Ni vet den där känslan…

… den där så härligt bubblande känslan

av lycka ❤

Den har nått mig med storm…

Jag hade på känn…

Hade en liten aning…

Men kunde förstås inte vara helt säker…

När jag sen Annandag Jul satt vid bordet, med paketet framför mig…

Då slog hjärtat frivolter och fjärilarna i magen levde rövare 😉

Innerst inne visste jag ju ❤

Jag klarade inte av att öppna paketet helt på egen hand. Det var ju ändå både till mig och maken så jag överlät halva öppningen till honom…

Jag bröt ihop innan det ens var öppnat… Övriga familjen som inte var närvarande just då kom till bords och började förstås undra varför jag satt där och storgrät…

Tårarna var av fullkomlig lycka ❤

Jag skulle bli farmor och maken bonusfarfar ❤

Färgen på tossorna gav oss vetskap vad som fanns där inne i magen…

Vinter övergick i vår och spänningen och förväntan ökade för var dag som gick…

Så kom dagen… ett ”sms” att det var nära ❤ 

Minuterna, sekunderna, timmarna den dagen när jag var på frukostdejt med en väninna kändes som en evighet…

Sen kom ett sms att allt var klart ❤

”När lillan kom till jorden

det var i maj när göken gol,

sa mamma att det lyste

av vårgrönt och av sol” 

”Du kloka lilla tös som valde en alldeles egen dag”

SÅ många i familjen och släkten som firar sin dag i Maj och underbara, vackra lilla prinsessa som valde sin egen ❤

Och jag kan sen den här speciella dagen lägga till titeln

Farmor ❤

Och som många andra mor- och farföräldrar så känner jag mig precis lika stolt, speciell, lycklig och njuter av det som kallas livets efterrätt. Eller som det står i en artikel jag läste när jag googlade på ”livets efterrätt”…

”Efterrätten barnbarn” har numera blivit huvudrätt 🙂 ❤ 

SÅ klart det har 🙂 

Annonser

Som vi har väntat…

Genom åren har vi på sociala medier sett så många fantastiska bilder på ugglor. Och gissa om vi har väntat, längtat och hoppats på ett möte med en uggla. Den så kloka, magiska och oerhört spännande fågeln.

Hur svårt ska det va liksom…??? 😉 ALLA andra tycks ju se ugglor så varför inte vi?? Öh… fast så enkelt är det ju inte om man nu tror det…

Hade visserligen äran och turen att fota en unge för ca 2 år sen och det var lycka!! Men både före den händelsen och så här efteråt har det varit väldigt fattigt på ”ugglefronten”.

Tänk så många träd man spanat in och tänkt att… ”Det där ser ut att var en perfekt plats för en uggla” och tänk så många platser man passerat och tänkt att ”här borde det finnas ugglor”… utan att egentligen ha någon större kunskap eller kännedom. Mer en känsla…

Tills alldeles nyligen 🙂

När någon viskade i vårt öra…

Sagt och gjort. Vi gav oss av med STORA förhoppningar om att få se Lappugglan. Vi gav oss av i skymningen, träffade en mängd andra kikare- och kameraprydda män och kvinnor som ville samma sak som vi. Se och ev fota Lappugglan. Vi mötte holländare, fransmän, skåningar och andra. Vi fick se andras möten och bilder, tagna på Lappugglan, dom stunder som vi inte var där.. (f-n! hur svårt ska de va liksom!! ) men det gjorde ju att förhoppningen om ett möte fanns där väldigt nära. Vi tog med lillasysters fågelkunniga sambo en tidig morgon i april men Nähä… inte då… Inte den gången heller! Men hoppet levde och det blev otaliga besök till just den där platsen.

Vi såg och mötte harar, rådjur och hjortar.

En galet tidig morgon innan solen vaknat gav vi oss iväg, igen 😉 och det var då som älgen stod där på ängen och åt. Det var ju spännande att komma så pass nära ändå och den där speciella känslan infann sig i magen. Känslan att idag! skulle mötet med ugglan ske! 

Så vi spanade extra mycket den där morgonen. Så mycket att vi nästan höll på att bli översprungna av vildsvinsflocken!!! Precis framför oss på en liten grusväg i skogen hördes ett ”grymtade ljud” och plötsligt från ingenstans brakade det till typ 10 m framför oss.!! Och över grusvägen sprang det först en jättebest och strax därpå resten av sällskapet!!!

Undrar vem som blev mest rädd?? Vi eller dom… Kan säga att min puls gav en rejäl peak på min aktivitetsklocka! Och jag kände på mig att den här morgonen skulle bli speciell 🙂

Solen klev upp och ljuset blev så där härligt varmt. Göken som sjöng i trädtopparna blev nyfiken och tog sig en runda strax ovanför oss där vi stod vid ett kalhygge. Ett sällskap, för mig, okända fåglar hängde och dinglade i tallgrenarna och mina spanarögon var på topp.

Otaliga steg har vi tagit kring just den här platsen. Otaliga blev besöken och många människor har vi mött. En man visade en kväll en bild på Slagugglan som han stötte på just på den där grusvägen som  vi nötte ut med våra besök, men vi såg aldrig någon Slaguggla heller. Trots den där ”nu-händer-det-känslan” så fick vi aldrig några möten med någon uggla… MEN!

Så kom den där viskningen och en ny plats blev målet…

Exakt, på dagen för ett år sedan, satt vi på vårt första nattpass i norra Finland och fick uppleva den där magiska, fantastiska, uppfyllda känslan av spänning när vi fick se björnen för första gången och den här kvällen, 1 år senare fick vi ännu en gång en magisk upplevelse ❤

Tänk så många gånger vi pratat och funderat kring ”Undrar vad det är vi ska förvänta oss, egentligen? Hur stor är ugglan, egentligen? Är den lätt att se eller sitter den välkamouflerad? Ska vi rikta blicken högt upp eller ska vi spana längre ner? SÅ många tankar och funderingar…

Så kom mötet ❤

Och den gick inte att missa ❤

När vi kom åkande på den lilla grusvägen så såg vi den direkt. Den majestätiska Lappugglan, ståtligt sittandes på en pinne på andra sidan ängen, just framför raden av skönt gröna granar. Vi blev sittande en kort stund i bilen. Alldeles tagna, lyckliga och tysta… Kände att den där pangbilden på Lappugglan inte fanns där just då… Den satt ju väldigt långt bort (bilden något beskuren, med en brännvidd på 560 mm) men vad gjorde det, egentligen?! Nu var vi ju här ❤  Och vi var inte ensamma. Det är man sällan vid dom här mötena.

En tysk besökare satt i sin bil och spanade och en man vi träffat tidigare satt i bilen framför oss. Alla med kameraobjektiv riktade mot ugglan. Efter en stunds stirrande och fotande tog vi oss ut och pratade med de andra. Tillsammans med mannen vi pratat med förut gav vi oss iväg en liten bit framåt på grusvägen för att sen ta en avstickare och slutligen stanna vid ett kalhygge. Vi klev ur våra bilar och började skanna av området 

Det var tyst, tomt och öde. Några småfåglar kvittrade i den annalkande skymningstimmen och myggen och knotten började öka i antal för att rätt snart bli väldigt irriterande och närgångna. Maken, jag och mannen språkades om ditt och datt och alla möjliga världsliga ting. Uppgivna och nästan redo att ge upp bad jag maken att rikta sitt objektiv mot en avkapad trädstam, belägen på andra sidan hygget. En stam jag stått och kikat på ett tag eftersom jag tyckte mig se något som rörde på sig. 

För visst ser ni väl också Lappugglan? (Bilden är kraftigt inzoomad 🙂 🙂 )

Och jag kan härmed konstatera att min falksyn kvarstår trots att jag känt att den blivit aningens försämrad sista åren och varit redo att boka tid hos optikern… 😉 Vilken lycka att vi fastnade i diverse diskussioner om ditt och datt och blev kvar ett tag. Nu har jag förstått att Lappugglor är/kan vara väldigt nyfikna så det dröjde inte länge förrän den sakteliga rörde sig mot oss och stunden var fullkomligt magisk!

Sakta och försiktigt fick vi möta den här magiska Lappugglan på nära håll. Skymningstimmen gjorde att förhållandena för fotografering inte var dom mest optimala men vad gjorde väl det. 

Ugglan varierade sina platser. Spanade ömsom på oss, ömsom nedåt marken för att kanske ha turen att finna lite nattamat 🙂  

Vi var nära på att ge upp när mörkret tog över och Lappugglan flög bortöver. Kamerorna placerades i bilen och vi gjorde oss redo för hemresa, men det blev så att vi blev kvar ytterligare en stund för att fortsätta prata om ditt och datt. 

Och så, mitt i en mening… känner vi oss väldigt iakttagna…

Rakt framför oss, på en stubbe nere i det höga gräset, typ 8-10 m framför oss sitter Lappugglan och spanar. Alltså, Wow!!! Det var som att den liksom ”- Hallå, ursäkta mig men här är jag! Ska ni redan åka?” 

Jag kan lova er att kamerorna åkte ut ur bilen fortare än dom någonsin tidigare åkt ut och Lappugglan satt där snällt och poserade i det dunkla sommarljuset, denna magiska, underbara junikväll vi sent ska glömma ❤ ❤ ❤

En helt oförglömlig kväll var till ända och nya mål sattes upp. Nya besök planerades och har i detta nu avklarats och flera magiska möten har vi packat ner i bagaget. Mer om det en annan gång.

Tills nästa gång… Må så gott och ta vara på livets alla möten.

Plötsligt händer det…

I huvudet går det runt, runt, runt…

i magen fladdrar fjärilarna förbi,

ibland som en sval, knapp kännbar sommarbris,

ibland som en orkan…

Spänning och förväntan,

med inslag av ångest…

prestationsångest,

vad-ska-jag-välja-ångest,

kommer-jag-att-duga-ångest…

Men förstå mig rätt… Det mesta är inte så illa som det låter.

Det mesta är trots allt en känsla av stolthet och ära,

bekräftelse och massor av lycka.

Nej, jag har inte blivit miljonär eller dragit högsta vinsten på något lotteri (så jag får vackert fortsätta gå till jobbet 😉 )…

Och Nej,

något besök från kändisar som plingat på min dörr med blombukett, guldbiljett och bilnyckel har jag inte heller haft (gynnar inte den typen av spel)…

Men kom till saken…

tänker ni nog nu eller kanske gjorde ni det för länge sen…

Jo…

maken och jag har fått möjligheten och äran att ställa ut våra bilder, våra foton.

Jag har äntligen tagit klivet och modet till att vara med och förhoppningsvis så växer jag en ”dec” eller två när allt är klart.

Något vi verkligen inte alls trodde på blev verklighet för en knapp vecka sen när vi fick beskedet att vi ska få vara med på två utställningar 🙂 🙂

Ni må tro att det snurrar runt i mitt huvud. Fast jag vet att det inte bara är i mitt huvud det snurrar…

Det går runt i bådas…

och vi har en fantastiskt rolig tid framför oss.

Utställningarna är rätt olika så våra tankar blir lite därefter men samtidigt gör det att kreativiteten flödar ännu högre, ännu bredare.

Listan på övriga utställare släpptes häromdagen. Superkul att se 🙂

Vårgårda Naturfotofestival

Samtidigt…

blev jag livrädd…

Vad har lilla jag att komma med i jämförelse med dom andra, dom mer erfarna och etablerade fotograferna… ??

HJÄLP!!!

Maken som tänker lite annorlunda får hjälpa mig och fungera som mitt bollplank.

Min hjärna går på högvarv och jag övar på att förändra mina tankar… Tankar om mig själv, tankar om mina alster… alster som stundtals känns platta och trista… Tankar om vad dom andra ska tycka…

Att visa bilder på fb, på Instagram, här på bloggen… Det är liksom en helt annan grej…

Eller…

är det det?

Genast jobbar jag med tankarna igen…

Vad är en bra bild?

En bild som faller mig i smak kanske inte betyder nåt för någon annan. Jo, jag förstår absolut och jag jobbar på det och på min ”jag-duger-känsla”…

Samtidigt som det är kämpigt känslomässigt och tankemässigt så känner jag en enorm stolthet. Stolthet för att få den här möjligheten. Stoltheten, äran.

För andra människor som ställt ut något förut kanske tycker att det jag skriver känns löjligt men vi är ju alla olika. Olika personer med olika känslor och tankar. 

Det viktigaste i allt detta är att det ska bli så himmelens roligt!!!

Utställning nr 2, som är under planeringsstadiet kommer bli annorlunda. Jag kommer att berätta lite mer om den senare. Det jag kan berätta är att den går av stapeln under påsken 2019 vid Sala silvergruva 🙂 🙂

Kanske får jag chansen att möta någon av er under dessa utställningar 🙂 🙂 

I Vårgårda kommer vi, förutom bildutställningen, även att lyssna på alla spännande föreläsare. Ska bli så fantastiskt roligt och spännande. Kan tänka mig att man åker därifrån fylld av inspiration, fascination och kreativitetsöverflöd 😉

Den känslan har vi båda haft efter dom andra besöken vi gjort på olika naturfoto-tillställningar dom senaste åren.

Det är en underbar känsla ❤

Njut nu av höstens makalösa färgexplosion.

Det ska jag göra 🙂 ❤

Och tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Raggisar och långkallingar

Poff, så försvann värmen…

Poff, så blev det höst…

Poff, så åkte sandaler och shorts in i sommargarderoben…

fram kom långkallingar, raggsockor och vinterjacka. Jag har t.o.m haft mössa på mig och det var mumma för mina frusna öron. 

Upplever att hela året varit som ett stort ”POFF’ande” 😉

Den extrema vintern blev genom en blinkning till vår och innan man ens hann njuta av vårkänslor så kom den heta sommarvärmen och gjorde entré. Nu var det kanske väldigt långt till nästa Poff med tanke på den lååånga heta sommaren men… när den väl var slut så var det också med ett Poff… 

Hemma hos oss tänds det värmeljus var och varannan dag, vilket ju hör höstmyset till. Reglagen på elementen och golvvärmen skruvas successivt uppåt för att sakteliga värma upp vårt hem som svalnat i sakta gemak efter hettan i sommar.

Och nu…

Nu får vi njuta av magisk höstnatur. Nu när den gjort entré på riktigt så att säga.

Dimma, dagg, frost…

Positivt och skönt är det under hösten, att när man vill uppleva ottan så slipper man gå upp så där okristligt tidigt som man behöver göra på våren och sommaren. Bilderna jag visar er i det här inlägget är alla från första helgen i September när vi var vid torpet i Karlskoga.

Det blev just en sån där morgon…

en magisk, alldeles underbar morgon. Sagolik, lite mystisk, romantisk ❤

Klockan larmade vid 05.30 eftersom vi sett på väderappen att det kunde bli dimma och underbar soluppgång. 

Och det blev det.

Det är sådana här gånger man absolut inte ångrar att man klev upp från den där så härligt varma och sköna sängen ❤

Man liksom känner på en gång att det kan bli något speciellt. 

Vi tog oss iväg till sjön Ölen som ligger i närheten av vårt torp. Dimman låg tät över vattnet. Kylan bet i fingrar och näsa.

Vi hade hoppats på några vingbeklädda besökare ute till sjöss men tystnaden som rådde var nästan lite kuslig. Varför vi styrde bilen hemåt istället. Det var då vi fick syn på hästarna som lystes upp av solens första strålar genom trädens grenar. Naturen gnistrade likt diamanter och det var så fantastiskt vackert.

Dom här stunderna, dom här minuterna, när solen passerar horisonten och trädgränsen. Dom går snabbt och det gäller att passa på.

Det var som en film som rullade förbi där vi stod. Älvorna dansade genom träden och vyn ändrade sig hela tiden. Skuggor likt vålnader tornade upp sig långt bakom skogens trädtoppar. Det var både vackert och kusligt på samma gång.

Tillbaka vid torpet värmde vi upp oss med varmt kaffe och såg till att fylla magen med frukostinnehåll. Vädret var ju på topp och kreativitetslustan drog i mig, precis som den gjorde hela helgen.

För hur det än är så behöver man inte alltid åka iväg så långt för att hitta motiven. Många av dom finns i vår närhet. Som spindelnätet som glittrade så vackert mellan blåbärsrisen i vår egen trädgård.

Och våra småfåglar som alltid sjunger i högan sky, som för att ropa dit hela släkten, när vi dukat upp till lyxmiddag under lindens tunga grenar. Naturen är bra magisk. Och den ska vi vara rädda om.

Njut nu av vår fina höst ❤

Önskar er alla en fortsatt trevlig helg.

Kram och Hej

från lilla mig ❤

Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤