Flip och Flop

För 1½ vecka sen besökte jag och maken Sevedskvarn i Färnebofjärdens Nationalpark. När våren precis börjat sätta sina spår hemmavid var det här som att kliva tillbaka flera steg. Fast ändå inte… Eller som maken sa, det var som att gå i två årstider, samtidigt.

Det var en märklig känsla, denna soliga men något kylslagna dag.

Maken släppte av mig strax före 09 på morgonen innan han var bokad på ett möte. I ca 2 timmar gick jag där med min kamera och njöt av vintertäckt vårlandskap. 

Det kalla vattnet i fjärden forsade fram och tog med sig av den snö och is som låg kvar där i kanten. Isskulpturer tornade upp sig och skapade fantastiska varelser.

Där bredvid det forsande vattnet hördes inte mycket annat än brus och dån.

Plötsligt känner jag i ögonvrån hur något stirrar på mig… Något avlångt brunt, typ 40 cm, kanske mindre, kanske större… har plötsligt stannat upp för mitt i dennes väg står en vilt främmande varelse… Nämligen, Jag 😉

Och efter en kort stund, som konstigt nog kändes väldigt lång… vände den och gav sig av. Om jag tog några bilder där jag stod med kameran runt halsen??… Jodå, det gjorde jag MEN alldeles försent så klart 😉 så det enda som fastnade på bild var en hop med grenar och sen något avlångt brunt som simmade ut i fjärden. Men dom bilderna blev alldeles för mörka för att man ska kunna gissa vilken lite parvel som jag stötte på… Vet att uttern håller till där men skulle gissa att den är större…

Hur kan det bli så här tokigt?? Det är ju inte heller den första gången jag fastnar och står som ett fån utan att föreviga stunden med kameran… Säkert inte den sista heller…

Kanske blir det så för att man inte förväntar sig något och då blir man liksom lite ställd och fastnar på nåt sätt. Jag håller verkligen alla tummar och tår att jag inte råkar ut för det i sommar när jag ska möta björnarna. Kan ju inte tillbringa 5 nätter i gömsle och drabbas av björnfrossa varje natt och komma hem utan en enda bild…!!!

Något jag ändå lyckades få på bild var den ursöta lilla forsärlan som spatserade så fint på stenen en bit ut i fjärden. 

Liksom fjällvråken (tack svågern för hjälp med artbestämning 🙂 ) som cirkulerade ovanför mitt huvud och den vansinnigt charmiga strömstaren som parkerat sig så fint på stenen. Dock satt den väääldigt långt borta och jag hade ingen större lust att vada ut i det kyliga vattnet heller… så det fick bli vad det blev 😉

Till tonerna av bofinkens vackra sång gick jag bort från fjärden och sökte mig en bit in i skogskanten. Där i skuggmiljön låg det ett tjockt hårt täcke av snö som säkerligen kommer att ligga kvar ett bra tag. Kontrasten mellan vinter och vår var tydlig på många platser.

Dom två översta bilderna här ovan är tagna från samma plats men riktade åt olika håll. Man skulle kunna tro att dom är tagna vid olika tillfällen…

(Fågelart oklart, är långt ifrån någon fågelexpert 😉 , måste kolla med svågern )

Att våren och vintern fanns på samma plats tycker jag att den här bilden står för.

Insekter som vaknat och landar på den kyliga snön… Så fascinerande 🙂

Vid lunch kom maken och gjorde mig sällskap och vi blev kvar långt in på eftermiddagen.

En liten bit från min första fotoplats, strax intill informationstavlan för Sevedskvarn, så visade sig våren mer på riktigt.

Blåsipporna sträckte sig upp mot dom värmande solstrålarna och citronfjärilarna lekte vid strandkanten.

Där i solen, på en solvarm bänk, stannade vi upp för att njuta av det medhavda fikat. Och som vanligt så smakade det godare än nånsin 😉

Vassens vackra vippor gungade vackert i den ljumma vinden. Och med det vackert blåa vattnet i fjärden blev bilden ett skönt tecken på vårens ankomst.

Spillkråkan är en fascinerande fågel. Stor och väldigt vacker och man blir alltid så glad när man kommer den nära. Just den här kändes som en busig liten spjuver där den kikade fram bakom trädstammen…

Vi fick känslan av att den ville leka lite titt ut-lekar med oss, eller helt enkelt spela oss ett spratt 🙂

Vi tog oss vidare, genom vårlik natur mot en plats där vintern inte hade någon större lust att ge vika…

Där låg snön och täckte marken och vi måttade ca 3 dm ihoppackad orörd snö som väckte tanken om hur mycket snö det måste varit innan värmen och våren börjat kämpa sig fram…

Ännu en märklig känsla kom över oss för avståndet mellan våren, blåsipporna och dom lekande citronfjärilarna till detta snötäckta landskap är typ 100 m, max! 

Alldeles bredvid där vi stod på den snötäckta gången kom blåmesen och satt sig på dom knoppfyllda grenarna. Och nu när värmen kom i helgen kan jag ändå tänka mig att den snötäckta naturen ändrat karaktär och antagit en bit av våren. Den kan ju inte stå emot hur länge som helst. 

Att det finns ett rikt djurliv vid Sevedskvarn blir man påmind om när man kommer fram till spännande träkonst och andra spår och ledtrådar 😉 Mer om det kan ni läsa om här

Så…

Summa summarum av denna fantastiska dag sammanfattar jag med både flip och flop.

Många fina möten, underbar natur, godaste fikat, ljuvliga stunder är idel ”flipar” men vad är då ”floparna??

Jo, det är ju när man helt kommer av sig med att stå som ett fån med kameran runt halsen och inte ta några kort när tillfällen ges på bästa sätt

ELLER

som precis innan det var dags för hemfärd…

När det plötsligt, precis ovanför våra huvuden, kommer en stor och fin havsörn som under flera minuter visade upp sig och jag höll fingret på avtryckaren så det smattrade i kameran… För att  sen upptäcka att alla 68 bilder är suddiga utan att förstå varför…

för att slutligen komma på att längst fram på linsen satt det ND-filter jag just innan havsörnen dök upp, satte på för att det var starkt solljus och jag ville undvika utfrätta bilder när jag skulle fota snö och forsande vatten (men det hade jag redan glömt) SUCK!! Snacka om flop!

Men maken fick fina bilder av havsörnen åtminstone. Jag fick åka hem med fina minnen och några okej bilder. Det som ändå är viktigast är själva naturupplevelsen och friskluften och att ändå ha möjligheten att kunna ta sig ut på dessa härliga små äventyr, som jag vill kalla för ”lyx i tillvaron” <3.

Så tills vi hörs igen…

nu ska det framöver fotas vårblommor, insekter och annat liv i naturen. Slut på snö och vinter. Nu har min absoluta favoritårstid anlänt mina hemtrakter. 

Tjo och Hej, kram från mig ❤

Annonser

Letar vårtecken

Lyfter mitt huvud.

Blickar ut på den klarblå himlen.

Lämnar skurtrasor, dammråttor och ångor av rengöringsmedel…

hämtar kameran och beger mig ut för att söka efter våren. 

Tar mig ut i skogen alldeles bredvid huset och finner en stig där solen nått fram och luckrat upp snö och is till en blöt sörja.

En alldeles underbar sörja 🙂 Blir lyrisk och varm i hela kroppen.

Dagens första vårtecken ❤

Ser mig omkring.

Använder alla mina sinnen…

Lyssnar till fåglarnas sång och kan i ögonvrån förnimma hur dom små ljuva liven leker bland trädens grenar.

 Och visst får jag vårkänslor ❤

Lyfter blicken och ser ett snyggt hus. Blir så glad 🙂 Håller tummarna att den får hyresgäster under våren. För vem vill inte bo där?! Lyxhus de´lux 😉

Fortsätter min vandring, min sökning efter vårtecken. Känner att jag är på god väg att bocka av ett par stycken.

Viker av och följer den långa stigen.

Den är inte riktigt lika vårlik men jag ger inte upp.

Marken är täckt av decimetertjock snö med inslag av isiga fotspår där jag försöker parera för att inte slå på ändan. Våren känns just där väldigt avlägsen.

Tänk vad det kan skilja sig på platser där solen nått fram med sina värmande strålar mot hur det är inne i den täta skogen där skuggan dominerar.

Men trots mörkret och vinterkänslan kan man ändå känna och anamma våren.

För ljuset tar sig fram, strävsamt och tåligt, mellan trädens och buskarnas grenar. 

Och nånstans vet jag, att i det djupaste djupa, under isolerande täcken, ligger mina vårtecken och gror och bara väntar.

Inne i skogen är det förstås lite mer kylslaget.

Traskar på i lite mer rask takt för att inte börja frysa, för dagen till ära har jag ju till och med klätt mig lite vårigt 😉 Den tunna jackan hänger på min än så länge varma överkropp, och dessutom uppknäppt! Vantarna ligger tryggt i fickan men har inte behövt titta fram… Bara det är ett gott vårtecken. 

Möts av gödsel, hästgödsel. Är inte det ett vårtecken så säg 😉 😉 

Kommer fram till en myrstack där solsidan är fri från snö.

Stannar upp, sätter mig ner… stirrar tills ögonen går i kors… Men näpp, inte ett livstecken så långt ögat kan nå.

Fast när jag tänker efter, så är dom små myrorna bra smarta som inte kliver upp nu när dagen bjuder på +7 men natten bjuder på -10!!! 

Andra som kanske inte är riktigt lika smarta är dessa flygande små insekter. Arten är för mig okänd men kan liknas vid en gigantisk mygga.

Dom flög där upp och ner bland barrklädda grenar för att korta stunder slå sig ner och jag fick möjlighet att knäppa några bilder. Det gällde att vara snabb på avtryckaren för någon längre stunds vila verkade dom inte ha och att fånga dom i flykten var inte särskilt lätt…

Men även om dom kan tyckas lite knasiga så är dom ju, precis som mig, förhoppningsfulla på en annalkande vår. Och dessutom så är det ännu en bock på listan i min jakt på vårtecken.

Och visst är väl spindeltråden också ett underbart livstecken 🙂 🙂

Ett tecken på att, trots kyla, så är naturen på väg att vakna upp ur sin vinterdvala. Yiiihaaaa 🙂

Blir stående bland vackert gröna barrklädda grenar och bara njuter.

Tar in dofterna,

känner solens värmande strålar,

lyssnar till småfåglarnas vårsång.

Långt bort hörs hackspetten jobba idogt.

I övrigt är det tyst.

Den snötäckta marken gör dock snart att kylan tar sig in och jag känner mig tvungen att börja min väg hemåt. Kan trots kylan och mörker bocka av ännu några vårtecken, vilket gör mig varm och glad.

Passerar mossbeklädda stenar där snön snart är ett minne blott och den lilla lilla minivärlden gör sig redo att spira och gro och jag får en längtan…

Längtan och förväntan av att snart få dyka in i den, för mig, helt magiska lilla världen. Där tid och rum försvinner ❤

Men tills dess njuter vi av de tecken naturen bjuder oss på i detta nu och ser fram emot naturens alla färgkavalkader, olika nyanser av grönt och alla de liv som finns i vår vackra natur. Trots en väääldigt lång vinter med stora mängder snö och kyla så finns det hopp.

Det har jag bevis på ❤ 

Önskar er alla en trevlig helg 🙂

PS, snart kommer min fortsättning på resan i Vietnam 🙂

Har ni fotat solnedgången?…

… frågade den engelska damen som vi träffade på en båtutflykt vi var med på i slutet av vår vistelse på Phu Quoc.

– DEN måste ni ju bara se, ni som tycker om att fotografera, säger den engelska damen. Den är magisk! Helt fantastisk!

Hur kunde vi ha missat den??? Vi som t.o.m bodde, mer eller mindre på stranden… 

Jag tror att det var så mycket annat som stal vår uppmärksamhet dom här två veckorna på den vietnamesiska ön 😉

Solnedgången som dessutom varar en kort stund, som en långsam blinkning, som kräver perfekt tajming för att fånga just det där magiska, det där helt fantastiska. När färgerna är som intensivast, när solen möter horisonten…

Vi insåg förstås att vi inte kunde åka hem utan att ha varit med och dokumenterat den magiska stunden, så sista kvällen stod vi redo med våra kameror på stranden. Och Näe, vi var inte ensamma. Det var massor av turister som stod där redo att närvara när dagen övergick i kväll och natt.

Och det var magiskt!

Ljuset, färgerna, dom vackra molnformationerna som gav himlen det där lilla extra. Men det som gjorde det hela ännu mer perfekt…

… Det var alla stora och små fiskebåtar som gav sig ut för att fånga nattens fångst, som sakta flöt fram där på havet som små och stora siluetter.

När mörkret sen lagt sig för natten lystes havet upp av gröna lampor som var och en visade på fiskebåtens nattliga position.

Men vad var det då som tog all vår uppmärksamhet denna, lite annorlunda semestervistelse??

Förutom att vi fastnade i den fantastiska hotellträdgården i timmar med våra kameror så var det livet som påverkade oss… Livet, den dagliga tillvaron, för alla boende på ön. Men mer om det tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg. Jag kan visa med bilder hur livet ser ut, det vi såg… men den där känslan… Näe, den kommer jag aldrig kunna förmedla på rätt sätt. Den måste upplevas.

Trädgården kring hotellet var fantastisk.

En oas fylld av små vattenfall, spännande växter, ljuvliga blommor, vackra fåglar, nyfikna ödlor och kväkande grodor. Där hängde vi när vädret ville oss väl och rastlösheten på solbädden gjorde mig smått galen 😉

Från tidig morgon till sen kväll gick dom omkring, männen med sina typiska hattar, och sopade vissna löv, plockade ogräs och vattnade de fina växterna.

Trots den vackra vintern vi faktiskt har så längtar jag tillbaka till värmen.

Men när jag tänker efter så går vi, tro´t eller ej…

snart in i nästa årstids första månad. VÅREN!! min absoluta favoritårstid 🙂

Vi ska först bara avverka den sibiriska kylan och kanske ännu mer snö men snart så…

🙂 ❤

Pst… klicka gärna på bilderna så gör dom sig mer rättvisa 😉

Bland snötyngda grenar och fågelsång

I snötäckt och vintervit natur har jag vandrat. Tagit mina första steg för att ta in den omgivning där jag nu har mitt boställe, mitt nya hem. Vårt hem, familjens nya hem ❤

Området är inte nytt för mig, men omgivningen är till stor del outforskad. Så det ska bli en fröjd att lära känna varje sten, varje träd, varje buske som jag kommer att passera under mina kommande promenader med kameran i släptåg.

Under mina promenader denna snörika januari har jag hört så mycket fågelkvitter, sett så många fåglar och i takt med ljuset hör jag varje morgon en ensam liten pippi sitta utanför i trädgården och sjunga. Den jag ännu inte sett, men hört. Som om den hälsar mig välkommen. Välkommen till byn, till en ny dag ❤ Och jag blir varm i hela kroppen, i själen.

Januari, denna långa, årets första månad, som började i +30° på annan kontinent för att sen sjunka till många minus här hemma… för att sista dagen sluta med snöblandat regn på tvären.

Nu är dom snötyngda träden ett minne blott och marken täcks av snöblask och himlen skiftar enbart i gråa nyanser. Grå är visserligen en trevlig nyans som inredning men på himlen önskar jag en annan färg 😉

Jag som inte är någon vinterälskande person uppskattar ändå dessa snötyngda landskap och lagom kallt, framför regn och slask.

I skogen där jag vandrade valde jag sidospåren. Dom mindre spåren som leder mig bort. Jag gör ofta så.

Undviker gärna det upptrampade, de promenadtäta spåren. Nyfikenheten och det orörda får mig att ofta göra dessa val. Men jag ser ändå till att ha koll, riktmärken att vända tillbaka till. Att hamna vilse i främmande skog är inget som står på önskelistan kan jag lova. Den typen av spänning uppskattar jag inte 😉

Ljuset och solen är bra riktmärken.

Ljuset jag gärna tar vara på när jag fotar…

Jag vrider och vänder på mig själv, vandrar fram och tillbaka, böjer mig ner och sträcker mig upp, lägger mig platt på magen… Ja, precis som ett värsta träningspass. Allt för att fånga ljuset ❤

Varför betala dyrt för att få motionera när man kan göra det alldeles gratis i skogen, i naturen 🙂

Januari bjöd på många fina fotoobjekt som vi absolut inte är bortskämda med i mina hemtrakter.

Snötäckt mark och snötyngda träd och grenar, frostbeklädda kottar och bär, likt ett landskap täckt av mjukaste bomull som skänkte oss en skön och välbehövlig tystnad.

Fåglarnas kvitter och mina fotsteg i snön var de ljud som nådde mina mössbeklädda öron. 

Nu väntar en ny månad. Årets kortaste månad och ännu en vintermånad. Om jag får lägga in en beställning så blir det följande väder i min beställningskorg; 

ett par minusgrader, typ -2° – -5°, blå himmel, snötäckt mark och en massa sol. Eftersom jag ogillar blåst så får det helst också vara vindstilla. 

Den här beställningen skulle ge mig många härliga fotopromenader och därmed också många motionspass.

Tror faktiskt att jag skickar iväg min beställning redan idag och håller tummarna för att inte leveranstiden blir för lång.

Efter alla våra andra leveranser till vårt nya hem så hoppas jag att den här beställningen funkar mycket bättre och att vi får det vi faktiskt verkligen beställde och inget annat 😉

Nu håller vi alla tummar och tår och hoppas på en härligt vacker februari med många ljuvliga fotopromenader, en massa spännande, nervkittlande prestationer och en massa guld som glimmar… 😉 🙂 

Kram och Hej ❤

Ps, Ni vet väl att bilderna är klickbara och ger en mer rättvisa åt bilden i större format 🙂

Likt en stormvind…

Kikar lite försiktigt fram och funderar…

Vart tog tiden vägen??

Likt en stormvind, en orkan, en kraftig vind… virvlade hösten förbi i ett smått kaos.

För att vid årets slut landa på en annan kontinent där det på schemat stod: vila och återhämtning, lapa sol och sluka boksidor, njuta av värme och salta stänk ❤

…för att en kväll vid middagen få ett pling i mobilen… en varning om en kommande tropisk tyfon!!! VAD händer??

DET stod ju inte med på schemat!!

TACK och lov tog tyfonen en annan väg och gav oss endast lite tropiskt oväder. En hel del regn och ”håll-i-hatten”-väder 😉

Väl hemma efter en fantastisk, lite annorlunda och väldigt upplevelserik semester drabbades jag av nåt konstigt sjukligt… 

Men nu så, äntligen 🙂

börjar jag känna mig ”fit-for-fight” och energin börjar infinna sig igen vilket känns underbart på många sätt. Vi är ju nyinflyttade i vårt fina hus och jag har ju så många idéer och har sånt pysselsug så jag har absolut inte tid att känna mig krasslig. Jag är ju för 17 aldrig sjuk så varför nu…

Och jag är ju som jag är… har gärna 100 bollar i luften så varför inte ha 101?? Häromdagen gick jag med i utmaningen 365 bilder 2018. DET är verkligen en utmaning. En rolig utmaning. Näe, varför ligga på latsidan?

Kram på er alla tills vi hörs igen ❤

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂