Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Annonser

Flip och Flop

För 1½ vecka sen besökte jag och maken Sevedskvarn i Färnebofjärdens Nationalpark. När våren precis börjat sätta sina spår hemmavid var det här som att kliva tillbaka flera steg. Fast ändå inte… Eller som maken sa, det var som att gå i två årstider, samtidigt.

Det var en märklig känsla, denna soliga men något kylslagna dag.

Maken släppte av mig strax före 09 på morgonen innan han var bokad på ett möte. I ca 2 timmar gick jag där med min kamera och njöt av vintertäckt vårlandskap. 

Det kalla vattnet i fjärden forsade fram och tog med sig av den snö och is som låg kvar där i kanten. Isskulpturer tornade upp sig och skapade fantastiska varelser.

Där bredvid det forsande vattnet hördes inte mycket annat än brus och dån.

Plötsligt känner jag i ögonvrån hur något stirrar på mig… Något avlångt brunt, typ 40 cm, kanske mindre, kanske större… har plötsligt stannat upp för mitt i dennes väg står en vilt främmande varelse… Nämligen, Jag 😉

Och efter en kort stund, som konstigt nog kändes väldigt lång… vände den och gav sig av. Om jag tog några bilder där jag stod med kameran runt halsen??… Jodå, det gjorde jag MEN alldeles försent så klart 😉 så det enda som fastnade på bild var en hop med grenar och sen något avlångt brunt som simmade ut i fjärden. Men dom bilderna blev alldeles för mörka för att man ska kunna gissa vilken lite parvel som jag stötte på… Vet att uttern håller till där men skulle gissa att den är större…

Hur kan det bli så här tokigt?? Det är ju inte heller den första gången jag fastnar och står som ett fån utan att föreviga stunden med kameran… Säkert inte den sista heller…

Kanske blir det så för att man inte förväntar sig något och då blir man liksom lite ställd och fastnar på nåt sätt. Jag håller verkligen alla tummar och tår att jag inte råkar ut för det i sommar när jag ska möta björnarna. Kan ju inte tillbringa 5 nätter i gömsle och drabbas av björnfrossa varje natt och komma hem utan en enda bild…!!!

Något jag ändå lyckades få på bild var den ursöta lilla forsärlan som spatserade så fint på stenen en bit ut i fjärden. 

Liksom fjällvråken (tack svågern för hjälp med artbestämning 🙂 ) som cirkulerade ovanför mitt huvud och den vansinnigt charmiga strömstaren som parkerat sig så fint på stenen. Dock satt den väääldigt långt borta och jag hade ingen större lust att vada ut i det kyliga vattnet heller… så det fick bli vad det blev 😉

Till tonerna av bofinkens vackra sång gick jag bort från fjärden och sökte mig en bit in i skogskanten. Där i skuggmiljön låg det ett tjockt hårt täcke av snö som säkerligen kommer att ligga kvar ett bra tag. Kontrasten mellan vinter och vår var tydlig på många platser.

Dom två översta bilderna här ovan är tagna från samma plats men riktade åt olika håll. Man skulle kunna tro att dom är tagna vid olika tillfällen…

(Fågelart oklart, är långt ifrån någon fågelexpert 😉 , måste kolla med svågern )

Att våren och vintern fanns på samma plats tycker jag att den här bilden står för.

Insekter som vaknat och landar på den kyliga snön… Så fascinerande 🙂

Vid lunch kom maken och gjorde mig sällskap och vi blev kvar långt in på eftermiddagen.

En liten bit från min första fotoplats, strax intill informationstavlan för Sevedskvarn, så visade sig våren mer på riktigt.

Blåsipporna sträckte sig upp mot dom värmande solstrålarna och citronfjärilarna lekte vid strandkanten.

Där i solen, på en solvarm bänk, stannade vi upp för att njuta av det medhavda fikat. Och som vanligt så smakade det godare än nånsin 😉

Vassens vackra vippor gungade vackert i den ljumma vinden. Och med det vackert blåa vattnet i fjärden blev bilden ett skönt tecken på vårens ankomst.

Spillkråkan är en fascinerande fågel. Stor och väldigt vacker och man blir alltid så glad när man kommer den nära. Just den här kändes som en busig liten spjuver där den kikade fram bakom trädstammen…

Vi fick känslan av att den ville leka lite titt ut-lekar med oss, eller helt enkelt spela oss ett spratt 🙂

Vi tog oss vidare, genom vårlik natur mot en plats där vintern inte hade någon större lust att ge vika…

Där låg snön och täckte marken och vi måttade ca 3 dm ihoppackad orörd snö som väckte tanken om hur mycket snö det måste varit innan värmen och våren börjat kämpa sig fram…

Ännu en märklig känsla kom över oss för avståndet mellan våren, blåsipporna och dom lekande citronfjärilarna till detta snötäckta landskap är typ 100 m, max! 

Alldeles bredvid där vi stod på den snötäckta gången kom blåmesen och satt sig på dom knoppfyllda grenarna. Och nu när värmen kom i helgen kan jag ändå tänka mig att den snötäckta naturen ändrat karaktär och antagit en bit av våren. Den kan ju inte stå emot hur länge som helst. 

Att det finns ett rikt djurliv vid Sevedskvarn blir man påmind om när man kommer fram till spännande träkonst och andra spår och ledtrådar 😉 Mer om det kan ni läsa om här

Så…

Summa summarum av denna fantastiska dag sammanfattar jag med både flip och flop.

Många fina möten, underbar natur, godaste fikat, ljuvliga stunder är idel ”flipar” men vad är då ”floparna??

Jo, det är ju när man helt kommer av sig med att stå som ett fån med kameran runt halsen och inte ta några kort när tillfällen ges på bästa sätt

ELLER

som precis innan det var dags för hemfärd…

När det plötsligt, precis ovanför våra huvuden, kommer en stor och fin havsörn som under flera minuter visade upp sig och jag höll fingret på avtryckaren så det smattrade i kameran… För att  sen upptäcka att alla 68 bilder är suddiga utan att förstå varför…

för att slutligen komma på att längst fram på linsen satt det ND-filter jag just innan havsörnen dök upp, satte på för att det var starkt solljus och jag ville undvika utfrätta bilder när jag skulle fota snö och forsande vatten (men det hade jag redan glömt) SUCK!! Snacka om flop!

Men maken fick fina bilder av havsörnen åtminstone. Jag fick åka hem med fina minnen och några okej bilder. Det som ändå är viktigast är själva naturupplevelsen och friskluften och att ändå ha möjligheten att kunna ta sig ut på dessa härliga små äventyr, som jag vill kalla för ”lyx i tillvaron” <3.

Så tills vi hörs igen…

nu ska det framöver fotas vårblommor, insekter och annat liv i naturen. Slut på snö och vinter. Nu har min absoluta favoritårstid anlänt mina hemtrakter. 

Tjo och Hej, kram från mig ❤

Välkommen vår!

Vår

Vårdagjämning

Efterlängtad

Min absoluta favorit

min bästa tid på året.

Den tid då jag längtar ut.

Längtar ut till det liv som växer upp.

Det nya livet.

Det nygamla livet

och dom små liven 😉

I virrvarret

i blandningen av det gamla

och det nya

finner jag livet.

Livet som söker ljuset

det viktiga ljuset

livets källa.

Som små spirande skönheter

tar dom sig upp

ut ur vinterdvalans slumrande tid.

Reser sig upp

ståtliga och granna.

Jag gör dom sällskap

platt på mage

i den ännu så fuktiga mossan.

 

Likt tentakler sträcker dom sig ut

ännu lite kala och tomma

redo att täckas av nya blad

nya blommor.

Redo att bygga upp sin styrka

för att till sensommaren, hösten, ha äran

att bjuda oss

på välsmakande 

blåa små go´bitar.

Fukten, den ännu lite råa vinterkylan 

gör sig påmind

på min lite småfrusna lekamen.

Reser mig upp,

blickar upp mot grenverkets

ack så vackra ljusinsläpp.

Det ljuvaste ljuset

som stundtals ger mig tårar

tårar av glädje

tårar

orsakade av dom ljuskänsliga små ögonen.

Skönjer genom dom tårfyllda ögonen

kala små, kala stora, grenar och kvistar.

Kala, tomma, men med antydan

till små glädjande knoppar.

Knoppar som väntar 

väntar precis som mig,

på värmen, den underbara värmen.

Barrträdens ljusgröna nyans

klär vår natur

precis som den gör i juletid

i var mans och kvinnas hem.

Lika vacker oklädd som klädd

av kulörta kulor

och skimrande julgransljus.

Vacker, naturligt vacker ❤

I dom gamla skogarna

dom där så oemotståndligt

magiska trollskogarna

pyntas grenarna, stora som små

av ljuvliga gardiner,

av borttappade små tomteskägg.

Naturligt skira, egentillverkade

svajar dom tyst i den friska vårvinden.

Tystnaden i den djupaste av trollskogar.

Tystnaden, så fri från dagens alla ljudintryck.

Vi behöver den så väl ❤

Tystnaden

ger plats,

plats för dom vårglada små fåglarna

att förmedla sin vackraste strof.

Söker efter de ljuvaste av toner

känner mig lite iakttagen

och jag vet…

Jag är inte ensam…

Men jag känner ingen rädsla.

Ensamhet ger mig rädsla

Och mörkret…

Skulle jag dock känna rädslan komma

gör jag mig redo,

redo, likt Ronja Rövardotter

att sjunga upp

till det vackraste av vårskrik… 

Och jag vet

att bland stock och sten

på mossbeklädda kullar

finner jag kära maken, i mörkrets ljusa glänta,

i dom djupaste av trollskogar

med sin trygga famn

och sin troga vän och följeslagare, Mr Nikon 😉

Tillsammans vandrar vi

känner in naturen

känner in den annalkande våren

och trivs som allra bäst

Önskar er alla en härligt ljuvlig och skön vårhelg!!

 Vi ska ut

ställa klockan innan tuppen gal

hänga på oss ryggorna

och bege oss ut…

Ut till Paradiset ❤

Till tonerna av forsens brus…

161

…med bortdomnade fingrar och tår stod vi tidigt en söndagsmorgon i januari vid Sevedskvarn, Färnebofjärdens nationalpark. Termometern visade på ca -10°.

När man kommer till en ny plats, ett nytt område, så är det så mycket att ta in.

Vi hade bestämt redan från början att våra kameror skulle monteras på dom enbenta stativen och låta dom trebenta ligga kvar i bilen, tills vidare. Vi skulle ju bara ta en av dom uppmärkta vandringslederna och då funkar det enbenta alldeles ypperligt. Så var det tänkt…

Men först skulle vi bara ta en snabb titt på forsen…

Och vi blev fast… Fast där vi stod bredvid det brusande vattnet… Jag tror bestämt att vi nästintill frös fast… Åtminstone var det så det kändes innan vi bestämde oss för att tina upp med något varmt i magen.  

171

Vad som fick oss att nästan frysa fast var dels det forsande vattnet och lusten att fånga något magiskt i minnet. Dock kände jag rätt så snart i den bitande råa kylan, att det inte var någon superidé att stå där med kameran kopplat på ett ben…

Önskan att få till en vacker bild med något i skärpa och vattnets framfart i en skön mjuk rörelse/oskärpa blev inte jättelyckad eftersom benen skakade av kyla och konsten att stå så där blickstilla som det behövdes med ett ben… var liksom kört. Visst gjorde jag mina försök att ta stöd av en trädstam men när kroppen skakar och fingrarna nästan stelnat av kyla så var inte det heller det bästa alternativet…

Så därför valde jag att istället plocka fram leklusten. Och jisses vad kul det var 🙂 🙂 . Alternativet att gå till bilen och hämta dom extra benen… Nopp, det var jag alldeles för lat för att göra.

Och OJ, vad tiden försvann. Den gör ju det när man har roligt 🙂 🙂 .

181

191

211

Jag testade panorering vilket kändes så passande till det forsande vattnets framfart. Men så klart när man är ute på fotorundor så kan ju bilder se riktigt bra ut när man tittar runt direkt i kameran… Men HUR många gånger har man inte kommit hem och känt sig oerhört besviken över det verkliga resultatet… Så förhoppningen var inte superhög den här gången heller. Speciellt inte med förutsättningarna med den bitande kylan och bortdomnade fingrar och skakiga ben….

MEN jag blev så otrolig nöjd. Hade absolut inte väntat mig att finna så pass många bilder som jag kände mig nöjd över… DET är lycka!

221

Det är så kul att testa och leka. Kör ju nästan bara i manuellt läge så då har jag all möjlighet att styra över bländare, slutartid och ISO. Leka och testa kan man göra i det oändliga.

201

Någonting annat som fick oss att stanna kvar med risk för att frysa fast 😉 var fåglarna som bjöd upp till ljuva toner och poseringar. Som den lilla Kungsfågeln, Sveriges minsta lilla fågel med den ljuva stämman, som jag lyckades få till skapligt med tanke på hur snabb den är. Det blev 1 hyfsad bild och resterande bara skrutt. Flera bilder visade sig vara tomma på Kungsfåglar dessutom… Hade inte märkt att dom begett sig till en annan gren… Men så är det att försöka sig på att vara fågelfotograf 😉

231

En annan störtcool pippi är Strömstaren 🙂 Det här var första gången som vi fick uppleva dess närhet. Rackarns vilken rolig fågel. Och snabb som tusan! Strömstaren, Cinclus cinclus, Norges nationalfågel, är en fröjd att skåda och när den sen bjöd oss på en schysst ”pose”… där den stod i det forsande vattnet… DÅ blev den en av mina absoluta favoriter ❤

241

Efter en stunds uppvärmning tog vi oss en tur på den uppmärkta naturstigen. Den kristalltäckta kyliga spången knastrade under våra kängor och det ska ni veta… Solens strålar skänkte oss faktiskt en liten liten värmande känsla och trots den kyliga dagen så kände vi, yttepyttelite… att våren är på väg. Ja, kanske inte riktigt än, men vi är ju ändå på väg dit och just dessa ljusa dagar så får åtminstone jag lite vårkänslor.

251

En ensam and landade strax intill i det öppna vattnet, alldeles bakom dom torra frostbeklädda vasstråna som stod och försiktigt vajade i den svaga vinden.

141

Leklusten kom tillbaka när jag fick se trädstammarnas spegling i forsens vatten och solens låga placering. Bilden här ovan är en dubbelexponering med rörelse i exponeringsögonblicket. Väl hemma vid datorn har jag roterat bilden och dragit aningens lite i kontraster. I övrigt är bilden helt i sitt original. Det är den här typen av bilder som jag faller lite extra för.

261

271

Med kurr i magen kändes det så perfekt att stanna en stund vid en av de välordnade grillplatserna som ligger belägna alldeles nära forsens brusande vatten.

Medan kära sambon, eldmästaren, ordnade röksignaler passade jag på att hålla fingrarna mjuka på avtryckaren genom att vända mig mot den låga solen och rikta objektivet genom trädens frostiga kala grenverk. Vilka underbara mönster. Motiv som föreställer allt möjligt och ingenting.

281

Ljudet av sprakande, knastrande torra vedklabbar som fått fyr… så härligt! Flera gånger, likt en tjatig papegoja upprepade vi fraser som;

det här är livet, det här är lycka, det här är kvalitet i livet ❤

Känslan svår att förmedla, rekommenderas att upplevas…

Och som alltid smakar maten och fikat alltid extra gott när man befinner sig ute i naturen. Den skönt sprakande brasan funkade även perfekt för att få oss, något stela och kylslagna individer, att tina upp en aning. Åtminstone så pass mycket att vi efter måltiden kunde fortsätta ett tag till… för att ta vara på dagens sista värmande ljus.

151

Under dagen sågs många besökare komma och gå. Övervägande delen bar på stora kameror, ”lååånga objektiv, låååånga kikare”. Vi valde att inte ställa oss i det sällskapet. Dels för att det inte är det vi önskar när vi beger oss ut i naturen, dels för att vi inte riktigt visste vad vi skulle söka efter i objektivet. Visst kunde vi valt att rikta kamerorna åt samma håll men det är ju en fördel om man vet vad man ska söka efter 😉 Visst hade vi kunnat fråga… 

Det gjorde vi… Innan vi gav oss av hemåt. Träffade en äldre herre som dom sa ”var den kunniga” på området 🙂 Han berättade att det nog var bävern och uttern som dragit till sig besökarna med dom låååånga objektiven.

Någon utter eller bäver såg inte vi till innan vi stelfrusna och bortdomnade gav oss av hemåt men vi kommer absolut att komma tillbaka till den här fantastiska platsen. Enligt den kunniga herren finns det även gott om lodjur i området och även en mängd olika fågelarter. Att naturen sen är vacker gör ju besöket ännu mer givande.

291

Ännu en gång landade vi hemma, otroligt nöjda över dagens upplevelser och kunde konstatera att kontrasterna i livet är fascinerande…

Inom snar framtid ligger vi under svajande palmblad, med en svalkande pina colada i handen… i den sköna värmen… och tonerna från den brusande forsen har bytts ut till Bob Marleys sköna gungande rytmer…

Ja… livet är kontrastfyllt

och härligt!! Ha det gott ni alla goa vänner

Pst.. du vet väl att du kan se bilden något större om du klickar på den 🙂