Snopet…

När mobilen tjuter så där galet tidigt… Långt innan solen passerat horisonten… 

När vi äntligen, efter skapligt många mil i bil anländer vårt mål och förväntansfulla kliver ur bilen för att äntra naturstigen med kameran redo…

för att strax därpå… 

abrupt blir stoppade av en reslig man, märkt jaktledare, som upplyser oss om att det i vårt tilltänkta mål för naturfoto alldeles inom kort kommer ”vina av kulor” och ”karlar och hundar på jakt”… 😉 . Då kändes det faktiskt rätt snopet.

Självklart är vi tacksamma för informationen och följde hans avrådan om fortsatt promenad, men vi hade förstås uppskattat om det hade stått någonstans om att jakt pågår. Området vi besökte och hade planerat stanna i under förmiddagen heter Stengärdet och är ett naturreservat som ligger på gränsen mellan Västmanland/Södermanland. Och ska det jagas så kan det väl ändå sitta en lapp på informationstavlan vid parkeringen så att man kan ändra sin plan utan att behöva komma en bit och sen få vända om…

Fotosugna och hänförda över den speciella naturen fick oss ändå att stanna upp ett par gånger på vägen tillbaka till bilen. Så några bilder fick vi trots allt med oss hem. Och vi kommer absolut göra ett nytt försök, dock inte under jaktsäsongen. Har verkligen ingen lust att hamna i skottlinjen eller behöva bli jagad av någon jagad älg på flykt …

Trots att vår plan gick i stöpet så är vi inte dom som ger upp så lätt…

Vi styrde visserligen bilen hemåt men valde att på vägen stanna till vid vackra Åholmen, strax utanför Kvicksund. En plats som är vacker att besöka alla årstider. Där tog vi med vår väntande frukost och våra kameraryggor och fick en alldeles fantastisk dag ❤ .

Naturen fullkomligt exploderade i dom vackraste färgkavalkader. Och i takt med ljuset möttes vi av fantastiska motiv.

Den efterlängtade frukosten intog vi på bryggan vid vattnet och inte ens då kunde jag släppa min kamera. När man ser motiven och bilderna framför sig så går det liksom inte att låta bli. Sen om resultatet blir bra… Det är en annan femma 😉 .

Nu var min förhoppning att det skulle flyga över någon stor pippi vars skugga skulle landa i vattnet, strax intill dom vackra bladen… (bilden ovan). Men men… naturen är ju sådan att man helt enkelt får gilla läget och inget går att få på beställning. Så resultatet fick bli en bild med fina, vackra blad på vattenytan men utan en flygande ”skuggpippi” 🙂 .

På en matta av löv gick vi sen vidare in i den ljuva lilla skogen som var fylld av fågelkvitter. Kändes nästan som om våren var på ingång istället för höst och vinter…

Solen hade denna dag lite svårt att nå ända fram. Men direkt solljus är inte vad vi önskar när vi fotar så det befintliga ljuset var alldeles tillräckligt för att bjuda oss på magiska vyer.

Kontrasterna i vår natur är nu under hösten både magiska och fascinerande och väldigt vackra. Spirande gröna blad blandas med kulörta grenverk och ett och annat visset löv som fallit ner. En del stannar kvar och skapar små stilleben. En del faller ner men kommer inte ända ner på marken utan blir hängandes på en stubbe, en gren eller en gammal torr och oerhört vacker trädstam…

Tanken jag hade var att försöka få med höstens framfart och naturens olika skeenden. Genom att vandra in i det täta grenverket och rikta kameran uppåt ville jag återskapa det jag såg just där och då. Och förhoppningsvis förmedla min känsla ❤ .

Strax intill dom täta grenverkens plats finns en annan plats där skogen öppnar upp sig. Där svängutrymmet känns betydligt luftigare och där ljuset når ända fram. 

På den här lite mer öppna platsen. Där den gröna nyansen var makalöst grön fann jag en egen liten ram. Skapat av kontrastrika grenverk. Med torra små stilleben placerade i ljuset… ❤

Precis som om naturen själv valt att hänga upp sitt egna lilla galleri. 

Vi blev kvar där på Åholmen i timmar. Tiden är absolut inget vi tänker på när vi är ute i naturen och fotograferar. Vi blir som paralyserade av platsen, naturen, skapandet, friskluften, tystheten… Långt bort från dagens stress.

Dom här två bilderna ovan relaterar jag till livet. Vet inte om ni känner samma sak men för mig känns dom symboliska för vårt liv på jorden ❤ .

Jag hoppas att hösten stannar kvar ett tag till. Imorse när hatten nästan blåste av fick jag känslan av att våra lövträd snart blir kala och tomma… men jag hoppas att det dröjer. Jag vill ut igen. Ut i naturen. Efter en hektisk jobbvecka och kartongliv kommer jag behöva det mer än någonsin.

Må så gott och försök ta er ut i vår vackra höst.

Och tack för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst… Ni kommer väl ihåg att man får inlägget i något större upplaga om man klickar på det aktuella blogginläggets titel och faktiskt så gör sig bilderna mer rättvisa om ni klickar även på bilderna. Om ni vill förstås 😉

Annonser