Plötsligt händer det…

I huvudet går det runt, runt, runt…

i magen fladdrar fjärilarna förbi,

ibland som en sval, knapp kännbar sommarbris,

ibland som en orkan…

Spänning och förväntan,

med inslag av ångest…

prestationsångest,

vad-ska-jag-välja-ångest,

kommer-jag-att-duga-ångest…

Men förstå mig rätt… Det mesta är inte så illa som det låter.

Det mesta är trots allt en känsla av stolthet och ära,

bekräftelse och massor av lycka.

Nej, jag har inte blivit miljonär eller dragit högsta vinsten på något lotteri (så jag får vackert fortsätta gå till jobbet 😉 )…

Och Nej,

något besök från kändisar som plingat på min dörr med blombukett, guldbiljett och bilnyckel har jag inte heller haft (gynnar inte den typen av spel)…

Men kom till saken…

tänker ni nog nu eller kanske gjorde ni det för länge sen…

Jo…

maken och jag har fått möjligheten och äran att ställa ut våra bilder, våra foton.

Jag har äntligen tagit klivet och modet till att vara med och förhoppningsvis så växer jag en ”dec” eller två när allt är klart.

Något vi verkligen inte alls trodde på blev verklighet för en knapp vecka sen när vi fick beskedet att vi ska få vara med på två utställningar 🙂 🙂

Ni må tro att det snurrar runt i mitt huvud. Fast jag vet att det inte bara är i mitt huvud det snurrar…

Det går runt i bådas…

och vi har en fantastiskt rolig tid framför oss.

Utställningarna är rätt olika så våra tankar blir lite därefter men samtidigt gör det att kreativiteten flödar ännu högre, ännu bredare.

Listan på övriga utställare släpptes häromdagen. Superkul att se 🙂

Vårgårda Naturfotofestival

Samtidigt…

blev jag livrädd…

Vad har lilla jag att komma med i jämförelse med dom andra, dom mer erfarna och etablerade fotograferna… ??

HJÄLP!!!

Maken som tänker lite annorlunda får hjälpa mig och fungera som mitt bollplank.

Min hjärna går på högvarv och jag övar på att förändra mina tankar… Tankar om mig själv, tankar om mina alster… alster som stundtals känns platta och trista… Tankar om vad dom andra ska tycka…

Att visa bilder på fb, på Instagram, här på bloggen… Det är liksom en helt annan grej…

Eller…

är det det?

Genast jobbar jag med tankarna igen…

Vad är en bra bild?

En bild som faller mig i smak kanske inte betyder nåt för någon annan. Jo, jag förstår absolut och jag jobbar på det och på min ”jag-duger-känsla”…

Samtidigt som det är kämpigt känslomässigt och tankemässigt så känner jag en enorm stolthet. Stolthet för att få den här möjligheten. Stoltheten, äran.

För andra människor som ställt ut något förut kanske tycker att det jag skriver känns löjligt men vi är ju alla olika. Olika personer med olika känslor och tankar. 

Det viktigaste i allt detta är att det ska bli så himmelens roligt!!!

Utställning nr 2, som är under planeringsstadiet kommer bli annorlunda. Jag kommer att berätta lite mer om den senare. Det jag kan berätta är att den går av stapeln under påsken 2019 vid Sala silvergruva 🙂 🙂

Kanske får jag chansen att möta någon av er under dessa utställningar 🙂 🙂 

I Vårgårda kommer vi, förutom bildutställningen, även att lyssna på alla spännande föreläsare. Ska bli så fantastiskt roligt och spännande. Kan tänka mig att man åker därifrån fylld av inspiration, fascination och kreativitetsöverflöd 😉

Den känslan har vi båda haft efter dom andra besöken vi gjort på olika naturfoto-tillställningar dom senaste åren.

Det är en underbar känsla ❤

Njut nu av höstens makalösa färgexplosion.

Det ska jag göra 🙂 ❤

Och tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Annonser

Raggisar och långkallingar

Poff, så försvann värmen…

Poff, så blev det höst…

Poff, så åkte sandaler och shorts in i sommargarderoben…

fram kom långkallingar, raggsockor och vinterjacka. Jag har t.o.m haft mössa på mig och det var mumma för mina frusna öron. 

Upplever att hela året varit som ett stort ”POFF’ande” 😉

Den extrema vintern blev genom en blinkning till vår och innan man ens hann njuta av vårkänslor så kom den heta sommarvärmen och gjorde entré. Nu var det kanske väldigt långt till nästa Poff med tanke på den lååånga heta sommaren men… när den väl var slut så var det också med ett Poff… 

Hemma hos oss tänds det värmeljus var och varannan dag, vilket ju hör höstmyset till. Reglagen på elementen och golvvärmen skruvas successivt uppåt för att sakteliga värma upp vårt hem som svalnat i sakta gemak efter hettan i sommar.

Och nu…

Nu får vi njuta av magisk höstnatur. Nu när den gjort entré på riktigt så att säga.

Dimma, dagg, frost…

Positivt och skönt är det under hösten, att när man vill uppleva ottan så slipper man gå upp så där okristligt tidigt som man behöver göra på våren och sommaren. Bilderna jag visar er i det här inlägget är alla från första helgen i September när vi var vid torpet i Karlskoga.

Det blev just en sån där morgon…

en magisk, alldeles underbar morgon. Sagolik, lite mystisk, romantisk ❤

Klockan larmade vid 05.30 eftersom vi sett på väderappen att det kunde bli dimma och underbar soluppgång. 

Och det blev det.

Det är sådana här gånger man absolut inte ångrar att man klev upp från den där så härligt varma och sköna sängen ❤

Man liksom känner på en gång att det kan bli något speciellt. 

Vi tog oss iväg till sjön Ölen som ligger i närheten av vårt torp. Dimman låg tät över vattnet. Kylan bet i fingrar och näsa.

Vi hade hoppats på några vingbeklädda besökare ute till sjöss men tystnaden som rådde var nästan lite kuslig. Varför vi styrde bilen hemåt istället. Det var då vi fick syn på hästarna som lystes upp av solens första strålar genom trädens grenar. Naturen gnistrade likt diamanter och det var så fantastiskt vackert.

Dom här stunderna, dom här minuterna, när solen passerar horisonten och trädgränsen. Dom går snabbt och det gäller att passa på.

Det var som en film som rullade förbi där vi stod. Älvorna dansade genom träden och vyn ändrade sig hela tiden. Skuggor likt vålnader tornade upp sig långt bakom skogens trädtoppar. Det var både vackert och kusligt på samma gång.

Tillbaka vid torpet värmde vi upp oss med varmt kaffe och såg till att fylla magen med frukostinnehåll. Vädret var ju på topp och kreativitetslustan drog i mig, precis som den gjorde hela helgen.

För hur det än är så behöver man inte alltid åka iväg så långt för att hitta motiven. Många av dom finns i vår närhet. Som spindelnätet som glittrade så vackert mellan blåbärsrisen i vår egen trädgård.

Och våra småfåglar som alltid sjunger i högan sky, som för att ropa dit hela släkten, när vi dukat upp till lyxmiddag under lindens tunga grenar. Naturen är bra magisk. Och den ska vi vara rädda om.

Njut nu av vår fina höst ❤

Önskar er alla en fortsatt trevlig helg.

Kram och Hej

från lilla mig ❤

Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤

I Rovdjursland

Sitter hemma efter några nätters jobb.

Semestern är över för den här gången och vardagen är tillbaka, men mycket av sommaren återstår förstås 🙂 .

Har fina minnen från denna så extremt heta sommar och det minnet som känns lite extra är våra möten med björnarna. Tänkte berätta lite om vår resa och visa er några foton (eller rätt många faktiskt 🙂 ) Hoppas ni orkar ta er igenom inlägget…

I mer än ett halvår hade vi väntat på den för oss, så annorlunda, spännande och efterlängtade björnfotoresan.

Resan som tog sin början tidigt en onsdagsmorgon strax innan midsommar.

Med flyget från Bromma tog vi oss via Helsingfors till Kajaani där bussen stod och väntade på oss deltagare. En buss som efter knappt 2 timmar styrde in på grusvägen och Wild Brown Bear Lodge. Vårt tillhåll under våra 5 dygn i Rovdjursland. Beläget i Kuhmo, högt upp i Finland, alldeles intill ryska gränsen.

Efter en snabb incheckning på rummet, ombyte och middag var det dags för oss att inta första passet.

Och visst sjutton var det pirrigt!!

Vi hade ju ingen aning alls, på vad som väntade oss… Så många tankar och funderingar…

En fundering jag hade innan resan var…

vad innebär det att drabbas av BJÖRNFROSSA… hur känns det liksom? Kommer jag bli sittande där i skräck, paralyserad och missa att fota nallen när den väl visar sig… Får jag tankar på att fly??!! Tänk om jag skulle åka hem utan en enda rackarns björnbild!!??

Gömslena den första natten var tilldelade av vår reseledare och fantastiska guide Magnus (Rovdjursland).

Maken och jag fick äran att tillbringa första natten i gömsle nr. 24. Ett stort nybyggt och rymligt gömsle där vi hade plats att sträcka ut oss ordentligt och nästan röra oss hur vi ville utan att riskera att knocka den andra 😉

Vistelsen i Rovdjursland fungerar som så, att vid 17-tiden samlas man ute på gården utanför vandrarhemmet och tillsammans i grupp går man till ”björnarnas rike 😉 ”. Efter en kortare promenad genom skogen närmar man sig området med gömslen och där råder total tystnad. Tillsammans, i tysthet, går man ut på spången och på stigar i skogen för att under promenaden fördela sig i tilldelade gömslen.

Väl inne i gömslet tar man av sig skorna, installerar sig som man vill ha det och riggar kamerorna. Vid 18-tiden ska det vara tyst och allt ska vara installerat och klart. Sen början timmar av väntan, längtan och förväntan.

I väntan på björnarna och andra spännande individer fick vi härliga tillfällen till att fota vacker natur. En natur som liksom ändrade skepnad under nattens timmar.

Bilden ovan är utsikten vi hade i gömsle 24, när man blickade lite mer åt höger. Så vackert ❤

Annat man kunde roa sig med när det blev lite ”dött” på björnfronten var att leka med olika inställningar. Som till exempel dubbelexponering.

Naturen omkring oss var perfekt för lite fotolek 🙂

Hur länge dröjde det då innan vi fick se den första björnen??

Jo det kan jag säga…

att inte behövde vi vänta särskilt länge denna första kväll.

Det kändes som att vi knappt hann slå ner rumporna innan det kom ett sms från Magnus att björnen var på ingång. Den känslan som vi fick just då… Oj oj…

Kan säga att pulsen steg en aning och blodet rusade runt som virvlar i kroppen…

Så plötsligt kom den ❤ Den bruna goa, vackra nallen.

I sakta gemak lunkade han/hon bland tuvull och stammar för att strax därpå fortsätta sin kvällspromenad bakom oss. WOW vilken häftig upplevelse!!! 

Ett par timmar senare dök ännu en vacker brun nalle upp. En annan individ. Alltså… vilka charmtroll dom är ❤

Strax efter midnatt, denna första sittning, dök ännu en lite mindre nalle upp. Eller individer som man säger.

En nalle som får mig att tänka på den där kramdjursnallen man hade hemma i sängen som barn (jag har fortfarande nallar i sängen 😉 En levande 😉 och ett par ”mindre levande”  🙂 🙂 )

Den här lilla skönheten är ca 3½-4 år gammal och bär namnet Baby Lumikki. En underbart charmig och sprallig skönhet.

(Bilderna ovan är samma nalle, samma natt men lite olika redigerat).

Baby Lumikki var den nallen vi fick äran att möta så gott som varje natt.

Platsen vi var på, ligger ju som jag skrev tidigare, högt upp i Finland, vilket innebär att vid midsommartid så blir det aldrig riktigt mörkt. Visst gick solen ner ett par timmar men ljuset stannade liksom kvar. Om det inte var mulet och regn förstås.

Bilden ovan är tagen vid 3-tiden på morgonen när solen just klivit upp och älvorna dansade sin morgondans över den vackert spegelblanka lilla sjön vi hade rakt framför oss. Det var verkligen magiskt. Som hämtat ur en sagobok.

Några fler björnar kom inte på besök denna första natt som förblev lugn och väldigt kylig. Kan säga er att mössan kom väl till pass liksom tröjorna, jackan och yllestrumporna.

Klockan 07.00 på morgonen var det dags att kliva ur gömslena för att gemensamt gå hemåt till vandrarhemmet och den väntande frukosten. Sen fanns tid för lite välbehövlig sömn (typ 2-3 timmar) innan vi klockan 13 åter samlades för en timmes workshop. En stund tillsammans där vi fick lära oss lite mer om björnar, de individer som håller till där i skogarna, fototips samt val av gömsle inför kommande sittning.

Pass nr 2 tillbringade maken och jag i gömsle nr 3, belägen vid en annan liten sjö. Med erfarenhet från kvällen innan när den första björnen kom väldigt tidigt så var vi snabba med att rigga våra kameror och tur var väl det, för plötsligt stod den där rakt framför oss 🙂

En gigantisk fin lurvig chokladbrun björn dök upp från ingenstans. Fast det är klart att nånstans kommer dom ju ifrån men känslan är verkligen så.

Plötsligt står dom bara där. SÅ fascinerande. 

En del är hungriga och letar rätt på en matbit eller två innan dom vandrar vidare. En del är superhungriga och tömmer alla åtlar (matningslådor) dom hittar medans en del promenerar förbi helt lugnt och stilla.

Den andra kvällen bjöd som sagt på två snabba björnbesök innan det blev lite lugn.

Då passade jag på att njuta av den underbara lilla familjen knipa som lekte i sjön rakt utanför vårat gömsle.

Vilka bedårande små dunbollar och så roliga att följa i deras bus och födosök. 

Strax efter kl. 22 skymtades en björn promenera långt bort mellan trädstammarna.

Testade att ta några bilder men hade ingen aning hur resultatet skulle bli. Använde mitt 100-400 mm objektiv med 1.4x konverter och fick några skapliga bilder. Dock på en nalle vars huvud var bakom en trädstam på varenda bild…

Ja ja… Det får duga det också 😉

En timme senare kom denna skönhet och gjorde entré 🙂

En skönhet som under vår vistelse fick namnet Tulla ( finska ordet för komma vilket var passande då hon har ett märke nedanför ögonen som ser ut som ett kommatecken ).

Den här damen fick vi också möta flera nätter då det visade sig att hon nog var brunstig. 

Några fler besök av björn blev det inte denna natt, vår andra sittning. Maken sov ett tag liksom någon i granngömslet för där inne var det allt annat än tyst,

Zzzzzzz… Jisses vilka timmerstockar.

Jag höll mig vaken och fotade miljöbilder och njöt av denna underbara vistelse i Rovdjursland. 

Väl tillbaka på vandrarhemmet denna midsommaraftons morgon var det dags för frukost. Och för dom som ville bjöds det på björnöl och rökbastu intill den sjö som är belägen strax nedanför vandrarhemmet. 

Regnet fullkomligt vräkte ner denna midsommarafton. Så egentligen var allt sig likt, vädermässigt så att säga 😉 . Skillnaden det här året var att vi inte var hemma och firade midsommar utan i björnarnas rike!

Efter några timmars sömn, workshop och middag var det så dags att fira midsommaraftonskväll och natt ute till skogs. Maken och jag hade natten till ära valt gömsle nr 7. Det s.k klassiska skogsgömslet, där chansen till väldigt nära björnmöten ses som stora. 

Och det blev det…

Inför den tredje natten i gömsle hade det skapats en chattgrupp på Messenger som blev ett forum för att kunna berätta när djuren kom och vart dom förmodligen var på väg. Det här gav verkligen ännu mer spänning för oss alla. Och dessutom en massa tokigheter och skoj. Det var verkligen inte lätt att vara tyst när man fick värsta skrattanfallet. Oj oj oj så massa tokigheter det blev med alla ursköna kommentarer.

Midsommaraftonsnatten, som skulle visa sig bli en helt magisk natt började i total stiltje. Där ute i skogen satt vi, maken och jag, och testade olika inställningar. Vädret var inte superbra men skiftade rätt snabbt med ömsom genommulet och regn och stundtals blå himmel och en knippe ljus. Detta gjorde att kamerainställningarna fick ändras stup i kvarten. Har nog aldrig fotat samma trädstam så många gånger förut 🙂 🙂 .

Strax innan midnatt hade jag väl ett femtiotal bilder på samma träd, samma mossbeklädda sten… 😉

En och annan pippi hamnade ändå på bild när dom väl dök upp. Men så plötsligt…

började det bli spänning på chatten när den gigantiska björnen Brutus dök upp! Denna typ ~350 kg jättebjörn var på ingång. Vi kunde från vårt gömsle i skogen se honom på avstånd där han gick längs sjön vi satt natten innan. Snacka om pulshöjande minutrar. 

Tyvärr kom han inte förbi oss utan försvann in i skogen. Maken lade sig för att vila en stund medan jag valde att sitta på vaktpasset. Tog tillfället i akt och läste på lite om min nya kamera och testade ta bilder när jag plötsligt i ögonvrån såg något till vänster om gömslet…

Återigen dök björnen upp utan någon som helst förvarning och dom hörs verkligen inte när dom kommer i skogen, om dom inte flåsar eller frustar.

Det var Baby Lumikki som var på besök denna midsommaraftonsnatt.

Snabbt puttade jag till maken som somnat varpå han for upp och slog till något som hördes ut. Baby Lumikki som är på sin vakt reste sig upp på bakbenen och jag fick möjligheten att ta några bilder innan hon rusade iväg. Wow!! Spänningen och glädjen över dessa möten med björnar var tillbaka. Taggad till tusen satt vi nu redo för att möta flera björnar.

Och det dröjde verkligen inte länge förrän det gick hett till på chatten om björnar på ingång så spaningen var på hög nivå åt alla håll och kanter.

Fick höra att Brutus var på väg mot oss och visst kom han. Superbjörnen, giganten. Dock var det som allra mörkast precis just då och visst tog vi båda några bilder men dom är inte jätteroliga… Måste erkänna att besvikelsen låg som en tung matta över oss båda just där och då. Vi kände oss båda rätt uppgivna om flera björnmöten den natten.

Men…

plötsligt såg vi dom komma från vänster.

Först kom Tulla spatserande i blåbärsriset…

Och inifrån gömslet smattrade det som kulsprutor från våra kameror samtidigt som tankarna gick till barnvisan om Mors lilla Olle 🙂

Strax efter, hack i häl… kom giganten, supernallen Brutus flåsande och frustande. På jakt efter bruden Tulla. Och vad är väl mer passande denna midsommarnatt än kärlek i skogen ❤ ❤ ❤

Kan nog säga er att pulsen steg en bra bit över 100 när Brutus kom emot oss där vi satt typ 7-8 m framför och så här i efterhand kan jag nog säga att jag fick en släng av förmodad björnfrossa…

MEN jag lyckades ändå ta bilder. Har ni sett hans klor!!!

Maken och jag fick inga mer bilder på björnarna denna natt men kunde följa med på chatten där några blev vittne till kärleksförklaringar björnarna emellan.

Wow!!! HUR coolt är inte det 🙂

Snacka om magisk och annorlunda midsommar.

Natten därpå, den näst sista natten, hade vi valt gömsle nr 1.

Ett väldigt speciellt gömsle där man har utkik åt alla håll, där takhöjden är typ 1.55 m, beläget vid samma sjö vi var den andra natten.

Att ha utkik åt alla håll kräver en ständig aktivitet och risken att få långtråkigt är liten men spänningen är aningens ännu högre än tidigare.

Efter 3 nätter i gömsle hade vi dessutom lite större krav 😉 … fler önskningar ❤

Vi hade ännu inte fått se vargen eller järven vilket skulle vara en stor höjdpunkt, förutom alla björnar förstås.

Tankarna, diskussionerna oss fotografer emellan var förstås… Kunde natten bli lika händelserik som den förra, med björnkärlek och flera besök…

Vädret denna kväll, denna midsommardag i vårt grannland Finland, var gudomligt och ljuset gav naturen magiskt varma färger. Kunde inte motstå några bilder på andra besökare som poserade i kvällsljuset 😉

Maken och jag garderade oss från start så jag sprang (kanske inte riktigt sprang, mer gick ihopkrökt 😉 ) mellan utkiket som vette åt myren och den bredvid dasset som vette mot sjön och maken höll koll på skogen.

Efter ett hundratals bilder på poserande pippisar, tuvull i alla dess former och trädgrenar mot vacker himmel så kom äntligen kvällens första björn.

En ståtlig härligt brun björn stod som tidigare, helt plötsligt framför oss. En riktig gosenalle i modellen större.

Som hämtad ur en Disneyfilm. Vad vi inte var beredda på just då var att minuterna efter den här bilden togs så var dom plötsligt två!!

Det var Tulla på jakt efter ännu en kärleksfylld natt 🙂 ❤ Dock var det inte den store Brutus som var målet den här gången utan den andra stora fina chokladbruna björnen.

Om han var lika sugen på kärlek vet jag inte men sällskap gjorde dom ialla fall ❤

Och visst är hon väl bedårande söt, den fina damen. Men…

en stund funderade jag på om vi var på lejon/tigersafari istället… Visst ser hon väl ut som nåt annat än en björn på den här bilden?…

Tulla gav sig av på en liten promenad och den chokladbruna björnen kom åter förbi oss där vi satt. Med utkiksplatser åt alla håll fick vi möjligheten att fota björnarna i lite olika miljöer.

Att rigga kameran på en fast plats var inte att tänka på den här natten. Det skulle inte funka med alla utkiksgluggar. Det fick bli handhållen kamera men det fungerade det också.

Nu hade vi ju ljuset och vädret på vår sida så det underlättade ju förstås.

Den fina bruna björnen gav sig så småningom iväg till skogs…

Och i full fart kom kärlekskranka Tulla i full galopp. Trodde ett tag att hon skulle ta med sig trädet där hon for fram på jakt efter kvällens kärlek 😉

Efter ett par timmar av full aktivitet denna näst sista natt, blev det lite lugnare. Då passade vi på att smaka av den medhavda matsäcken man får med sig från vandrarhemmet.

14 timmar är lång tid att tillbringa ute i gömslet så lite ätbart och kaffe smakar väldans bra. 

Man vet att det kommer stunder av väntan och spaning.

Men det var inte bara vi fotografer som väntade 😉 

Strax efter midnatt, nästan samma tid som dom andra nätterna dök hon upp igen. Den bedårande lilla Baby Lumikki.

Tänk att man blev alltid lika varm i hjärtat varje gång hon kom förbi.

Varm och så fylld av glädje.

Den här natten fick några av oss möta en ny individ vi inte mött tidigare.

Hur vet vi då att det är en ny individ??

Alla har dom olika utseende och många har speciella kännetecken.

Vi visade våra bilder för Magnus som konstaterade att den här björnen var ingen han stött på tidigare. Märket den här björnen har sitter strax nedanför ena ögat, ett bra kännetecken. 

Vi fotade björnen genom gluggen som vette mot myren i skön vinkel som ger en känsla av att man står öga mot öga med varandra, men ändå inte…

Den hittade lite att äta och gav sig sen iväg, in mot skogen igen efter en kortare runda kring den lilla sjön.

Det som ger en sån här typ av resa den där extra lilla spänningen är att man aldrig vet om och när något dyker upp…

Fortfarande väntade vi på att få se järv och varg.

Så plötsligt…

Bland tuvull och högt gräs kom något brunt och svart studsande likt en studsboll. Rackarns så snabba dom är dom där järvarna.

Tog en hel drös av bilder och så här i efterhand är jag tacksam att ett par bilder blev okej. 

Järven som går under namnet Bandit for fram och tillbaka runt våra gömslen, under dryga timmen, innan den gav sig av inåt skogen igen. Äntligen fick vi se järven!!! 🙂

En av deltagarna höll på att få väldigt nära besök med den här filuren när den var på väg in i gömslet via den nedre fotogluggen!!!

Riktigt så nära besök är väl inget man önskar sig men rackarns så spännande.

Vädret den här näst sista natten var på topp och gav underbar himmel och fantastiska fotomöjligheter. Kunde inte motstå att föreviga några strån i den underbara solen som sakteliga klev upp på himlen denna söndagsmorgon.

Bristen på en längre natts sömn började kännas. Eftersom vi besökte björnarnas rike så här i midsommartid när det knappt blir mörkt på himlen så blev det inte mycket sömn på nätterna i gömslet. Och på dagen blev det inte heller mer än ett par timmar. Nu fixar man det ändå men visst sliter det.

Den sista natten tillbringade vi i gömsle nr. 20. Ett gömsle som hade utkiket mot ännu en liten sjö och en kvällssol som gjorde att vi höll på att storkna av värmeslag. Den varma sommaren hade just börjat sitt inträde…

Den sista natten blev lång. Vi hade besök att Tulla och Baby Lumikki men båda blev bortjagade av måsfåglarna så fort dom kikade fram i skogskanten.

Järven kom också på snabbvisit men liksom björnarna så blev även järven ivägskrämd av fåglarna som nog var ute efter något gott att äta. En söndagsstek kanske… En ung havsörn seglade runt men liksom dom andra var den inte särskilt poppis och jagades iväg. Så under nattens timmar blev det många bilder på naturen och på våra nattens vänner, måsfåglarna… Vänner och vänner?? Hmmm, just då kändes dom inte som dom bästa vänner…

En vacker liten besökare vi inte sett tidigare dom andra nätterna kom ändå förbi på snabbvisit 🙂

Har ni sett vilken näpen skönhet. Och tänk att den poserade precis framför oss i en skön posé 🙂 

Efter vår femte natt i Rovdjurslandet så var det bara hemresan kvar. Och jag kan säga er…

det här var absolut inte den sista gången vi besökte björnarna. Det kommer bli fler besök ❤

Ha en fortsatt skön sommar!

Kram till er som orkat er igenom detta mastodontinlägg

och Tack så hjärtligt för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst, som jag skrivit förut… ni vet väl att det går att klicka på bilderna för att få dom lite större 🙂

Tillägg: bilden på gömslena har jag lånat från hemsidan, Wild Brown Bear.

Små äventyr…

… ger oss alla lite guldkant i tillvaron ❤

– Meeen sånt där gör man väl bara i min ålder?!

säger den 18-åriga sonen när vi berättar om vårt kommande lilla äventyr 😉

– Nej då, inte alls 🙂 :),

svarar vi och fortsätter bära ut vår sparsamma packning inför nattens och morgondagens lilla äventyr.

Efter 2 timmars bilresa är vi så framme och för att inte hamna vilse under den mörkaste delen av dygnet snabbade vi på att ta oss ut för en ”rekarrunda”.

Under en timmes vandring bland surrande och hungriga mygg,

där familjen kanadagås gjorde oss sällskap och där göken hördes hoa nånstans i trakten,

spanade vi in gryningens tänkta fotoplatser. När vi knappt kunde se spången och när käken höll på att hoppa ur led av allt gäspande tog vi oss tillbaka till nattens boplats.

Framsätet i bilen 🙂 …

( mer om vår kvällsrunda kan ni läsa om i det föregående inlägget ❤ )

Det var inte helt enkelt att somna i framsätet på bilen…

Flera gånger var jag på väg att gå ut och hoppa av mig ”krypet” i benen men lyckades till slut somna och måste ha sovit supertungt ( i 1 tim o 20 min )…

Runt 02.30, strax innan larmet skulle ringa på mobilen…

vaknade vi båda,

av att en grabb traskade omkring runt en bil som parkerat jämte våran. Tänk att man kan sova så hårt att man inte ens uppmärksammar en bil som kommer och ställer sig alldeles intill…

Nästan lite kusligt när jag tänker efter.

Grabbarna, som var två till antal, bad så helst mycket om ursäkt (på engelska) om dom väckte oss. Dom hade inte sett att vi var där inne och sov. Hmmm… SÅ små är vi ju inte 😉

Det visade sig vara två grabbar som åkt mååånga mil under mååånga timmar ända från Danmark!!! för att fota smålom. Senare under förmiddagen när vi språkades vid, fick vi veta att dom var på fotoresa i vårt avlånga land och skulle vidare uppåt. 

Temperaturen var inte jättehög denna tidiga morgon. Om man nu kan kalla detta morgon?

03:00 är nog mer natt än morgon när jag tänker efter…

Påpälsade och med kafferygga, stativ och kameror redo gav vi oss ut i detta magiska landskap.

Månen lyste som en ensam lampa på den klarblå himlen.

Dimmorna dansade likt älvor över dom spegelblanka gölarna och allt var tyst.

Sakteliga så vaknade naturen och så även vi ❤

Morgonpigga småfåglar hördes sjunga i träd och buskar.

Trollsländorna ökade lavinartat i antal och blev stundtals väldigt närgångna.

Myggen letade upp vartenda litet hålrum och försökte envist ta sig in (läs; näsa, mun och öron)… 

Och så plötsligt, såg vi den första vackra smålommen där den ensam gled omkring på det spegelblanka vattnet. Vet inte om man säger att dom ”glider omkring”… Men det är så det ser ut.

Kanske tog den sig en stilla dans tillsammans med morgonpigga älvor?…

Det här ögonblicket är svårt att beskriva med ord.

Det är en stund då man önskar att man kunde stanna klockan.

Det är inte bara smålommen som skymtas i dimman.

En knipa (hona) lurade bakom tuvull och gräs i den varma soluppgången.

Våra ögon möttes där jag låg på spången och med värme i hjärtat såg hur hon vaktade sin urgulliga lilla dunboll som lekte längs kanten.

Rätt var det var kikade den fram, men oftast såg man bara rörelserna på vattnet. 

I väntan på kaffepaus och flera smålommar blev det några djupdykningar i den starkt doftande skvattramvegetationen.

Objektivet byttes ut och längst fram på huset hamnade den nya spännande ägodelen, Pentacon 1,8/50 🙂

Och VIPS! så hamnade man som i trans.

Den blöta mossens växtlighet var morgonen till ära smyckad av glittrande vackra spindelnät i alla dess former.

Det var verkligen inte svårt att finna ljuvliga fotomotiv.

❤ ❤ ❤

Det var inte motiven som gav mig smått ångest denna morgon, utan valet av objektiv som stundtals var lite ångestfylld.

När man befinner sig på den här magiska platsen vill man ju inte gå miste om nåt, så att byta ut zoomen mot den manuella Pentacon kändes liiite jobbig.

Fast… så här i efterhand kan man ju undra varför man ska låta sig få den där ångesten…

Efter 6 timmars vistelse och 1300 bilder i bagaget så ska man nog vara rätt nöjd ändå 😉

Men ni som fotar vet den där känslan av att ha fel objektiv vid fel tillfälle… Det har ju hänt mer än en gång.

I takt med att solen tog sig upp på den klarblå himlen ökade dimman för en stund, innan det till slut klarnade upp och älvorna dansade vidare.

I underbar natur kom dom vackra fåglarna och landade på vattnet.

Som mest fick vi se fem smålommar samtidigt och för er som inte varit där vill jag bara ge ett tips…

Åk dit! Ta er tid. Sätt er ned och beundra deras skönhet, personlighet och beteende. 

Bilden ovan fick titeln ”målfoto” av maken. Skärpan ligger helt fel men vad gör det?? Jag tycker bilden är urcharmig 🙂 🙂 

Med eller utan fågel på bild så är naturen så fantastiskt vacker och man får liksom inte nog av den.

Jag har en önskan kvar att uppnå…

En önskan jag haft vid alla våra besök.

Det är att få se och fota älgen på mossen.

Vi vet att det finns en och annan och vi har sett ett par vid vårt första besök. Vi var verkligen inte beredda…

Plötsligt stod dom där i arla morgonstund, precis vid vägen där man svänger in till naturreservatet. Men vi har inte sett dom ute på mossen, ännu 😉

En annan liten spännande händelse vi fick vara med om var när en trollslända satt där i grönskan och kämpade sig ut till ett liv på mossen.

Dock var den attackerad av myror så om den fick uppleva dagen känns aningens oviss.

Vet inte om jag vill påstå att dom är vackra att studera på nära håll… men dom är spännande att skåda, på avstånd 😉

Hur det än är så har dagen ett slut.

Efter våra sex timmar i magisk miljö och en natt i framsätet på bilen så kändes det i kroppen.

Nej, man kanske inte är 18 längre men man är fasiken inte för gammal för små äventyr.

Så…

Supernöjda med våra underbara möten på Knuthöjdsmossen, styrde vi till slut bilen hemåt och väl hemma, kraschade vi ett par timmar på kudden.

Men jag är säker… vi kommer att åka tillbaka.

Pst… Ni glömmer väl inte att klicka på bilderna. Dom gör sig lite bättre i större format 🙂