Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤

Annonser

Inkräktare på ändalykten

Som ni redan förstått så har jag ett par hatobjekt som jag konfronteras med varje år… 

Fästingen,

den som troligen är orsaken bakom min obeskrivliga värk, ev nervsmärtor, som ibland gör mig smått galen och sömnlös. Som tvingade mig till en hög dos antibiotika med div. icke önskvärda biverkningar mitt i den heta sommaren.

Den lilla vidriga varelsen som liksom går till attack bara jag sticker ut huvudet genom dörren… (Kanske inte riktigt, men det är så det känns just nu…)  

älgfluga 2

Och sen…

den ännu vidrigare varelsen, djävulen…

älgflugan (även kallad älglus, hjortfluga) Fy tusan vilket monster!!

Ett riktigt påträngande och oönskat monster! Kan för mitt liv inte tro att den har någon som helst nytta på vår planet…

Sensommaren, hösten… den så vackra årstiden som ger vår natur, våra skogar, färger i dom vackraste kulörer.

Den ger oss godsaker och guld.

Den ger oss frisk och klar luft.

Den tid på året då jag vill vara ute och vandra, länge och ofta.

Den tiden har liksom blivit saboterad av älgflugornas framfart. 

Att fylla skafferiet och frysen med alla godsaker är ju en lyx.

Att sen kunna kombinera denna lyxen med att få utlopp för all min kreativitet, det är ju extralyx 😉

Skogen, naturen… fylld av vitaminer och antioxidanter. Den friska luften, fri från avgaser… Den underbara karakteristiska doften av skog…

Tror inte det finns mycket som slår just det ❤

Det efterlängtade regnet har fått våra små hattprydda och välkomnade svampar att kika upp ur den tidigare så knastrande och kruttorra marken.

Dom första gyllene gula kantarellerna har plockats och hamnat på tallriken. Inte var dom många men dom räckte till ett höstigt och välsmakande tillbehör till söndagssteken 🙂

Övriga svampar lämnar jag kvar. Dom passar utmärkt till att vara statister i mina bilder.

Dagar då regnet fallit och sen slutat… Dom är ännu vackrare i våra skogar.

Färgerna blir så där skönt tunga, murriga, kraftiga och starka.

Än så länge skiftar träden i gröna och gröngula nyanser.

Ännu dröjer det nog innan trädens löv skiftar i dom mer starka kulörerna.

Men om man riktar blicken nedåt, så ser man sköna gröna nyanser i den numera fuktiga mossan och blåbärsris, som intagit en magisk blålila nyans. 

Och finner man sen en liten myra på promenad…

Då blir jag som paralyserad.. som förhäxad 🙂

Ni skulle bara se mig när jag ligger, kryper, halvstår på alla fyra eller på mina 2 😉 i min jakt på att följa myran och försöka få den på bild 🙂 🙂

Haha, kan inte säga om det är en intressant och spännande syn (upplevelse), men det bjuder jag på 😉 

Myrorna, attans så snabba, dom små rackarna 😉 Men SÅ roliga att fota 🙂

Har man ännu lite mera tur så råkar man på en skalbagge på sin framfart i skogens marker.

Men dom är också rackarns så snabba så det gäller att vara alert på avtryckaren och parera på dess raska promenad. 

Ormbunken är en tacksam växt att fotografera.

Den är ett sånt där fotoobjekt som nästan alltid gör sig bra på bild.

Nu i sensommartider så börjar många av dom skifta i brunt och inta en mer torr och spröd känsla. Oavsett brun eller grön så är dom vackra.

Kombinationen är nästan ännu mer effektfull och vacker.

När jag läser på om ormbunken så finns det ju en mängd olika sorter, arter och varianter. Men jag är ingen expert så jag kallar det helt enkelt bara för ormbunkar.

På ormbunksbladen finner man ofta flugor och spindlar. Precis som myrorna och skalbaggarna är dom spännande att fota.

Många gånger när man fotar så ser man inte dessa små varelser utan det blir liksom en bonus när man sen plockar upp bilden på datorn 🙂

Det finns ju så fantastiskt mycket vackert i vår natur, i våra skogar.

En del växter vissnar, en del sprudlar av nytt och fräscht.

Precis som ormbunken som skiftar och blandar nytt och gammalt finner man små ljust gröna växter som tagit sig upp ur den torra bruna mossan, dekorerad med torra bruna barr som tackat för sig.

Gammalt och nytt, en fantastisk kombo 🙂

Hur var det nu med mina hatobjekt…??

Jag håller just nu på att testa lite olika metoder jag läst om på Google för att undkomma dessa oönskade besökare, inkräktare…

Gällande älgflugorna så har jag läst att, om man ska ut i skogen…

Då ska du undvika att se ut som en älg eller hjort.

Sagt och gjort… Jag klär mig i starkt rosa och lila kläder. Håret sätter jag upp i tight tofs/knut. (Har aldrig sett en cerise-rosa-lila älg med tofs på huvudet… så det kändes 100% säkert)

Sen ska man helst inte lukta som älgen…. Hmmm 😉 Hur luktar dom liksom??

Sagt och gjort… Armar och ben smordes in med kokosolja och kläderna preparerades med ”body mist” a´la Candy Crush.

Fick ju rådet av en kollega i sommar, tillika hundägare, som hört att just kokosolja ska fungera mot fästingar så då tänkte jag slå två flugor i en smäll och mota bort båda mina hatobjekt…

Så när jag stod där redo, nästintill självlysande i rosa mundering, doftandes som en 80-talets brud på väg ner på stranden insmord med Hawaiian Tropic… DÅ kändes allt hoppfullt!! 

Jaha, och hur gick det då??

Nej, det gick inget vidare.

En älgfluga motade maken bort som satt sig på ryggen. En annan älgfluga satt framtill på tröjan och den lyckades jag också mota bort innan den gick till attack…

Den tredje hade hittat in bakom hårburret och krypit upp en bit… Det monstret blev jag varse om när det killade i nacken!! Brrr…

Fästingarna då?? Jo tack, två stycken har jag plockat bort på låret i sommar. Det var innan jag utförde mina tester. Den tredje…

…den fick avsluta sitt liv i fredags i vårt badrum. Det var när jag stod i duschen innan jobbet som jag blev uppmärksam på något nytillkommet på ena skinkan…

Och vad satt väl där då??

om inte en fästing!!

Att den valt just den platsen var rätt åt den.

Kan inte vara den mest angenäma platsen att boa in sig på 😉 så det var rätt åt den.

Men jag vill inte ha oönskade inkräktare på dom kroppsdelarna och för den delen, inte någon annanstans heller…!!!

HUR den kommit dit och när,

har jag ingen aning om eftersom skogen besökte jag i onsdags och i fredags höll jag mig bara på tomten och inomhus.

Nu hade jag inte smort in dom regionerna med kokosolja heller eftersom jag inte exponerar dom när jag är i skogen (Om inte nöden tvingar mig till det men så var icke fallet i onsdags…)…

Kanske har den glidit uppåt på mina kokosoljade ben men det är inte troligt eftersom jag duschat bort oljan innan fredag och den hade av storleken att döma, nyligen parkerat sig och satt sig till ro under fredagen.

Eller så har den helt enkelt legat på lurpass i min trädgård och bara väntat på sitt byte…

Hur som helst ska jag testa kokosoljan igen. Behöver lite mer kött på benen innan jag kan utvärdera den metoden.

Gällande färgen på kläderna är jag övertygad om att det inte spelar det minsta roll, men vem vet…

Älgflugan kanske rent utav är färgblind?! Gällande luktsinnet så får jag lov att återkomma…

Så mina kära vänner.

Passerar ni något område i skogen som ni förnimmer er en doft av sol och bad a´la 80-tal…

så då kan det mycket väl vara jag som nyligen passerat 😉

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… bilderna på mina hatobjekt är lånade från Google. Klicka på bilden så kommer ni till dess ursprung.

Snopet…

När mobilen tjuter så där galet tidigt… Långt innan solen passerat horisonten… 

När vi äntligen, efter skapligt många mil i bil anländer vårt mål och förväntansfulla kliver ur bilen för att äntra naturstigen med kameran redo…

för att strax därpå… 

abrupt blir stoppade av en reslig man, märkt jaktledare, som upplyser oss om att det i vårt tilltänkta mål för naturfoto alldeles inom kort kommer ”vina av kulor” och ”karlar och hundar på jakt”… 😉 . Då kändes det faktiskt rätt snopet.

Självklart är vi tacksamma för informationen och följde hans avrådan om fortsatt promenad, men vi hade förstås uppskattat om det hade stått någonstans om att jakt pågår. Området vi besökte och hade planerat stanna i under förmiddagen heter Stengärdet och är ett naturreservat som ligger på gränsen mellan Västmanland/Södermanland. Och ska det jagas så kan det väl ändå sitta en lapp på informationstavlan vid parkeringen så att man kan ändra sin plan utan att behöva komma en bit och sen få vända om…

Fotosugna och hänförda över den speciella naturen fick oss ändå att stanna upp ett par gånger på vägen tillbaka till bilen. Så några bilder fick vi trots allt med oss hem. Och vi kommer absolut göra ett nytt försök, dock inte under jaktsäsongen. Har verkligen ingen lust att hamna i skottlinjen eller behöva bli jagad av någon jagad älg på flykt …

Trots att vår plan gick i stöpet så är vi inte dom som ger upp så lätt…

Vi styrde visserligen bilen hemåt men valde att på vägen stanna till vid vackra Åholmen, strax utanför Kvicksund. En plats som är vacker att besöka alla årstider. Där tog vi med vår väntande frukost och våra kameraryggor och fick en alldeles fantastisk dag ❤ .

Naturen fullkomligt exploderade i dom vackraste färgkavalkader. Och i takt med ljuset möttes vi av fantastiska motiv.

Den efterlängtade frukosten intog vi på bryggan vid vattnet och inte ens då kunde jag släppa min kamera. När man ser motiven och bilderna framför sig så går det liksom inte att låta bli. Sen om resultatet blir bra… Det är en annan femma 😉 .

Nu var min förhoppning att det skulle flyga över någon stor pippi vars skugga skulle landa i vattnet, strax intill dom vackra bladen… (bilden ovan). Men men… naturen är ju sådan att man helt enkelt får gilla läget och inget går att få på beställning. Så resultatet fick bli en bild med fina, vackra blad på vattenytan men utan en flygande ”skuggpippi” 🙂 .

På en matta av löv gick vi sen vidare in i den ljuva lilla skogen som var fylld av fågelkvitter. Kändes nästan som om våren var på ingång istället för höst och vinter…

Solen hade denna dag lite svårt att nå ända fram. Men direkt solljus är inte vad vi önskar när vi fotar så det befintliga ljuset var alldeles tillräckligt för att bjuda oss på magiska vyer.

Kontrasterna i vår natur är nu under hösten både magiska och fascinerande och väldigt vackra. Spirande gröna blad blandas med kulörta grenverk och ett och annat visset löv som fallit ner. En del stannar kvar och skapar små stilleben. En del faller ner men kommer inte ända ner på marken utan blir hängandes på en stubbe, en gren eller en gammal torr och oerhört vacker trädstam…

Tanken jag hade var att försöka få med höstens framfart och naturens olika skeenden. Genom att vandra in i det täta grenverket och rikta kameran uppåt ville jag återskapa det jag såg just där och då. Och förhoppningsvis förmedla min känsla ❤ .

Strax intill dom täta grenverkens plats finns en annan plats där skogen öppnar upp sig. Där svängutrymmet känns betydligt luftigare och där ljuset når ända fram. 

På den här lite mer öppna platsen. Där den gröna nyansen var makalöst grön fann jag en egen liten ram. Skapat av kontrastrika grenverk. Med torra små stilleben placerade i ljuset… ❤

Precis som om naturen själv valt att hänga upp sitt egna lilla galleri. 

Vi blev kvar där på Åholmen i timmar. Tiden är absolut inget vi tänker på när vi är ute i naturen och fotograferar. Vi blir som paralyserade av platsen, naturen, skapandet, friskluften, tystheten… Långt bort från dagens stress.

Dom här två bilderna ovan relaterar jag till livet. Vet inte om ni känner samma sak men för mig känns dom symboliska för vårt liv på jorden ❤ .

Jag hoppas att hösten stannar kvar ett tag till. Imorse när hatten nästan blåste av fick jag känslan av att våra lövträd snart blir kala och tomma… men jag hoppas att det dröjer. Jag vill ut igen. Ut i naturen. Efter en hektisk jobbvecka och kartongliv kommer jag behöva det mer än någonsin.

Må så gott och försök ta er ut i vår vackra höst.

Och tack för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst… Ni kommer väl ihåg att man får inlägget i något större upplaga om man klickar på det aktuella blogginläggets titel och faktiskt så gör sig bilderna mer rättvisa om ni klickar även på bilderna. Om ni vill förstås 😉

Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Ny utmaning…

Maken och jag har nyligen blivit med nya ägodelar 😉 Jiippiii!!!

Efter tips från naturfotografen Niklas Virsén samt efter att ha läst recensioner så kunde vi bara inte motstå…

I våra respektive kameraväskor finns nu ett varsitt Samyang MF 135 mm f/2,0 ED UMC. Och varför i hela världen kosta på sig ett varsitt istället för att samsas om ett objektiv… Ja, det kan man ju fundera över… Men det finns en självklar anledning och det är att jag alltid varit trogen Canon medan maken föredrar Nikon. Kanske inte det mest praktiska men det har bara fallit sig så. Och dessutom är vi ju alltid tillsammans på våra fotoutflykter ❤ och vill ju inte kivas om samma pryl 😉

Vad är det då som är så speciellt med det här objektivet, kanske någon av er undrar…??

Kortfattat kan jag berätta att det är ett helt manuellt objektiv vilket kräver lite andra metoder under själva fotograferingen. En ny utmaning för oss båda och att utmana sig själv är både spännande, utvecklande, lärorikt och väldigt, väldigt roligt 🙂 🙂 Dessutom är betygen för objektivet idel positiva, så varför inte 😉

Är ni intresserade att läsa mer om objektivet är det många olika sidor som testat och recenserat så det är bara att söka på namnet.

Den här bilden är en av de första som jag åstadkom under vår fotoutflykt i helgen. Redan från början hade vi bestämt oss för att enbart använda oss av våra nya objektiv. Men… Trots att vi bestämt oss för denna strategi så tyngdes våra ryggor av medföljande andra objektiv…(och det självklara fikat 🙂 )… Knasigt, jag vet! Men, hur många gånger har man inte varit ute på fotorunda och uppmärksammat att FEL objektiv sitter på. Dvs, fel objektiv vid fel tillfälle. Det är ju ingen hit att ha makroobjektivet på huset om havsörnen skulle sitta där uppe och kika ner på oss 😉 . Men hur det än är i vår natur så kan man ju inte styra över våra djur och natur så det där med ”fel” objektiv har vi råkat ut för tidigare och kommer med all säkerhet att råka ut för flera gånger framöver…

Turen i helgen gick till vackra Fermansbo urskog, igen. Vi valde denna plats eftersom vi varit där vid flertalet tillfällen så vi känner till miljön och vet att vi där slipper trängas med alla andra söndagsutflyktare 🙂 . Och skulle ni vara trötta på alla svampfoton så måste jag göra er besvikna… För det blir inte så mycket annat den här gången heller 🙂 . Jo, förresten… lite annat blir det nog ändå. Sånt som hör hösten till ❤

Min första upplevelse och känsla av det nya objektivet är enbart positivt. Till en början valde jag att fota med stativ, vilket inte tillhör det vanliga för just mig. Jag fotar ju nästan alltid på ”fri hand” vilket jag valde att göra den här gången också, efter typ 10 exponeringar… För på nåt sätt så känns inte stativ som ”min grej”. Stativ är bra på många sätt och vid många tillfällen, absolut. Men när jag väljer att dyka ner på marken och göra alla småkryp sällskap… 😉 . Ja, då blir det aningens knepigt att få till det. Nere på marken finns ju så mycket annat att luta sig mot.

Under vår fotorunda rörde vi oss först i den mörka mossbeklädda trollskogen som dock kändes väldigt tung och blöt efter veckans gråväder. Förhållandena där inne krävde andra inställningar och fotoövningar mot den mer öppna och ljusa platsen vi sen hittade. Platsen som kändes så där härligt perfekt för att pausa och inta det medhavda gofikat 🙂 . 

När vi väl kom ut på den lite mer öppna och ljusa platsen åkte stativet fram en liten kortis igen 😉 Och det var då jag passade på att fota några dubbelexponeringar. Kände redan på plats att tillfället var väl lämpat för det, för naturen fullkomligt exploderar i den vackraste färgpalett. (Se bilden nedan)

Kontrasterna i vår fantastiskt höstklädda natur är magisk och än mer kontrastrik kommer den att bli när löven börjar skifta sin kulört ännu lite mer.

Att det senaste vädret varit aningens blött fanns det bevis för på många sätt… Daggvåta spindelnät fyllda av små pärlor vart man än riktade sin blick. Spännande att fota ”rakt av” och tacksamma att ha som bakgrund till andra objekt. 

Att marken var fuktig, läs dyblöt, kändes även på våra ”sk vattenresistenta” och nyligen impregnerade byxor som ökat ett par kilo i vikt… av väta. Åtminstone var det så det kändes 😉 

Då och då under vår fotorunda, kom den där känslan av att jag nog borde byta objektiv, trots vårt beslut 😉 . Som när jag såg den lilla myran springa runt på hatten 🙂 🙂 .

Men envis som jag är så bytte jag aldrig och så här efteråt så är jag riktigt glad över det, för resultatet blev riktigt bra, i mina ögon 😉 .

Och på tal om ögon så har det varit någon hjälpsam person innan oss som sett till att även myrorna ska hitta rätt… dom med dålig syn så att säga 🙂 🙂

Summering av vår dag i skogen med nya objektivet:

Så underbart spännande och positivt. Absolut en utmaning… En härligt rolig och spännande utmaning. Suget att få komma ut igen med kameran är stort och slutresultaten efter våra första exponeringar är överraskande positiva.

Mitt stora hatobjekt då, Älgflugan, som stundtals förstört mina höstbesök i vår vackra skog… I år har jag valt klä mig i enbart rosa ❤ . Inte den där mjuka babyrosa nyansen utan den mer skrikiga cerisa och nästan självlysande kulören. Jag har nämligen anammat och läst på:

Hur man skyddar sig mot älgflugor?

Och Halleluja!!! Det har funkat!! 

Kanske är det så enkelt… Undvik att likna en älg eller hjort!! Och faktum är att älgen och hjorten vanligtvis inte klär sig i skrikigt rosa och därmed har inte jag heller utseendet av att var en sådan, hahaha!!! Om jag vetat det förut så hade jag sluppit halvtraumatiska upplevelser 😉

Dock hörde jag ett misstänkt ljud och en misstänkt landning på min mössa i helgen… Jag hade tyvärr valt den svarta lite tunnare mössan än den knallrosa tjocka varianten jag hade gången innan… men jag har gått igenom hela kalufsen med luskammen utan att finna någon oönskad inkräktare, puh 🙂

Så, Tills vi ses igen – Ta hand om varandra ❤

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂