Vietnam – utflykterna

Att se sig omkring är en given del av våra semesterresor.

Strand- och poolvistelser är lyx, absolut. Men attans vad det kryper i kroppen efter ett tag.

Att iaktta andra turister kan också vara underhållning men när vi väl besöker ett land så vill vi se så mycket vi kan, fast utan att känna någon stress. Så visst blev det några utflykter även denna resa…

Phu Quoc har vissa självklara turistmål och ett av dom är pärlodlingen som dom är oerhört stolta över.

På bilden visar en vietnamesisk kvinna hur man öppnar pärlmusslan och var man sen kan finna den dyrbara pärlan. Vi fick också veta att den svarta pärlan är mer exklusiv. Att det kostar en slant att köpa pärlor kan man förstå när man hörde henne berätta.

Efter undervisningen så var det förstås tillfälle för shopping för den som önskade. 

Färden gick sen vidare till Phu Quocs nästa självklara besök, pepparodlingen.

Ön är förutom pärlor berömda för andra små runda ting, nämligen sin fina peppar. Vår härligt charmiga guide som förgyllde vår utflyktsdag,

”My name is Long, but I´m short :)” berättade det vi ville veta om öns peppar.

Tänk så mycket man inte vet, men som man kunde söka på google om man önskat… men nu fick vetskap om, i en annan del av världen 🙂 Det är alldeles underbart!!

Pärlor och peppar i all ära, men vad vore en utflykt utan provsmakning av något drickbart 😉 Är man turist så är man…

På Phu Quoc tillverkas Sim Wine.

Ett lokal vin gjort med frukten från Rose Myrtle Tree, myrtleträdet, som växer vilt i skogarna på ön och som bär frukt och blommor året runt.

Receptet härstammar från olika etniska minoritetsgrupper som bor i centrala höglandet och dricks ofta till skaldjur. Enligt lokalbefolkningen har Sim Wine naturligt helande egenskaper. Den ska vara bra för matsmältningen, ha viss smärtlindrande effekt samt även vara bra ”om du känner dig sliten”. Dock finns inga medicinska tester gjorda för att bekräfta detta men tron… 

Vad smakar det då? Gott och väldigt sött.

Färden gick sen vidare till en liten fiskeby, Hàm Ninh som ligger på öns östkust. 

Längs den lilla gatan pågick försäljningen för fullt…

Om ni nu skulle känna er törstiga så skulle jag avråda från flaskan ni ser på bilden för den innehåller inte pepsi, cola eller liknande… Även om man kan tro det…

Dom innehåller sjöhästar. Där fanns sjöhästar i alla dess former och tillstånd. Jag hade inte mage att fråga vad man gör med dom egentligen men att dom används i maten förstod jag… 

Att vår matkultur är så totalt olika blev vi påminda om hela tiden. Kanske har ni mött denna delikatess tidigare?? (Dom långa pinnarna nedstuckna bland pepparkornen).

Jag hade aldrig hört talas om den och än mindre haft den på min tallrik… Kan ni gissa?!

Det är den torkade varianten av det allra heligaste från sjölejon, alltså pungkulor och snopp!! Alltså, för mig är det så främmande… Äter man verkligen sjölejon och dessutom det heligaste??

I den lilla fiskebyn finns en lång pir ut i havet. Där, i den kraftiga blåsten och med regn på tvären tog vi oss ut på promenad.

Längs hela piren låg det små vietnamesiska restauranger och flöt.

Middagsinnehållet låg ännu kvar i sina burar alldeles intill, redo att hamna på någons tallrik. Och ja… mer färskt än så kan det nog inte bli 😉

I regn och blåst, på en plats vi nog aldrig mer kommer att återkomma till… Ja, men då måste det bli dags för en selfie 🙂 🙂

Att världen är liten, är inte bara någon man säger lite nu och då…

Det var kära maken som gick förbi och var lite mer observant än mig. Han tyckte sig känna igen en och annan grabb på planschen som prydde en av restaurangerna… Svenska landslaget i fotboll, fast inte 2016 som det står på skylten utan x antal år tidigare… Hur det kommer sig att den här skylten kom till förtäller inte historien… men visst kändes det rätt så komiskt ändå. 🙂 🙂

Jag berättade ju för er i mitt förra inlägg från Vietnam, om den totalt urkassa sophanteringen… Och när man kommer till dessa platser kan man inte bli annat än ledsen. Hur det ser ut på havets botten… Näe, Jag tror inte att jag vill veta det… men förstår det ändå när jag ser denna förödelse 😦 Så sorgligt hur vi människor förstör vår planet…

Med kurrande magar kom vi sen fram till öns berömda strand, Bãi Sao, Sao Beach där det var dags för lunch och bad. Många turister tar sig hit med taxi eller via andra utflyktsarrangörer för att sola och bada. Stranden som känns väldigt omtalad på olika utflyktssajter och broschyrer väckte stora förhoppningar och förväntningar.

Efter lunchen fick vi en stunds egentid som jag och maken spenderade med våra kameror.

Längtan på att få sätta ner tårna i den ljuvligt mjuka vita sanden fick tyvärr ett abrupt slut… Jag var precis på väg att stoppa ner mina fötter i sanden när jag får syn på en spruta ligga slängd, rakt framför mig. Tack och lov fick jag syn på den innan jag stoppade ner min fot. Så många tankar for genom mitt huvud och man kan inte bli annat än ledsen.

Jag önskar SÅ, att kunna visa er den magiska stranden som man kunde läsa så mycket om…

och visst var den vacker, om man stod med näsan ut mot havet… Men var du än vände dig om så såg man skräpet. 

Det fick ändå bli en pusshälsning från den berömda stranden, Bãi Sao som dom är så stolta över. Och kanske ska jag sluta vara bitter…

Efter lunch och strand besökte vi Hô Quoc Pagoda.

Öns största buddhistiska tempel som invigdes 2012. Att man kunde känna en sådan frid, ett sådant lugn av att vistas där, var nåt jag inte riktigt förutsett. Hela områdets atmosfär andades ett ljuvligt och skönt lugn. 

Och det var så vackert ❤

Från denna fantastiska plats begav vi oss sen till dagens sista utflyktsmål. Kontrasterna kunde inte vara större…

Coconut Tree Prison

Ett fängelse byggt 1949 och använt av fransmännen för att senare även användas av amerikanerna under Vietnamkriget. Ca 40 000 nordvietnamesiska soldater och Viet Congs (Vietnamesiska kommunister) hölls tillfångatagna och torterade på den här platsen under kriget. Att gå runt där tillsammans med vår fina guide för dagen och höra hans berättelse var en känsla svår att beskriva med ord. Tog några bilder med mobilen men hade inte mage att plocka fram kameran. Känslan var allt för stark och att ”fota som en turist” kändes allt annat än bra.

Många slutade sina liv efter att ha tvingats genomlida all tortyr i fängelset. Ett fåtal lyckades fly. En del finns kvar i livet med all trauma, både fysisk och psykisk.

Mannen som kom på tortyrmetoderna lever än idag och hålls gömd och skyddad på ön!! HUR är det möjligt??

Under tystnad,

med respekt för de fångar som fick avsluta livet där och alla andra som fick utstå dessa hemskheter,

med tårar på våra kinder,

gick vi sakta tillbaka till bussen, redo att ta oss hemåt igen, tillbaka till hotellet…

Fyllda av tankar kring dagen… Minnen för livet ❤ 

Nästa utflykt tog oss ut på böljan den blå. Ännu en dag att lägga på minneskontot.

Guiden presenterade sig som Dan, ”Danny boy”. En urskön charmig kille som förgyllde vår dag.

Måste säga att båda våra guider var som gjorda för jobbet. Vi väljer alltid lokala guider och hittills har det alltid varit utflykternas höjdpunkter.

Bussresan tog oss genom små byar, på delvis nybyggda vägar, delvis på sämre kostigar med siktet inställt på An Thòi Port där vår båt låg och väntade.

Effekten av Postafentabletten uteblev den här resan, som än en gång gjorde mig påmind om min sjösjuka och jag ställde mig den frågan… VARFÖR ger jag mig in på dessa båtresor? 😉

Dan, vår charmiga guide, informerade oss att lunchen var inkluderad dagen till ära men… med ett litet extra MEN…

Maten fick vi fånga själva…

Trodde nog att det hela var ett skämt men mitt ute till havs stannade båten och det var dags för oss alla att fiska på vietnamesiskt vis. Ingen fisk = mager lunch!! 😉 

Pga mitt fokus på horisonten och på att inte få upp min frukost avstod jag både fiske och lunch.

Maken dock, ordnade stolt som en tupp 🙂 med sitt bidrag till lunchen.

Nu avstod även han att äta lunchen eftersom han inte äter fisk… Men någon annan blev säkert nöjd och glad 🙂

Efter fiske och lunch fanns tid för snorkling och bad i det ljuva, klara och varma vattnet. Vi stannade till vid två olika platser och det var magiskt vackert och underbart i solen. Just där glömdes min sjösjuka bort och jag uppskattade det jag såg och kunde njuta till 100% och tänka att ”Det här är livet!!”

Runt omkring alla anländande turistbåtar fanns dessa små båtar som hjälpte turisterna in på ön, om man nu inte orkade eller kunde simma. Dom fick några kortare pauser men annars gick det skytteltrafik.

Och båtarna var fyllda till bredden.

Men…

Som alla andra dagar så hade även denna dagen ett slut och hemresan tog vid.

Passerade små byar eller vad det nu kan vara… Små fiskeläger kanske… Eller helt enkelt en lite enklare och mindre modern variant av husbåt…

Det var så vackert. Kändes speciellt på nåt sätt. Så annorlunda.

På öarna vi passerade finns dessa enorma pelare, som enligt sökning på google invigdes för typ 1½ månad sen…

En linbana som tar passagerare från fiskebyn An Thòi, ut till ön Hòn Thom. En sträcka på 7-8 km och därmed världens längsta linbana. På ön Hòn Thom finns planer att bygga en stor nöjespark med vattenland och resorts. Låter häftigt, absolut 🙂

men jag känner mig inte helt säker på om jag skulle sätta mig däruppe helt frivilligt… Då känns det nog ändå tryggare att gunga runt på havet än uppe i luften…

Utflyktsdagar har sitt slut och så även semestern.

På nyårsdagens tidiga morgon bar det av till flygplatsen. Det blev några mikrosovstunder på hotellrummet innan dess och en liten Gott Nytt År puss och några klunkar vietnamesisk öl ur en delad ölburk för att fira in det nya året 🙂 🙂  Men fokus låg mest på hemresan.

Men innan vi kom upp i luften så hann vi skaffa oss ännu mera minnen från vår så annorlunda resa.

Flygplatspersonalen hade glömt bort vårt flyg så dom fick väckas ur sin skönhetssömn och ta sig till flygplatsen, där vi väntande resenärer stod och bara ville hem…

Damerna vid incheckningen hade bra minnen och fanns på plats men alla kontrollanter sov i godan ro 😉

Nyvakna anlände dom, 2 stycken!!! som sen tog sig tid att granska våra pass, med största noggrannhet… Och tid tog det kan jag lova för dom hade sen enbart en säkerhetskontroll öppen. Då ska ni veta att flygplanet är av modellen större!! Och därmed rymmer vääääldigt många passagerare…

När tiden var inne för boardning hade någon besättningspersonal ej synts till… Det vi fick veta senare var att även dom glömts bort och inte blivit hämtade i tid 🙂 🙂 . Men så äntligen stod det en liten herre och talade om att det var dags att gå ombord. Och när den väntande bussen var fylld tog den oss ut till planet. Äntligen på väg!!

Men, NÄE!!!

Dörrarna vägrade öppna sig och förblev så ytterligare en halvtimme. Efter ett tag började bussen rulla iväg för att till slut hamna på baksidan av flyplatsen. Där på en bakgård bredvid en bajamaja!, fick vi kliva av och ingen visste nåt. Efter typ en halvtimme kommer en liten vietnamesisk tjej springande och ber om ursäkt och vi fick kliva ombord på bussen igen. Den här gången fick vi även gå ombord på planet.

Två timmar senare kunde vi så lyfta från ön och vi kunde luta oss tillbaka och veta att 12 timmar senare så skulle vi vara på svensk mark. 

Kaptenen berättade sen för oss om den bortglömda personalen, att dom fick köa som alla andra resenärer utan att ha en egen liten sidoväg genom alla kontroller… om mat som inte fanns till alla passagerare etc etc

Men hur det än är… Tänk så många minnen vi bär med oss och varför jaga upp sig. Njut av upplevelser och spara på minneskontot och kanske i en fotobok som man kan plocka fram och tänka tillbaka.

Hoppas att ni orkade ta er igenom detta enorma inlägg. Tack för att ni kikar in. Det uppskattar jag massor ❤

Annonser

Annorlunda

Ser tillbaka på en semester som för oss, kändes lite annorlunda. Annorlunda men så fascinerande, på många sätt.

Restiden var lång, men långa resvägar har vi haft förut så det var inget nytt.

Tidsomställningen upplevde vi dock båda, betydligt jobbigare, mot när vi åkt åt motsatt håll. Det tog oss många dagar, ja nästan hela första veckan innan man började komma i fas. 

Väderleken första veckan var, enligt invånarna, mer kylig än vad det brukar vara. Och vi kunde konstatera att det påminde om vår svenska sommar när den är som bäst 😉

Blåste gjorde det på ön. Men det gör det väl på alla andra öar också…

Så vad var det då, som gjorde denna resa annorlunda och speciell??

Julen stod för dörren hemma i Sverige…

precis som på Phu Quoc.

Nu firar dom varken jul eller nyår som vi gör, men vad gör man inte för turisterna 🙂

Det var storslagna firanden med sång, musik, uppträdanden, mat i massor och tomtebesök. Vi hade dock en annan plan.

Vi ville anamma lugnet ❤

Det finns ju anledningar till varför man flyr just dessa helger 😉

Men…

Mitt i all den lugna lunken…

hördes ett pling på min mobil kvällen innan julafton. Just när vi satt på hotellet och åt middag…

Känslan som kom över oss båda var väl lite sisådär.

Vi blev egentligen inte jätteskrämda men visst kom det många tankar…

Vi har ju aldrig tidigare, tack och lov ❤ hamnat i tropiska oväder. Så vad det här innebar hade vi inte den blekaste aning om.

Nu slapp vi det värsta eftersom cyklonen mattades av och tog en annan bana men vi fick vår del ändå av kraftigt regn och blåst.

Måste berömma TUI och hotellet som kom med löpande information under flera dagar så man kände sig ändå rätt lugn. 

Dagarna med sol tillbringades vid poolen. Åtminstone under förmiddagen 😉

Och som på många andra platser så var det huggsexa om solsängarna. Inte första veckan. Då var det alltid flera lediga men sen… Ojojoj… då började

sängkriget!!

Vi blir ju båda lätt rastlösa så det blev många rundor i trädgården med kameran framför näsan och många rundor utanför hotellet för att se omgivningen.

Men vi passade även på att känna på den fuktiga sanden i arla morgonstund. Det hör liksom till våra resor, att ställa klockan för att få se solen vakna liksom befolkningen och naturlivet.

Ni vet klassikern, Sällskapsresan.

Det finns tillfällen då jag ALLTID känner mig som en i filmen…

Det är när man går på resebolagens välkomstmöten, och likt ”Herr och Fru Stork” sitta där redo 🙂 🙂 … Redo att ta emot alla tips och trix man kan behöva som turist 🙂 Och faktum är  ändå… att oftast är det givande möten med mycket matnyttig information, så dom är inte att förakta…

Ett av tipsen vi anammade var att besöka DAGMARKNADEN inne i Duong Dong.

Det var visserligen en bit att gå, fick vi veta. Men varken maken eller jag är rädda att slita ut skosulorna 🙂 Så, en dag som började så där lite trist mulen och grå tog vi oss in till stan och letade oss fram till marknaden. Man behövde passera vattnet, gå över bron och komma över till en annan del av staden och vad som där mötte oss…

kändes smått galet. Det var absolut inget vi upplevt tidigare.

Deras vardag, en del av deras liv… Så ofantligt olik vår egen.

Innan jag går vidare med min berättelse vill jag bara berätta… 

att egentligen så blev det två besök på denna så fascinerande och så totalt annorlunda plats.

För efter första besöket så gick vi båda hemåt till hotellet, i nästan total tystnad och funderade på vad vi egentligen hade sett och upplevt. Jag kan lova, att det behövdes ett par dagar för att smälta…

Alla intryck,

dom vitt varierande dofterna från hav och djurvärlden, blandade med den ganska snabbt stickande doften av alla avgaser.

Alla människor och löst springande hundar och höns

och allt som fanns uppdukat på borden, redo att säljas och köpas…

Under vårt första besök vågade vi inte heller fota eftersom vi inte visste hur vietnameserna känner inför fotografering.

Det sista vi vill är att orsaka att någon ska känna sig kränkt. För hur det än är så är det speciellt att fota människor. Så bilderna jag visar är alla från vårt andra besök.

Det var även då, under vårt andra besök, när vi lyckats ta in de första intrycken, checkat av gällande fotografering, som vi kunde gå där med öppna ögon och till och med shoppa 🙂

Vi fyllde våra kassar med svartpeppar och vitpeppar, drickor av olika %, moppehjälmar, tändare och annat smått och gott 😉 Och det kostade verkligen ingenting. 

Men det fanns några ögonblick, några ljud, ett par upplevelser… som inte kändes lika angenäma 😦

Ljudet från den rappa saxen som den vietnamesiska mannen vant hade i sin hand. Ljudet, som vi båda reagerade på och nyfiket vände våra blickar mot…

Det var där man kände att vi lever så ofantligt långt ifrån varandra. I handen låg en stor padda som just där och då blev av med alla sina ”fötter” och annat innehåll för att sen, som vi förstod… hamna på grillen och bli någons lunch…

Och just maten, var en del av det som kändes väldigt annorlunda och udda.

Nu är maken och jag två väldigt kräsna personer som helst avstår från att testa det där som för oss, känns så annorlunda. Så vi avstod helt enkelt, av flera anledningar…

Nu finns det, tack och lov, även andra matställen som säljer pizza och annat också 🙂 ,

så vi vågade oss faktiskt på att testa pizza en lunch. I övrigt blev det mest mat på hotellet eftersom vi hade halvpension.

Dom vietnamesiska restaurangerna känns igen genom att alla möbler är av typen vi möblerar våra lekstugor med och alla entreér är fyllda av stora akvarier med varierat innehåll. Du väljer helt enkelt din mat genom att peka ut lämpligt offer…

Och utanför flera restauranger, på trottoaren, satt de tjejer och diskade porslinet… Ännu en orsak till varför vi valde att gå med kurrande magar 😉

På den galet trafikerande bron som tog oss till marknaden stannade vi upp för att ta in omgivningen och livet.

Allt från damen i den ljusrosa hatten som besökte ”ladies’ room” i nöd 😉 , till livet på en fiskebåt och människor på väg…

En händelse som fick oss att fascinerat stanna upp, var när den stora stora fiskebåten skulle passera alla andra båtar på sin väg ut till havet igen…

Säger bara en sak… Teamwork!!

På vår väg hemåt passerade vi hamnen. Men innan vi nådde ända fram fanns det ännu mer från det vardagliga livet i Duong Dong som stal vår uppmärksamhet… 

Känns som att ord ibland är överflödiga… 

I hamnen finns en plats som är betydelsefull för den lokala fiskaren.

Dinh Cau Rock-templet (Cua Temple).

En helgedom och fyr som ligger uppe på klipporna vid mynningen av Duong Dong River.

För att nå toppen behöver man ta sig 29 snedställda stensteg och väl uppe möts man av en fantastiskt vacker plats med magisk utsikt. En plats som andas lugn och harmoni.

Till den här platsen går fiskaren för att tända rökelsepinnar och be för en säker resa.

Och medan fiskarna gav sig ut på ännu en resa tog vi oss tillbaka mot hotellet och möttes av så många härliga människor som verkligen bjöd på sig själva…

Människorna vi mötte. Så fantastiskt ödmjuka, trevliga, härliga. Så otroligt gästvänliga. Det finns dock en tanke, en oro som ploppar upp…

Kommer dom alltid ”orka” vara så fantastiska??

Framtidsplanen, som vår reseledare berättade om på det där välkomstmötet, är att turismen ska utökas till att bli enorm. Det byggs på varje liten yta för att uppnå målet. Ett mål som skrämmer mig. Regnskogen och vegetationen, som idag utgör ca 90% av ön ska minskas, typ halveras… och Phu Quoc ska bli större än Phuket, vad gäller turismen. Jag tycker att det känns sorgligt. 

Jag är rädd att ön kommer att tappa sin charm…

Jag är rädd att man tappar det lokala…

typ att menyerna på restaurangerna trycks upp på alla tänkbara språk och du kan göra din beställning av köttbullar… precis som hemma.

Precis som på många andra platser där du möter fler svenskar än lokala… Jag hoppas för allt i världen att det aldrig kommer bli så. 

Jag hoppas att det även i fortsättningen kommer vara, precis som idag. Med vissa undantag… Det finns saker man behöver jobba med på ön och det hoppas jag dom bestämmande tar tag i. Typ den icke fungerande sophanteringen 😦

I Duong Dong finns det även en Nattmarknad som vi besökte ett par gånger. Den marknaden är dock enbart för turisterna, fast på lokalt vis.

🙂

Om ni nu orkat ta er igenom detta mastodontinlägg kan jag berätta att jag kommer skriva ännu ett inlägg från vår vistelse på Phu Quoc. Då med bilder från våra utflykter och därmed bilder från lite andra delar av ön. Och ni vet väl att bilderna är klickbara och gör sig oftast bättre i större storlek. 

Må så gott alla ni härliga besökare som jag uppskattar så mycket.

Har ni fotat solnedgången?…

… frågade den engelska damen som vi träffade på en båtutflykt vi var med på i slutet av vår vistelse på Phu Quoc.

– DEN måste ni ju bara se, ni som tycker om att fotografera, säger den engelska damen. Den är magisk! Helt fantastisk!

Hur kunde vi ha missat den??? Vi som t.o.m bodde, mer eller mindre på stranden… 

Jag tror att det var så mycket annat som stal vår uppmärksamhet dom här två veckorna på den vietnamesiska ön 😉

Solnedgången som dessutom varar en kort stund, som en långsam blinkning, som kräver perfekt tajming för att fånga just det där magiska, det där helt fantastiska. När färgerna är som intensivast, när solen möter horisonten…

Vi insåg förstås att vi inte kunde åka hem utan att ha varit med och dokumenterat den magiska stunden, så sista kvällen stod vi redo med våra kameror på stranden. Och Näe, vi var inte ensamma. Det var massor av turister som stod där redo att närvara när dagen övergick i kväll och natt.

Och det var magiskt!

Ljuset, färgerna, dom vackra molnformationerna som gav himlen det där lilla extra. Men det som gjorde det hela ännu mer perfekt…

… Det var alla stora och små fiskebåtar som gav sig ut för att fånga nattens fångst, som sakta flöt fram där på havet som små och stora siluetter.

När mörkret sen lagt sig för natten lystes havet upp av gröna lampor som var och en visade på fiskebåtens nattliga position.

Men vad var det då som tog all vår uppmärksamhet denna, lite annorlunda semestervistelse??

Förutom att vi fastnade i den fantastiska hotellträdgården i timmar med våra kameror så var det livet som påverkade oss… Livet, den dagliga tillvaron, för alla boende på ön. Men mer om det tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg. Jag kan visa med bilder hur livet ser ut, det vi såg… men den där känslan… Näe, den kommer jag aldrig kunna förmedla på rätt sätt. Den måste upplevas.

Trädgården kring hotellet var fantastisk.

En oas fylld av små vattenfall, spännande växter, ljuvliga blommor, vackra fåglar, nyfikna ödlor och kväkande grodor. Där hängde vi när vädret ville oss väl och rastlösheten på solbädden gjorde mig smått galen 😉

Från tidig morgon till sen kväll gick dom omkring, männen med sina typiska hattar, och sopade vissna löv, plockade ogräs och vattnade de fina växterna.

Trots den vackra vintern vi faktiskt har så längtar jag tillbaka till värmen.

Men när jag tänker efter så går vi, tro´t eller ej…

snart in i nästa årstids första månad. VÅREN!! min absoluta favoritårstid 🙂

Vi ska först bara avverka den sibiriska kylan och kanske ännu mer snö men snart så…

🙂 ❤

Pst… klicka gärna på bilderna så gör dom sig mer rättvisa 😉

Snopet…

När mobilen tjuter så där galet tidigt… Långt innan solen passerat horisonten… 

När vi äntligen, efter skapligt många mil i bil anländer vårt mål och förväntansfulla kliver ur bilen för att äntra naturstigen med kameran redo…

för att strax därpå… 

abrupt blir stoppade av en reslig man, märkt jaktledare, som upplyser oss om att det i vårt tilltänkta mål för naturfoto alldeles inom kort kommer ”vina av kulor” och ”karlar och hundar på jakt”… 😉 . Då kändes det faktiskt rätt snopet.

Självklart är vi tacksamma för informationen och följde hans avrådan om fortsatt promenad, men vi hade förstås uppskattat om det hade stått någonstans om att jakt pågår. Området vi besökte och hade planerat stanna i under förmiddagen heter Stengärdet och är ett naturreservat som ligger på gränsen mellan Västmanland/Södermanland. Och ska det jagas så kan det väl ändå sitta en lapp på informationstavlan vid parkeringen så att man kan ändra sin plan utan att behöva komma en bit och sen få vända om…

Fotosugna och hänförda över den speciella naturen fick oss ändå att stanna upp ett par gånger på vägen tillbaka till bilen. Så några bilder fick vi trots allt med oss hem. Och vi kommer absolut göra ett nytt försök, dock inte under jaktsäsongen. Har verkligen ingen lust att hamna i skottlinjen eller behöva bli jagad av någon jagad älg på flykt …

Trots att vår plan gick i stöpet så är vi inte dom som ger upp så lätt…

Vi styrde visserligen bilen hemåt men valde att på vägen stanna till vid vackra Åholmen, strax utanför Kvicksund. En plats som är vacker att besöka alla årstider. Där tog vi med vår väntande frukost och våra kameraryggor och fick en alldeles fantastisk dag ❤ .

Naturen fullkomligt exploderade i dom vackraste färgkavalkader. Och i takt med ljuset möttes vi av fantastiska motiv.

Den efterlängtade frukosten intog vi på bryggan vid vattnet och inte ens då kunde jag släppa min kamera. När man ser motiven och bilderna framför sig så går det liksom inte att låta bli. Sen om resultatet blir bra… Det är en annan femma 😉 .

Nu var min förhoppning att det skulle flyga över någon stor pippi vars skugga skulle landa i vattnet, strax intill dom vackra bladen… (bilden ovan). Men men… naturen är ju sådan att man helt enkelt får gilla läget och inget går att få på beställning. Så resultatet fick bli en bild med fina, vackra blad på vattenytan men utan en flygande ”skuggpippi” 🙂 .

På en matta av löv gick vi sen vidare in i den ljuva lilla skogen som var fylld av fågelkvitter. Kändes nästan som om våren var på ingång istället för höst och vinter…

Solen hade denna dag lite svårt att nå ända fram. Men direkt solljus är inte vad vi önskar när vi fotar så det befintliga ljuset var alldeles tillräckligt för att bjuda oss på magiska vyer.

Kontrasterna i vår natur är nu under hösten både magiska och fascinerande och väldigt vackra. Spirande gröna blad blandas med kulörta grenverk och ett och annat visset löv som fallit ner. En del stannar kvar och skapar små stilleben. En del faller ner men kommer inte ända ner på marken utan blir hängandes på en stubbe, en gren eller en gammal torr och oerhört vacker trädstam…

Tanken jag hade var att försöka få med höstens framfart och naturens olika skeenden. Genom att vandra in i det täta grenverket och rikta kameran uppåt ville jag återskapa det jag såg just där och då. Och förhoppningsvis förmedla min känsla ❤ .

Strax intill dom täta grenverkens plats finns en annan plats där skogen öppnar upp sig. Där svängutrymmet känns betydligt luftigare och där ljuset når ända fram. 

På den här lite mer öppna platsen. Där den gröna nyansen var makalöst grön fann jag en egen liten ram. Skapat av kontrastrika grenverk. Med torra små stilleben placerade i ljuset… ❤

Precis som om naturen själv valt att hänga upp sitt egna lilla galleri. 

Vi blev kvar där på Åholmen i timmar. Tiden är absolut inget vi tänker på när vi är ute i naturen och fotograferar. Vi blir som paralyserade av platsen, naturen, skapandet, friskluften, tystheten… Långt bort från dagens stress.

Dom här två bilderna ovan relaterar jag till livet. Vet inte om ni känner samma sak men för mig känns dom symboliska för vårt liv på jorden ❤ .

Jag hoppas att hösten stannar kvar ett tag till. Imorse när hatten nästan blåste av fick jag känslan av att våra lövträd snart blir kala och tomma… men jag hoppas att det dröjer. Jag vill ut igen. Ut i naturen. Efter en hektisk jobbvecka och kartongliv kommer jag behöva det mer än någonsin.

Må så gott och försök ta er ut i vår vackra höst.

Och tack för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst… Ni kommer väl ihåg att man får inlägget i något större upplaga om man klickar på det aktuella blogginläggets titel och faktiskt så gör sig bilderna mer rättvisa om ni klickar även på bilderna. Om ni vill förstås 😉

Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Ny utmaning…

Maken och jag har nyligen blivit med nya ägodelar 😉 Jiippiii!!!

Efter tips från naturfotografen Niklas Virsén samt efter att ha läst recensioner så kunde vi bara inte motstå…

I våra respektive kameraväskor finns nu ett varsitt Samyang MF 135 mm f/2,0 ED UMC. Och varför i hela världen kosta på sig ett varsitt istället för att samsas om ett objektiv… Ja, det kan man ju fundera över… Men det finns en självklar anledning och det är att jag alltid varit trogen Canon medan maken föredrar Nikon. Kanske inte det mest praktiska men det har bara fallit sig så. Och dessutom är vi ju alltid tillsammans på våra fotoutflykter ❤ och vill ju inte kivas om samma pryl 😉

Vad är det då som är så speciellt med det här objektivet, kanske någon av er undrar…??

Kortfattat kan jag berätta att det är ett helt manuellt objektiv vilket kräver lite andra metoder under själva fotograferingen. En ny utmaning för oss båda och att utmana sig själv är både spännande, utvecklande, lärorikt och väldigt, väldigt roligt 🙂 🙂 Dessutom är betygen för objektivet idel positiva, så varför inte 😉

Är ni intresserade att läsa mer om objektivet är det många olika sidor som testat och recenserat så det är bara att söka på namnet.

Den här bilden är en av de första som jag åstadkom under vår fotoutflykt i helgen. Redan från början hade vi bestämt oss för att enbart använda oss av våra nya objektiv. Men… Trots att vi bestämt oss för denna strategi så tyngdes våra ryggor av medföljande andra objektiv…(och det självklara fikat 🙂 )… Knasigt, jag vet! Men, hur många gånger har man inte varit ute på fotorunda och uppmärksammat att FEL objektiv sitter på. Dvs, fel objektiv vid fel tillfälle. Det är ju ingen hit att ha makroobjektivet på huset om havsörnen skulle sitta där uppe och kika ner på oss 😉 . Men hur det än är i vår natur så kan man ju inte styra över våra djur och natur så det där med ”fel” objektiv har vi råkat ut för tidigare och kommer med all säkerhet att råka ut för flera gånger framöver…

Turen i helgen gick till vackra Fermansbo urskog, igen. Vi valde denna plats eftersom vi varit där vid flertalet tillfällen så vi känner till miljön och vet att vi där slipper trängas med alla andra söndagsutflyktare 🙂 . Och skulle ni vara trötta på alla svampfoton så måste jag göra er besvikna… För det blir inte så mycket annat den här gången heller 🙂 . Jo, förresten… lite annat blir det nog ändå. Sånt som hör hösten till ❤

Min första upplevelse och känsla av det nya objektivet är enbart positivt. Till en början valde jag att fota med stativ, vilket inte tillhör det vanliga för just mig. Jag fotar ju nästan alltid på ”fri hand” vilket jag valde att göra den här gången också, efter typ 10 exponeringar… För på nåt sätt så känns inte stativ som ”min grej”. Stativ är bra på många sätt och vid många tillfällen, absolut. Men när jag väljer att dyka ner på marken och göra alla småkryp sällskap… 😉 . Ja, då blir det aningens knepigt att få till det. Nere på marken finns ju så mycket annat att luta sig mot.

Under vår fotorunda rörde vi oss först i den mörka mossbeklädda trollskogen som dock kändes väldigt tung och blöt efter veckans gråväder. Förhållandena där inne krävde andra inställningar och fotoövningar mot den mer öppna och ljusa platsen vi sen hittade. Platsen som kändes så där härligt perfekt för att pausa och inta det medhavda gofikat 🙂 . 

När vi väl kom ut på den lite mer öppna och ljusa platsen åkte stativet fram en liten kortis igen 😉 Och det var då jag passade på att fota några dubbelexponeringar. Kände redan på plats att tillfället var väl lämpat för det, för naturen fullkomligt exploderar i den vackraste färgpalett. (Se bilden nedan)

Kontrasterna i vår fantastiskt höstklädda natur är magisk och än mer kontrastrik kommer den att bli när löven börjar skifta sin kulört ännu lite mer.

Att det senaste vädret varit aningens blött fanns det bevis för på många sätt… Daggvåta spindelnät fyllda av små pärlor vart man än riktade sin blick. Spännande att fota ”rakt av” och tacksamma att ha som bakgrund till andra objekt. 

Att marken var fuktig, läs dyblöt, kändes även på våra ”sk vattenresistenta” och nyligen impregnerade byxor som ökat ett par kilo i vikt… av väta. Åtminstone var det så det kändes 😉 

Då och då under vår fotorunda, kom den där känslan av att jag nog borde byta objektiv, trots vårt beslut 😉 . Som när jag såg den lilla myran springa runt på hatten 🙂 🙂 .

Men envis som jag är så bytte jag aldrig och så här efteråt så är jag riktigt glad över det, för resultatet blev riktigt bra, i mina ögon 😉 .

Och på tal om ögon så har det varit någon hjälpsam person innan oss som sett till att även myrorna ska hitta rätt… dom med dålig syn så att säga 🙂 🙂

Summering av vår dag i skogen med nya objektivet:

Så underbart spännande och positivt. Absolut en utmaning… En härligt rolig och spännande utmaning. Suget att få komma ut igen med kameran är stort och slutresultaten efter våra första exponeringar är överraskande positiva.

Mitt stora hatobjekt då, Älgflugan, som stundtals förstört mina höstbesök i vår vackra skog… I år har jag valt klä mig i enbart rosa ❤ . Inte den där mjuka babyrosa nyansen utan den mer skrikiga cerisa och nästan självlysande kulören. Jag har nämligen anammat och läst på:

Hur man skyddar sig mot älgflugor?

Och Halleluja!!! Det har funkat!! 

Kanske är det så enkelt… Undvik att likna en älg eller hjort!! Och faktum är att älgen och hjorten vanligtvis inte klär sig i skrikigt rosa och därmed har inte jag heller utseendet av att var en sådan, hahaha!!! Om jag vetat det förut så hade jag sluppit halvtraumatiska upplevelser 😉

Dock hörde jag ett misstänkt ljud och en misstänkt landning på min mössa i helgen… Jag hade tyvärr valt den svarta lite tunnare mössan än den knallrosa tjocka varianten jag hade gången innan… men jag har gått igenom hela kalufsen med luskammen utan att finna någon oönskad inkräktare, puh 🙂

Så, Tills vi ses igen – Ta hand om varandra ❤