Ny utmaning…

Maken och jag har nyligen blivit med nya ägodelar 😉 Jiippiii!!!

Efter tips från naturfotografen Niklas Virsén samt efter att ha läst recensioner så kunde vi bara inte motstå…

I våra respektive kameraväskor finns nu ett varsitt Samyang MF 135 mm f/2,0 ED UMC. Och varför i hela världen kosta på sig ett varsitt istället för att samsas om ett objektiv… Ja, det kan man ju fundera över… Men det finns en självklar anledning och det är att jag alltid varit trogen Canon medan maken föredrar Nikon. Kanske inte det mest praktiska men det har bara fallit sig så. Och dessutom är vi ju alltid tillsammans på våra fotoutflykter ❤ och vill ju inte kivas om samma pryl 😉

Vad är det då som är så speciellt med det här objektivet, kanske någon av er undrar…??

Kortfattat kan jag berätta att det är ett helt manuellt objektiv vilket kräver lite andra metoder under själva fotograferingen. En ny utmaning för oss båda och att utmana sig själv är både spännande, utvecklande, lärorikt och väldigt, väldigt roligt 🙂 🙂 Dessutom är betygen för objektivet idel positiva, så varför inte 😉

Är ni intresserade att läsa mer om objektivet är det många olika sidor som testat och recenserat så det är bara att söka på namnet.

Den här bilden är en av de första som jag åstadkom under vår fotoutflykt i helgen. Redan från början hade vi bestämt oss för att enbart använda oss av våra nya objektiv. Men… Trots att vi bestämt oss för denna strategi så tyngdes våra ryggor av medföljande andra objektiv…(och det självklara fikat 🙂 )… Knasigt, jag vet! Men, hur många gånger har man inte varit ute på fotorunda och uppmärksammat att FEL objektiv sitter på. Dvs, fel objektiv vid fel tillfälle. Det är ju ingen hit att ha makroobjektivet på huset om havsörnen skulle sitta där uppe och kika ner på oss 😉 . Men hur det än är i vår natur så kan man ju inte styra över våra djur och natur så det där med ”fel” objektiv har vi råkat ut för tidigare och kommer med all säkerhet att råka ut för flera gånger framöver…

Turen i helgen gick till vackra Fermansbo urskog, igen. Vi valde denna plats eftersom vi varit där vid flertalet tillfällen så vi känner till miljön och vet att vi där slipper trängas med alla andra söndagsutflyktare 🙂 . Och skulle ni vara trötta på alla svampfoton så måste jag göra er besvikna… För det blir inte så mycket annat den här gången heller 🙂 . Jo, förresten… lite annat blir det nog ändå. Sånt som hör hösten till ❤

Min första upplevelse och känsla av det nya objektivet är enbart positivt. Till en början valde jag att fota med stativ, vilket inte tillhör det vanliga för just mig. Jag fotar ju nästan alltid på ”fri hand” vilket jag valde att göra den här gången också, efter typ 10 exponeringar… För på nåt sätt så känns inte stativ som ”min grej”. Stativ är bra på många sätt och vid många tillfällen, absolut. Men när jag väljer att dyka ner på marken och göra alla småkryp sällskap… 😉 . Ja, då blir det aningens knepigt att få till det. Nere på marken finns ju så mycket annat att luta sig mot.

Under vår fotorunda rörde vi oss först i den mörka mossbeklädda trollskogen som dock kändes väldigt tung och blöt efter veckans gråväder. Förhållandena där inne krävde andra inställningar och fotoövningar mot den mer öppna och ljusa platsen vi sen hittade. Platsen som kändes så där härligt perfekt för att pausa och inta det medhavda gofikat 🙂 . 

När vi väl kom ut på den lite mer öppna och ljusa platsen åkte stativet fram en liten kortis igen 😉 Och det var då jag passade på att fota några dubbelexponeringar. Kände redan på plats att tillfället var väl lämpat för det, för naturen fullkomligt exploderar i den vackraste färgpalett. (Se bilden nedan)

Kontrasterna i vår fantastiskt höstklädda natur är magisk och än mer kontrastrik kommer den att bli när löven börjar skifta sin kulört ännu lite mer.

Att det senaste vädret varit aningens blött fanns det bevis för på många sätt… Daggvåta spindelnät fyllda av små pärlor vart man än riktade sin blick. Spännande att fota ”rakt av” och tacksamma att ha som bakgrund till andra objekt. 

Att marken var fuktig, läs dyblöt, kändes även på våra ”sk vattenresistenta” och nyligen impregnerade byxor som ökat ett par kilo i vikt… av väta. Åtminstone var det så det kändes 😉 

Då och då under vår fotorunda, kom den där känslan av att jag nog borde byta objektiv, trots vårt beslut 😉 . Som när jag såg den lilla myran springa runt på hatten 🙂 🙂 .

Men envis som jag är så bytte jag aldrig och så här efteråt så är jag riktigt glad över det, för resultatet blev riktigt bra, i mina ögon 😉 .

Och på tal om ögon så har det varit någon hjälpsam person innan oss som sett till att även myrorna ska hitta rätt… dom med dålig syn så att säga 🙂 🙂

Summering av vår dag i skogen med nya objektivet:

Så underbart spännande och positivt. Absolut en utmaning… En härligt rolig och spännande utmaning. Suget att få komma ut igen med kameran är stort och slutresultaten efter våra första exponeringar är överraskande positiva.

Mitt stora hatobjekt då, Älgflugan, som stundtals förstört mina höstbesök i vår vackra skog… I år har jag valt klä mig i enbart rosa ❤ . Inte den där mjuka babyrosa nyansen utan den mer skrikiga cerisa och nästan självlysande kulören. Jag har nämligen anammat och läst på:

Hur man skyddar sig mot älgflugor?

Och Halleluja!!! Det har funkat!! 

Kanske är det så enkelt… Undvik att likna en älg eller hjort!! Och faktum är att älgen och hjorten vanligtvis inte klär sig i skrikigt rosa och därmed har inte jag heller utseendet av att var en sådan, hahaha!!! Om jag vetat det förut så hade jag sluppit halvtraumatiska upplevelser 😉

Dock hörde jag ett misstänkt ljud och en misstänkt landning på min mössa i helgen… Jag hade tyvärr valt den svarta lite tunnare mössan än den knallrosa tjocka varianten jag hade gången innan… men jag har gått igenom hela kalufsen med luskammen utan att finna någon oönskad inkräktare, puh 🙂

Så, Tills vi ses igen – Ta hand om varandra ❤

Annonser

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂