopromenaden avslutades med några exponeringar med mitt ”moddade” Helios. Objektivet som absolut lever sitt egna liv och som skapar en värld som bara framkommer på dataskärmen. 

När jag i detta nu blickar ut genom mitt fönster ser jag snöflingor stora som dasslock singla ner på en snart vitklädd mark. Den otäcka kylan vi hade igår och dom senaste dagarna har nu närmat sig 0-strecket och naturen är mer blöt än sprakande. Inspirationen och suget att adventspynta har intagit mitt trötta jag så snart ska vårt hem lysa av stjärnor och stakar.

Tills vi hörs och ses

Puss och Hej

från Lilla mig ❤