Ni vet den där känslan…

… den där så härligt bubblande känslan

av lycka ❤

Den har nått mig med storm…

Jag hade på känn…

Hade en liten aning…

Men kunde förstås inte vara helt säker…

När jag sen Annandag Jul satt vid bordet, med paketet framför mig…

Då slog hjärtat frivolter och fjärilarna i magen levde rövare 😉

Innerst inne visste jag ju ❤

Jag klarade inte av att öppna paketet helt på egen hand. Det var ju ändå både till mig och maken så jag överlät halva öppningen till honom…

Jag bröt ihop innan det ens var öppnat… Övriga familjen som inte var närvarande just då kom till bords och började förstås undra varför jag satt där och storgrät…

Tårarna var av fullkomlig lycka ❤

Jag skulle bli farmor och maken bonusfarfar ❤

Färgen på tossorna gav oss vetskap vad som fanns där inne i magen…

Vinter övergick i vår och spänningen och förväntan ökade för var dag som gick…

Så kom dagen… ett ”sms” att det var nära ❤ 

Minuterna, sekunderna, timmarna den dagen när jag var på frukostdejt med en väninna kändes som en evighet…

Sen kom ett sms att allt var klart ❤

”När lillan kom till jorden

det var i maj när göken gol,

sa mamma att det lyste

av vårgrönt och av sol” 

”Du kloka lilla tös som valde en alldeles egen dag”

SÅ många i familjen och släkten som firar sin dag i Maj och underbara, vackra lilla prinsessa som valde sin egen ❤

Och jag kan sen den här speciella dagen lägga till titeln

Farmor ❤

Och som många andra mor- och farföräldrar så känner jag mig precis lika stolt, speciell, lycklig och njuter av det som kallas livets efterrätt. Eller som det står i en artikel jag läste när jag googlade på ”livets efterrätt”…

”Efterrätten barnbarn” har numera blivit huvudrätt 🙂 ❤ 

SÅ klart det har 🙂 

Annonser

Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤