Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Annonser

Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤

I Rovdjursland

Sitter hemma efter några nätters jobb.

Semestern är över för den här gången och vardagen är tillbaka, men mycket av sommaren återstår förstås 🙂 .

Har fina minnen från denna så extremt heta sommar och det minnet som känns lite extra är våra möten med björnarna. Tänkte berätta lite om vår resa och visa er några foton (eller rätt många faktiskt 🙂 ) Hoppas ni orkar ta er igenom inlägget…

I mer än ett halvår hade vi väntat på den för oss, så annorlunda, spännande och efterlängtade björnfotoresan.

Resan som tog sin början tidigt en onsdagsmorgon strax innan midsommar.

Med flyget från Bromma tog vi oss via Helsingfors till Kajaani där bussen stod och väntade på oss deltagare. En buss som efter knappt 2 timmar styrde in på grusvägen och Wild Brown Bear Lodge. Vårt tillhåll under våra 5 dygn i Rovdjursland. Beläget i Kuhmo, högt upp i Finland, alldeles intill ryska gränsen.

Efter en snabb incheckning på rummet, ombyte och middag var det dags för oss att inta första passet.

Och visst sjutton var det pirrigt!!

Vi hade ju ingen aning alls, på vad som väntade oss… Så många tankar och funderingar…

En fundering jag hade innan resan var…

vad innebär det att drabbas av BJÖRNFROSSA… hur känns det liksom? Kommer jag bli sittande där i skräck, paralyserad och missa att fota nallen när den väl visar sig… Får jag tankar på att fly??!! Tänk om jag skulle åka hem utan en enda rackarns björnbild!!??

Gömslena den första natten var tilldelade av vår reseledare och fantastiska guide Magnus (Rovdjursland).

Maken och jag fick äran att tillbringa första natten i gömsle nr. 24. Ett stort nybyggt och rymligt gömsle där vi hade plats att sträcka ut oss ordentligt och nästan röra oss hur vi ville utan att riskera att knocka den andra 😉

Vistelsen i Rovdjursland fungerar som så, att vid 17-tiden samlas man ute på gården utanför vandrarhemmet och tillsammans i grupp går man till ”björnarnas rike 😉 ”. Efter en kortare promenad genom skogen närmar man sig området med gömslen och där råder total tystnad. Tillsammans, i tysthet, går man ut på spången och på stigar i skogen för att under promenaden fördela sig i tilldelade gömslen.

Väl inne i gömslet tar man av sig skorna, installerar sig som man vill ha det och riggar kamerorna. Vid 18-tiden ska det vara tyst och allt ska vara installerat och klart. Sen början timmar av väntan, längtan och förväntan.

I väntan på björnarna och andra spännande individer fick vi härliga tillfällen till att fota vacker natur. En natur som liksom ändrade skepnad under nattens timmar.

Bilden ovan är utsikten vi hade i gömsle 24, när man blickade lite mer åt höger. Så vackert ❤

Annat man kunde roa sig med när det blev lite ”dött” på björnfronten var att leka med olika inställningar. Som till exempel dubbelexponering.

Naturen omkring oss var perfekt för lite fotolek 🙂

Hur länge dröjde det då innan vi fick se den första björnen??

Jo det kan jag säga…

att inte behövde vi vänta särskilt länge denna första kväll.

Det kändes som att vi knappt hann slå ner rumporna innan det kom ett sms från Magnus att björnen var på ingång. Den känslan som vi fick just då… Oj oj…

Kan säga att pulsen steg en aning och blodet rusade runt som virvlar i kroppen…

Så plötsligt kom den ❤ Den bruna goa, vackra nallen.

I sakta gemak lunkade han/hon bland tuvull och stammar för att strax därpå fortsätta sin kvällspromenad bakom oss. WOW vilken häftig upplevelse!!! 

Ett par timmar senare dök ännu en vacker brun nalle upp. En annan individ. Alltså… vilka charmtroll dom är ❤

Strax efter midnatt, denna första sittning, dök ännu en lite mindre nalle upp. Eller individer som man säger.

En nalle som får mig att tänka på den där kramdjursnallen man hade hemma i sängen som barn (jag har fortfarande nallar i sängen 😉 En levande 😉 och ett par ”mindre levande”  🙂 🙂 )

Den här lilla skönheten är ca 3½-4 år gammal och bär namnet Baby Lumikki. En underbart charmig och sprallig skönhet.

(Bilderna ovan är samma nalle, samma natt men lite olika redigerat).

Baby Lumikki var den nallen vi fick äran att möta så gott som varje natt.

Platsen vi var på, ligger ju som jag skrev tidigare, högt upp i Finland, vilket innebär att vid midsommartid så blir det aldrig riktigt mörkt. Visst gick solen ner ett par timmar men ljuset stannade liksom kvar. Om det inte var mulet och regn förstås.

Bilden ovan är tagen vid 3-tiden på morgonen när solen just klivit upp och älvorna dansade sin morgondans över den vackert spegelblanka lilla sjön vi hade rakt framför oss. Det var verkligen magiskt. Som hämtat ur en sagobok.

Några fler björnar kom inte på besök denna första natt som förblev lugn och väldigt kylig. Kan säga er att mössan kom väl till pass liksom tröjorna, jackan och yllestrumporna.

Klockan 07.00 på morgonen var det dags att kliva ur gömslena för att gemensamt gå hemåt till vandrarhemmet och den väntande frukosten. Sen fanns tid för lite välbehövlig sömn (typ 2-3 timmar) innan vi klockan 13 åter samlades för en timmes workshop. En stund tillsammans där vi fick lära oss lite mer om björnar, de individer som håller till där i skogarna, fototips samt val av gömsle inför kommande sittning.

Pass nr 2 tillbringade maken och jag i gömsle nr 3, belägen vid en annan liten sjö. Med erfarenhet från kvällen innan när den första björnen kom väldigt tidigt så var vi snabba med att rigga våra kameror och tur var väl det, för plötsligt stod den där rakt framför oss 🙂

En gigantisk fin lurvig chokladbrun björn dök upp från ingenstans. Fast det är klart att nånstans kommer dom ju ifrån men känslan är verkligen så.

Plötsligt står dom bara där. SÅ fascinerande. 

En del är hungriga och letar rätt på en matbit eller två innan dom vandrar vidare. En del är superhungriga och tömmer alla åtlar (matningslådor) dom hittar medans en del promenerar förbi helt lugnt och stilla.

Den andra kvällen bjöd som sagt på två snabba björnbesök innan det blev lite lugn.

Då passade jag på att njuta av den underbara lilla familjen knipa som lekte i sjön rakt utanför vårat gömsle.

Vilka bedårande små dunbollar och så roliga att följa i deras bus och födosök. 

Strax efter kl. 22 skymtades en björn promenera långt bort mellan trädstammarna.

Testade att ta några bilder men hade ingen aning hur resultatet skulle bli. Använde mitt 100-400 mm objektiv med 1.4x konverter och fick några skapliga bilder. Dock på en nalle vars huvud var bakom en trädstam på varenda bild…

Ja ja… Det får duga det också 😉

En timme senare kom denna skönhet och gjorde entré 🙂

En skönhet som under vår vistelse fick namnet Tulla ( finska ordet för komma vilket var passande då hon har ett märke nedanför ögonen som ser ut som ett kommatecken ).

Den här damen fick vi också möta flera nätter då det visade sig att hon nog var brunstig. 

Några fler besök av björn blev det inte denna natt, vår andra sittning. Maken sov ett tag liksom någon i granngömslet för där inne var det allt annat än tyst,

Zzzzzzz… Jisses vilka timmerstockar.

Jag höll mig vaken och fotade miljöbilder och njöt av denna underbara vistelse i Rovdjursland. 

Väl tillbaka på vandrarhemmet denna midsommaraftons morgon var det dags för frukost. Och för dom som ville bjöds det på björnöl och rökbastu intill den sjö som är belägen strax nedanför vandrarhemmet. 

Regnet fullkomligt vräkte ner denna midsommarafton. Så egentligen var allt sig likt, vädermässigt så att säga 😉 . Skillnaden det här året var att vi inte var hemma och firade midsommar utan i björnarnas rike!

Efter några timmars sömn, workshop och middag var det så dags att fira midsommaraftonskväll och natt ute till skogs. Maken och jag hade natten till ära valt gömsle nr 7. Det s.k klassiska skogsgömslet, där chansen till väldigt nära björnmöten ses som stora. 

Och det blev det…

Inför den tredje natten i gömsle hade det skapats en chattgrupp på Messenger som blev ett forum för att kunna berätta när djuren kom och vart dom förmodligen var på väg. Det här gav verkligen ännu mer spänning för oss alla. Och dessutom en massa tokigheter och skoj. Det var verkligen inte lätt att vara tyst när man fick värsta skrattanfallet. Oj oj oj så massa tokigheter det blev med alla ursköna kommentarer.

Midsommaraftonsnatten, som skulle visa sig bli en helt magisk natt började i total stiltje. Där ute i skogen satt vi, maken och jag, och testade olika inställningar. Vädret var inte superbra men skiftade rätt snabbt med ömsom genommulet och regn och stundtals blå himmel och en knippe ljus. Detta gjorde att kamerainställningarna fick ändras stup i kvarten. Har nog aldrig fotat samma trädstam så många gånger förut 🙂 🙂 .

Strax innan midnatt hade jag väl ett femtiotal bilder på samma träd, samma mossbeklädda sten… 😉

En och annan pippi hamnade ändå på bild när dom väl dök upp. Men så plötsligt…

började det bli spänning på chatten när den gigantiska björnen Brutus dök upp! Denna typ ~350 kg jättebjörn var på ingång. Vi kunde från vårt gömsle i skogen se honom på avstånd där han gick längs sjön vi satt natten innan. Snacka om pulshöjande minutrar. 

Tyvärr kom han inte förbi oss utan försvann in i skogen. Maken lade sig för att vila en stund medan jag valde att sitta på vaktpasset. Tog tillfället i akt och läste på lite om min nya kamera och testade ta bilder när jag plötsligt i ögonvrån såg något till vänster om gömslet…

Återigen dök björnen upp utan någon som helst förvarning och dom hörs verkligen inte när dom kommer i skogen, om dom inte flåsar eller frustar.

Det var Baby Lumikki som var på besök denna midsommaraftonsnatt.

Snabbt puttade jag till maken som somnat varpå han for upp och slog till något som hördes ut. Baby Lumikki som är på sin vakt reste sig upp på bakbenen och jag fick möjligheten att ta några bilder innan hon rusade iväg. Wow!! Spänningen och glädjen över dessa möten med björnar var tillbaka. Taggad till tusen satt vi nu redo för att möta flera björnar.

Och det dröjde verkligen inte länge förrän det gick hett till på chatten om björnar på ingång så spaningen var på hög nivå åt alla håll och kanter.

Fick höra att Brutus var på väg mot oss och visst kom han. Superbjörnen, giganten. Dock var det som allra mörkast precis just då och visst tog vi båda några bilder men dom är inte jätteroliga… Måste erkänna att besvikelsen låg som en tung matta över oss båda just där och då. Vi kände oss båda rätt uppgivna om flera björnmöten den natten.

Men…

plötsligt såg vi dom komma från vänster.

Först kom Tulla spatserande i blåbärsriset…

Och inifrån gömslet smattrade det som kulsprutor från våra kameror samtidigt som tankarna gick till barnvisan om Mors lilla Olle 🙂

Strax efter, hack i häl… kom giganten, supernallen Brutus flåsande och frustande. På jakt efter bruden Tulla. Och vad är väl mer passande denna midsommarnatt än kärlek i skogen ❤ ❤ ❤

Kan nog säga er att pulsen steg en bra bit över 100 när Brutus kom emot oss där vi satt typ 7-8 m framför och så här i efterhand kan jag nog säga att jag fick en släng av förmodad björnfrossa…

MEN jag lyckades ändå ta bilder. Har ni sett hans klor!!!

Maken och jag fick inga mer bilder på björnarna denna natt men kunde följa med på chatten där några blev vittne till kärleksförklaringar björnarna emellan.

Wow!!! HUR coolt är inte det 🙂

Snacka om magisk och annorlunda midsommar.

Natten därpå, den näst sista natten, hade vi valt gömsle nr 1.

Ett väldigt speciellt gömsle där man har utkik åt alla håll, där takhöjden är typ 1.55 m, beläget vid samma sjö vi var den andra natten.

Att ha utkik åt alla håll kräver en ständig aktivitet och risken att få långtråkigt är liten men spänningen är aningens ännu högre än tidigare.

Efter 3 nätter i gömsle hade vi dessutom lite större krav 😉 … fler önskningar ❤

Vi hade ännu inte fått se vargen eller järven vilket skulle vara en stor höjdpunkt, förutom alla björnar förstås.

Tankarna, diskussionerna oss fotografer emellan var förstås… Kunde natten bli lika händelserik som den förra, med björnkärlek och flera besök…

Vädret denna kväll, denna midsommardag i vårt grannland Finland, var gudomligt och ljuset gav naturen magiskt varma färger. Kunde inte motstå några bilder på andra besökare som poserade i kvällsljuset 😉

Maken och jag garderade oss från start så jag sprang (kanske inte riktigt sprang, mer gick ihopkrökt 😉 ) mellan utkiket som vette åt myren och den bredvid dasset som vette mot sjön och maken höll koll på skogen.

Efter ett hundratals bilder på poserande pippisar, tuvull i alla dess former och trädgrenar mot vacker himmel så kom äntligen kvällens första björn.

En ståtlig härligt brun björn stod som tidigare, helt plötsligt framför oss. En riktig gosenalle i modellen större.

Som hämtad ur en Disneyfilm. Vad vi inte var beredda på just då var att minuterna efter den här bilden togs så var dom plötsligt två!!

Det var Tulla på jakt efter ännu en kärleksfylld natt 🙂 ❤ Dock var det inte den store Brutus som var målet den här gången utan den andra stora fina chokladbruna björnen.

Om han var lika sugen på kärlek vet jag inte men sällskap gjorde dom ialla fall ❤

Och visst är hon väl bedårande söt, den fina damen. Men…

en stund funderade jag på om vi var på lejon/tigersafari istället… Visst ser hon väl ut som nåt annat än en björn på den här bilden?…

Tulla gav sig av på en liten promenad och den chokladbruna björnen kom åter förbi oss där vi satt. Med utkiksplatser åt alla håll fick vi möjligheten att fota björnarna i lite olika miljöer.

Att rigga kameran på en fast plats var inte att tänka på den här natten. Det skulle inte funka med alla utkiksgluggar. Det fick bli handhållen kamera men det fungerade det också.

Nu hade vi ju ljuset och vädret på vår sida så det underlättade ju förstås.

Den fina bruna björnen gav sig så småningom iväg till skogs…

Och i full fart kom kärlekskranka Tulla i full galopp. Trodde ett tag att hon skulle ta med sig trädet där hon for fram på jakt efter kvällens kärlek 😉

Efter ett par timmar av full aktivitet denna näst sista natt, blev det lite lugnare. Då passade vi på att smaka av den medhavda matsäcken man får med sig från vandrarhemmet.

14 timmar är lång tid att tillbringa ute i gömslet så lite ätbart och kaffe smakar väldans bra. 

Man vet att det kommer stunder av väntan och spaning.

Men det var inte bara vi fotografer som väntade 😉 

Strax efter midnatt, nästan samma tid som dom andra nätterna dök hon upp igen. Den bedårande lilla Baby Lumikki.

Tänk att man blev alltid lika varm i hjärtat varje gång hon kom förbi.

Varm och så fylld av glädje.

Den här natten fick några av oss möta en ny individ vi inte mött tidigare.

Hur vet vi då att det är en ny individ??

Alla har dom olika utseende och många har speciella kännetecken.

Vi visade våra bilder för Magnus som konstaterade att den här björnen var ingen han stött på tidigare. Märket den här björnen har sitter strax nedanför ena ögat, ett bra kännetecken. 

Vi fotade björnen genom gluggen som vette mot myren i skön vinkel som ger en känsla av att man står öga mot öga med varandra, men ändå inte…

Den hittade lite att äta och gav sig sen iväg, in mot skogen igen efter en kortare runda kring den lilla sjön.

Det som ger en sån här typ av resa den där extra lilla spänningen är att man aldrig vet om och när något dyker upp…

Fortfarande väntade vi på att få se järv och varg.

Så plötsligt…

Bland tuvull och högt gräs kom något brunt och svart studsande likt en studsboll. Rackarns så snabba dom är dom där järvarna.

Tog en hel drös av bilder och så här i efterhand är jag tacksam att ett par bilder blev okej. 

Järven som går under namnet Bandit for fram och tillbaka runt våra gömslen, under dryga timmen, innan den gav sig av inåt skogen igen. Äntligen fick vi se järven!!! 🙂

En av deltagarna höll på att få väldigt nära besök med den här filuren när den var på väg in i gömslet via den nedre fotogluggen!!!

Riktigt så nära besök är väl inget man önskar sig men rackarns så spännande.

Vädret den här näst sista natten var på topp och gav underbar himmel och fantastiska fotomöjligheter. Kunde inte motstå att föreviga några strån i den underbara solen som sakteliga klev upp på himlen denna söndagsmorgon.

Bristen på en längre natts sömn började kännas. Eftersom vi besökte björnarnas rike så här i midsommartid när det knappt blir mörkt på himlen så blev det inte mycket sömn på nätterna i gömslet. Och på dagen blev det inte heller mer än ett par timmar. Nu fixar man det ändå men visst sliter det.

Den sista natten tillbringade vi i gömsle nr. 20. Ett gömsle som hade utkiket mot ännu en liten sjö och en kvällssol som gjorde att vi höll på att storkna av värmeslag. Den varma sommaren hade just börjat sitt inträde…

Den sista natten blev lång. Vi hade besök att Tulla och Baby Lumikki men båda blev bortjagade av måsfåglarna så fort dom kikade fram i skogskanten.

Järven kom också på snabbvisit men liksom björnarna så blev även järven ivägskrämd av fåglarna som nog var ute efter något gott att äta. En söndagsstek kanske… En ung havsörn seglade runt men liksom dom andra var den inte särskilt poppis och jagades iväg. Så under nattens timmar blev det många bilder på naturen och på våra nattens vänner, måsfåglarna… Vänner och vänner?? Hmmm, just då kändes dom inte som dom bästa vänner…

En vacker liten besökare vi inte sett tidigare dom andra nätterna kom ändå förbi på snabbvisit 🙂

Har ni sett vilken näpen skönhet. Och tänk att den poserade precis framför oss i en skön posé 🙂 

Efter vår femte natt i Rovdjurslandet så var det bara hemresan kvar. Och jag kan säga er…

det här var absolut inte den sista gången vi besökte björnarna. Det kommer bli fler besök ❤

Ha en fortsatt skön sommar!

Kram till er som orkat er igenom detta mastodontinlägg

och Tack så hjärtligt för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst, som jag skrivit förut… ni vet väl att det går att klicka på bilderna för att få dom lite större 🙂

Tillägg: bilden på gömslena har jag lånat från hemsidan, Wild Brown Bear.

Vietnam – utflykterna

Att se sig omkring är en given del av våra semesterresor.

Strand- och poolvistelser är lyx, absolut. Men attans vad det kryper i kroppen efter ett tag.

Att iaktta andra turister kan också vara underhållning men när vi väl besöker ett land så vill vi se så mycket vi kan, fast utan att känna någon stress. Så visst blev det några utflykter även denna resa…

Phu Quoc har vissa självklara turistmål och ett av dom är pärlodlingen som dom är oerhört stolta över.

På bilden visar en vietnamesisk kvinna hur man öppnar pärlmusslan och var man sen kan finna den dyrbara pärlan. Vi fick också veta att den svarta pärlan är mer exklusiv. Att det kostar en slant att köpa pärlor kan man förstå när man hörde henne berätta.

Efter undervisningen så var det förstås tillfälle för shopping för den som önskade. 

Färden gick sen vidare till Phu Quocs nästa självklara besök, pepparodlingen.

Ön är förutom pärlor berömda för andra små runda ting, nämligen sin fina peppar. Vår härligt charmiga guide som förgyllde vår utflyktsdag,

”My name is Long, but I´m short :)” berättade det vi ville veta om öns peppar.

Tänk så mycket man inte vet, men som man kunde söka på google om man önskat… men nu fick vetskap om, i en annan del av världen 🙂 Det är alldeles underbart!!

Pärlor och peppar i all ära, men vad vore en utflykt utan provsmakning av något drickbart 😉 Är man turist så är man…

På Phu Quoc tillverkas Sim Wine.

Ett lokal vin gjort med frukten från Rose Myrtle Tree, myrtleträdet, som växer vilt i skogarna på ön och som bär frukt och blommor året runt.

Receptet härstammar från olika etniska minoritetsgrupper som bor i centrala höglandet och dricks ofta till skaldjur. Enligt lokalbefolkningen har Sim Wine naturligt helande egenskaper. Den ska vara bra för matsmältningen, ha viss smärtlindrande effekt samt även vara bra ”om du känner dig sliten”. Dock finns inga medicinska tester gjorda för att bekräfta detta men tron… 

Vad smakar det då? Gott och väldigt sött.

Färden gick sen vidare till en liten fiskeby, Hàm Ninh som ligger på öns östkust. 

Längs den lilla gatan pågick försäljningen för fullt…

Om ni nu skulle känna er törstiga så skulle jag avråda från flaskan ni ser på bilden för den innehåller inte pepsi, cola eller liknande… Även om man kan tro det…

Dom innehåller sjöhästar. Där fanns sjöhästar i alla dess former och tillstånd. Jag hade inte mage att fråga vad man gör med dom egentligen men att dom används i maten förstod jag… 

Att vår matkultur är så totalt olika blev vi påminda om hela tiden. Kanske har ni mött denna delikatess tidigare?? (Dom långa pinnarna nedstuckna bland pepparkornen).

Jag hade aldrig hört talas om den och än mindre haft den på min tallrik… Kan ni gissa?!

Det är den torkade varianten av det allra heligaste från sjölejon, alltså pungkulor och snopp!! Alltså, för mig är det så främmande… Äter man verkligen sjölejon och dessutom det heligaste??

I den lilla fiskebyn finns en lång pir ut i havet. Där, i den kraftiga blåsten och med regn på tvären tog vi oss ut på promenad.

Längs hela piren låg det små vietnamesiska restauranger och flöt.

Middagsinnehållet låg ännu kvar i sina burar alldeles intill, redo att hamna på någons tallrik. Och ja… mer färskt än så kan det nog inte bli 😉

I regn och blåst, på en plats vi nog aldrig mer kommer att återkomma till… Ja, men då måste det bli dags för en selfie 🙂 🙂

Att världen är liten, är inte bara någon man säger lite nu och då…

Det var kära maken som gick förbi och var lite mer observant än mig. Han tyckte sig känna igen en och annan grabb på planschen som prydde en av restaurangerna… Svenska landslaget i fotboll, fast inte 2016 som det står på skylten utan x antal år tidigare… Hur det kommer sig att den här skylten kom till förtäller inte historien… men visst kändes det rätt så komiskt ändå. 🙂 🙂

Jag berättade ju för er i mitt förra inlägg från Vietnam, om den totalt urkassa sophanteringen… Och när man kommer till dessa platser kan man inte bli annat än ledsen. Hur det ser ut på havets botten… Näe, Jag tror inte att jag vill veta det… men förstår det ändå när jag ser denna förödelse 😦 Så sorgligt hur vi människor förstör vår planet…

Med kurrande magar kom vi sen fram till öns berömda strand, Bãi Sao, Sao Beach där det var dags för lunch och bad. Många turister tar sig hit med taxi eller via andra utflyktsarrangörer för att sola och bada. Stranden som känns väldigt omtalad på olika utflyktssajter och broschyrer väckte stora förhoppningar och förväntningar.

Efter lunchen fick vi en stunds egentid som jag och maken spenderade med våra kameror.

Längtan på att få sätta ner tårna i den ljuvligt mjuka vita sanden fick tyvärr ett abrupt slut… Jag var precis på väg att stoppa ner mina fötter i sanden när jag får syn på en spruta ligga slängd, rakt framför mig. Tack och lov fick jag syn på den innan jag stoppade ner min fot. Så många tankar for genom mitt huvud och man kan inte bli annat än ledsen.

Jag önskar SÅ, att kunna visa er den magiska stranden som man kunde läsa så mycket om…

och visst var den vacker, om man stod med näsan ut mot havet… Men var du än vände dig om så såg man skräpet. 

Det fick ändå bli en pusshälsning från den berömda stranden, Bãi Sao som dom är så stolta över. Och kanske ska jag sluta vara bitter…

Efter lunch och strand besökte vi Hô Quoc Pagoda.

Öns största buddhistiska tempel som invigdes 2012. Att man kunde känna en sådan frid, ett sådant lugn av att vistas där, var nåt jag inte riktigt förutsett. Hela områdets atmosfär andades ett ljuvligt och skönt lugn. 

Och det var så vackert ❤

Från denna fantastiska plats begav vi oss sen till dagens sista utflyktsmål. Kontrasterna kunde inte vara större…

Coconut Tree Prison

Ett fängelse byggt 1949 och använt av fransmännen för att senare även användas av amerikanerna under Vietnamkriget. Ca 40 000 nordvietnamesiska soldater och Viet Congs (Vietnamesiska kommunister) hölls tillfångatagna och torterade på den här platsen under kriget. Att gå runt där tillsammans med vår fina guide för dagen och höra hans berättelse var en känsla svår att beskriva med ord. Tog några bilder med mobilen men hade inte mage att plocka fram kameran. Känslan var allt för stark och att ”fota som en turist” kändes allt annat än bra.

Många slutade sina liv efter att ha tvingats genomlida all tortyr i fängelset. Ett fåtal lyckades fly. En del finns kvar i livet med all trauma, både fysisk och psykisk.

Mannen som kom på tortyrmetoderna lever än idag och hålls gömd och skyddad på ön!! HUR är det möjligt??

Under tystnad,

med respekt för de fångar som fick avsluta livet där och alla andra som fick utstå dessa hemskheter,

med tårar på våra kinder,

gick vi sakta tillbaka till bussen, redo att ta oss hemåt igen, tillbaka till hotellet…

Fyllda av tankar kring dagen… Minnen för livet ❤ 

Nästa utflykt tog oss ut på böljan den blå. Ännu en dag att lägga på minneskontot.

Guiden presenterade sig som Dan, ”Danny boy”. En urskön charmig kille som förgyllde vår dag.

Måste säga att båda våra guider var som gjorda för jobbet. Vi väljer alltid lokala guider och hittills har det alltid varit utflykternas höjdpunkter.

Bussresan tog oss genom små byar, på delvis nybyggda vägar, delvis på sämre kostigar med siktet inställt på An Thòi Port där vår båt låg och väntade.

Effekten av Postafentabletten uteblev den här resan, som än en gång gjorde mig påmind om min sjösjuka och jag ställde mig den frågan… VARFÖR ger jag mig in på dessa båtresor? 😉

Dan, vår charmiga guide, informerade oss att lunchen var inkluderad dagen till ära men… med ett litet extra MEN…

Maten fick vi fånga själva…

Trodde nog att det hela var ett skämt men mitt ute till havs stannade båten och det var dags för oss alla att fiska på vietnamesiskt vis. Ingen fisk = mager lunch!! 😉 

Pga mitt fokus på horisonten och på att inte få upp min frukost avstod jag både fiske och lunch.

Maken dock, ordnade stolt som en tupp 🙂 med sitt bidrag till lunchen.

Nu avstod även han att äta lunchen eftersom han inte äter fisk… Men någon annan blev säkert nöjd och glad 🙂

Efter fiske och lunch fanns tid för snorkling och bad i det ljuva, klara och varma vattnet. Vi stannade till vid två olika platser och det var magiskt vackert och underbart i solen. Just där glömdes min sjösjuka bort och jag uppskattade det jag såg och kunde njuta till 100% och tänka att ”Det här är livet!!”

Runt omkring alla anländande turistbåtar fanns dessa små båtar som hjälpte turisterna in på ön, om man nu inte orkade eller kunde simma. Dom fick några kortare pauser men annars gick det skytteltrafik.

Och båtarna var fyllda till bredden.

Men…

Som alla andra dagar så hade även denna dagen ett slut och hemresan tog vid.

Passerade små byar eller vad det nu kan vara… Små fiskeläger kanske… Eller helt enkelt en lite enklare och mindre modern variant av husbåt…

Det var så vackert. Kändes speciellt på nåt sätt. Så annorlunda.

På öarna vi passerade finns dessa enorma pelare, som enligt sökning på google invigdes för typ 1½ månad sen…

En linbana som tar passagerare från fiskebyn An Thòi, ut till ön Hòn Thom. En sträcka på 7-8 km och därmed världens längsta linbana. På ön Hòn Thom finns planer att bygga en stor nöjespark med vattenland och resorts. Låter häftigt, absolut 🙂

men jag känner mig inte helt säker på om jag skulle sätta mig däruppe helt frivilligt… Då känns det nog ändå tryggare att gunga runt på havet än uppe i luften…

Utflyktsdagar har sitt slut och så även semestern.

På nyårsdagens tidiga morgon bar det av till flygplatsen. Det blev några mikrosovstunder på hotellrummet innan dess och en liten Gott Nytt År puss och några klunkar vietnamesisk öl ur en delad ölburk för att fira in det nya året 🙂 🙂  Men fokus låg mest på hemresan.

Men innan vi kom upp i luften så hann vi skaffa oss ännu mera minnen från vår så annorlunda resa.

Flygplatspersonalen hade glömt bort vårt flyg så dom fick väckas ur sin skönhetssömn och ta sig till flygplatsen, där vi väntande resenärer stod och bara ville hem…

Damerna vid incheckningen hade bra minnen och fanns på plats men alla kontrollanter sov i godan ro 😉

Nyvakna anlände dom, 2 stycken!!! som sen tog sig tid att granska våra pass, med största noggrannhet… Och tid tog det kan jag lova för dom hade sen enbart en säkerhetskontroll öppen. Då ska ni veta att flygplanet är av modellen större!! Och därmed rymmer vääääldigt många passagerare…

När tiden var inne för boardning hade någon besättningspersonal ej synts till… Det vi fick veta senare var att även dom glömts bort och inte blivit hämtade i tid 🙂 🙂 . Men så äntligen stod det en liten herre och talade om att det var dags att gå ombord. Och när den väntande bussen var fylld tog den oss ut till planet. Äntligen på väg!!

Men, NÄE!!!

Dörrarna vägrade öppna sig och förblev så ytterligare en halvtimme. Efter ett tag började bussen rulla iväg för att till slut hamna på baksidan av flyplatsen. Där på en bakgård bredvid en bajamaja!, fick vi kliva av och ingen visste nåt. Efter typ en halvtimme kommer en liten vietnamesisk tjej springande och ber om ursäkt och vi fick kliva ombord på bussen igen. Den här gången fick vi även gå ombord på planet.

Två timmar senare kunde vi så lyfta från ön och vi kunde luta oss tillbaka och veta att 12 timmar senare så skulle vi vara på svensk mark. 

Kaptenen berättade sen för oss om den bortglömda personalen, att dom fick köa som alla andra resenärer utan att ha en egen liten sidoväg genom alla kontroller… om mat som inte fanns till alla passagerare etc etc

Men hur det än är… Tänk så många minnen vi bär med oss och varför jaga upp sig. Njut av upplevelser och spara på minneskontot och kanske i en fotobok som man kan plocka fram och tänka tillbaka.

Hoppas att ni orkade ta er igenom detta enorma inlägg. Tack för att ni kikar in. Det uppskattar jag massor ❤

Annorlunda

Ser tillbaka på en semester som för oss, kändes lite annorlunda. Annorlunda men så fascinerande, på många sätt.

Restiden var lång, men långa resvägar har vi haft förut så det var inget nytt.

Tidsomställningen upplevde vi dock båda, betydligt jobbigare, mot när vi åkt åt motsatt håll. Det tog oss många dagar, ja nästan hela första veckan innan man började komma i fas. 

Väderleken första veckan var, enligt invånarna, mer kylig än vad det brukar vara. Och vi kunde konstatera att det påminde om vår svenska sommar när den är som bäst 😉

Blåste gjorde det på ön. Men det gör det väl på alla andra öar också…

Så vad var det då, som gjorde denna resa annorlunda och speciell??

Julen stod för dörren hemma i Sverige…

precis som på Phu Quoc.

Nu firar dom varken jul eller nyår som vi gör, men vad gör man inte för turisterna 🙂

Det var storslagna firanden med sång, musik, uppträdanden, mat i massor och tomtebesök. Vi hade dock en annan plan.

Vi ville anamma lugnet ❤

Det finns ju anledningar till varför man flyr just dessa helger 😉

Men…

Mitt i all den lugna lunken…

hördes ett pling på min mobil kvällen innan julafton. Just när vi satt på hotellet och åt middag…

Känslan som kom över oss båda var väl lite sisådär.

Vi blev egentligen inte jätteskrämda men visst kom det många tankar…

Vi har ju aldrig tidigare, tack och lov ❤ hamnat i tropiska oväder. Så vad det här innebar hade vi inte den blekaste aning om.

Nu slapp vi det värsta eftersom cyklonen mattades av och tog en annan bana men vi fick vår del ändå av kraftigt regn och blåst.

Måste berömma TUI och hotellet som kom med löpande information under flera dagar så man kände sig ändå rätt lugn. 

Dagarna med sol tillbringades vid poolen. Åtminstone under förmiddagen 😉

Och som på många andra platser så var det huggsexa om solsängarna. Inte första veckan. Då var det alltid flera lediga men sen… Ojojoj… då började

sängkriget!!

Vi blir ju båda lätt rastlösa så det blev många rundor i trädgården med kameran framför näsan och många rundor utanför hotellet för att se omgivningen.

Men vi passade även på att känna på den fuktiga sanden i arla morgonstund. Det hör liksom till våra resor, att ställa klockan för att få se solen vakna liksom befolkningen och naturlivet.

Ni vet klassikern, Sällskapsresan.

Det finns tillfällen då jag ALLTID känner mig som en i filmen…

Det är när man går på resebolagens välkomstmöten, och likt ”Herr och Fru Stork” sitta där redo 🙂 🙂 … Redo att ta emot alla tips och trix man kan behöva som turist 🙂 Och faktum är  ändå… att oftast är det givande möten med mycket matnyttig information, så dom är inte att förakta…

Ett av tipsen vi anammade var att besöka DAGMARKNADEN inne i Duong Dong.

Det var visserligen en bit att gå, fick vi veta. Men varken maken eller jag är rädda att slita ut skosulorna 🙂 Så, en dag som började så där lite trist mulen och grå tog vi oss in till stan och letade oss fram till marknaden. Man behövde passera vattnet, gå över bron och komma över till en annan del av staden och vad som där mötte oss…

kändes smått galet. Det var absolut inget vi upplevt tidigare.

Deras vardag, en del av deras liv… Så ofantligt olik vår egen.

Innan jag går vidare med min berättelse vill jag bara berätta… 

att egentligen så blev det två besök på denna så fascinerande och så totalt annorlunda plats.

För efter första besöket så gick vi båda hemåt till hotellet, i nästan total tystnad och funderade på vad vi egentligen hade sett och upplevt. Jag kan lova, att det behövdes ett par dagar för att smälta…

Alla intryck,

dom vitt varierande dofterna från hav och djurvärlden, blandade med den ganska snabbt stickande doften av alla avgaser.

Alla människor och löst springande hundar och höns

och allt som fanns uppdukat på borden, redo att säljas och köpas…

Under vårt första besök vågade vi inte heller fota eftersom vi inte visste hur vietnameserna känner inför fotografering.

Det sista vi vill är att orsaka att någon ska känna sig kränkt. För hur det än är så är det speciellt att fota människor. Så bilderna jag visar är alla från vårt andra besök.

Det var även då, under vårt andra besök, när vi lyckats ta in de första intrycken, checkat av gällande fotografering, som vi kunde gå där med öppna ögon och till och med shoppa 🙂

Vi fyllde våra kassar med svartpeppar och vitpeppar, drickor av olika %, moppehjälmar, tändare och annat smått och gott 😉 Och det kostade verkligen ingenting. 

Men det fanns några ögonblick, några ljud, ett par upplevelser… som inte kändes lika angenäma 😦

Ljudet från den rappa saxen som den vietnamesiska mannen vant hade i sin hand. Ljudet, som vi båda reagerade på och nyfiket vände våra blickar mot…

Det var där man kände att vi lever så ofantligt långt ifrån varandra. I handen låg en stor padda som just där och då blev av med alla sina ”fötter” och annat innehåll för att sen, som vi förstod… hamna på grillen och bli någons lunch…

Och just maten, var en del av det som kändes väldigt annorlunda och udda.

Nu är maken och jag två väldigt kräsna personer som helst avstår från att testa det där som för oss, känns så annorlunda. Så vi avstod helt enkelt, av flera anledningar…

Nu finns det, tack och lov, även andra matställen som säljer pizza och annat också 🙂 ,

så vi vågade oss faktiskt på att testa pizza en lunch. I övrigt blev det mest mat på hotellet eftersom vi hade halvpension.

Dom vietnamesiska restaurangerna känns igen genom att alla möbler är av typen vi möblerar våra lekstugor med och alla entreér är fyllda av stora akvarier med varierat innehåll. Du väljer helt enkelt din mat genom att peka ut lämpligt offer…

Och utanför flera restauranger, på trottoaren, satt de tjejer och diskade porslinet… Ännu en orsak till varför vi valde att gå med kurrande magar 😉

På den galet trafikerande bron som tog oss till marknaden stannade vi upp för att ta in omgivningen och livet.

Allt från damen i den ljusrosa hatten som besökte ”ladies’ room” i nöd 😉 , till livet på en fiskebåt och människor på väg…

En händelse som fick oss att fascinerat stanna upp, var när den stora stora fiskebåten skulle passera alla andra båtar på sin väg ut till havet igen…

Säger bara en sak… Teamwork!!

På vår väg hemåt passerade vi hamnen. Men innan vi nådde ända fram fanns det ännu mer från det vardagliga livet i Duong Dong som stal vår uppmärksamhet… 

Känns som att ord ibland är överflödiga… 

I hamnen finns en plats som är betydelsefull för den lokala fiskaren.

Dinh Cau Rock-templet (Cua Temple).

En helgedom och fyr som ligger uppe på klipporna vid mynningen av Duong Dong River.

För att nå toppen behöver man ta sig 29 snedställda stensteg och väl uppe möts man av en fantastiskt vacker plats med magisk utsikt. En plats som andas lugn och harmoni.

Till den här platsen går fiskaren för att tända rökelsepinnar och be för en säker resa.

Och medan fiskarna gav sig ut på ännu en resa tog vi oss tillbaka mot hotellet och möttes av så många härliga människor som verkligen bjöd på sig själva…

Människorna vi mötte. Så fantastiskt ödmjuka, trevliga, härliga. Så otroligt gästvänliga. Det finns dock en tanke, en oro som ploppar upp…

Kommer dom alltid ”orka” vara så fantastiska??

Framtidsplanen, som vår reseledare berättade om på det där välkomstmötet, är att turismen ska utökas till att bli enorm. Det byggs på varje liten yta för att uppnå målet. Ett mål som skrämmer mig. Regnskogen och vegetationen, som idag utgör ca 90% av ön ska minskas, typ halveras… och Phu Quoc ska bli större än Phuket, vad gäller turismen. Jag tycker att det känns sorgligt. 

Jag är rädd att ön kommer att tappa sin charm…

Jag är rädd att man tappar det lokala…

typ att menyerna på restaurangerna trycks upp på alla tänkbara språk och du kan göra din beställning av köttbullar… precis som hemma.

Precis som på många andra platser där du möter fler svenskar än lokala… Jag hoppas för allt i världen att det aldrig kommer bli så. 

Jag hoppas att det även i fortsättningen kommer vara, precis som idag. Med vissa undantag… Det finns saker man behöver jobba med på ön och det hoppas jag dom bestämmande tar tag i. Typ den icke fungerande sophanteringen 😦

I Duong Dong finns det även en Nattmarknad som vi besökte ett par gånger. Den marknaden är dock enbart för turisterna, fast på lokalt vis.

🙂

Om ni nu orkat ta er igenom detta mastodontinlägg kan jag berätta att jag kommer skriva ännu ett inlägg från vår vistelse på Phu Quoc. Då med bilder från våra utflykter och därmed bilder från lite andra delar av ön. Och ni vet väl att bilderna är klickbara och gör sig oftast bättre i större storlek. 

Må så gott alla ni härliga besökare som jag uppskattar så mycket.

Likt en stormvind…

Kikar lite försiktigt fram och funderar…

Vart tog tiden vägen??

Likt en stormvind, en orkan, en kraftig vind… virvlade hösten förbi i ett smått kaos.

För att vid årets slut landa på en annan kontinent där det på schemat stod: vila och återhämtning, lapa sol och sluka boksidor, njuta av värme och salta stänk ❤

…för att en kväll vid middagen få ett pling i mobilen… en varning om en kommande tropisk tyfon!!! VAD händer??

DET stod ju inte med på schemat!!

TACK och lov tog tyfonen en annan väg och gav oss endast lite tropiskt oväder. En hel del regn och ”håll-i-hatten”-väder 😉

Väl hemma efter en fantastisk, lite annorlunda och väldigt upplevelserik semester drabbades jag av nåt konstigt sjukligt… 

Men nu så, äntligen 🙂

börjar jag känna mig ”fit-for-fight” och energin börjar infinna sig igen vilket känns underbart på många sätt. Vi är ju nyinflyttade i vårt fina hus och jag har ju så många idéer och har sånt pysselsug så jag har absolut inte tid att känna mig krasslig. Jag är ju för 17 aldrig sjuk så varför nu…

Och jag är ju som jag är… har gärna 100 bollar i luften så varför inte ha 101?? Häromdagen gick jag med i utmaningen 365 bilder 2018. DET är verkligen en utmaning. En rolig utmaning. Näe, varför ligga på latsidan?

Kram på er alla tills vi hörs igen ❤