Finns det en mening?

– ”Klockan 10”

hör jag maken viska där vi sitter i passet denna lördagskväll i början av juli. Regnet har upphört men på den blå himlen har tunga mörka ovädersmoln envist hängt sig kvar. Konstaterade att kontrasterna mellan den sommarklädda naturen mot den mörka himlen är ljuvligt snygg och gör sig mäktig och effektfull på bild.

Jag har haft möten i naturen där känslan inom mig blivit stark. Enormt stark, påtaglig och känslosam. Så speciell att jag funderat och haft tankar om att det funnits en mening med mitt möte.

Det kanske inte finns någon mening alls… Kanske var det bara en slump… Men vad jag känt dessa gånger har varit så speciella så jag har svårt att få bort den där känslan… Och faktum är, att jag inte vill hitta någon annan orsak eller ta bort känslan heller. Jag vill ha den kvar. Jag vill bevara den inom mig. Jag pratar inte om den ofta och har inte nämnt den för många.

Men så i detta nu, när termometern äntligen tagit ett kliv ner och trädgården fått sig en rejäl genomblötning, utan min hjälp 🙂

…sitter jag vid skrivbordet  och skriver om det på bloggen 😉 .

Många människor som haft nära möten ägnar säkerligen inte någon som helst sekund åt att ens tänka i dessa banor… Var och en får ju så klart känna, tycka och tro vad man vill. Men om jag möter någon som upplever samma sak så blir jag tagen och lyssnar intressant. Finns det en mening med magiska möten?

En del möten jag hade strax efter att mamma gått bort vill jag inte prata om här. Dom vill jag bevara i mitt innersta ❤

Dom berörde mig starkt på många sätt ❤

Men jag vill berätta om ett annat möte, ett väldigt speciellt och nära möte.

Jag vill berätta om en kväll på hygget…

27,1

Runt omkring i länet var det festivaltider och vädret var rätt så instabilt. På himlen hördes muller från dom mörka molnen och från stan dånade annat muller. Muller från alla tillresta veteranbilar. Maken och jag kände att vi ville trotsa vädret och bilköerna och ta ut vår bil på en tur. Inte för att trängas med alla andra på olika tillställningar, nej nej nej… det är inte riktigt vår grej 😉 Vi ville ut i skogen för att se om vi skulle ha lyckan att ännu en gång få se lappugglan.

Vi styrde bilen mot kalhygget. Det kändes nästan lite öde, men vad gör det? Det är ju där och då vi trivs.

Kaffetermosen och tilltugget låg redo i ryggan. Mygghattarna, myggsprayen och vår nya ägodel, Thermacellen, ”räddaren i nöden” låg redo att användas. För ni kommer väl ihåg bilderna på mig, maken och alla knott från mitt förra inlägg!! Nu jädrar skulle dom få! 😉

Vi såg den mäktiga lappugglan så fort vi klev ut ur bilen. Långt bort vid skogskanten satt den. Vi närmade oss försiktigt med kamerorna redo. Just den här ugglan var dock inte särskilt intresserad av oss tvåbenta individer som kom strosande på grusvägen. Den vände rätt snart ryggen till och gav sig av in i skogen. Smått besvikna bestämde vi oss ändå för att stanna kvar. Kvällen var ung och regnmolnen skingrades i skyn. Vi satte oss bredvid varandra i passet och tog in vad som skedde just i stunden.

51,1

Likt två besökare på en tennismatch gick våra huvuden från höger till vänster, från vänster till höger. Dock utan varken spelare eller boll… Kändes nästan lite fånigt och faktiskt rätt komiskt 😉

Strax bakom oss, inne i skogen, hördes några småfåglar höja sina röster och vi nämner det för varandra, att nu, nu kanske nåt är på gång… Men det fortsatte att vara en lugn kväll på hygget. Men så…

hör jag maken säga, lite halvtyst… – ”Klockan 10″…

HUR är det ens möjligt att missa lappugglans inflygning?? Den är ju inte direkt liten 🙂 ( Läs: Fakta Lappuggla ) Men den, lappugglan alltså 😉  är en attans så skicklig och ljudlös fågel som har förmågan att göra en mäktig entré ❤

Det är ren magi!

Vi valde att sitta kvar och se lappugglans plan för kvällen. Jösses, vi satt ju på första parkett liksom och vem vill lämna den platsen??!

Just den här individen kändes mer nyfiken av sig så vi följde försiktigt med på avstånd när den flög mot parkeringen. Till en början höll den sig kring skogsdungen och vi iakttog varandra, på håll. Tog några bilder där den satt så ståtlig och snygg på den lutande torrakan. Så plötsligt lämnade ugglan sin plats…

Och med fokuserad blick styrde den färden mot ny destination, ny sittplats. Och mina inställningar på kameran var inte avsedda för ugglans nästa drag men vad gör väl det…

När man får slutresultat som dessa något överexponerade, high-key-bilder. Och… när den dessutom valde en plats, rakt framför mig ❤

( Det är inte ofta jag blir impad över mina bilder men just den här bildserien gör mig ändå liiite stolt 😉 )

Så satt den där, i snålblåsten och liksom skapade en naturlig förhöjning av stammen. Ömsom riktades blickarna nedåt oss, ömsom åt sidorna, kanske på jakt efter en smarrig lördagsmiddag. Blåsten fick den vackra ugglan att stundtals påminna om en ”bad hair day”. Så vansinnigt söt och vacker och känslorna i hjärtat liksom svämmar över när jag ser tillbaka på bilderna. 

Känslorna som infinner sig denna stund, när lappugglan sitter rakt framför oss är obeskrivlig, speciell. Att vara så nära denna mäktiga uggla är en ynnest, en ära. Och man kan verkligen se och känna hur den har koll på oss. Man får liksom ”kontakt”.

Vad som sen skulle hända är svårt att beskriva med ord. Händelsen går att återberätta men känslan… 

Rätt som det var flög lappugglan förbi mig där jag stod på den lilla grusvägen. Att den skulle komma så pass nära var jag inte helt beredd på. Det var så att jag kunde känna vinddraget där jag stod och försökte fånga den på bild. Den var så pass nära att den inte fick plats i bilden. Just där blev känslan så oerhört stark och svårgreppbar. Att stå där och plötsligt ha en lappuggla så nära ❤

Ofattbart!!

Men nu tog inte berättelsen slut här…

Den flög förbi mig och över grusvägen. Satte sig strax bakom ryggen på mig och tittade nästan lite blygt mot mig när jag vände mig om och våra ögon möttes.

Våra ögon möttes flera gånger men vid ett tillfälle märkte man en viss oro. Lappugglan började se sig mer omkring och rikta blicken upp mot himlen och strax därpå kom en rovfågel inflygande över hygget. Den satte sig i en av topparna på en torraka en bit ifrån, men satt inte kvar länge utan flög rätt snart iväg.

Och det gjorde lappugglan också. Varken jag eller maken hann få fram kamerorna. Vi hann knappt reagera alls. Lappugglan flög förbi mig, så pass nära att om jag hade räckt ut min hand så hade vi mötts. Den tittade på oss, gled elegant någon meter ovanför marken, längs grusvägen, för att sen landa på en hög stubbe alldeles intill parkeringen. Kvar stod maken och jag och var alldeles tagna, berörda, rörda.

Vad hade vi varit med om egentligen?! ❤

Den känslan som infann sig var så stark, så ogreppbar. Den kändes i hela kroppen. I dom här stunderna känns kameran som en helt oväsentlig del i sammanhanget. Upplevelsen vi varit med om går inte att jämföra med en sparad bild på datorn. Den sparas bäst i våra hjärtan. 

Molnen drog ihop sig och det blev mörkare och mörkare. Regnet hängde tungt i luften och det dröjde inte länge förrän dom första dropparna trillade ner.

En hackspett sågs balansera likt en dansös på en torr trädgren och lappugglan flög in i den lilla skogsdungen nära parkeringen. Vi beslutade oss för att börja rulla hemåt. Tog bilen för att ta en sista sväng upp på hygget, upp till den lilla vändplanen. 

Spanade lite åt sidan, in i skogsdungen, på vägen upp. Regndropparna slog mot rutan så det kändes aktuellt med hemfärd.

Fick syn på lappugglan som hade tagit skydd under en gran. Ugglan gillade uppenbarligen inte regnet men det gjorde inte vi heller. Tog en sista bild där den satt bra skyddad och kamouflerad.

Vilken kväll!!! En kväll att minnas, länge ❤

Maken åkte upp och vände bilen på den lilla vändplanen. Rullade sedan sakta ner mot parkeringen och vägen ut, när han plötsligt tvärstannar bilen. Precis bredvid vägen satt ugglan på en liten pinne och iakttog oss på vår tänkta hemfärd. Som ett vackert avsked, ett ”God natt”.

Vilken avslutning ❤

En av dom bästa lördagskvällarna på länge ❤

Men nej, nej, nej… Inte sjutton kan man väl åka hem när regnet avtagit och lappugglan satt sig så fint, som att den ville göra sig synlig och kanske, ville den ha fortsatt sällskap denna lördagskväll i början på juli.

Just som vi stannat bilen och vevat ner bilrutan så kommer törnskatan farande likt en projektil. Dyker ner och attackerar ugglan. Den for upp och ner, fram och tillbaka och gick till attack flera gånger.

Lappugglan såg till en början inte ut att bry sig nämnvärt. Den ruskade lite på sig och såg ut att vara allmänt trött på rådande situation. Vi har nämligen varit med om just det här vid några andra tillfällen och ugglan har säkerligen varit med om det otaliga gånger. Men allt har en gräns. Till slut tröttnade ugglan och flög iväg…

upp på en trädgren lite längre in i skogsdungen… och efter for törnskatan. Snacka om dryg grabb…

Sen dröjde det inte länge förrän törnskatan satte sig snyggt och poserade precis bredvid oss där vi satt kvar i bilen, med nervevad ruta. Där var kanske haken! Den ville ju så klart också ha huvudrollen och vara med på bild! 😉

När lappugglan sen såg ut att ha tröttnat helt, flög den ner på ängen igen. Väl gömd bakom stammen på torrakan satt den helt lugnt och då och då kikade den fram som för att kolla om vi var kvar.. det behövdes inte många sekunders betänketid…

Bilen blev parkerad på nytt och vi gick ut till ängen för att fortsätta umgås och dela lördagskvällen med lappugglan. Vi hade verkligen fått en nyfiken kompis. En makalöst vacker och magisk kompis. Inte sjutton kan man väl packa ihop och åka hem när det var så uppenbart att ugglan ville ha sällskap. Och jag kan lova er att det var ömsesidigt ❤

Men även dom bästa sagorna har ett slut och så hade även denna så fantastiska lördagskväll på hygget. Mörkret tog över liksom tröttheten. Vår vän lappugglan sökte sig sakteliga längre och längre bort och vi beslöt oss för att NU, nu var det dags att styra bilen hemåt. Alldeles tagna av kvällens möte och upplevelse.

Hjärtat svämmade över av kärlek och värme. Vår kväll på hygget blev till  ett fint minne, ett speciellt minne. Och hur var det nu då…

Finns det en mening med dom här speciella mötena i naturen?? 😉 

Slutligen några ord hämtade ur boken: Djurens språk.

”Gör bruk av din egen visdom. För din visdom och tradition vidare genom t.ex skrift eller tal” 

= Ugglans språk

Ps, ni kommer väl ihåg att klicka på bilden om ni vill se den lite större 🙂

Kram och Hej

från en semestertjej ❤

Annonser

Nära möten

Vi har blivit som besatta, förhäxade, uggletokiga, fanatiska, förälskade… Vi kan verkligen inte få nog av alla möten med ”Lappen”. Dock, i detta nu, så har dom valt att hålla sig lite mer i periferin. Det var ett tag sen vi hade dessa fantastiska, magiska, helt ofattbara nära möten vi fick äran och möjligheten att få uppleva. Kanske är tillgången på föda begränsad just här. Kanske är det annat som orsakat att lappugglan inte är lika synlig längre. Dom är kvar, absolut. Det har vi bildbevis på och vem vet… Kanske får vi uppleva nya nära möten framöver. Åker man inte dit så får man inget veta.

Vi har upplevt magiska, trolska kvällar när dimman svept in över det daggvåta gräset och lappugglan placerat sig och bjudit in till känslofyllda stunder. Stunder jag bevarar i mitt innersta minne och som extra reserv, på den externa hårddisken. Känslan som infinner sig en sån här kväll är svår att beskriva med ord. Men om jag ska återge en känsla, så skulle jag säga att det är som att kliva in i en John Bauer sagobok bland väsen och troll.

Det finns kvällar när lappugglan bjudit upp till show. När den satt sig precis intill eller rakt framför oss. Helt obrydd om oss alla ugglefrälsta ❤

Det finns kvällar när dom varit två, på samma bild!!!

Vet inte om ni ser dom båda?? Det är inte helt enkelt men det går 🙂

(Klicka gärna på dom två bilderna så ser ni dom något förstorade. Pst… Alla bilder är klickbara och kan ses något större)

Förutom lappugglan så finns det även slagugglor i området, men dom är inte alls lika enkla att föreviga och att se. Första gången vi fick se den satt den på en elledning en bra bit från vägen för att, efter en lååång stund på samma plats ge sig av till en ännu mer avlägsen plats och att fota den då kändes rätt värdelöst. Resultatet sådana gånger blir ju mest som en fluglort på bilden och det är inte jätteskoj att ha och inget jag blir stolt över. Men att fota och få till en bild jag tycker om är inte det väsentliga. Det är en lycka och en bonus. Känslan och lyckan att få se och uppleva dessa väsen är magiskt i sig. Det är en ynnest, en ära. 

Men så kom den där stunden… Eller mer exakt – ögonblicket, sekunderna… När vi skulle få möta slagugglan på lite närmre håll.

Vi kom åkande i bilen på den lilla grusvägen, när vi närmade oss platsen där vi vet att lappugglan håller till. Såg på avstånd några bilar stå parkerade en bit bort och några andra ”ugglespejare” som stod intill och språkade, med ryggen vända mot vårt håll. Vi saktade ner, redo att ta fram spejarblicken när det plötsligt kom en uggla från skogskanten på vänster sida. Den flög över den lilla grusvägen och satte sig på en staketstolpe på höger sida av vägen. Vi hoppade ut ur bilen som knappt hann stanna. Plockade ut kameran som, tack och lov, var färdiginställd och redo 🙂 (YES!!! Det är inget som hör till vanligheterna…meeen… har lärt mig av otaliga misstag!) Uppmärksammade att det var den vackra slagugglan som gjort entré och lyckopulsen sköt i höjden. Trots euforin lyckades jag skjuta av en 8-10 bilder innan den ca 20-30 sekunder senare flög tillbaka in i skogen. Dom andra ugglespejarna stod lugnt kvar och språkades, fortfarande med ryggarna vända mot oss och missade hela showen… Men vi!!! VI fick vara med och uppleva detta extremt kortvariga framträdande, men ack så lyckliga sekunder!

Nu flög den inte så långt… 🙂 🙂 

Den kom ut på en annan sida av skogsdungen och satte sig på bästa spanarplatsen och vi fick möjligheten att njuta extra länge av dess skönhet. Och det var som att den visade upp sig när den gick på ledningen likt en ballerina. 

Den bytte utkiksplats en gång innan den flög över den lilla grusvägen och ängen för att landa långt bort i dom sommargröna granarna. Just här och nu borde man vara nöjd. Vi sa även på skämt att ”nu när man upplevt mötet med slagugglan kan man åka hem” OCH det kanske ni gjort MEN det gjorde inte vi 😉

Nej då, kvällen var ung och vädret vackert så vi tog bilen och rullade vidare på grusvägen…

Stannade till på hygget där vi fick se två hackspettar fara omkring i träden och på torrakorna. Fick känslan av att dom lekte nån slags ”titt-ut” lek. Kanske var det syskon, kanske var det kärlek? Jag är ingen kunnig fågelkännare så jag har ingen aning men det är en fröjd att få uppleva och jag fotar gärna fåglar. Skulle gärna vilja lära mig mer men det får bli en annan gång i livet. Lär mig visserligen en del när man är ute och träffar trevliga fågelkännare som delar med sig av sin kunskap. DET är superkul och jag lyssnar tacksamt.

När jag upplever möten i naturen känns det som att jag befinner mig i en berättelse, en saga. Eller, rättare sagt… Det skapas sådana tankar i mitt huvud. Jag skapar blogginlägg, jag skapar en berättelse, redan när jag är mitt i en upplevelse. Som med den här hackspetten som for upp för stammen med en hiskelig fart, tappade fotfästet, föll ner en bit, klamrade sig fast för att sen ta klivet ut på utkiksposten, likt en sjörövare på sin kajuta, på spaning… Om jag är knasig? Japp 😉 men det bjuder jag på.

Några fler nära möten med ugglorna den här kvällen blev det inte MEN…

Det blev väääldigt nära möten med alla miljontals knott som fanns omkring oss där vi satt på varsin stubbe på hygget. Det var helt galet!!! Dom tog sig in genom nätet på min hatt! Jag var alldeles rödknottrig på pannan, på kinderna, på armar, ben och i ljumskarna när vi kom hem. Vi måste ha tappat ett par gram under den här stunden som vi satt och spanade efter lappugglan och var mat åt dessa eländiga insekter. Det finns verkligen individer i naturen som inte står högt på min tio-i-topplista. Dom befinner sig definitivt allra längst ned. Och en del av dom är knotten!!! Tvi!

Vi fick möta lappugglan innan vi åkte hem 🙂 . Den satt så vackert och kamouflerat och såg så mäktig och elegant ut i det varma kvällsljuset. Det vackra, vackra ljuset från en magisk sommarkväll…

Kvällar man inte vill ska ta slut men det gör det, oavsett önskningar och hopp. Men det kommer fler och det kommer jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Njut av magiskt vackert sommarljus. Dagarna går fort och snart är det jul 😉

Ni vet den där känslan…

… den där så härligt bubblande känslan

av lycka ❤

Den har nått mig med storm…

Jag hade på känn…

Hade en liten aning…

Men kunde förstås inte vara helt säker…

När jag sen Annandag Jul satt vid bordet, med paketet framför mig…

Då slog hjärtat frivolter och fjärilarna i magen levde rövare 😉

Innerst inne visste jag ju ❤

Jag klarade inte av att öppna paketet helt på egen hand. Det var ju ändå både till mig och maken så jag överlät halva öppningen till honom…

Jag bröt ihop innan det ens var öppnat… Övriga familjen som inte var närvarande just då kom till bords och började förstås undra varför jag satt där och storgrät…

Tårarna var av fullkomlig lycka ❤

Jag skulle bli farmor och maken bonusfarfar ❤

Färgen på tossorna gav oss vetskap vad som fanns där inne i magen…

Vinter övergick i vår och spänningen och förväntan ökade för var dag som gick…

Så kom dagen… ett ”sms” att det var nära ❤ 

Minuterna, sekunderna, timmarna den dagen när jag var på frukostdejt med en väninna kändes som en evighet…

Sen kom ett sms att allt var klart ❤

”När lillan kom till jorden

det var i maj när göken gol,

sa mamma att det lyste

av vårgrönt och av sol” 

”Du kloka lilla tös som valde en alldeles egen dag”

SÅ många i familjen och släkten som firar sin dag i Maj och underbara, vackra lilla prinsessa som valde sin egen ❤

Och jag kan sen den här speciella dagen lägga till titeln

Farmor ❤

Och som många andra mor- och farföräldrar så känner jag mig precis lika stolt, speciell, lycklig och njuter av det som kallas livets efterrätt. Eller som det står i en artikel jag läste när jag googlade på ”livets efterrätt”…

”Efterrätten barnbarn” har numera blivit huvudrätt 🙂 ❤ 

SÅ klart det har 🙂 

Som vi har väntat…

Genom åren har vi på sociala medier sett så många fantastiska bilder på ugglor. Och gissa om vi har väntat, längtat och hoppats på ett möte med en uggla. Den så kloka, magiska och oerhört spännande fågeln.

Hur svårt ska det va liksom…??? 😉 ALLA andra tycks ju se ugglor så varför inte vi?? Öh… fast så enkelt är det ju inte om man nu tror det…

Hade visserligen äran och turen att fota en unge för ca 2 år sen och det var lycka!! Men både före den händelsen och så här efteråt har det varit väldigt fattigt på ”ugglefronten”.

Tänk så många träd man spanat in och tänkt att… ”Det där ser ut att var en perfekt plats för en uggla” och tänk så många platser man passerat och tänkt att ”här borde det finnas ugglor”… utan att egentligen ha någon större kunskap eller kännedom. Mer en känsla…

Tills alldeles nyligen 🙂

När någon viskade i vårt öra…

Sagt och gjort. Vi gav oss av med STORA förhoppningar om att få se Lappugglan. Vi gav oss av i skymningen, träffade en mängd andra kikare- och kameraprydda män och kvinnor som ville samma sak som vi. Se och ev fota Lappugglan. Vi mötte holländare, fransmän, skåningar och andra. Vi fick se andras möten och bilder, tagna på Lappugglan, dom stunder som vi inte var där.. (f-n! hur svårt ska de va liksom!! ) men det gjorde ju att förhoppningen om ett möte fanns där väldigt nära. Vi tog med lillasysters fågelkunniga sambo en tidig morgon i april men Nähä… inte då… Inte den gången heller! Men hoppet levde och det blev otaliga besök till just den där platsen.

Vi såg och mötte harar, rådjur och hjortar.

En galet tidig morgon innan solen vaknat gav vi oss iväg, igen 😉 och det var då som älgen stod där på ängen och åt. Det var ju spännande att komma så pass nära ändå och den där speciella känslan infann sig i magen. Känslan att idag! skulle mötet med ugglan ske! 

Så vi spanade extra mycket den där morgonen. Så mycket att vi nästan höll på att bli översprungna av vildsvinsflocken!!! Precis framför oss på en liten grusväg i skogen hördes ett ”grymtade ljud” och plötsligt från ingenstans brakade det till typ 10 m framför oss.!! Och över grusvägen sprang det först en jättebest och strax därpå resten av sällskapet!!!

Undrar vem som blev mest rädd?? Vi eller dom… Kan säga att min puls gav en rejäl peak på min aktivitetsklocka! Och jag kände på mig att den här morgonen skulle bli speciell 🙂

Solen klev upp och ljuset blev så där härligt varmt. Göken som sjöng i trädtopparna blev nyfiken och tog sig en runda strax ovanför oss där vi stod vid ett kalhygge. Ett sällskap, för mig, okända fåglar hängde och dinglade i tallgrenarna och mina spanarögon var på topp.

Otaliga steg har vi tagit kring just den här platsen. Otaliga blev besöken och många människor har vi mött. En man visade en kväll en bild på Slagugglan som han stötte på just på den där grusvägen som  vi nötte ut med våra besök, men vi såg aldrig någon Slaguggla heller. Trots den där ”nu-händer-det-känslan” så fick vi aldrig några möten med någon uggla… MEN!

Så kom den där viskningen och en ny plats blev målet…

Exakt, på dagen för ett år sedan, satt vi på vårt första nattpass i norra Finland och fick uppleva den där magiska, fantastiska, uppfyllda känslan av spänning när vi fick se björnen för första gången och den här kvällen, 1 år senare fick vi ännu en gång en magisk upplevelse ❤

Tänk så många gånger vi pratat och funderat kring ”Undrar vad det är vi ska förvänta oss, egentligen? Hur stor är ugglan, egentligen? Är den lätt att se eller sitter den välkamouflerad? Ska vi rikta blicken högt upp eller ska vi spana längre ner? SÅ många tankar och funderingar…

Så kom mötet ❤

Och den gick inte att missa ❤

När vi kom åkande på den lilla grusvägen så såg vi den direkt. Den majestätiska Lappugglan, ståtligt sittandes på en pinne på andra sidan ängen, just framför raden av skönt gröna granar. Vi blev sittande en kort stund i bilen. Alldeles tagna, lyckliga och tysta… Kände att den där pangbilden på Lappugglan inte fanns där just då… Den satt ju väldigt långt bort (bilden något beskuren, med en brännvidd på 560 mm) men vad gjorde det, egentligen?! Nu var vi ju här ❤  Och vi var inte ensamma. Det är man sällan vid dom här mötena.

En tysk besökare satt i sin bil och spanade och en man vi träffat tidigare satt i bilen framför oss. Alla med kameraobjektiv riktade mot ugglan. Efter en stunds stirrande och fotande tog vi oss ut och pratade med de andra. Tillsammans med mannen vi pratat med förut gav vi oss iväg en liten bit framåt på grusvägen för att sen ta en avstickare och slutligen stanna vid ett kalhygge. Vi klev ur våra bilar och började skanna av området 

Det var tyst, tomt och öde. Några småfåglar kvittrade i den annalkande skymningstimmen och myggen och knotten började öka i antal för att rätt snart bli väldigt irriterande och närgångna. Maken, jag och mannen språkades om ditt och datt och alla möjliga världsliga ting. Uppgivna och nästan redo att ge upp bad jag maken att rikta sitt objektiv mot en avkapad trädstam, belägen på andra sidan hygget. En stam jag stått och kikat på ett tag eftersom jag tyckte mig se något som rörde på sig. 

För visst ser ni väl också Lappugglan? (Bilden är kraftigt inzoomad 🙂 🙂 )

Och jag kan härmed konstatera att min falksyn kvarstår trots att jag känt att den blivit aningens försämrad sista åren och varit redo att boka tid hos optikern… 😉 Vilken lycka att vi fastnade i diverse diskussioner om ditt och datt och blev kvar ett tag. Nu har jag förstått att Lappugglor är/kan vara väldigt nyfikna så det dröjde inte länge förrän den sakteliga rörde sig mot oss och stunden var fullkomligt magisk!

Sakta och försiktigt fick vi möta den här magiska Lappugglan på nära håll. Skymningstimmen gjorde att förhållandena för fotografering inte var dom mest optimala men vad gjorde väl det. 

Ugglan varierade sina platser. Spanade ömsom på oss, ömsom nedåt marken för att kanske ha turen att finna lite nattamat 🙂  

Vi var nära på att ge upp när mörkret tog över och Lappugglan flög bortöver. Kamerorna placerades i bilen och vi gjorde oss redo för hemresa, men det blev så att vi blev kvar ytterligare en stund för att fortsätta prata om ditt och datt. 

Och så, mitt i en mening… känner vi oss väldigt iakttagna…

Rakt framför oss, på en stubbe nere i det höga gräset, typ 8-10 m framför oss sitter Lappugglan och spanar. Alltså, Wow!!! Det var som att den liksom ”- Hallå, ursäkta mig men här är jag! Ska ni redan åka?” 

Jag kan lova er att kamerorna åkte ut ur bilen fortare än dom någonsin tidigare åkt ut och Lappugglan satt där snällt och poserade i det dunkla sommarljuset, denna magiska, underbara junikväll vi sent ska glömma ❤ ❤ ❤

En helt oförglömlig kväll var till ända och nya mål sattes upp. Nya besök planerades och har i detta nu avklarats och flera magiska möten har vi packat ner i bagaget. Mer om det en annan gång.

Tills nästa gång… Må så gott och ta vara på livets alla möten.

Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤