Blogg

Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Annonser

2018

Tittar ut genom mitt fönster i rummet där jag nu sitter för att sammanfatta året som snart passerat.

2018

Termometern pendlar kring nollan och i ögonvrån ser jag hur snön, som så fint täckt dom vilande trädgrenarna, faller till marken. Önskar så att det skulle stanna kvar och lysa upp vår mörka årstid. Säga vad man vill om vinter och jul men det finns inte så mycket som är vackrare denna årstid än när träden, växterna och marken täcks av bomullsliknande ljuvligt vit vinterklädsel ❤ Jo, det förstås…

får man önska så ska himlen också vara så där vackert blå, termometern ska stanna på typ -2 och ute ska det vara vindstilla… 😉 I handen ska jag ha en kopp fylld av varmt och gott kaffe och i sinnet ska det vara frid ❤ 

Nog om önskningar… Nu ska jag testa minnet för en stund och lägga undan all julstress.

JANUARI

Årets första dag tillbringade vi ovan molnen.

En annan typ av vit bomullsliknande klädsel 😉 låg under oss i många timmar under vår hemresa från Phu Quoc. En vietnamesisk ö där vi befann oss under jul och nyår. En plats som fascinerade oss på många sätt. En resa att ha i sitt minne med många, kanske lite udda upplevelser. Tveksamt om jag kommer att återvända till just den platsen igen… Men oerhört tacksam att jag varit just där ❤  (Läs inlägg) (Läs inlägg) (Läs inlägg)

Dagen efter hemkomst var mindre rolig… Den dagen tillbringade jag på akutmottagningen. Tack och lov kunde man utesluta något allvarligt. Tacksam att jag ändå tog mig dit för det ska mycket till innan jag uppsöker sjukvården. 

FEBRUARI

Vintern och kylan tog ett krafttag över vårt avlånga land.

Maken och jag tog många vintriga fotopromenader både hemma och vid vårt fina torp. Ett besök i ett något snöfattigare men kallt Göteborg hos dottern hann vi också med. Ville ju så gärna hinna träffa henne och hennes sambo innan deras backpackerresa skulle gå av stapeln. 

Fotot ovan som får representera Februari är taget strax utanför Karlskoga och alldeles i närheten av torpet.

MARS

Vintern hängde envist kvar i början på månaden och i trädgården hade vi celebert besök 🙂

Ett besök vid torpet blev ett snopet besök där snömassorna tagit över och gjort vägen oframkomlig så det blev en t.o.r-resa samma dag.

Dottern for iväg till varmare breddgrader och min yngsta lilla grabb blev plötsligt myndig. Vad hände liksom?? Min lilla grabb… Nu 190 cm hög, skostorlek 46-47 och fyllda 18 år 🙂 ❤ 

Vi började så småningom känna oss mer och mer hemmastadda i vårt nya hem. Var sak på sin plats och några rum fick nytt utseende. Sakteliga började vintern till slut ge vika och man kunde ana våren ❤

APRIL

Som så ofta så när det väl sker, så sker det så fort…

Från full vinter till en vackert färgglad och blomstrande natur i ett nafs…

och maken och jag började umgås allt som oftast, liggande på marken, i havet av vårblommor, med varsin kamera framför näsan. 

Underbara vår!!!

Besöken vid torpet blev av liksom flera fotopromenader. En utflykt till Sevedskvarn hanns också med. Älskar fotoutflykter ❤ (Läs inlägg)

MAJ

Underbara Maj, en av årets vackraste månader. Och fotoutflykterna ökade i antal vilket jag blir påmind av när jag bläddrar tillbaka i fotoarkiven…

-Sågdammen utanför Skultuna och bäverskådning. Alltid lika uppskattat 🙂 En plats vi besöker lite då och då.

– En ny plats för oss, Ormdalens Naturreservat i Skinnskatteberg, blev en spännande utflykt där myrorna inte kändes lika uppskattade som dom brukar… 

– Trädgårdsföreningen i Göteborg och folkvimlet under Göteborgsvarvet där maken deltog för första gången.

Till familjen kom det två nya spännande ägodelar… En Pentacon och en Carl Zeiss ❤  och en ny spännande värld gjorde entré 🙂

– Sista kvällen och natten i Maj tillbringades i framsätet i bilen på parkeringen vid Knuthöjdsmossens Naturreservat i Hällefors… Äventyr på ålderns höst 😉 (Läs inlägg)

JUNI

Oj oj… vart ska man börja??

Får nog ta det från början ändå 🙂

Efter ett par timmars sömn i bilen gav vi oss ut i ett magisk Knuthöjdsmossen och tillbringade första dagen i Juni på denna så vackra och fascinerande plats. Dimma, sjörök, stillhet… som under morgontimmen byttes ut mot fågelkvitter och efterlängtat besök av Smålommen. Vad mer kan man önska när man besöker denna magiska plats 🙂 (Läs inlägg)

Onsdagen innan Midsommar kom så dagen vi väntat på… Resan med Rovdjursland tog sin början och de dagar som sen följde blev en upplevelse vi aldrig kommer glömma. Så många känslor, så många möten, så många ögonblick. Nya vänner, nya upplevelser. Kan egentligen bara sammanfatta veckan med ett WOW kantat av en massa kärlek ❤ !!! Och om allt klaffar så kommer det bli en repris. Samma plats men en annan tid ❤ (Läs inlägg)

Om Juni månad började lite kylslaget så var avslutningen något helt annat…

JULI

Sa till mig själv en dag i Juli, när jag stod och svalkade av mig i duschen, att när jag fryser som mest i vinter ska jag inte säga ett ljud… Jag älskar verkligen sol och värme och det låter kanske hemskt att säga det, men ibland blev det faktiskt lite väl mycket av hetta och svett…

Och det planerade trädgårdsarbetet fick stå tillbaka. Orken gick till att klara dagen och leta skugga och svalka. I arkiven kan jag se att bilderna mestadels är hemifrån trädgården. Några fotoutflykter blev det ändå av men dom var alla i våra närområden förutom en dag då vi tog med barnen till torpet. 

I mitten av månaden kallade jobbet på mig igen och vardagen var ett faktum. Men värmen bestod och nätterna på jobbet blev svettiga. Och in i familjen kom ännu en ny liten pryl… Ett Helios-objektiv och vår lilla samling av nygamla objektiv fylls så sakteliga på. 

AUGUSTI

Besöken i den undre världen tog sin fart igen. Nej då… Nu syftar jag inte på den värld ni kanske tänker på när man pratar om ”den undre världen”… Jag syftar på den helt lagliga, vänliga, spännande, stora, lilla, världen vi har i vår natur. Den plats jag stormtrivs på förutom ett par mindre populära invånare…

Augusti var tiden då jag inledde mina egna forskningar och prövningar hur jag skulle klara mig från fästingattacker och otrevliga möten med älgflugan. (Läs inlägg) (Läs inlägg)

Kan säga er att det finns verkligen inget mirakelmedel som funkar 100%. Kan egentligen bara ge er 2 tips…

  1. Man får helt enkelt undvika att vistas i naturen, vilket vore nedrans så trist…
  2. Alternativt att man klär sig i rymddräkt vilket låter aningens jobbigt och bökigt…

Efter att ha drabbats av neuroborrelios med långvariga antibiotikabehandlingar som följd så står inte fästingen på min favvolista precis. Men överst på min hatlista står ändå älgflugan… Måtte den utrotas snart!!

Förutom detta så fylldes frysen med äppelkakor och äppelmos. Träden fullkomligt svämmade över av frukt. Och fotoutflykterna tillägnades våra ”nygamla” ägodelar, Helios, Pentacon och Carl Zeiss.

SEPTEMBER

Vackra fina höst.

September månad, den tid när naturen sakta börjar anta lite andra nyanser. Naturen fylls av läckerheter både till middagen och som spännande fotoobjekt.

Kylan gjorde sitt första antågande och långkallingarna fick ta plats i garderobens framkant. Mössan och vantarna kom väl till pass under ett par fotoutflykter.

Dimma och dagg skapade fantastiska upplevelser och fotografier. (Läs inlägg)

Torpet fick flertalet besök och det var då jag även bestämde mig för att inte vara alltför ofta i den närliggande skogen som tagits över av älgflugorna. Dom var t.o.m inne i bilen!! OCH innanför kläderna!! (Läs inlägg)

En vacker dag i slutet på månaden gjorde vi ett kärt återseende vid Hälleskogsbrännans Naturreservat. Dottern som var på besök fick en inblick i vårt kanske lite nördiga fotoliv 😉 Kan säga att det dröjde inte länge förrän hon hamnade i samma ”trans 😉 ”…

OKTOBER

Månaden när naturen exploderade av alla kraftfulla färger.

Månaden då den första frosten slog till och klädde naturen i de vackraste kristaller.

Förberedelserna var i full gång inför min första fotoutställning och bildarkivet fylldes av ”modifierade” små konstverk från naturen. Modifierade och skapade av Helios-objektivet där vi vänt på den främre linsen. Genom att göra så skapas det annorlunda och spännande bilder. Nu är det inte riktigt så enkelt utan det krävs en del trix under själva fotograferingen för att få fram effekten. Ljusförhållanden, bakgrund, omgivning och rätt handhållande av kameran ger förutsättningen för att få fram den önskade bilden. 

Fotopromenaderna och utflykterna varvades mellan närliggande natur, trädgården och Åholmens Naturreservat. 

NOVEMBER

Kyla och rimfrost. Mössa och vantar. Vintern tog klivet och kom för att stanna. 

Någon kylig känsla var det dock inte under helgen i början på November när vi var i Vårgårda på naturfotofestival där jag var med och ställde ut några bilder. Så många varma, goa kommentarer och omdömen gjorde mig varm i hjärtat. Hela festivalen med alla föreläsare var en fantastisk upplevelse. (Läs inlägg)

Vi passade även på, denna fotohelg, att ta en fotoutflykt till Nolhaga park när vi ändå bokat boende i Alingsås. En fantastisk park att besöka. (Läs inlägg)

Några fotopromenader för att fånga det vintriga landskapet har det blivit i vår närliggande skog.

Och vi tog även bilen till Hjälstavikens Naturreservat en kylslagen novemberdag för att hoppas på möten med den så oerhört spännande och vackra Skäggmesen. Vi hade turen att få se dom men oturen att dom, så klart, satte sig på fel sida av spången och bilderna blev därefter… Vinden denna dag var inte heller på vår sida och vassen svajade hej vilt till både höger och vänster… Men men… Fotoutflykter, friskluft och fika i naturen förgyller vardagen ❤

DECEMBER

Året är inte riktigt slut ännu men jag har valt att göra en summering redan nu.

December månad har inte bjudit på några fotopromenader alls. Inspirationen har varit på noll. Orken har varit bortblåst. Krämpor av olika slag har tagit över och det har varit långt mellan skratten. 

Torpet fick ändå ett vintrigt besök i lördags när äldsta sonen, vår hjälte ❤ tog med sig dom rätta prylarna och hjälpte oss ta rätt på det 15 m höga rönnträdet som en höstdag med stormens hjälp landat i trädgården. En dags jobb av oss tre ger oss ved för lång tid framöver så det var verkligen värt allt jobb. Några foton hann jag inte med under helgen. 

Men jag tog ut och luftade kameran igår för en kort stund, men gick inte längre än runt huset. Orken har tyvärr inte heller räckt till att kika in hos alla er fina bloggvänner som kikar in hos mig. Men det kommer bli bättre, det vill jag lova er. Bättre på många sätt. Förändringens tid är inne ❤

Det nya året, 2019, kommer för mig att innebära ett avslut och början på något nytt. Just nu, just idag, känns allt riktigt bra. Nu håller jag alla tummar jag har att det blir så bra som känslan säger. 

Tills vi ses och hörs igen…

Önskar Er alla fina vänner en riktigt

GOD JUL

och

ETT GOTT NYTT ÅR

Rörd och berörd…

…precis så var min känsla i helgen efter att ha varit på en fantastisk vernissage och föreläsning av bevarandefotografen Tom Svensson på Naturfotografiska i Hallstahammar.

Att få se hans bilder är både gripande och fascinerande.

Fascinerad blev jag av alla hans fantastiskt vackra bilder. Bilder på välmående och lyckliga djur i sin naturliga miljö. Där dom ska vara, äta, leva och må gott.

Tagen och berörd blev jag av alla bilder och reportage om hur många många av våra vackra vilda djur har det på vår planet. Fruktansvärda liv och öden, plågsamheter, tortyr, orsakade av människor. Människor som man tycker borde veta bättre. Hur kommer det sig då att människan tappar allt vett och kan bete sig som dom gör…?

Pengar!!! 

Absolut! Jag vet… Många många människor far väldigt illa på vår jord, det vet jag. Men nu var temat våra vilda, vackra utrotningshotade djur. 

Utrotningshotade pga människan.

Utställningen består av en mängd fotografier med olika budskap. Bilder i färg visar på djurens ideala och naturliga miljö och liv. Som det ska vara. Som vi vill att det ska vara. Det som borde vara det självklara.

Bilderna i svartvitt visar det otäcka, det hemska, det ingen önskar men som tyvärr är en del av sanningen, en del av vår verklighet för många av våra vilda djur.

Vad kan du och jag göra då?

Det är förstås svårt för var och en av oss, att göra allt. Men alla kan vi göra lite för att det i slutändan, kommer att leda till något stort och gott och livräddande.

Jag har bestämt mig för att jag måste börja bidra till att rädda det jag kan. 

WWF – Palmolja

Naturskyddsföreningen

Julmys utan miljöförstöring

Uppmana ALLA jag känner att ALDRIG ta selfies med djur. Och redan i helgen anmälde jag bilder på Instagram som visade stora björnar posera tillsammans med lättklädda flickor…

Kanske var det alla intryck från lördagen som gjorde att jag hade så svårt att finna ro och få den där rätta känslan när jag och maken gick ut på en fotopromenad söndag eftermiddag. 

Naturen var klädd i en glittrande, vacker och skör skrud. Gnistrande vacker men ack så kall. På kamerahuset satt ett nyinköpt objektiv, ett ryskt exemplar av modellen äldre. Även kallad ”bokeh monster”. Ett Pentacon 135 mm, f2,8. Men trots härliga förutsättningar fick jag inte till det, men det är så här det kan vara ibland. Efter många exponeringar och sökning efter rätt motiv bytte jag till det mindre objektivet, Pentacon 50 mm, f1,8, modell äldre. Det tillsammans med en mellanring gav mig möjligheten att komma nära. 

Riktigt nära 🙂

Har ni aldrig krupit in i en ormbunke förut… kanske inget man gör så ofta med tanke på vad förbipasserande och omgivningen ska tänka i det ögonblicket… MEN gör det. Skit i andra!

Sätt er ner och ta er en titt, se er omkring… Särskilt nu när dom står där, lite molokna och torra. Det är så vackert, så intimt. 

Sagt och gjort… efter lång stund av ingenting blev det desto längre vistelse inne i ormbunkshavet ❤ och mååånga bilder.

Men när kylan och vätan tog klivet in till långkallingarna och fingertopparna kändes som stela pinnar fick jag lov att ta mig upp. Med mycket möda, stånk och stön kunde jag till slut räta ut min stela knarriga kropp och gå vidare. 

För att en bit därifrån åter hamna i markläge. Den låga solens sken genom träden gav ett underbart ljus på dom gnistrande diamanterna i det höga gräset. Just sånt kan man ju inte bara gå förbi 😉

Inte heller kan man passera små gyllengula rumpor klädda i gnistrande kristaller (eller upp-och-nervänt hjärta om ni hellre ser det så 😉 ) utan att fota så… sagt och gjort ❤ 

Kalla om näsa och tår fick vi ändå till slut ge upp. Fotopromenaden avslutades med några exponeringar med mitt ”moddade” Helios. Objektivet som absolut lever sitt egna liv och som skapar en värld som bara framkommer på dataskärmen. 

När jag i detta nu blickar ut genom mitt fönster ser jag snöflingor stora som dasslock singla ner på en snart vitklädd mark. Den otäcka kylan vi hade igår och dom senaste dagarna har nu närmat sig 0-strecket och naturen är mer blöt än sprakande. Inspirationen och suget att adventspynta har intagit mitt trötta jag så snart ska vårt hem lysa av stjärnor och stakar.

Tills vi hörs och ses

Puss och Hej

från Lilla mig ❤

Ta vara på dagen…

… stanna kvar in i höstens mörka timma, om så bara för en liten stund.

Ta fram din kamera, för den fram och tillbaka, lite uppåt, lite nedåt, vrid den åt höger, vrid den åt vänster eller varför inte skaka den lite huller om buller 🙂

Skapa spännande måleriska bilder.

Dina alldeles egna tavlor, där du kan sätta din signatur.

Dagen innan Vårgårda Naturfotofestival lämnade vi hemmet redan på morgonen. Med maken vid ratten kunde jag sova några timmar efter 2 nätters jobb. Vaknade till vid ett par tillfällen, typ 2 😉  varav jag den ena gången funderade om vi skulle stanna för en kopp kaffe… Just det, kommer jag ihåg att jag nämnde något om 😉 … Frågan är om jag egentligen var riktigt vaken, för inom loppet av några sekunder somnade jag om och vaknade strax innan Alingsås. Utan kaffetåren. Maken var ju glad för det eftersom han helst aldrig vill stanna under bilfärder mer än i absoluta nödfall.

Inkvarterade på Lilla Hotellet och mätta i magen gav vi oss sedan av till Nolhaga Park i Alingsås med kamerorna i handen. Eftersom vi flyttat tiden och gått in i mörka november dröjde det inte länge förrän det började skymma och det blev aningens svårfotat. Men här surar vi inte för det. Nej då… för det är då leken börjar 🙂 Den konstnärliga leken…

Genom den vackra parken rinner Säveån. Ett vackert vattendrag, perfekt att använda vid lite fotolek. Som i bilderna ovan där jag fotat genom grenar, ner i vattnet, där buskarnas och dom små trädens grenar speglade sig och gav spännande bilder.

För tre år sen besökte vi Nolhaga för första gången. Även då i samband med Naturfotofestivalen. Den gången var hela parken klädd i orange kulör och träden till största delen lövbeklädda. Nu tre år senare, datummässigt nästan densamma, var dom flesta träden rätt så lövfattiga. Några löv klamrade sig ändå ihärdigt fast och kunde förevigas på bild.

I Säveån och i dom små dammarna simmade änderna och lät sig fotograferas på deras färd in i den mörka timman.

Mina fasta 50-vintageobjektiv byttes till mitt manuella 135-objektiv. Ett objektiv jag inte använt på ett tag men som nu fick nu dammas av och vara min pensel.

Genom långa slutartider målade jag av parken på mitt sätt. Speglingarna i vattnet och det sista av dagens ljus togs till vara på olika sätt. Dom murriga och dova färgerna gav bilderna en varm och skön känsla.

När ljuset lägger sig, när solen tar klivet ner, då kommer kylan. Näsan skiftar nyans och blir isbitskall, tårna blir kalla och ömma och fingrarna så där oskönt istappsliknande och stela. Men genom att gå in i skaparbubblan och använda kameran som pensel glömmer man liksom den där otäcka känslan.

Det som gör den här typen av bilder så härligt spännande är att man får stanna upp och använda sin fantasi.

Vad ser ni? Vad känner ni? Är det mest bara kladd och kludd? Eller ger bilden dig något?

Maken och jag brukar kika igenom alla våra bilder tillsammans och det är så spännande att prata om vad vi ser och inte ser. Hur olika man kan tolka bilder. Som den nedersta bilden av ovanstående tre… Så fort den visade sig på skärmen såg jag direkt vad det är…

Ser du det jag gör? Eller har jag bara konstiga fantasier 😉 (Klicka på bilden så blir den i något större format)

I parken finns vackra små broar över dom små vattendragen. Vi tog oss över dessa ett par gånger och hamnade vid ett tillfälle mitt i middagen…

Dom härligt fartfyllda Linderödssvinen blev serverade middag i skymningens timma. Förstår att dom hade bråttom för det fanns flera hungriga vingbeklädda matgäster som gjorde anspråk på go´bitarna som personalen hällde ut. Men så klart så ska alla våra djur och fåglar bli mätta och belåtna. Ingen vill ju gå och lägga sig hungrig.

Innan naturens och dagens ljus försvann helt för att ersättas av andra ljuskällor tog jag vara på det sista. Genom att ändra inställningarna på kameran går det att få ut lite till innan mörkret tar över helt. 

I den sena timman tog vi oss till bilen, spända och förväntansfulla över vad vi skapat och upplevt. Styrde in mot Alingsås och hotellet. En sen middag på den närbelägna pizzerian och några timmars sömn stod på agendan innan det var dags att bege sig till Naturfotofestivalen i Vårgårda.

Vad jag ser, upplever och känner kanske skiljer sig mot dig. Men vad spelar det för roll. Finns inget rätt och fel.

Tills vi ses och hörs igen ❤

Var rädda om varandra och dig själv. Livet är skört och ska levas till fullo ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤

Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Trasig

För en vecka sen när jag måndag morgon klev av min jobbhelg för att inleda min 8-dagars ledighet så kände jag en stor tomhet, blandad med frustration och sorgsenhet. Min tänkta ledighet som jag planerat till att hinna med en massa mys och roligheter samt några måsten, blev till ett platt fall. Det var absolut inte det jag planerat.

Jobbhelgen som var överjävlig och dramatisk, tillsammans med det besked jag fick en tid före helgen, gjorde att jag mer eller mindre blev sittande och liggande som en apatisk hög när jag egentligen skulle fixa här hemma. Ta mig tid att även bara mysa och njuta av kvalitetstid.

Kände mig redan innan jobbhelgen nere och uppgiven. Som om någon sparkat omkull mig, fällt krokben precis framför mållinjen. 

Jag har snart jobbat 34 år inom vården varav mer än 28 år som sjuksköterska/distriktssköterska. Av dessa år har jag jobbat ca 12-13 år på natten.

Oavsett var och hur jag jobbat har jag alltid uppskattat och värdesatt mina närmaste kollegor, oavsett om det varit undersköterskor eller sjuksköterskor.

Och alla är vi olika.

Jag trivs inte med ensamarbete. Den situationen får mig att falla och må dåligt, av olika anledningar. Sedan jag började jobba natt igen, för ett par år sen (vilket jag trivs allra bäst med just nu) på min nuvarande arbetsplats så har jag väntat på att få en sjuksköterskekollega.  Jag har visserligen redan 2 toppentjejer men eftersom schemat är ett s.k 3-veckorsschema så får vi jobba ensamma en del. Att vara ensam sjuksköterska med ansvar för 70-74 patienter  är i mina ögon helt orimligt och det känns långt ifrån medicinskt säkert. 

Jag har en mycket fin och god vän, en fd kollega och fantastiskt duktig sjuksköterska som vid två tillfällen erbjudit sig att börja jobba natt med mig och de andra. 🙂 🙂

Men vad tror ni hon får för svar…??? Nej, det behövs inte någon fler sjuksköterska!!! Dom ”tomma arbetspassen” ska täckas av undersköterskor. Det var det här beskedet jag fick strax innan jobbhelgen. Ett definitivt svar från cheferna. Något som ändå känts hoppfullt då man annonserat efter en sjuksköterska men sagt att det inte funnits någon sökande. Nu när min fina vän erbjuder sig att komma får hon ett helt annat svar. Varför???

Att ha en sjuksköterskekollega är för mig en självklarhet. Om jag inte önskat detta hade jag väl sökt ett ensamarbete men nu har jag väntat och hoppats och kände mig så glad och positiv när min fina vän kontaktade min arbetsplats.

Vi är som sagt olika. Jag mår bäst av att ha en kollega att ”bolla med”, rådfråga och bli rådfrågad, att samarbeta med i akuta och andra påfrestande situationer, att tillsammans jobba för en bra verksamhet och jobba fram säker och bra vård. 

Jag har absolut kanonbra undersköterskor på min arbetsplats. Men hur det än är så har vi olika ansvar och olika utbildningar. Vi sjuksköterskor ”pratar samma språk” (förstå mig rätt) och många gånger behöver man bolla händelser, ev bekymmer och annat medicinskt med en annan sjuksköterska. 

Jag känner mig så ledsen, lurad.

Varje dag, minst en gång dagligen, letar jag på nätet om det finns andra jobb som jag vill söka. Tänker tankar som… Ska jag prova nåt helt annat kanske? Den tanken har funnits många gånger.

I nuläget känns det som att något annat än vården lockar mig mer. Men vad i Herrans namn ska man pyssla med då?! när man inte gjort mycket annat i livet än jobbat i vården. Visserligen jobbade jag extra på Guld Fynd i min ungdom. Barnflicka på helgerna har jag också varit. Jag har rensat ogräs en sommar på en plantskola och blev till på köpet, halvt uppäten av bromsar…

Jag tar en dag i taget och ska försöka njuta extra mycket i slutet på veckan när vi ska till Vårgårda Naturfotofestival och ställa ut några av våra bilder, beundra andra fotografers bilder och lyssna på fantastiskt spännande föreläsare. Bo på hotell och känna sig så där lite extra lyxig ❤

Och jag vet, att i mörkret finns ändå en strimma av ljus. 

Och trots att jag mått som jag mått tog jag mig ändå ut en kylig morgon förra veckan, när frosten täckte vår natur och glittrade så fantastiskt vackert. En natur smyckad av dom vackraste av diamanter ❤

Fylld av mina halvmörka tankar skapade jag bilder med mycket symbolik som speglar mig och mina tankar, i detta nu.

Hoppas jag inte förpestat er alla med mina tråkiga rader. Kände bara ett stort behov av att få ur mig en massa mörker. Pga sekretess och av respekt mot andra kan jag inte berätta mer om vad som hände under jobbhelgen och dagar efteråt. Det får jag bära med mig och hoppas att det slutar gnaga i mitt huvud.

Nu ska jag sträva efter att se ljuset, ta vara på allt det fina jag har omkring mig och leva efter mitt egna citat…

Kram och Hej

från lilla mig ❤