Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Annonser

Snopet…

När mobilen tjuter så där galet tidigt… Långt innan solen passerat horisonten… 

När vi äntligen, efter skapligt många mil i bil anländer vårt mål och förväntansfulla kliver ur bilen för att äntra naturstigen med kameran redo…

för att strax därpå… 

abrupt blir stoppade av en reslig man, märkt jaktledare, som upplyser oss om att det i vårt tilltänkta mål för naturfoto alldeles inom kort kommer ”vina av kulor” och ”karlar och hundar på jakt”… 😉 . Då kändes det faktiskt rätt snopet.

Självklart är vi tacksamma för informationen och följde hans avrådan om fortsatt promenad, men vi hade förstås uppskattat om det hade stått någonstans om att jakt pågår. Området vi besökte och hade planerat stanna i under förmiddagen heter Stengärdet och är ett naturreservat som ligger på gränsen mellan Västmanland/Södermanland. Och ska det jagas så kan det väl ändå sitta en lapp på informationstavlan vid parkeringen så att man kan ändra sin plan utan att behöva komma en bit och sen få vända om…

Fotosugna och hänförda över den speciella naturen fick oss ändå att stanna upp ett par gånger på vägen tillbaka till bilen. Så några bilder fick vi trots allt med oss hem. Och vi kommer absolut göra ett nytt försök, dock inte under jaktsäsongen. Har verkligen ingen lust att hamna i skottlinjen eller behöva bli jagad av någon jagad älg på flykt …

Trots att vår plan gick i stöpet så är vi inte dom som ger upp så lätt…

Vi styrde visserligen bilen hemåt men valde att på vägen stanna till vid vackra Åholmen, strax utanför Kvicksund. En plats som är vacker att besöka alla årstider. Där tog vi med vår väntande frukost och våra kameraryggor och fick en alldeles fantastisk dag ❤ .

Naturen fullkomligt exploderade i dom vackraste färgkavalkader. Och i takt med ljuset möttes vi av fantastiska motiv.

Den efterlängtade frukosten intog vi på bryggan vid vattnet och inte ens då kunde jag släppa min kamera. När man ser motiven och bilderna framför sig så går det liksom inte att låta bli. Sen om resultatet blir bra… Det är en annan femma 😉 .

Nu var min förhoppning att det skulle flyga över någon stor pippi vars skugga skulle landa i vattnet, strax intill dom vackra bladen… (bilden ovan). Men men… naturen är ju sådan att man helt enkelt får gilla läget och inget går att få på beställning. Så resultatet fick bli en bild med fina, vackra blad på vattenytan men utan en flygande ”skuggpippi” 🙂 .

På en matta av löv gick vi sen vidare in i den ljuva lilla skogen som var fylld av fågelkvitter. Kändes nästan som om våren var på ingång istället för höst och vinter…

Solen hade denna dag lite svårt att nå ända fram. Men direkt solljus är inte vad vi önskar när vi fotar så det befintliga ljuset var alldeles tillräckligt för att bjuda oss på magiska vyer.

Kontrasterna i vår natur är nu under hösten både magiska och fascinerande och väldigt vackra. Spirande gröna blad blandas med kulörta grenverk och ett och annat visset löv som fallit ner. En del stannar kvar och skapar små stilleben. En del faller ner men kommer inte ända ner på marken utan blir hängandes på en stubbe, en gren eller en gammal torr och oerhört vacker trädstam…

Tanken jag hade var att försöka få med höstens framfart och naturens olika skeenden. Genom att vandra in i det täta grenverket och rikta kameran uppåt ville jag återskapa det jag såg just där och då. Och förhoppningsvis förmedla min känsla ❤ .

Strax intill dom täta grenverkens plats finns en annan plats där skogen öppnar upp sig. Där svängutrymmet känns betydligt luftigare och där ljuset når ända fram. 

På den här lite mer öppna platsen. Där den gröna nyansen var makalöst grön fann jag en egen liten ram. Skapat av kontrastrika grenverk. Med torra små stilleben placerade i ljuset… ❤

Precis som om naturen själv valt att hänga upp sitt egna lilla galleri. 

Vi blev kvar där på Åholmen i timmar. Tiden är absolut inget vi tänker på när vi är ute i naturen och fotograferar. Vi blir som paralyserade av platsen, naturen, skapandet, friskluften, tystheten… Långt bort från dagens stress.

Dom här två bilderna ovan relaterar jag till livet. Vet inte om ni känner samma sak men för mig känns dom symboliska för vårt liv på jorden ❤ .

Jag hoppas att hösten stannar kvar ett tag till. Imorse när hatten nästan blåste av fick jag känslan av att våra lövträd snart blir kala och tomma… men jag hoppas att det dröjer. Jag vill ut igen. Ut i naturen. Efter en hektisk jobbvecka och kartongliv kommer jag behöva det mer än någonsin.

Må så gott och försök ta er ut i vår vackra höst.

Och tack för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst… Ni kommer väl ihåg att man får inlägget i något större upplaga om man klickar på det aktuella blogginläggets titel och faktiskt så gör sig bilderna mer rättvisa om ni klickar även på bilderna. Om ni vill förstås 😉