Nära möten

Vi har blivit som besatta, förhäxade, uggletokiga, fanatiska, förälskade… Vi kan verkligen inte få nog av alla möten med ”Lappen”. Dock, i detta nu, så har dom valt att hålla sig lite mer i periferin. Det var ett tag sen vi hade dessa fantastiska, magiska, helt ofattbara nära möten vi fick äran och möjligheten att få uppleva. Kanske är tillgången på föda begränsad just här. Kanske är det annat som orsakat att lappugglan inte är lika synlig längre. Dom är kvar, absolut. Det har vi bildbevis på och vem vet… Kanske får vi uppleva nya nära möten framöver. Åker man inte dit så får man inget veta.

Vi har upplevt magiska, trolska kvällar när dimman svept in över det daggvåta gräset och lappugglan placerat sig och bjudit in till känslofyllda stunder. Stunder jag bevarar i mitt innersta minne och som extra reserv, på den externa hårddisken. Känslan som infinner sig en sån här kväll är svår att beskriva med ord. Men om jag ska återge en känsla, så skulle jag säga att det är som att kliva in i en John Bauer sagobok bland väsen och troll.

Det finns kvällar när lappugglan bjudit upp till show. När den satt sig precis intill eller rakt framför oss. Helt obrydd om oss alla ugglefrälsta ❤

Det finns kvällar när dom varit två, på samma bild!!!

Vet inte om ni ser dom båda?? Det är inte helt enkelt men det går 🙂

(Klicka gärna på dom två bilderna så ser ni dom något förstorade. Pst… Alla bilder är klickbara och kan ses något större)

Förutom lappugglan så finns det även slagugglor i området, men dom är inte alls lika enkla att föreviga och att se. Första gången vi fick se den satt den på en elledning en bra bit från vägen för att, efter en lååång stund på samma plats ge sig av till en ännu mer avlägsen plats och att fota den då kändes rätt värdelöst. Resultatet sådana gånger blir ju mest som en fluglort på bilden och det är inte jätteskoj att ha och inget jag blir stolt över. Men att fota och få till en bild jag tycker om är inte det väsentliga. Det är en lycka och en bonus. Känslan och lyckan att få se och uppleva dessa väsen är magiskt i sig. Det är en ynnest, en ära. 

Men så kom den där stunden… Eller mer exakt – ögonblicket, sekunderna… När vi skulle få möta slagugglan på lite närmre håll.

Vi kom åkande i bilen på den lilla grusvägen, när vi närmade oss platsen där vi vet att lappugglan håller till. Såg på avstånd några bilar stå parkerade en bit bort och några andra ”ugglespejare” som stod intill och språkade, med ryggen vända mot vårt håll. Vi saktade ner, redo att ta fram spejarblicken när det plötsligt kom en uggla från skogskanten på vänster sida. Den flög över den lilla grusvägen och satte sig på en staketstolpe på höger sida av vägen. Vi hoppade ut ur bilen som knappt hann stanna. Plockade ut kameran som, tack och lov, var färdiginställd och redo 🙂 (YES!!! Det är inget som hör till vanligheterna…meeen… har lärt mig av otaliga misstag!) Uppmärksammade att det var den vackra slagugglan som gjort entré och lyckopulsen sköt i höjden. Trots euforin lyckades jag skjuta av en 8-10 bilder innan den ca 20-30 sekunder senare flög tillbaka in i skogen. Dom andra ugglespejarna stod lugnt kvar och språkades, fortfarande med ryggarna vända mot oss och missade hela showen… Men vi!!! VI fick vara med och uppleva detta extremt kortvariga framträdande, men ack så lyckliga sekunder!

Nu flög den inte så långt… 🙂 🙂 

Den kom ut på en annan sida av skogsdungen och satte sig på bästa spanarplatsen och vi fick möjligheten att njuta extra länge av dess skönhet. Och det var som att den visade upp sig när den gick på ledningen likt en ballerina. 

Den bytte utkiksplats en gång innan den flög över den lilla grusvägen och ängen för att landa långt bort i dom sommargröna granarna. Just här och nu borde man vara nöjd. Vi sa även på skämt att ”nu när man upplevt mötet med slagugglan kan man åka hem” OCH det kanske ni gjort MEN det gjorde inte vi 😉

Nej då, kvällen var ung och vädret vackert så vi tog bilen och rullade vidare på grusvägen…

Stannade till på hygget där vi fick se två hackspettar fara omkring i träden och på torrakorna. Fick känslan av att dom lekte nån slags ”titt-ut” lek. Kanske var det syskon, kanske var det kärlek? Jag är ingen kunnig fågelkännare så jag har ingen aning men det är en fröjd att få uppleva och jag fotar gärna fåglar. Skulle gärna vilja lära mig mer men det får bli en annan gång i livet. Lär mig visserligen en del när man är ute och träffar trevliga fågelkännare som delar med sig av sin kunskap. DET är superkul och jag lyssnar tacksamt.

När jag upplever möten i naturen känns det som att jag befinner mig i en berättelse, en saga. Eller, rättare sagt… Det skapas sådana tankar i mitt huvud. Jag skapar blogginlägg, jag skapar en berättelse, redan när jag är mitt i en upplevelse. Som med den här hackspetten som for upp för stammen med en hiskelig fart, tappade fotfästet, föll ner en bit, klamrade sig fast för att sen ta klivet ut på utkiksposten, likt en sjörövare på sin kajuta, på spaning… Om jag är knasig? Japp 😉 men det bjuder jag på.

Några fler nära möten med ugglorna den här kvällen blev det inte MEN…

Det blev väääldigt nära möten med alla miljontals knott som fanns omkring oss där vi satt på varsin stubbe på hygget. Det var helt galet!!! Dom tog sig in genom nätet på min hatt! Jag var alldeles rödknottrig på pannan, på kinderna, på armar, ben och i ljumskarna när vi kom hem. Vi måste ha tappat ett par gram under den här stunden som vi satt och spanade efter lappugglan och var mat åt dessa eländiga insekter. Det finns verkligen individer i naturen som inte står högt på min tio-i-topplista. Dom befinner sig definitivt allra längst ned. Och en del av dom är knotten!!! Tvi!

Vi fick möta lappugglan innan vi åkte hem 🙂 . Den satt så vackert och kamouflerat och såg så mäktig och elegant ut i det varma kvällsljuset. Det vackra, vackra ljuset från en magisk sommarkväll…

Kvällar man inte vill ska ta slut men det gör det, oavsett önskningar och hopp. Men det kommer fler och det kommer jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Njut av magiskt vackert sommarljus. Dagarna går fort och snart är det jul 😉

Annonser

Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Målar våren i tavlor

391

Plockar fram

plockar undan

beslutsångest…

längtan

förväntan ❤

311

 Tömmer minnen

och finner

en kavalkad av 

vårbilder!!!

321

Stannar upp

väntar med nuet

längtar tillbaka

till stunden

på minnet.

331

Anammar känslan

i gräset

det gröna

där baksidan

är lika vacker

lika ljuv.

361

Där alla är vackra

där alla får sticka ut

vara som man är

och duga ändå.

341

Stunder av plock

får stå tillbaka

om så bara

för en ynka

liten stund.

381

Känner så mycket

vill bevara

skapa,

att våren

få måla i bilder.

371

Stunder

känslor…

En av många ❤

Det blir fler

det står inte på…

351

Längtan är stark

gör nästan ont

längtan till det som spirar

det som gror

kan aldrig få nog ❤

401

Våren, den vackra

i minnet jag bevarar,

tar mig tillbaks

till nuet, det nära.

Plockar fram

plockar undan

längtar

förväntar

snart är det dags ❤

dreamliner

Jag ser tillbaka, om bara för en liten stund

1

JANUARI

Nyanlända

i ett kyligt hemma.

Kontrasterna

från det varma, det gröna

det skönt

gungande rytmerna vi just lämnat,

till det isiga kyliga,

blev tydliga.

Tar in det nya

dom ljuvaste blomster

beundras av dess skönhet

det vackra, i alla dess former.

Lika vacker är du och jag

ung som gammal

bara mer erfaren

med spår av minnenas resa.

2

FEBRUARI

Letar, söker,

följer vindens riktning

mot målet, vårt mål…

Åker runt

bland stock och sten

i urskogens anda…

Följer den känsla

den önskan, vi skapat.

Sökandet,

en berg-och-dalbana

en resa

bland tomtar och troll.

3

MARS

Våren, ljuset

naturen som spirar och gror.

Kryper och kravlar

blir blöt om knäna.

Glömmer dom stela

knakande små,

försvinner in i den nya lilla världen.

Våren, den vackra ❤

4

APRIL

En milstolpe

ett uppnått mål.

Vi fann till slut

vår oas

vårt torp

vår plats på jorden.

Platsen

där tystnaden dominerar,

platsen

det perfekta stället

att i lugn och ro bara andas

fylla på

och leva, som en del av naturen.

5

MAJ

Minnena

dom mjuka och dom hårda

fylls av glädjande stunder

varma möten

och kära små vänner.

Besöken är många

alla lika glädjande

mitt hjärta fylls av värme.

juni

JUNI

Kidsen

mina hjärtan ❤

Tillsammans

en vecka

i solen och värmen

bara vi 4.

7

JULI

Hemma från allt slit.

Kroppen sa liksom ifrån…

Kurering, hemmagym

egentid…

Trots ej ”fit for fight”

så vad det dags…

Denna månad, detta 2016

hamnade jag på topp!

På toppen av livets trappa.

Kan se den gamla tavlan… 

är det nu det går utför?

Näe, jag tänker fortsätta

fortsätta kliva uppåt

på osynliga små trappsteg

Än är det inte dax

trots knak och brak

från stela delar 😉

8

AUGUSTI

Besöken är många

vi upptäcker

vi vandrar

vi beundrar.

Naturens smycken skänker oss

ett lugn

en frid

en oändlig skönhet.

Lycklig är jag över mina

mina egna små smycken

som förgyller mitt liv.

9

SEPTEMBER

Otaliga är dom

stunderna 

tillsammans på en bänk

en stubbe,

nånting gott i koppen

i magen.

Otaliga är dom

stunderna

tillsammans i skogen

tillsammans

men på varsitt håll,

för att mötas

över en kopp kaffe ❤

lite fotosnack ;).

Livet förändrades

jag gick tillbaka till det gamla vanliga – 

jag blev åter en nattsyster

10

OKTOBER

Vi värnar för dom små

vi dukar upp

och njuter av deras glädje.

Tillsammans kan vi sen sitta

i tysthet

och bara vara

bli varma i hjärtat

när dom bevingade små

kvittrar i skyn

likt telegrafen förmedlar

att bordet

ännu en gång

är uppdukat och klart.

11

NOVEMBER

Ser mig omkring…

Höstens mörker blir plötsligt upplyst

av den första snön

ljuset kom på sätt och vis tillbaka.

Men likt pippin 

funderar även jag

hur det komma skall…

Den kommande vintern

hur ska den se ut??

Kan trots ljuset

inte låta bli

att räkna ner

de dagar som är kvar

tills vi återvänder

till det skönt gröna

den gungande ön 🙂

12

DECEMBER

Så kom den…

Den tunga snön

klädde vår natur

i det vackraste vitt.

Njutningen blev dock kort

det mesta har nu töat bort.

Julen har även den passerat

en tid med mina nära och kära.

En tid när jag inser

hur tacksam jag är

över det jag har ❤

Nu stundar snart

ett gott slut, men först ägnas några minuter

en liten tillbakablick…

Med bilder och text

en liten summering.

Men viktigast är ändå…

det vi alla ska göra…

att blicka framåt ❤

Önskar Er Alla

ett gott nytt

2017!!

Ylletröja, raggisar och tät trafik

281

Jaha… så var tiden kommen

när min lekamen kläs med stickat skönt.

När händer och fötter träs in i luddiga ting

eller rent av hamnar i sambons värmande hand.

Ja nu är tiden inne

när näsan ständigt är isbitslik

och tanken slår mig ännu en gång…

Vore nedrans skönt med näsvärmare…

241

Ja nu är tiden inne

när det känns så där extra skönt, extra mysigt

att inne krypa ner under ullig pläd

fylla hemmet med värmande tända små ljus

och gotta sig i något varmt.

221

Ja nu är tiden inne

när jag ylleklädd blickar ut genom fönstret

ser dom sista löven falla

ser trädens och buskarnas nakna grenverk

längtar efter nyutsprunget grönt.

Ser marken täckas av löv och nyfallen snö.

Vintern kom tidigt…

211

Trädgården, vår natur i vila går

laddar för kommande vår.

Jag tror bestämt

att jag är likadan, likt björnen

gärna i ide går.

Laddar för vår och värme.

Kylan är inte min bästaste vän…

231

Visst ser jag det vackra

visst trivs även jag i vinterskrud

men får jag välja

får kroppen välja

då blir värmen nummer ett.

271

Om det inne är ett stilla lugn

råder en motsatthet

utanför fönstret mitt.

Trafiken är tät, aktiviteten hög.

Vi hjälper till

hjärtat säger så

men vi har fullt sjå

att hänga med

dom knarrande lederna håller inte samma takt 😉

191

Vi njuter av våra små ❤

Springer skyttetrafik

blandar röror i köket

fyller på…

Vi ser att dom trivs

och kommer åter.

Frukosten, lunchen, middagen…

alla står dom serverade.

Ibland bjuds på extra lyx.

Till skillnad från andra ställen

ingår drycken i priset 😉

291

311

Inte allt för långa sessioner

står jag bredvid

blir oftast små korta

med kameran i hand.

Det är en fröjd

att vara med ❤

Vill ju så gärna…

Det är med vemod jag måste ge upp

när fingrarna inte lyder

och näsan lyser Rudolfröd…

301

Ibland är dom bra goa

ställer upp

i all sköns glans

poserar så där fint

i vacker naturlig miljö.

251

Men vem har sagt att det är enkelt?

En utmaning det oftast är

exponeringarna är många

och tålamodet sätts på prov

önskan finns ju där

om det perfekta…

261

Oftast, mest allra mest

placerar dom sig så här

nästan utstuderat

fullt medvetna…

181

Eller med tydlighet visar vad som gälla ska

vem som bestämmer gör…

Jag tror jag backar

för dom vackra små

när blicken säger allt

och kroppsspråket talar 😉

201

Men jag kommer åter

ska bara värma mig först

i ulliga raggisar

och något värmande gott