Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Annonser

Rörd och berörd…

…precis så var min känsla i helgen efter att ha varit på en fantastisk vernissage och föreläsning av bevarandefotografen Tom Svensson på Naturfotografiska i Hallstahammar.

Att få se hans bilder är både gripande och fascinerande.

Fascinerad blev jag av alla hans fantastiskt vackra bilder. Bilder på välmående och lyckliga djur i sin naturliga miljö. Där dom ska vara, äta, leva och må gott.

Tagen och berörd blev jag av alla bilder och reportage om hur många många av våra vackra vilda djur har det på vår planet. Fruktansvärda liv och öden, plågsamheter, tortyr, orsakade av människor. Människor som man tycker borde veta bättre. Hur kommer det sig då att människan tappar allt vett och kan bete sig som dom gör…?

Pengar!!! 

Absolut! Jag vet… Många många människor far väldigt illa på vår jord, det vet jag. Men nu var temat våra vilda, vackra utrotningshotade djur. 

Utrotningshotade pga människan.

Utställningen består av en mängd fotografier med olika budskap. Bilder i färg visar på djurens ideala och naturliga miljö och liv. Som det ska vara. Som vi vill att det ska vara. Det som borde vara det självklara.

Bilderna i svartvitt visar det otäcka, det hemska, det ingen önskar men som tyvärr är en del av sanningen, en del av vår verklighet för många av våra vilda djur.

Vad kan du och jag göra då?

Det är förstås svårt för var och en av oss, att göra allt. Men alla kan vi göra lite för att det i slutändan, kommer att leda till något stort och gott och livräddande.

Jag har bestämt mig för att jag måste börja bidra till att rädda det jag kan. 

WWF – Palmolja

Naturskyddsföreningen

Julmys utan miljöförstöring

Uppmana ALLA jag känner att ALDRIG ta selfies med djur. Och redan i helgen anmälde jag bilder på Instagram som visade stora björnar posera tillsammans med lättklädda flickor…

Kanske var det alla intryck från lördagen som gjorde att jag hade så svårt att finna ro och få den där rätta känslan när jag och maken gick ut på en fotopromenad söndag eftermiddag. 

Naturen var klädd i en glittrande, vacker och skör skrud. Gnistrande vacker men ack så kall. På kamerahuset satt ett nyinköpt objektiv, ett ryskt exemplar av modellen äldre. Även kallad ”bokeh monster”. Ett Pentacon 135 mm, f2,8. Men trots härliga förutsättningar fick jag inte till det, men det är så här det kan vara ibland. Efter många exponeringar och sökning efter rätt motiv bytte jag till det mindre objektivet, Pentacon 50 mm, f1,8, modell äldre. Det tillsammans med en mellanring gav mig möjligheten att komma nära. 

Riktigt nära 🙂

Har ni aldrig krupit in i en ormbunke förut… kanske inget man gör så ofta med tanke på vad förbipasserande och omgivningen ska tänka i det ögonblicket… MEN gör det. Skit i andra!

Sätt er ner och ta er en titt, se er omkring… Särskilt nu när dom står där, lite molokna och torra. Det är så vackert, så intimt. 

Sagt och gjort… efter lång stund av ingenting blev det desto längre vistelse inne i ormbunkshavet ❤ och mååånga bilder.

Men när kylan och vätan tog klivet in till långkallingarna och fingertopparna kändes som stela pinnar fick jag lov att ta mig upp. Med mycket möda, stånk och stön kunde jag till slut räta ut min stela knarriga kropp och gå vidare. 

För att en bit därifrån åter hamna i markläge. Den låga solens sken genom träden gav ett underbart ljus på dom gnistrande diamanterna i det höga gräset. Just sånt kan man ju inte bara gå förbi 😉

Inte heller kan man passera små gyllengula rumpor klädda i gnistrande kristaller (eller upp-och-nervänt hjärta om ni hellre ser det så 😉 ) utan att fota så… sagt och gjort ❤ 

Kalla om näsa och tår fick vi ändå till slut ge upp. Fotopromenaden avslutades med några exponeringar med mitt ”moddade” Helios. Objektivet som absolut lever sitt egna liv och som skapar en värld som bara framkommer på dataskärmen. 

När jag i detta nu blickar ut genom mitt fönster ser jag snöflingor stora som dasslock singla ner på en snart vitklädd mark. Den otäcka kylan vi hade igår och dom senaste dagarna har nu närmat sig 0-strecket och naturen är mer blöt än sprakande. Inspirationen och suget att adventspynta har intagit mitt trötta jag så snart ska vårt hem lysa av stjärnor och stakar.

Tills vi hörs och ses

Puss och Hej

från Lilla mig ❤

Ta vara på dagen…

… stanna kvar in i höstens mörka timma, om så bara för en liten stund.

Ta fram din kamera, för den fram och tillbaka, lite uppåt, lite nedåt, vrid den åt höger, vrid den åt vänster eller varför inte skaka den lite huller om buller 🙂

Skapa spännande måleriska bilder.

Dina alldeles egna tavlor, där du kan sätta din signatur.

Dagen innan Vårgårda Naturfotofestival lämnade vi hemmet redan på morgonen. Med maken vid ratten kunde jag sova några timmar efter 2 nätters jobb. Vaknade till vid ett par tillfällen, typ 2 😉  varav jag den ena gången funderade om vi skulle stanna för en kopp kaffe… Just det, kommer jag ihåg att jag nämnde något om 😉 … Frågan är om jag egentligen var riktigt vaken, för inom loppet av några sekunder somnade jag om och vaknade strax innan Alingsås. Utan kaffetåren. Maken var ju glad för det eftersom han helst aldrig vill stanna under bilfärder mer än i absoluta nödfall.

Inkvarterade på Lilla Hotellet och mätta i magen gav vi oss sedan av till Nolhaga Park i Alingsås med kamerorna i handen. Eftersom vi flyttat tiden och gått in i mörka november dröjde det inte länge förrän det började skymma och det blev aningens svårfotat. Men här surar vi inte för det. Nej då… för det är då leken börjar 🙂 Den konstnärliga leken…

Genom den vackra parken rinner Säveån. Ett vackert vattendrag, perfekt att använda vid lite fotolek. Som i bilderna ovan där jag fotat genom grenar, ner i vattnet, där buskarnas och dom små trädens grenar speglade sig och gav spännande bilder.

För tre år sen besökte vi Nolhaga för första gången. Även då i samband med Naturfotofestivalen. Den gången var hela parken klädd i orange kulör och träden till största delen lövbeklädda. Nu tre år senare, datummässigt nästan densamma, var dom flesta träden rätt så lövfattiga. Några löv klamrade sig ändå ihärdigt fast och kunde förevigas på bild.

I Säveån och i dom små dammarna simmade änderna och lät sig fotograferas på deras färd in i den mörka timman.

Mina fasta 50-vintageobjektiv byttes till mitt manuella 135-objektiv. Ett objektiv jag inte använt på ett tag men som nu fick nu dammas av och vara min pensel.

Genom långa slutartider målade jag av parken på mitt sätt. Speglingarna i vattnet och det sista av dagens ljus togs till vara på olika sätt. Dom murriga och dova färgerna gav bilderna en varm och skön känsla.

När ljuset lägger sig, när solen tar klivet ner, då kommer kylan. Näsan skiftar nyans och blir isbitskall, tårna blir kalla och ömma och fingrarna så där oskönt istappsliknande och stela. Men genom att gå in i skaparbubblan och använda kameran som pensel glömmer man liksom den där otäcka känslan.

Det som gör den här typen av bilder så härligt spännande är att man får stanna upp och använda sin fantasi.

Vad ser ni? Vad känner ni? Är det mest bara kladd och kludd? Eller ger bilden dig något?

Maken och jag brukar kika igenom alla våra bilder tillsammans och det är så spännande att prata om vad vi ser och inte ser. Hur olika man kan tolka bilder. Som den nedersta bilden av ovanstående tre… Så fort den visade sig på skärmen såg jag direkt vad det är…

Ser du det jag gör? Eller har jag bara konstiga fantasier 😉 (Klicka på bilden så blir den i något större format)

I parken finns vackra små broar över dom små vattendragen. Vi tog oss över dessa ett par gånger och hamnade vid ett tillfälle mitt i middagen…

Dom härligt fartfyllda Linderödssvinen blev serverade middag i skymningens timma. Förstår att dom hade bråttom för det fanns flera hungriga vingbeklädda matgäster som gjorde anspråk på go´bitarna som personalen hällde ut. Men så klart så ska alla våra djur och fåglar bli mätta och belåtna. Ingen vill ju gå och lägga sig hungrig.

Innan naturens och dagens ljus försvann helt för att ersättas av andra ljuskällor tog jag vara på det sista. Genom att ändra inställningarna på kameran går det att få ut lite till innan mörkret tar över helt. 

I den sena timman tog vi oss till bilen, spända och förväntansfulla över vad vi skapat och upplevt. Styrde in mot Alingsås och hotellet. En sen middag på den närbelägna pizzerian och några timmars sömn stod på agendan innan det var dags att bege sig till Naturfotofestivalen i Vårgårda.

Vad jag ser, upplever och känner kanske skiljer sig mot dig. Men vad spelar det för roll. Finns inget rätt och fel.

Tills vi ses och hörs igen ❤

Var rädda om varandra och dig själv. Livet är skört och ska levas till fullo ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤

Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Plötsligt händer det…

I huvudet går det runt, runt, runt…

i magen fladdrar fjärilarna förbi,

ibland som en sval, knapp kännbar sommarbris,

ibland som en orkan…

Spänning och förväntan,

med inslag av ångest…

prestationsångest,

vad-ska-jag-välja-ångest,

kommer-jag-att-duga-ångest…

Men förstå mig rätt… Det mesta är inte så illa som det låter.

Det mesta är trots allt en känsla av stolthet och ära,

bekräftelse och massor av lycka.

Nej, jag har inte blivit miljonär eller dragit högsta vinsten på något lotteri (så jag får vackert fortsätta gå till jobbet 😉 )…

Och Nej,

något besök från kändisar som plingat på min dörr med blombukett, guldbiljett och bilnyckel har jag inte heller haft (gynnar inte den typen av spel)…

Men kom till saken…

tänker ni nog nu eller kanske gjorde ni det för länge sen…

Jo…

maken och jag har fått möjligheten och äran att ställa ut våra bilder, våra foton.

Jag har äntligen tagit klivet och modet till att vara med och förhoppningsvis så växer jag en ”dec” eller två när allt är klart.

Något vi verkligen inte alls trodde på blev verklighet för en knapp vecka sen när vi fick beskedet att vi ska få vara med på två utställningar 🙂 🙂

Ni må tro att det snurrar runt i mitt huvud. Fast jag vet att det inte bara är i mitt huvud det snurrar…

Det går runt i bådas…

och vi har en fantastiskt rolig tid framför oss.

Utställningarna är rätt olika så våra tankar blir lite därefter men samtidigt gör det att kreativiteten flödar ännu högre, ännu bredare.

Listan på övriga utställare släpptes häromdagen. Superkul att se 🙂

Vårgårda Naturfotofestival

Samtidigt…

blev jag livrädd…

Vad har lilla jag att komma med i jämförelse med dom andra, dom mer erfarna och etablerade fotograferna… ??

HJÄLP!!!

Maken som tänker lite annorlunda får hjälpa mig och fungera som mitt bollplank.

Min hjärna går på högvarv och jag övar på att förändra mina tankar… Tankar om mig själv, tankar om mina alster… alster som stundtals känns platta och trista… Tankar om vad dom andra ska tycka…

Att visa bilder på fb, på Instagram, här på bloggen… Det är liksom en helt annan grej…

Eller…

är det det?

Genast jobbar jag med tankarna igen…

Vad är en bra bild?

En bild som faller mig i smak kanske inte betyder nåt för någon annan. Jo, jag förstår absolut och jag jobbar på det och på min ”jag-duger-känsla”…

Samtidigt som det är kämpigt känslomässigt och tankemässigt så känner jag en enorm stolthet. Stolthet för att få den här möjligheten. Stoltheten, äran.

För andra människor som ställt ut något förut kanske tycker att det jag skriver känns löjligt men vi är ju alla olika. Olika personer med olika känslor och tankar. 

Det viktigaste i allt detta är att det ska bli så himmelens roligt!!!

Utställning nr 2, som är under planeringsstadiet kommer bli annorlunda. Jag kommer att berätta lite mer om den senare. Det jag kan berätta är att den går av stapeln under påsken 2019 vid Sala silvergruva 🙂 🙂

Kanske får jag chansen att möta någon av er under dessa utställningar 🙂 🙂 

I Vårgårda kommer vi, förutom bildutställningen, även att lyssna på alla spännande föreläsare. Ska bli så fantastiskt roligt och spännande. Kan tänka mig att man åker därifrån fylld av inspiration, fascination och kreativitetsöverflöd 😉

Den känslan har vi båda haft efter dom andra besöken vi gjort på olika naturfoto-tillställningar dom senaste åren.

Det är en underbar känsla ❤

Njut nu av höstens makalösa färgexplosion.

Det ska jag göra 🙂 ❤

Och tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Raggisar och långkallingar

Poff, så försvann värmen…

Poff, så blev det höst…

Poff, så åkte sandaler och shorts in i sommargarderoben…

fram kom långkallingar, raggsockor och vinterjacka. Jag har t.o.m haft mössa på mig och det var mumma för mina frusna öron. 

Upplever att hela året varit som ett stort ”POFF’ande” 😉

Den extrema vintern blev genom en blinkning till vår och innan man ens hann njuta av vårkänslor så kom den heta sommarvärmen och gjorde entré. Nu var det kanske väldigt långt till nästa Poff med tanke på den lååånga heta sommaren men… när den väl var slut så var det också med ett Poff… 

Hemma hos oss tänds det värmeljus var och varannan dag, vilket ju hör höstmyset till. Reglagen på elementen och golvvärmen skruvas successivt uppåt för att sakteliga värma upp vårt hem som svalnat i sakta gemak efter hettan i sommar.

Och nu…

Nu får vi njuta av magisk höstnatur. Nu när den gjort entré på riktigt så att säga.

Dimma, dagg, frost…

Positivt och skönt är det under hösten, att när man vill uppleva ottan så slipper man gå upp så där okristligt tidigt som man behöver göra på våren och sommaren. Bilderna jag visar er i det här inlägget är alla från första helgen i September när vi var vid torpet i Karlskoga.

Det blev just en sån där morgon…

en magisk, alldeles underbar morgon. Sagolik, lite mystisk, romantisk ❤

Klockan larmade vid 05.30 eftersom vi sett på väderappen att det kunde bli dimma och underbar soluppgång. 

Och det blev det.

Det är sådana här gånger man absolut inte ångrar att man klev upp från den där så härligt varma och sköna sängen ❤

Man liksom känner på en gång att det kan bli något speciellt. 

Vi tog oss iväg till sjön Ölen som ligger i närheten av vårt torp. Dimman låg tät över vattnet. Kylan bet i fingrar och näsa.

Vi hade hoppats på några vingbeklädda besökare ute till sjöss men tystnaden som rådde var nästan lite kuslig. Varför vi styrde bilen hemåt istället. Det var då vi fick syn på hästarna som lystes upp av solens första strålar genom trädens grenar. Naturen gnistrade likt diamanter och det var så fantastiskt vackert.

Dom här stunderna, dom här minuterna, när solen passerar horisonten och trädgränsen. Dom går snabbt och det gäller att passa på.

Det var som en film som rullade förbi där vi stod. Älvorna dansade genom träden och vyn ändrade sig hela tiden. Skuggor likt vålnader tornade upp sig långt bakom skogens trädtoppar. Det var både vackert och kusligt på samma gång.

Tillbaka vid torpet värmde vi upp oss med varmt kaffe och såg till att fylla magen med frukostinnehåll. Vädret var ju på topp och kreativitetslustan drog i mig, precis som den gjorde hela helgen.

För hur det än är så behöver man inte alltid åka iväg så långt för att hitta motiven. Många av dom finns i vår närhet. Som spindelnätet som glittrade så vackert mellan blåbärsrisen i vår egen trädgård.

Och våra småfåglar som alltid sjunger i högan sky, som för att ropa dit hela släkten, när vi dukat upp till lyxmiddag under lindens tunga grenar. Naturen är bra magisk. Och den ska vi vara rädda om.

Njut nu av vår fina höst ❤

Önskar er alla en fortsatt trevlig helg.

Kram och Hej

från lilla mig ❤