Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤

Annonser

Inkräktare på ändalykten

Som ni redan förstått så har jag ett par hatobjekt som jag konfronteras med varje år… 

Fästingen,

den som troligen är orsaken bakom min obeskrivliga värk, ev nervsmärtor, som ibland gör mig smått galen och sömnlös. Som tvingade mig till en hög dos antibiotika med div. icke önskvärda biverkningar mitt i den heta sommaren.

Den lilla vidriga varelsen som liksom går till attack bara jag sticker ut huvudet genom dörren… (Kanske inte riktigt, men det är så det känns just nu…)  

älgfluga 2

Och sen…

den ännu vidrigare varelsen, djävulen…

älgflugan (även kallad älglus, hjortfluga) Fy tusan vilket monster!!

Ett riktigt påträngande och oönskat monster! Kan för mitt liv inte tro att den har någon som helst nytta på vår planet…

Sensommaren, hösten… den så vackra årstiden som ger vår natur, våra skogar, färger i dom vackraste kulörer.

Den ger oss godsaker och guld.

Den ger oss frisk och klar luft.

Den tid på året då jag vill vara ute och vandra, länge och ofta.

Den tiden har liksom blivit saboterad av älgflugornas framfart. 

Att fylla skafferiet och frysen med alla godsaker är ju en lyx.

Att sen kunna kombinera denna lyxen med att få utlopp för all min kreativitet, det är ju extralyx 😉

Skogen, naturen… fylld av vitaminer och antioxidanter. Den friska luften, fri från avgaser… Den underbara karakteristiska doften av skog…

Tror inte det finns mycket som slår just det ❤

Det efterlängtade regnet har fått våra små hattprydda och välkomnade svampar att kika upp ur den tidigare så knastrande och kruttorra marken.

Dom första gyllene gula kantarellerna har plockats och hamnat på tallriken. Inte var dom många men dom räckte till ett höstigt och välsmakande tillbehör till söndagssteken 🙂

Övriga svampar lämnar jag kvar. Dom passar utmärkt till att vara statister i mina bilder.

Dagar då regnet fallit och sen slutat… Dom är ännu vackrare i våra skogar.

Färgerna blir så där skönt tunga, murriga, kraftiga och starka.

Än så länge skiftar träden i gröna och gröngula nyanser.

Ännu dröjer det nog innan trädens löv skiftar i dom mer starka kulörerna.

Men om man riktar blicken nedåt, så ser man sköna gröna nyanser i den numera fuktiga mossan och blåbärsris, som intagit en magisk blålila nyans. 

Och finner man sen en liten myra på promenad…

Då blir jag som paralyserad.. som förhäxad 🙂

Ni skulle bara se mig när jag ligger, kryper, halvstår på alla fyra eller på mina 2 😉 i min jakt på att följa myran och försöka få den på bild 🙂 🙂

Haha, kan inte säga om det är en intressant och spännande syn (upplevelse), men det bjuder jag på 😉 

Myrorna, attans så snabba, dom små rackarna 😉 Men SÅ roliga att fota 🙂

Har man ännu lite mera tur så råkar man på en skalbagge på sin framfart i skogens marker.

Men dom är också rackarns så snabba så det gäller att vara alert på avtryckaren och parera på dess raska promenad. 

Ormbunken är en tacksam växt att fotografera.

Den är ett sånt där fotoobjekt som nästan alltid gör sig bra på bild.

Nu i sensommartider så börjar många av dom skifta i brunt och inta en mer torr och spröd känsla. Oavsett brun eller grön så är dom vackra.

Kombinationen är nästan ännu mer effektfull och vacker.

När jag läser på om ormbunken så finns det ju en mängd olika sorter, arter och varianter. Men jag är ingen expert så jag kallar det helt enkelt bara för ormbunkar.

På ormbunksbladen finner man ofta flugor och spindlar. Precis som myrorna och skalbaggarna är dom spännande att fota.

Många gånger när man fotar så ser man inte dessa små varelser utan det blir liksom en bonus när man sen plockar upp bilden på datorn 🙂

Det finns ju så fantastiskt mycket vackert i vår natur, i våra skogar.

En del växter vissnar, en del sprudlar av nytt och fräscht.

Precis som ormbunken som skiftar och blandar nytt och gammalt finner man små ljust gröna växter som tagit sig upp ur den torra bruna mossan, dekorerad med torra bruna barr som tackat för sig.

Gammalt och nytt, en fantastisk kombo 🙂

Hur var det nu med mina hatobjekt…??

Jag håller just nu på att testa lite olika metoder jag läst om på Google för att undkomma dessa oönskade besökare, inkräktare…

Gällande älgflugorna så har jag läst att, om man ska ut i skogen…

Då ska du undvika att se ut som en älg eller hjort.

Sagt och gjort… Jag klär mig i starkt rosa och lila kläder. Håret sätter jag upp i tight tofs/knut. (Har aldrig sett en cerise-rosa-lila älg med tofs på huvudet… så det kändes 100% säkert)

Sen ska man helst inte lukta som älgen…. Hmmm 😉 Hur luktar dom liksom??

Sagt och gjort… Armar och ben smordes in med kokosolja och kläderna preparerades med ”body mist” a´la Candy Crush.

Fick ju rådet av en kollega i sommar, tillika hundägare, som hört att just kokosolja ska fungera mot fästingar så då tänkte jag slå två flugor i en smäll och mota bort båda mina hatobjekt…

Så när jag stod där redo, nästintill självlysande i rosa mundering, doftandes som en 80-talets brud på väg ner på stranden insmord med Hawaiian Tropic… DÅ kändes allt hoppfullt!! 

Jaha, och hur gick det då??

Nej, det gick inget vidare.

En älgfluga motade maken bort som satt sig på ryggen. En annan älgfluga satt framtill på tröjan och den lyckades jag också mota bort innan den gick till attack…

Den tredje hade hittat in bakom hårburret och krypit upp en bit… Det monstret blev jag varse om när det killade i nacken!! Brrr…

Fästingarna då?? Jo tack, två stycken har jag plockat bort på låret i sommar. Det var innan jag utförde mina tester. Den tredje…

…den fick avsluta sitt liv i fredags i vårt badrum. Det var när jag stod i duschen innan jobbet som jag blev uppmärksam på något nytillkommet på ena skinkan…

Och vad satt väl där då??

om inte en fästing!!

Att den valt just den platsen var rätt åt den.

Kan inte vara den mest angenäma platsen att boa in sig på 😉 så det var rätt åt den.

Men jag vill inte ha oönskade inkräktare på dom kroppsdelarna och för den delen, inte någon annanstans heller…!!!

HUR den kommit dit och när,

har jag ingen aning om eftersom skogen besökte jag i onsdags och i fredags höll jag mig bara på tomten och inomhus.

Nu hade jag inte smort in dom regionerna med kokosolja heller eftersom jag inte exponerar dom när jag är i skogen (Om inte nöden tvingar mig till det men så var icke fallet i onsdags…)…

Kanske har den glidit uppåt på mina kokosoljade ben men det är inte troligt eftersom jag duschat bort oljan innan fredag och den hade av storleken att döma, nyligen parkerat sig och satt sig till ro under fredagen.

Eller så har den helt enkelt legat på lurpass i min trädgård och bara väntat på sitt byte…

Hur som helst ska jag testa kokosoljan igen. Behöver lite mer kött på benen innan jag kan utvärdera den metoden.

Gällande färgen på kläderna är jag övertygad om att det inte spelar det minsta roll, men vem vet…

Älgflugan kanske rent utav är färgblind?! Gällande luktsinnet så får jag lov att återkomma…

Så mina kära vänner.

Passerar ni något område i skogen som ni förnimmer er en doft av sol och bad a´la 80-tal…

så då kan det mycket väl vara jag som nyligen passerat 😉

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… bilderna på mina hatobjekt är lånade från Google. Klicka på bilden så kommer ni till dess ursprung.

Vietnam – utflykterna

Att se sig omkring är en given del av våra semesterresor.

Strand- och poolvistelser är lyx, absolut. Men attans vad det kryper i kroppen efter ett tag.

Att iaktta andra turister kan också vara underhållning men när vi väl besöker ett land så vill vi se så mycket vi kan, fast utan att känna någon stress. Så visst blev det några utflykter även denna resa…

Phu Quoc har vissa självklara turistmål och ett av dom är pärlodlingen som dom är oerhört stolta över.

På bilden visar en vietnamesisk kvinna hur man öppnar pärlmusslan och var man sen kan finna den dyrbara pärlan. Vi fick också veta att den svarta pärlan är mer exklusiv. Att det kostar en slant att köpa pärlor kan man förstå när man hörde henne berätta.

Efter undervisningen så var det förstås tillfälle för shopping för den som önskade. 

Färden gick sen vidare till Phu Quocs nästa självklara besök, pepparodlingen.

Ön är förutom pärlor berömda för andra små runda ting, nämligen sin fina peppar. Vår härligt charmiga guide som förgyllde vår utflyktsdag,

”My name is Long, but I´m short :)” berättade det vi ville veta om öns peppar.

Tänk så mycket man inte vet, men som man kunde söka på google om man önskat… men nu fick vetskap om, i en annan del av världen 🙂 Det är alldeles underbart!!

Pärlor och peppar i all ära, men vad vore en utflykt utan provsmakning av något drickbart 😉 Är man turist så är man…

På Phu Quoc tillverkas Sim Wine.

Ett lokal vin gjort med frukten från Rose Myrtle Tree, myrtleträdet, som växer vilt i skogarna på ön och som bär frukt och blommor året runt.

Receptet härstammar från olika etniska minoritetsgrupper som bor i centrala höglandet och dricks ofta till skaldjur. Enligt lokalbefolkningen har Sim Wine naturligt helande egenskaper. Den ska vara bra för matsmältningen, ha viss smärtlindrande effekt samt även vara bra ”om du känner dig sliten”. Dock finns inga medicinska tester gjorda för att bekräfta detta men tron… 

Vad smakar det då? Gott och väldigt sött.

Färden gick sen vidare till en liten fiskeby, Hàm Ninh som ligger på öns östkust. 

Längs den lilla gatan pågick försäljningen för fullt…

Om ni nu skulle känna er törstiga så skulle jag avråda från flaskan ni ser på bilden för den innehåller inte pepsi, cola eller liknande… Även om man kan tro det…

Dom innehåller sjöhästar. Där fanns sjöhästar i alla dess former och tillstånd. Jag hade inte mage att fråga vad man gör med dom egentligen men att dom används i maten förstod jag… 

Att vår matkultur är så totalt olika blev vi påminda om hela tiden. Kanske har ni mött denna delikatess tidigare?? (Dom långa pinnarna nedstuckna bland pepparkornen).

Jag hade aldrig hört talas om den och än mindre haft den på min tallrik… Kan ni gissa?!

Det är den torkade varianten av det allra heligaste från sjölejon, alltså pungkulor och snopp!! Alltså, för mig är det så främmande… Äter man verkligen sjölejon och dessutom det heligaste??

I den lilla fiskebyn finns en lång pir ut i havet. Där, i den kraftiga blåsten och med regn på tvären tog vi oss ut på promenad.

Längs hela piren låg det små vietnamesiska restauranger och flöt.

Middagsinnehållet låg ännu kvar i sina burar alldeles intill, redo att hamna på någons tallrik. Och ja… mer färskt än så kan det nog inte bli 😉

I regn och blåst, på en plats vi nog aldrig mer kommer att återkomma till… Ja, men då måste det bli dags för en selfie 🙂 🙂

Att världen är liten, är inte bara någon man säger lite nu och då…

Det var kära maken som gick förbi och var lite mer observant än mig. Han tyckte sig känna igen en och annan grabb på planschen som prydde en av restaurangerna… Svenska landslaget i fotboll, fast inte 2016 som det står på skylten utan x antal år tidigare… Hur det kommer sig att den här skylten kom till förtäller inte historien… men visst kändes det rätt så komiskt ändå. 🙂 🙂

Jag berättade ju för er i mitt förra inlägg från Vietnam, om den totalt urkassa sophanteringen… Och när man kommer till dessa platser kan man inte bli annat än ledsen. Hur det ser ut på havets botten… Näe, Jag tror inte att jag vill veta det… men förstår det ändå när jag ser denna förödelse 😦 Så sorgligt hur vi människor förstör vår planet…

Med kurrande magar kom vi sen fram till öns berömda strand, Bãi Sao, Sao Beach där det var dags för lunch och bad. Många turister tar sig hit med taxi eller via andra utflyktsarrangörer för att sola och bada. Stranden som känns väldigt omtalad på olika utflyktssajter och broschyrer väckte stora förhoppningar och förväntningar.

Efter lunchen fick vi en stunds egentid som jag och maken spenderade med våra kameror.

Längtan på att få sätta ner tårna i den ljuvligt mjuka vita sanden fick tyvärr ett abrupt slut… Jag var precis på väg att stoppa ner mina fötter i sanden när jag får syn på en spruta ligga slängd, rakt framför mig. Tack och lov fick jag syn på den innan jag stoppade ner min fot. Så många tankar for genom mitt huvud och man kan inte bli annat än ledsen.

Jag önskar SÅ, att kunna visa er den magiska stranden som man kunde läsa så mycket om…

och visst var den vacker, om man stod med näsan ut mot havet… Men var du än vände dig om så såg man skräpet. 

Det fick ändå bli en pusshälsning från den berömda stranden, Bãi Sao som dom är så stolta över. Och kanske ska jag sluta vara bitter…

Efter lunch och strand besökte vi Hô Quoc Pagoda.

Öns största buddhistiska tempel som invigdes 2012. Att man kunde känna en sådan frid, ett sådant lugn av att vistas där, var nåt jag inte riktigt förutsett. Hela områdets atmosfär andades ett ljuvligt och skönt lugn. 

Och det var så vackert ❤

Från denna fantastiska plats begav vi oss sen till dagens sista utflyktsmål. Kontrasterna kunde inte vara större…

Coconut Tree Prison

Ett fängelse byggt 1949 och använt av fransmännen för att senare även användas av amerikanerna under Vietnamkriget. Ca 40 000 nordvietnamesiska soldater och Viet Congs (Vietnamesiska kommunister) hölls tillfångatagna och torterade på den här platsen under kriget. Att gå runt där tillsammans med vår fina guide för dagen och höra hans berättelse var en känsla svår att beskriva med ord. Tog några bilder med mobilen men hade inte mage att plocka fram kameran. Känslan var allt för stark och att ”fota som en turist” kändes allt annat än bra.

Många slutade sina liv efter att ha tvingats genomlida all tortyr i fängelset. Ett fåtal lyckades fly. En del finns kvar i livet med all trauma, både fysisk och psykisk.

Mannen som kom på tortyrmetoderna lever än idag och hålls gömd och skyddad på ön!! HUR är det möjligt??

Under tystnad,

med respekt för de fångar som fick avsluta livet där och alla andra som fick utstå dessa hemskheter,

med tårar på våra kinder,

gick vi sakta tillbaka till bussen, redo att ta oss hemåt igen, tillbaka till hotellet…

Fyllda av tankar kring dagen… Minnen för livet ❤ 

Nästa utflykt tog oss ut på böljan den blå. Ännu en dag att lägga på minneskontot.

Guiden presenterade sig som Dan, ”Danny boy”. En urskön charmig kille som förgyllde vår dag.

Måste säga att båda våra guider var som gjorda för jobbet. Vi väljer alltid lokala guider och hittills har det alltid varit utflykternas höjdpunkter.

Bussresan tog oss genom små byar, på delvis nybyggda vägar, delvis på sämre kostigar med siktet inställt på An Thòi Port där vår båt låg och väntade.

Effekten av Postafentabletten uteblev den här resan, som än en gång gjorde mig påmind om min sjösjuka och jag ställde mig den frågan… VARFÖR ger jag mig in på dessa båtresor? 😉

Dan, vår charmiga guide, informerade oss att lunchen var inkluderad dagen till ära men… med ett litet extra MEN…

Maten fick vi fånga själva…

Trodde nog att det hela var ett skämt men mitt ute till havs stannade båten och det var dags för oss alla att fiska på vietnamesiskt vis. Ingen fisk = mager lunch!! 😉 

Pga mitt fokus på horisonten och på att inte få upp min frukost avstod jag både fiske och lunch.

Maken dock, ordnade stolt som en tupp 🙂 med sitt bidrag till lunchen.

Nu avstod även han att äta lunchen eftersom han inte äter fisk… Men någon annan blev säkert nöjd och glad 🙂

Efter fiske och lunch fanns tid för snorkling och bad i det ljuva, klara och varma vattnet. Vi stannade till vid två olika platser och det var magiskt vackert och underbart i solen. Just där glömdes min sjösjuka bort och jag uppskattade det jag såg och kunde njuta till 100% och tänka att ”Det här är livet!!”

Runt omkring alla anländande turistbåtar fanns dessa små båtar som hjälpte turisterna in på ön, om man nu inte orkade eller kunde simma. Dom fick några kortare pauser men annars gick det skytteltrafik.

Och båtarna var fyllda till bredden.

Men…

Som alla andra dagar så hade även denna dagen ett slut och hemresan tog vid.

Passerade små byar eller vad det nu kan vara… Små fiskeläger kanske… Eller helt enkelt en lite enklare och mindre modern variant av husbåt…

Det var så vackert. Kändes speciellt på nåt sätt. Så annorlunda.

På öarna vi passerade finns dessa enorma pelare, som enligt sökning på google invigdes för typ 1½ månad sen…

En linbana som tar passagerare från fiskebyn An Thòi, ut till ön Hòn Thom. En sträcka på 7-8 km och därmed världens längsta linbana. På ön Hòn Thom finns planer att bygga en stor nöjespark med vattenland och resorts. Låter häftigt, absolut 🙂

men jag känner mig inte helt säker på om jag skulle sätta mig däruppe helt frivilligt… Då känns det nog ändå tryggare att gunga runt på havet än uppe i luften…

Utflyktsdagar har sitt slut och så även semestern.

På nyårsdagens tidiga morgon bar det av till flygplatsen. Det blev några mikrosovstunder på hotellrummet innan dess och en liten Gott Nytt År puss och några klunkar vietnamesisk öl ur en delad ölburk för att fira in det nya året 🙂 🙂  Men fokus låg mest på hemresan.

Men innan vi kom upp i luften så hann vi skaffa oss ännu mera minnen från vår så annorlunda resa.

Flygplatspersonalen hade glömt bort vårt flyg så dom fick väckas ur sin skönhetssömn och ta sig till flygplatsen, där vi väntande resenärer stod och bara ville hem…

Damerna vid incheckningen hade bra minnen och fanns på plats men alla kontrollanter sov i godan ro 😉

Nyvakna anlände dom, 2 stycken!!! som sen tog sig tid att granska våra pass, med största noggrannhet… Och tid tog det kan jag lova för dom hade sen enbart en säkerhetskontroll öppen. Då ska ni veta att flygplanet är av modellen större!! Och därmed rymmer vääääldigt många passagerare…

När tiden var inne för boardning hade någon besättningspersonal ej synts till… Det vi fick veta senare var att även dom glömts bort och inte blivit hämtade i tid 🙂 🙂 . Men så äntligen stod det en liten herre och talade om att det var dags att gå ombord. Och när den väntande bussen var fylld tog den oss ut till planet. Äntligen på väg!!

Men, NÄE!!!

Dörrarna vägrade öppna sig och förblev så ytterligare en halvtimme. Efter ett tag började bussen rulla iväg för att till slut hamna på baksidan av flyplatsen. Där på en bakgård bredvid en bajamaja!, fick vi kliva av och ingen visste nåt. Efter typ en halvtimme kommer en liten vietnamesisk tjej springande och ber om ursäkt och vi fick kliva ombord på bussen igen. Den här gången fick vi även gå ombord på planet.

Två timmar senare kunde vi så lyfta från ön och vi kunde luta oss tillbaka och veta att 12 timmar senare så skulle vi vara på svensk mark. 

Kaptenen berättade sen för oss om den bortglömda personalen, att dom fick köa som alla andra resenärer utan att ha en egen liten sidoväg genom alla kontroller… om mat som inte fanns till alla passagerare etc etc

Men hur det än är… Tänk så många minnen vi bär med oss och varför jaga upp sig. Njut av upplevelser och spara på minneskontot och kanske i en fotobok som man kan plocka fram och tänka tillbaka.

Hoppas att ni orkade ta er igenom detta enorma inlägg. Tack för att ni kikar in. Det uppskattar jag massor ❤