På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.

Blå blå känslor

”Se lugnet
svepa in i vikens famn
Lägga sig till rätta för natten”

”Känn dagen
sakta slå sig ner till ro
luta sitt huvud mot marken
lyssna till sommarnattens sång…”

Några rader ur den välkända sången med den fantastiska texten… Skriven av Tomas Ledin. Den vackra låten som ploppade upp i mitt huvud när jag satt vid datorn och kikade igenom mina blå bilder. Den vackra låten som jag nynnar till lite då och nu. En sån där låt som liksom sätter sig 😉

Mina blå bilder

fotade under en promenad i en skog i Karlskoga. Strax intill parkeringen finns en liten tjärn där isen ännu inte släppt taget. Men där solen, den ljuva dagen, gjorde sina tappra försök och skapade härliga mönster och för mig, dagen till ära…

ljuva fotoobjekt.

”Hör fågeln
susa genom vindens sång
leta efter trädet som väntar
Känn själen
suga i sig all lyrik
lockar dina tankar att *dikta*
lyssna till sommarnattens sång”

Dom orden, den versen, skulle kunna vara menad till mig…
 handla om mig, hur jag är, hur jag fungerar, det jag mår bra av ❤

Mina blå bilder

en känsla av dagen. Då kylan inte riktigt ville släppa taget men där solens värmande strålar kom med sitt budskap om vårens ankomst.

Den lilla tjärnen

en plats där tystnaden dominerar

där stillheten råder

en sån där bra plats för eftertanke

en plats där man får rå om ensamheten.

Den lilla tjärnen

ännu täckt av spräcklig och skör is

där mystiken spelar in

där musiken tonar fram

där det blå snart övergår till annan kulör

i takt med vårens ankomst.

Våren som kändes

våren som till slut gjorde sin entré

Men av våren syntes inte mycket

när vi i påskhelgen gav oss ut

i vintervit natur.

Kan inte låta bli att fundera vad våra nyanlända fåglar tänker…

GPS-strul??

Räknat fel i kalendern??

Miss i planeringen??

Undrar om dom funderar över ångerrätt och reklamation??

Det skulle åtminstone jag göra.

Men hur som helst så förgyller dom mina dagar med tidig sång i arla morgonstund och hos mig är buffén uppdukad med härliga läckerheter 😉

Kram och Hej

från lilla mig

som likväl som att ligga platt på mage i mossan älskar att skapa motiv i hemmiljön när vädret inte samarbetar 🙂

Paradiset

 Paradiset ja…

som liksom kom av sig…

Jag har varit på väg

att i ord och bild

få visa vår dag…

Vår dag i Paradiset ❤

Men efter några kämpiga dagar

och sen det som skedde i vårt land

så kom jag liksom av mig.

Men nu vill jag ändå få visa

det vackra vi har ❤

Känns än mer betydelsefullt just denna helg…

För platsen där vi denna arla morgonstund

befann oss på innehar

det vackraste av namn,

Paradishöjden.

Till tonerna av orrarnas spelande sång,

som på avstånd visade upp sig

kändes allt, just där och då,

bara så där magiskt fridfullt.

Så där fridfullt vi alla borde få ha

i denna, stundtals

ack så grymma värld.

Den morgonpigga leken nådde snart sitt slut

och de vårglada småfåglarnas sång tog över.

Skaparglädjen tog fart

huvudet fylldes av kreativa tankar

kreativa idéer.

Passade på att i den ännu

något kylslagna morgonen

där ute på den vackra mossen,

leka och testa

med kamerans hjälp

skapa och bevara

den där så magiska känslan ❤

Allt blir inte bra

men jag lär mig

jag har kul 🙂

och som man brukar säga…

Övning ger färdighet

övning ger resultat

och jag älskar det ❤

Lek! Kreativitet! Resultat!

och en massa skoj ❤

”Naturen visar oss vägen

skapar sina egna små väsen

små sällskap

på vandringsfärden…”

Vandrade vidare gjorde vi

lämnade den blöta mossen

tog oss in i mossbeklädd skog

där ljuset blir så där

magiskt vackert ❤

Där dofterna gav oss välbehag

där suget på det medhavda kaffet

tog över…

där kaffet

alltid smakar som bäst 😉

En kaffetår

en välsmakande go´bit

på en plats

i vår vackra natur…

Det är livet

när det är som bäst ❤

I Paradiset står dom tätt

dom välanvända

aningens väderbitna små gömslena.

Ännu står dom väl synliga

men i takt med grönskans entré

blir dom till smarta små 

tillhåll, nästintill osynliga.

I Paradiset möts man av historia 

en svunnen tid

en bevarad plats

bara så där…

Det skänker mig glädje 🙂

Platsen, mitt i Paradiset

som med all säkerhet

medfört mycket gott

kanske rent av mirakel… 😉

Dom små,

dom stora

ljusglimtar vi möter i livet.

Dom betyder allt.

Dom ger energi

dom ger lycka

dom ger trygghet

dom ger glädje ❤

Jag söker dom, även i skogen

för jag vet att dom finns…

Även den mörkaste av dagar

när himlen är tung av moln

när livet känns mörkt

går dom att finna,

bara man vill

bara man orkar ❤

Denna så vackra dag

när våren så väl försökte

men inte riktigt nådde ända fram

så fanns ljuset.

Vintern, som denna vackra morgon

inte riktigt släppt sitt grepp…

Kylan som trängde in

ja, ända in i märgen…

Men i takt med dagens uppvaknande

värmdes vi av det medhavda kaffet,

av många steg

i en inte allt för enkel terräng,

av solen som så sakteliga tog sig igenom

och av alla vackra möten.

Och väl hemma, tillbaka vid stugan

fann vi tecknet

det lilla livet

som vi alla, som älskar våren

så innerligt vill ha…

Nu har det gått en liten tid

mycket har hänt.

Men jag vet

att våren har kommit

och jag känner mig varm.

Jag fortsätter min vandring

tar vara på varje minut

av min absoluta favorit,

VÅREN ❤

Ps, Paradishöjden är en plats belägen i södra Kilsbergen vid Degerfors och Karlskoga. Mossen där orrarna spelade sin sång heter Örgivsmossen. Finns mer att läsa om platsen här.

En del av mina bilder är s.k dubbelexponeringar där jag tar 2 bilder som slås ihop till en, där den ena bilden är i skärpa och den andra i oskärpa. Bildens slutresultat skapas direkt i kameran men får innan den blir helt godkänd passera Photoshop. Och som ni säkert vet så går det utmärkt att klicka på bilderna för att få dom större.

Må så gott alla ni goa och var rädda om varandra ❤

Välkommen vår!

Vår

Vårdagjämning

Efterlängtad

Min absoluta favorit

min bästa tid på året.

Den tid då jag längtar ut.

Längtar ut till det liv som växer upp.

Det nya livet.

Det nygamla livet

och dom små liven 😉

I virrvarret

i blandningen av det gamla

och det nya

finner jag livet.

Livet som söker ljuset

det viktiga ljuset

livets källa.

Som små spirande skönheter

tar dom sig upp

ut ur vinterdvalans slumrande tid.

Reser sig upp

ståtliga och granna.

Jag gör dom sällskap

platt på mage

i den ännu så fuktiga mossan.

 

Likt tentakler sträcker dom sig ut

ännu lite kala och tomma

redo att täckas av nya blad

nya blommor.

Redo att bygga upp sin styrka

för att till sensommaren, hösten, ha äran

att bjuda oss

på välsmakande 

blåa små go´bitar.

Fukten, den ännu lite råa vinterkylan 

gör sig påmind

på min lite småfrusna lekamen.

Reser mig upp,

blickar upp mot grenverkets

ack så vackra ljusinsläpp.

Det ljuvaste ljuset

som stundtals ger mig tårar

tårar av glädje

tårar

orsakade av dom ljuskänsliga små ögonen.

Skönjer genom dom tårfyllda ögonen

kala små, kala stora, grenar och kvistar.

Kala, tomma, men med antydan

till små glädjande knoppar.

Knoppar som väntar 

väntar precis som mig,

på värmen, den underbara värmen.

Barrträdens ljusgröna nyans

klär vår natur

precis som den gör i juletid

i var mans och kvinnas hem.

Lika vacker oklädd som klädd

av kulörta kulor

och skimrande julgransljus.

Vacker, naturligt vacker ❤

I dom gamla skogarna

dom där så oemotståndligt

magiska trollskogarna

pyntas grenarna, stora som små

av ljuvliga gardiner,

av borttappade små tomteskägg.

Naturligt skira, egentillverkade

svajar dom tyst i den friska vårvinden.

Tystnaden i den djupaste av trollskogar.

Tystnaden, så fri från dagens alla ljudintryck.

Vi behöver den så väl ❤

Tystnaden

ger plats,

plats för dom vårglada små fåglarna

att förmedla sin vackraste strof.

Söker efter de ljuvaste av toner

känner mig lite iakttagen

och jag vet…

Jag är inte ensam…

Men jag känner ingen rädsla.

Ensamhet ger mig rädsla

Och mörkret…

Skulle jag dock känna rädslan komma

gör jag mig redo,

redo, likt Ronja Rövardotter

att sjunga upp

till det vackraste av vårskrik… 

Och jag vet

att bland stock och sten

på mossbeklädda kullar

finner jag kära maken, i mörkrets ljusa glänta,

i dom djupaste av trollskogar

med sin trygga famn

och sin troga vän och följeslagare, Mr Nikon 😉

Tillsammans vandrar vi

känner in naturen

känner in den annalkande våren

och trivs som allra bäst

Önskar er alla en härligt ljuvlig och skön vårhelg!!

 Vi ska ut

ställa klockan innan tuppen gal

hänga på oss ryggorna

och bege oss ut…

Ut till Paradiset ❤

Tankar om foto, om att duga

Ibland dalar jag ner som i ett avgrundshål när det handlar om mitt fotograferande. Det är då som jag känner uppgivenhet, att mina bilder inte duger, att jag står still och stampar, att min kreativitet fastnat…

Någon skrev någon gång, några rader jag läste på någon blogg, att det är just då man utvecklas, det är då som nya tankar ploppar upp och kreativiteten tar fart.

Jag har absolut inte tappat min lust att fota, nej tvärtom…

Jag har ett stort sug, ter mig nästan abstinent 😉

Men den där känslan av att inte duga och inte veta var jag står i mitt fotograferande, att hitta ”min stil”… den är lite jobbig. Kanske har den att göra med hur man känner sig rent allmänt??
Läser mycket, kanske allt för mycket…

Försöker att inte låta mig påverkas, försöker hitta min stil, min grej, fokusera på det jag tycker om. Försöker och hoppas ändå att få någon slags hjälp på traven, på vägen dit ❤

Men när jag inte vet vad jag gillar och inte gillar utav det jag själv fotar och skapar… ja då blir det lätt lite knas i mitt tankesätt. Känner då och då att jag fotar samma lika, mest hela tiden… så vad vill jag då??

Vem fotar jag för, för vem ska jag duga???

Strävar jag efter att hamna och bli en i gänget naturfotografer, en i gruppen på fb… där det råder inbördes ”gilla” (min åsikt, min känsla)…???

Är det vad jag vill? Är det att duga? Är det jakten på ”likes” som gör att man ska bli nöjd eller…

Idéer, kreativa tankar och stor skaparlust, ja det har jag. Det finns många projekt som ploppar upp i mitt huvud, nästan så att jag kan bli lite för ivrig. Måste försöka bromsa mig själv. Bättre att försöka fokusera på ett eller kanske två projekt och inte typ 100 😉

Att jag vill fota naturen och dess liv, det vet jag med all säkerhet. Det är ju där jag trivs som allra bäst. 

Många är åsikterna kring hur en bild ”ska se ut”… Är det något man ska påverkas av eller ska man helt enkelt strunta i dom som jag kallar ”prettogubbar”??

För vad är egentligen en bra bild??? Det finns säkert hundratals, tusentals, ja säkert ännu mer åsikter i den frågan. Om ni kikar in här (Världens dyraste fotografier) så får ni själva avgöra vad ni tycker…

Visst finns det då och då små mikrotankar som ploppar upp när jag står med kameran framför näsan. Tankar om ”regler” och ”vad andra skulle gilla” dyker upp men jag gör allt jag kan för att mota undan dom tankarna. För i grund och botten så är det ju inte för någon annan jag fotar utan enbart för mig själv. Att någon annan gillar en bild är ju bara en stor bonus… eller hur?! Det är åtminstone det jag försöker övertyga mig själv om.

Men kanske är det så att, är man uppväxt med känslan av att alltid vara på jakt efter bekräftelse, av att duga… så kommer dom här känslorna fram. Oavsett om man vill det eller inte.

Jag har nyligen hittat ett par riktigt bra, lärorika och inspirerande bloggar som jag besökt en hel del dom senaste dagarna. Den ena ägs av en man som heter Johan och den andra av en Thomas. Dom har många kloka tankar och väldigt bra och lärorika inlägg om foto och redigering.

Många, ja kanske nästan alla som går under titeln naturfotografer menar att man inte ska redigera naturbilder utan leverera dom direkt tagna ur naturen. Är det så det ska vara, då får jag nog skippa det här med att kalla mig själv en naturfotograf. För det mesta, eller åtminstone väldigt ofta är mina bilder hämtade direkt ur naturen men jag känner absolut inga problem alls med att jobba/leka med bilder i olika redigeringsprogram. Det viktiga är ju ändå att jag är nöjd med vad jag åstadkommit så frågan hänger fortfarande kvar… Vad vill jag? Vill jag försöka ta mig in och bli accepterad i den inre kretsen? Är det dit jag egentligen vill nå? Eller ska jag anamma vad bloggaren och fotografen Thomas skriver ”-skit i vad andra anser och bara kör”, ”-hitta ditt eget bildspråk” och sluta jaga likes. Kloka människa!!! Nu är han en av dom som ratar bildredigering men han kör sitt race och skapar det han gillar och det är väl det som är hela grejen och framgången…

Har ni någonsin varit med i fb-grupper där man ska lägga in bilder för bedömning och likes? Där, måste jag säga (min åsikt och känsla igen) råder stor inbördes beundran och är du inte en av dom eller om du inte är tillräckligt aktiv… då är det rätt kört och trist.

Så vad vill jag då?

Svaret är trots allt ganska självklart men vägen dit aningens krokig men jag kämpar på och tar mig nog fram ska ni se.

Kram och Hej, från lilla mig 🙂

som nu kan kalla mig Fru 😉

Ps, alla bilder utom den sista är från en fotovandring i skogen utanför Karlskoga. Den sista bilden är på ”en av många” liknande invånare på Jamaica.