Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Annonser

Paradiset

 Paradiset ja…

som liksom kom av sig…

Jag har varit på väg

att i ord och bild

få visa vår dag…

Vår dag i Paradiset ❤

Men efter några kämpiga dagar

och sen det som skedde i vårt land

så kom jag liksom av mig.

Men nu vill jag ändå få visa

det vackra vi har ❤

Känns än mer betydelsefullt just denna helg…

För platsen där vi denna arla morgonstund

befann oss på innehar

det vackraste av namn,

Paradishöjden.

Till tonerna av orrarnas spelande sång,

som på avstånd visade upp sig

kändes allt, just där och då,

bara så där magiskt fridfullt.

Så där fridfullt vi alla borde få ha

i denna, stundtals

ack så grymma värld.

Den morgonpigga leken nådde snart sitt slut

och de vårglada småfåglarnas sång tog över.

Skaparglädjen tog fart

huvudet fylldes av kreativa tankar

kreativa idéer.

Passade på att i den ännu

något kylslagna morgonen

där ute på den vackra mossen,

leka och testa

med kamerans hjälp

skapa och bevara

den där så magiska känslan ❤

Allt blir inte bra

men jag lär mig

jag har kul 🙂

och som man brukar säga…

Övning ger färdighet

övning ger resultat

och jag älskar det ❤

Lek! Kreativitet! Resultat!

och en massa skoj ❤

”Naturen visar oss vägen

skapar sina egna små väsen

små sällskap

på vandringsfärden…”

Vandrade vidare gjorde vi

lämnade den blöta mossen

tog oss in i mossbeklädd skog

där ljuset blir så där

magiskt vackert ❤

Där dofterna gav oss välbehag

där suget på det medhavda kaffet

tog över…

där kaffet

alltid smakar som bäst 😉

En kaffetår

en välsmakande go´bit

på en plats

i vår vackra natur…

Det är livet

när det är som bäst ❤

I Paradiset står dom tätt

dom välanvända

aningens väderbitna små gömslena.

Ännu står dom väl synliga

men i takt med grönskans entré

blir dom till smarta små 

tillhåll, nästintill osynliga.

I Paradiset möts man av historia 

en svunnen tid

en bevarad plats

bara så där…

Det skänker mig glädje 🙂

Platsen, mitt i Paradiset

som med all säkerhet

medfört mycket gott

kanske rent av mirakel… 😉

Dom små,

dom stora

ljusglimtar vi möter i livet.

Dom betyder allt.

Dom ger energi

dom ger lycka

dom ger trygghet

dom ger glädje ❤

Jag söker dom, även i skogen

för jag vet att dom finns…

Även den mörkaste av dagar

när himlen är tung av moln

när livet känns mörkt

går dom att finna,

bara man vill

bara man orkar ❤

Denna så vackra dag

när våren så väl försökte

men inte riktigt nådde ända fram

så fanns ljuset.

Vintern, som denna vackra morgon

inte riktigt släppt sitt grepp…

Kylan som trängde in

ja, ända in i märgen…

Men i takt med dagens uppvaknande

värmdes vi av det medhavda kaffet,

av många steg

i en inte allt för enkel terräng,

av solen som så sakteliga tog sig igenom

och av alla vackra möten.

Och väl hemma, tillbaka vid stugan

fann vi tecknet

det lilla livet

som vi alla, som älskar våren

så innerligt vill ha…

Nu har det gått en liten tid

mycket har hänt.

Men jag vet

att våren har kommit

och jag känner mig varm.

Jag fortsätter min vandring

tar vara på varje minut

av min absoluta favorit,

VÅREN ❤

Ps, Paradishöjden är en plats belägen i södra Kilsbergen vid Degerfors och Karlskoga. Mossen där orrarna spelade sin sång heter Örgivsmossen. Finns mer att läsa om platsen här.

En del av mina bilder är s.k dubbelexponeringar där jag tar 2 bilder som slås ihop till en, där den ena bilden är i skärpa och den andra i oskärpa. Bildens slutresultat skapas direkt i kameran men får innan den blir helt godkänd passera Photoshop. Och som ni säkert vet så går det utmärkt att klicka på bilderna för att få dom större.

Må så gott alla ni goa och var rädda om varandra ❤

Välkommen vår!

Vår

Vårdagjämning

Efterlängtad

Min absoluta favorit

min bästa tid på året.

Den tid då jag längtar ut.

Längtar ut till det liv som växer upp.

Det nya livet.

Det nygamla livet

och dom små liven 😉

I virrvarret

i blandningen av det gamla

och det nya

finner jag livet.

Livet som söker ljuset

det viktiga ljuset

livets källa.

Som små spirande skönheter

tar dom sig upp

ut ur vinterdvalans slumrande tid.

Reser sig upp

ståtliga och granna.

Jag gör dom sällskap

platt på mage

i den ännu så fuktiga mossan.

 

Likt tentakler sträcker dom sig ut

ännu lite kala och tomma

redo att täckas av nya blad

nya blommor.

Redo att bygga upp sin styrka

för att till sensommaren, hösten, ha äran

att bjuda oss

på välsmakande 

blåa små go´bitar.

Fukten, den ännu lite råa vinterkylan 

gör sig påmind

på min lite småfrusna lekamen.

Reser mig upp,

blickar upp mot grenverkets

ack så vackra ljusinsläpp.

Det ljuvaste ljuset

som stundtals ger mig tårar

tårar av glädje

tårar

orsakade av dom ljuskänsliga små ögonen.

Skönjer genom dom tårfyllda ögonen

kala små, kala stora, grenar och kvistar.

Kala, tomma, men med antydan

till små glädjande knoppar.

Knoppar som väntar 

väntar precis som mig,

på värmen, den underbara värmen.

Barrträdens ljusgröna nyans

klär vår natur

precis som den gör i juletid

i var mans och kvinnas hem.

Lika vacker oklädd som klädd

av kulörta kulor

och skimrande julgransljus.

Vacker, naturligt vacker ❤

I dom gamla skogarna

dom där så oemotståndligt

magiska trollskogarna

pyntas grenarna, stora som små

av ljuvliga gardiner,

av borttappade små tomteskägg.

Naturligt skira, egentillverkade

svajar dom tyst i den friska vårvinden.

Tystnaden i den djupaste av trollskogar.

Tystnaden, så fri från dagens alla ljudintryck.

Vi behöver den så väl ❤

Tystnaden

ger plats,

plats för dom vårglada små fåglarna

att förmedla sin vackraste strof.

Söker efter de ljuvaste av toner

känner mig lite iakttagen

och jag vet…

Jag är inte ensam…

Men jag känner ingen rädsla.

Ensamhet ger mig rädsla

Och mörkret…

Skulle jag dock känna rädslan komma

gör jag mig redo,

redo, likt Ronja Rövardotter

att sjunga upp

till det vackraste av vårskrik… 

Och jag vet

att bland stock och sten

på mossbeklädda kullar

finner jag kära maken, i mörkrets ljusa glänta,

i dom djupaste av trollskogar

med sin trygga famn

och sin troga vän och följeslagare, Mr Nikon 😉

Tillsammans vandrar vi

känner in naturen

känner in den annalkande våren

och trivs som allra bäst

Önskar er alla en härligt ljuvlig och skön vårhelg!!

 Vi ska ut

ställa klockan innan tuppen gal

hänga på oss ryggorna

och bege oss ut…

Ut till Paradiset ❤

Jag kom hem som Mrs Carter…

301

I smyg hade vi planerat, bokat, längtat och väntat ❤

21

Klockan 16.55 blev vi hämtade vid SkyCity på Arlanda av vänlig tjej från Arlanda VIP-service. Vad som väntade oss visste vi ju förstås men vart och hur det skulle ske hade vi ingen aning om.

Efter en tur i värsta lyxiga BMW´n, leg- och säkerhetskontroll, godkända och iförda VIP-kort blev vi insläppta i VIP-huset och fick möta vår vigselförättare Rolf. En underbart vänlig och humoristisk man som var med och gjorde vår stund till ett fantastiskt vackert minne.

Att välja denna plats och få vara med om den här upplevelsen var för oss magiskt och precis så minnesvärd som vi hade önskat.

Att vi sen fick komma in i dessa lokaler och bl.a få se kungafamiljens tillhåll vid resa, kändes också som något alldeles extra. 

7

Efter ceremoni och en stunds njutning av champagne och praliner, som Mr & Mrs Carter 🙂 , blev det dags för återresa tillbaka till hotellet.

Vi hade bokat en natt på Clarion Hotel Arlanda Airport och fick bo i ett, nej två rum, kokvrå, gigantisk hall och två badrumsstor ”lyxlya”, större än min flyttahemifrånlägenhet….. med utsikt åt flygtornet på ena gaveln och start- och landningsbanorna på andra gaveln 🙂 🙂 …

Varken jag eller maken vet något om att vi bokat detta rum (vilket vi förstås hade gjort… ovetandes om dess lyx och storlek 🙂 🙂 ) SÅ vi njöt och tog tillvara på stunden, på minuterna och kände oss så där extra superlyxiga.  

Kvällen avslutades med en härlig middag på våning 12, Kitchen & Table by Marcus Samuelsson. Ett ställe vi kan rekommendera, precis som hotellet 🙂

81

91

Alldeles innan sovdags…

när resväskorna var ihopfällda och låsta…

när allt var checkat och klart och det var dags för lite skönhetssömn…

så meddelade vi nyheten på sociala medier ❤

2017-02-28-16-16-34

Våra nära och kära var förstås informerade tidigare under kvällen 🙂 ❤

Härligt varma och glädjefyllda samtal ❤

Efter några timmars skönhetssömn var det så dags att kliva upp i ottan för att njuta av hotellfrukosten innan incheckningen kallade.

Så… på förmiddagen den 25 januari, lyfte vi från ett vintrigt Sverige och styrde nosen mot det sköna varma Jamaica, som Mr & Mrs Carter. Men det tänker jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Må så gott alla goa ❤

Målar våren i tavlor

391

Plockar fram

plockar undan

beslutsångest…

längtan

förväntan ❤

311

 Tömmer minnen

och finner

en kavalkad av 

vårbilder!!!

321

Stannar upp

väntar med nuet

längtar tillbaka

till stunden

på minnet.

331

Anammar känslan

i gräset

det gröna

där baksidan

är lika vacker

lika ljuv.

361

Där alla är vackra

där alla får sticka ut

vara som man är

och duga ändå.

341

Stunder av plock

får stå tillbaka

om så bara

för en ynka

liten stund.

381

Känner så mycket

vill bevara

skapa,

att våren

få måla i bilder.

371

Stunder

känslor…

En av många ❤

Det blir fler

det står inte på…

351

Längtan är stark

gör nästan ont

längtan till det som spirar

det som gror

kan aldrig få nog ❤

401

Våren, den vackra

i minnet jag bevarar,

tar mig tillbaks

till nuet, det nära.

Plockar fram

plockar undan

längtar

förväntar

snart är det dags ❤

dreamliner

Till tonerna av forsens brus…

161

…med bortdomnade fingrar och tår stod vi tidigt en söndagsmorgon i januari vid Sevedskvarn, Färnebofjärdens nationalpark. Termometern visade på ca -10°.

När man kommer till en ny plats, ett nytt område, så är det så mycket att ta in.

Vi hade bestämt redan från början att våra kameror skulle monteras på dom enbenta stativen och låta dom trebenta ligga kvar i bilen, tills vidare. Vi skulle ju bara ta en av dom uppmärkta vandringslederna och då funkar det enbenta alldeles ypperligt. Så var det tänkt…

Men först skulle vi bara ta en snabb titt på forsen…

Och vi blev fast… Fast där vi stod bredvid det brusande vattnet… Jag tror bestämt att vi nästintill frös fast… Åtminstone var det så det kändes innan vi bestämde oss för att tina upp med något varmt i magen.  

171

Vad som fick oss att nästan frysa fast var dels det forsande vattnet och lusten att fånga något magiskt i minnet. Dock kände jag rätt så snart i den bitande råa kylan, att det inte var någon superidé att stå där med kameran kopplat på ett ben…

Önskan att få till en vacker bild med något i skärpa och vattnets framfart i en skön mjuk rörelse/oskärpa blev inte jättelyckad eftersom benen skakade av kyla och konsten att stå så där blickstilla som det behövdes med ett ben… var liksom kört. Visst gjorde jag mina försök att ta stöd av en trädstam men när kroppen skakar och fingrarna nästan stelnat av kyla så var inte det heller det bästa alternativet…

Så därför valde jag att istället plocka fram leklusten. Och jisses vad kul det var 🙂 🙂 . Alternativet att gå till bilen och hämta dom extra benen… Nopp, det var jag alldeles för lat för att göra.

Och OJ, vad tiden försvann. Den gör ju det när man har roligt 🙂 🙂 .

181

191

211

Jag testade panorering vilket kändes så passande till det forsande vattnets framfart. Men så klart när man är ute på fotorundor så kan ju bilder se riktigt bra ut när man tittar runt direkt i kameran… Men HUR många gånger har man inte kommit hem och känt sig oerhört besviken över det verkliga resultatet… Så förhoppningen var inte superhög den här gången heller. Speciellt inte med förutsättningarna med den bitande kylan och bortdomnade fingrar och skakiga ben….

MEN jag blev så otrolig nöjd. Hade absolut inte väntat mig att finna så pass många bilder som jag kände mig nöjd över… DET är lycka!

221

Det är så kul att testa och leka. Kör ju nästan bara i manuellt läge så då har jag all möjlighet att styra över bländare, slutartid och ISO. Leka och testa kan man göra i det oändliga.

201

Någonting annat som fick oss att stanna kvar med risk för att frysa fast 😉 var fåglarna som bjöd upp till ljuva toner och poseringar. Som den lilla Kungsfågeln, Sveriges minsta lilla fågel med den ljuva stämman, som jag lyckades få till skapligt med tanke på hur snabb den är. Det blev 1 hyfsad bild och resterande bara skrutt. Flera bilder visade sig vara tomma på Kungsfåglar dessutom… Hade inte märkt att dom begett sig till en annan gren… Men så är det att försöka sig på att vara fågelfotograf 😉

231

En annan störtcool pippi är Strömstaren 🙂 Det här var första gången som vi fick uppleva dess närhet. Rackarns vilken rolig fågel. Och snabb som tusan! Strömstaren, Cinclus cinclus, Norges nationalfågel, är en fröjd att skåda och när den sen bjöd oss på en schysst ”pose”… där den stod i det forsande vattnet… DÅ blev den en av mina absoluta favoriter ❤

241

Efter en stunds uppvärmning tog vi oss en tur på den uppmärkta naturstigen. Den kristalltäckta kyliga spången knastrade under våra kängor och det ska ni veta… Solens strålar skänkte oss faktiskt en liten liten värmande känsla och trots den kyliga dagen så kände vi, yttepyttelite… att våren är på väg. Ja, kanske inte riktigt än, men vi är ju ändå på väg dit och just dessa ljusa dagar så får åtminstone jag lite vårkänslor.

251

En ensam and landade strax intill i det öppna vattnet, alldeles bakom dom torra frostbeklädda vasstråna som stod och försiktigt vajade i den svaga vinden.

141

Leklusten kom tillbaka när jag fick se trädstammarnas spegling i forsens vatten och solens låga placering. Bilden här ovan är en dubbelexponering med rörelse i exponeringsögonblicket. Väl hemma vid datorn har jag roterat bilden och dragit aningens lite i kontraster. I övrigt är bilden helt i sitt original. Det är den här typen av bilder som jag faller lite extra för.

261

271

Med kurr i magen kändes det så perfekt att stanna en stund vid en av de välordnade grillplatserna som ligger belägna alldeles nära forsens brusande vatten.

Medan kära sambon, eldmästaren, ordnade röksignaler passade jag på att hålla fingrarna mjuka på avtryckaren genom att vända mig mot den låga solen och rikta objektivet genom trädens frostiga kala grenverk. Vilka underbara mönster. Motiv som föreställer allt möjligt och ingenting.

281

Ljudet av sprakande, knastrande torra vedklabbar som fått fyr… så härligt! Flera gånger, likt en tjatig papegoja upprepade vi fraser som;

det här är livet, det här är lycka, det här är kvalitet i livet ❤

Känslan svår att förmedla, rekommenderas att upplevas…

Och som alltid smakar maten och fikat alltid extra gott när man befinner sig ute i naturen. Den skönt sprakande brasan funkade även perfekt för att få oss, något stela och kylslagna individer, att tina upp en aning. Åtminstone så pass mycket att vi efter måltiden kunde fortsätta ett tag till… för att ta vara på dagens sista värmande ljus.

151

Under dagen sågs många besökare komma och gå. Övervägande delen bar på stora kameror, ”lååånga objektiv, låååånga kikare”. Vi valde att inte ställa oss i det sällskapet. Dels för att det inte är det vi önskar när vi beger oss ut i naturen, dels för att vi inte riktigt visste vad vi skulle söka efter i objektivet. Visst kunde vi valt att rikta kamerorna åt samma håll men det är ju en fördel om man vet vad man ska söka efter 😉 Visst hade vi kunnat fråga… 

Det gjorde vi… Innan vi gav oss av hemåt. Träffade en äldre herre som dom sa ”var den kunniga” på området 🙂 Han berättade att det nog var bävern och uttern som dragit till sig besökarna med dom låååånga objektiven.

Någon utter eller bäver såg inte vi till innan vi stelfrusna och bortdomnade gav oss av hemåt men vi kommer absolut att komma tillbaka till den här fantastiska platsen. Enligt den kunniga herren finns det även gott om lodjur i området och även en mängd olika fågelarter. Att naturen sen är vacker gör ju besöket ännu mer givande.

291

Ännu en gång landade vi hemma, otroligt nöjda över dagens upplevelser och kunde konstatera att kontrasterna i livet är fascinerande…

Inom snar framtid ligger vi under svajande palmblad, med en svalkande pina colada i handen… i den sköna värmen… och tonerna från den brusande forsen har bytts ut till Bob Marleys sköna gungande rytmer…

Ja… livet är kontrastfyllt

och härligt!! Ha det gott ni alla goa vänner

Pst.. du vet väl att du kan se bilden något större om du klickar på den 🙂