Ta vara på dagen…

… stanna kvar in i höstens mörka timma, om så bara för en liten stund.

Ta fram din kamera, för den fram och tillbaka, lite uppåt, lite nedåt, vrid den åt höger, vrid den åt vänster eller varför inte skaka den lite huller om buller 🙂

Skapa spännande måleriska bilder.

Dina alldeles egna tavlor, där du kan sätta din signatur.

Dagen innan Vårgårda Naturfotofestival lämnade vi hemmet redan på morgonen. Med maken vid ratten kunde jag sova några timmar efter 2 nätters jobb. Vaknade till vid ett par tillfällen, typ 2 😉  varav jag den ena gången funderade om vi skulle stanna för en kopp kaffe… Just det, kommer jag ihåg att jag nämnde något om 😉 … Frågan är om jag egentligen var riktigt vaken, för inom loppet av några sekunder somnade jag om och vaknade strax innan Alingsås. Utan kaffetåren. Maken var ju glad för det eftersom han helst aldrig vill stanna under bilfärder mer än i absoluta nödfall.

Inkvarterade på Lilla Hotellet och mätta i magen gav vi oss sedan av till Nolhaga Park i Alingsås med kamerorna i handen. Eftersom vi flyttat tiden och gått in i mörka november dröjde det inte länge förrän det började skymma och det blev aningens svårfotat. Men här surar vi inte för det. Nej då… för det är då leken börjar 🙂 Den konstnärliga leken…

Genom den vackra parken rinner Säveån. Ett vackert vattendrag, perfekt att använda vid lite fotolek. Som i bilderna ovan där jag fotat genom grenar, ner i vattnet, där buskarnas och dom små trädens grenar speglade sig och gav spännande bilder.

För tre år sen besökte vi Nolhaga för första gången. Även då i samband med Naturfotofestivalen. Den gången var hela parken klädd i orange kulör och träden till största delen lövbeklädda. Nu tre år senare, datummässigt nästan densamma, var dom flesta träden rätt så lövfattiga. Några löv klamrade sig ändå ihärdigt fast och kunde förevigas på bild.

I Säveån och i dom små dammarna simmade änderna och lät sig fotograferas på deras färd in i den mörka timman.

Mina fasta 50-vintageobjektiv byttes till mitt manuella 135-objektiv. Ett objektiv jag inte använt på ett tag men som nu fick nu dammas av och vara min pensel.

Genom långa slutartider målade jag av parken på mitt sätt. Speglingarna i vattnet och det sista av dagens ljus togs till vara på olika sätt. Dom murriga och dova färgerna gav bilderna en varm och skön känsla.

När ljuset lägger sig, när solen tar klivet ner, då kommer kylan. Näsan skiftar nyans och blir isbitskall, tårna blir kalla och ömma och fingrarna så där oskönt istappsliknande och stela. Men genom att gå in i skaparbubblan och använda kameran som pensel glömmer man liksom den där otäcka känslan.

Det som gör den här typen av bilder så härligt spännande är att man får stanna upp och använda sin fantasi.

Vad ser ni? Vad känner ni? Är det mest bara kladd och kludd? Eller ger bilden dig något?

Maken och jag brukar kika igenom alla våra bilder tillsammans och det är så spännande att prata om vad vi ser och inte ser. Hur olika man kan tolka bilder. Som den nedersta bilden av ovanstående tre… Så fort den visade sig på skärmen såg jag direkt vad det är…

Ser du det jag gör? Eller har jag bara konstiga fantasier 😉 (Klicka på bilden så blir den i något större format)

I parken finns vackra små broar över dom små vattendragen. Vi tog oss över dessa ett par gånger och hamnade vid ett tillfälle mitt i middagen…

Dom härligt fartfyllda Linderödssvinen blev serverade middag i skymningens timma. Förstår att dom hade bråttom för det fanns flera hungriga vingbeklädda matgäster som gjorde anspråk på go´bitarna som personalen hällde ut. Men så klart så ska alla våra djur och fåglar bli mätta och belåtna. Ingen vill ju gå och lägga sig hungrig.

Innan naturens och dagens ljus försvann helt för att ersättas av andra ljuskällor tog jag vara på det sista. Genom att ändra inställningarna på kameran går det att få ut lite till innan mörkret tar över helt. 

I den sena timman tog vi oss till bilen, spända och förväntansfulla över vad vi skapat och upplevt. Styrde in mot Alingsås och hotellet. En sen middag på den närbelägna pizzerian och några timmars sömn stod på agendan innan det var dags att bege sig till Naturfotofestivalen i Vårgårda.

Vad jag ser, upplever och känner kanske skiljer sig mot dig. Men vad spelar det för roll. Finns inget rätt och fel.

Tills vi ses och hörs igen ❤

Var rädda om varandra och dig själv. Livet är skört och ska levas till fullo ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤

Annonser

Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Trasig

För en vecka sen när jag måndag morgon klev av min jobbhelg för att inleda min 8-dagars ledighet så kände jag en stor tomhet, blandad med frustration och sorgsenhet. Min tänkta ledighet som jag planerat till att hinna med en massa mys och roligheter samt några måsten, blev till ett platt fall. Det var absolut inte det jag planerat.

Jobbhelgen som var överjävlig och dramatisk, tillsammans med det besked jag fick en tid före helgen, gjorde att jag mer eller mindre blev sittande och liggande som en apatisk hög när jag egentligen skulle fixa här hemma. Ta mig tid att även bara mysa och njuta av kvalitetstid.

Kände mig redan innan jobbhelgen nere och uppgiven. Som om någon sparkat omkull mig, fällt krokben precis framför mållinjen. 

Jag har snart jobbat 34 år inom vården varav mer än 28 år som sjuksköterska/distriktssköterska. Av dessa år har jag jobbat ca 12-13 år på natten.

Oavsett var och hur jag jobbat har jag alltid uppskattat och värdesatt mina närmaste kollegor, oavsett om det varit undersköterskor eller sjuksköterskor.

Och alla är vi olika.

Jag trivs inte med ensamarbete. Den situationen får mig att falla och må dåligt, av olika anledningar. Sedan jag började jobba natt igen, för ett par år sen (vilket jag trivs allra bäst med just nu) på min nuvarande arbetsplats så har jag väntat på att få en sjuksköterskekollega.  Jag har visserligen redan 2 toppentjejer men eftersom schemat är ett s.k 3-veckorsschema så får vi jobba ensamma en del. Att vara ensam sjuksköterska med ansvar för 70-74 patienter  är i mina ögon helt orimligt och det känns långt ifrån medicinskt säkert. 

Jag har en mycket fin och god vän, en fd kollega och fantastiskt duktig sjuksköterska som vid två tillfällen erbjudit sig att börja jobba natt med mig och de andra. 🙂 🙂

Men vad tror ni hon får för svar…??? Nej, det behövs inte någon fler sjuksköterska!!! Dom ”tomma arbetspassen” ska täckas av undersköterskor. Det var det här beskedet jag fick strax innan jobbhelgen. Ett definitivt svar från cheferna. Något som ändå känts hoppfullt då man annonserat efter en sjuksköterska men sagt att det inte funnits någon sökande. Nu när min fina vän erbjuder sig att komma får hon ett helt annat svar. Varför???

Att ha en sjuksköterskekollega är för mig en självklarhet. Om jag inte önskat detta hade jag väl sökt ett ensamarbete men nu har jag väntat och hoppats och kände mig så glad och positiv när min fina vän kontaktade min arbetsplats.

Vi är som sagt olika. Jag mår bäst av att ha en kollega att ”bolla med”, rådfråga och bli rådfrågad, att samarbeta med i akuta och andra påfrestande situationer, att tillsammans jobba för en bra verksamhet och jobba fram säker och bra vård. 

Jag har absolut kanonbra undersköterskor på min arbetsplats. Men hur det än är så har vi olika ansvar och olika utbildningar. Vi sjuksköterskor ”pratar samma språk” (förstå mig rätt) och många gånger behöver man bolla händelser, ev bekymmer och annat medicinskt med en annan sjuksköterska. 

Jag känner mig så ledsen, lurad.

Varje dag, minst en gång dagligen, letar jag på nätet om det finns andra jobb som jag vill söka. Tänker tankar som… Ska jag prova nåt helt annat kanske? Den tanken har funnits många gånger.

I nuläget känns det som att något annat än vården lockar mig mer. Men vad i Herrans namn ska man pyssla med då?! när man inte gjort mycket annat i livet än jobbat i vården. Visserligen jobbade jag extra på Guld Fynd i min ungdom. Barnflicka på helgerna har jag också varit. Jag har rensat ogräs en sommar på en plantskola och blev till på köpet, halvt uppäten av bromsar…

Jag tar en dag i taget och ska försöka njuta extra mycket i slutet på veckan när vi ska till Vårgårda Naturfotofestival och ställa ut några av våra bilder, beundra andra fotografers bilder och lyssna på fantastiskt spännande föreläsare. Bo på hotell och känna sig så där lite extra lyxig ❤

Och jag vet, att i mörkret finns ändå en strimma av ljus. 

Och trots att jag mått som jag mått tog jag mig ändå ut en kylig morgon förra veckan, när frosten täckte vår natur och glittrade så fantastiskt vackert. En natur smyckad av dom vackraste av diamanter ❤

Fylld av mina halvmörka tankar skapade jag bilder med mycket symbolik som speglar mig och mina tankar, i detta nu.

Hoppas jag inte förpestat er alla med mina tråkiga rader. Kände bara ett stort behov av att få ur mig en massa mörker. Pga sekretess och av respekt mot andra kan jag inte berätta mer om vad som hände under jobbhelgen och dagar efteråt. Det får jag bära med mig och hoppas att det slutar gnaga i mitt huvud.

Nu ska jag sträva efter att se ljuset, ta vara på allt det fina jag har omkring mig och leva efter mitt egna citat…

Kram och Hej

från lilla mig ❤

Plötsligt händer det…

I huvudet går det runt, runt, runt…

i magen fladdrar fjärilarna förbi,

ibland som en sval, knapp kännbar sommarbris,

ibland som en orkan…

Spänning och förväntan,

med inslag av ångest…

prestationsångest,

vad-ska-jag-välja-ångest,

kommer-jag-att-duga-ångest…

Men förstå mig rätt… Det mesta är inte så illa som det låter.

Det mesta är trots allt en känsla av stolthet och ära,

bekräftelse och massor av lycka.

Nej, jag har inte blivit miljonär eller dragit högsta vinsten på något lotteri (så jag får vackert fortsätta gå till jobbet 😉 )…

Och Nej,

något besök från kändisar som plingat på min dörr med blombukett, guldbiljett och bilnyckel har jag inte heller haft (gynnar inte den typen av spel)…

Men kom till saken…

tänker ni nog nu eller kanske gjorde ni det för länge sen…

Jo…

maken och jag har fått möjligheten och äran att ställa ut våra bilder, våra foton.

Jag har äntligen tagit klivet och modet till att vara med och förhoppningsvis så växer jag en ”dec” eller två när allt är klart.

Något vi verkligen inte alls trodde på blev verklighet för en knapp vecka sen när vi fick beskedet att vi ska få vara med på två utställningar 🙂 🙂

Ni må tro att det snurrar runt i mitt huvud. Fast jag vet att det inte bara är i mitt huvud det snurrar…

Det går runt i bådas…

och vi har en fantastiskt rolig tid framför oss.

Utställningarna är rätt olika så våra tankar blir lite därefter men samtidigt gör det att kreativiteten flödar ännu högre, ännu bredare.

Listan på övriga utställare släpptes häromdagen. Superkul att se 🙂

Vårgårda Naturfotofestival

Samtidigt…

blev jag livrädd…

Vad har lilla jag att komma med i jämförelse med dom andra, dom mer erfarna och etablerade fotograferna… ??

HJÄLP!!!

Maken som tänker lite annorlunda får hjälpa mig och fungera som mitt bollplank.

Min hjärna går på högvarv och jag övar på att förändra mina tankar… Tankar om mig själv, tankar om mina alster… alster som stundtals känns platta och trista… Tankar om vad dom andra ska tycka…

Att visa bilder på fb, på Instagram, här på bloggen… Det är liksom en helt annan grej…

Eller…

är det det?

Genast jobbar jag med tankarna igen…

Vad är en bra bild?

En bild som faller mig i smak kanske inte betyder nåt för någon annan. Jo, jag förstår absolut och jag jobbar på det och på min ”jag-duger-känsla”…

Samtidigt som det är kämpigt känslomässigt och tankemässigt så känner jag en enorm stolthet. Stolthet för att få den här möjligheten. Stoltheten, äran.

För andra människor som ställt ut något förut kanske tycker att det jag skriver känns löjligt men vi är ju alla olika. Olika personer med olika känslor och tankar. 

Det viktigaste i allt detta är att det ska bli så himmelens roligt!!!

Utställning nr 2, som är under planeringsstadiet kommer bli annorlunda. Jag kommer att berätta lite mer om den senare. Det jag kan berätta är att den går av stapeln under påsken 2019 vid Sala silvergruva 🙂 🙂

Kanske får jag chansen att möta någon av er under dessa utställningar 🙂 🙂 

I Vårgårda kommer vi, förutom bildutställningen, även att lyssna på alla spännande föreläsare. Ska bli så fantastiskt roligt och spännande. Kan tänka mig att man åker därifrån fylld av inspiration, fascination och kreativitetsöverflöd 😉

Den känslan har vi båda haft efter dom andra besöken vi gjort på olika naturfoto-tillställningar dom senaste åren.

Det är en underbar känsla ❤

Njut nu av höstens makalösa färgexplosion.

Det ska jag göra 🙂 ❤

Och tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Efter regn…

…kommer solsken och svamp 🙂

Regnet är verkligen välbehövligt för vår natur. Dom torra knastriga fotstegen har bytts ut till skönt mjuka toner. Man låter inte längre som en elefant på promenad utan mer som en smidig kissekatt som tyst smyger fram bland stock och sten 😉

Dessutom har skogen fått den där typiska, så härligt klassiska höstdoften. Doften från blöt mossa och svamp.

Skogen har efter regnet, fullkomligt exploderat i någon slags svampinvasion, till min och många andras glädje. 

Förutom det gula guldet så kryllar det av andra vackra svampar som får vara fotoobjekt i mina bilder.

Under sommaren blev det väldigt få besök vid vårt fina torp. Vi hade liksom annat på agendan så vi bestämde rätt tidigt att torpfixet får vara tills i höst eller nästa år. Det där sysslorna som man behöver göra för att det inte ska se så öde ut och för att slippa lära sig hantera en lie på ålderns höst… 😉

Det har vi fixat 🙂

…fast med väldigt lång tid mellan besöken. Lite sorgligt, men så är det. Nu under sensommaren och början på hösten har det dock blivit flera besök. En del bara över dagen, en del med övernattning. 

I helgen, efter ansning av gräsmatta (makens jobb), byte av skittunna (makens jobb) och annat pyssel (mitt jobb 😉 ) kände jag att jag var beredd att göra ett nytt försök att besöka skogen. Anade att det skulle finnas några läckerheter vid mina ”hemliga” ställen och det fanns det. Anade även att andra mindre trevliga varelser kunde bli påträngande… Varför jag klädde mig i cerise och rosa, smorde in armar, ben och hår med kokosolja, helgarderade mig med den nätbeklädda hatten. Tog sen med maken, kameran och svampkassen och gick in i skogen. Och där fann jag det jag sökte…

Guldet, skogens guld.

Det mesta av guldet låg nästan helt gömda i den mörkgröna fuktiga mossan. Svåra att hitta eftersom björkens numera gula löv dekorerar skogens mark. Man fick verkligen stanna upp, sätta sig ner och ta fram dom rätta ögonen. Guldögonen ❤ . Det var då man fick sig en uppenbarelse. Plötsligt fanns dom mitt framför mig och maken gjorde bäst i att hålla sig på avstånd. Ville ju inte att det lilla guldet jag fann skulle trampas ner och bli mos. Maken har ju inte dom rätta ögonen och dessutom aningens svårt med färger.

Guldet hamnade sen på middagstallriken. Stekta i riktigt smör, med salt och vitpeppar, lite mjöl och vispgrädde. Ska det vara fest så ska det 🙂 Mums!!!

Men förutom guldet det så var det andra svampar i massor, i drivor. Dom växte liksom på varandra. Färgerna varierade från vitt, brunt och grått till blått, rött och orange.

I skogen hade jag valt att ta med makroobjektivet. Inte det smartaste draget kanske för svamparna var stora som tefat och stubbarna var täckta av svampar i olika höjder och utformningar. Fick nöja mig med att fota dom lite mindre svamparna. Fokuset var inte det bästa heller eftersom fokuset var inriktat på guld i första hand.

Men några svampbilder får det ändå bli här i inlägget.

Vill också tillägga att dom färgglada svamparna här ovan inte var dom som sedan hamnade på tallriken;) Då hade det nog gått illa…

Med till torpet var våra nya skatter. Våra nyinköpta vintage objektiv.

Pentacon, Zeiss, Helios…

Om jag berättar att förra helgen när vi var i stugan, så kom jag hem med 1300 bilder, fotade under 2 dagar. I helgen kom jag hem med 820 bilder, fotade under lördagen. Det säger en del om lyckan att bära en kamera med någon av dessa objektiv på framänden. Det är så fantastiskt fascinerande att utforska våra objektiv. Heliosobjektivet har även blivit isärplockat och den yttersta linsen har placerats bak- och fram, medvetet. Effekten man får… Ja ni kära vänner ❤

Det blir som att kliva in i en fantasivärld. Det man skapat i kameran uppenbarar sig på skärmen när man tar upp dom på datorn. Det syns inte alls på samma vis på kamerans lilla display utan syns mer på stor skärm. 

Men mer om bilderna från vintage objektiven kommer lite senare i annat inlägg. Vill bara ge ett litet smakprov på hur det kan se ut.

Vad gäller min forskning kring mina hatobjekt så blir jag inte klok på hur dom fungerar… Fästingarna hålls nog bäst borta genom att klä sig med heltäckande kläder, typ våtdräkt… Dofter och färger verkar dom strunta totalt i. Faktum är att jag dom senaste gångerna dragit strumporna upp över byxorna och antingen haft stövlar eller kängor på fötterna. Fick en fjärde fästing på låret men har sen inte haft någon mera. Kanske funkar fästingspray… Oklart. Har fått tips om att spraya skor/stövlar, strumpor och byxor med sån spray för att motverka fästingattack. Funkar kanske om man går och står upprätt. Jag ligger ju för det mesta på mossan och fotar så det kan bli svårare…

Vad gäller älgflugorna så är dom helt klart färgblinda. Dom skiter fullkomligt i vilken färg man har på kläderna. Möjligen kan parfym eller annat doftande skydda något… kanske var det bara en slump igen. Förra helgen var nämligen helt galen!!! Vi hade älgflugor överallt. Dom fanns t.o.m inne i bilen. Jag hade dagen till ära sprayat mina kläder med Victoria Secret´s Love Spell body mist. Kanske, bara kanske, funkar det skapligt. Maken som inte riktigt uppskattar att dofta Victoria Secret blev galet attackerad av älgflugor. Jag vet inte hur många han plockade bort från hår och nacke, liksom på kläderna. Helgen som var, var inte riktigt lika galen men dom fanns där och dom gick till attack.

Kan säga att både förra helgen och nu i helgen så visade jag maken hur snabbt jag kan kasta av mig mina kläder… Kan ju då, i nästa mening berätta att scenen som utspelade sig båda gångerna var totalt osexig. Tröja och BH åkte av samtidigt som jag hysteriskt slog och viftade med händerna. Båda gångerna hade jag en älgfluga som klamrat sig fast på magfläsket. Alltså… HUR äckligt är inte det. Dom har alltså tagit sig förbi färger och dofter, nätbeklädd hatt för att krypa in på bara skinnet… Alltså, fy tusan vilken panik jag fick. Summa summarum…

Vill man slippa älgflugornas påträngande attacker så gör man bäst i att hålla sig borta från skogen under hösten. Man får helt enkelt hitta andra motiv. Men envis som jag är så kanske jag tar mig ut en liten liten stund i skogen här hemma. Det har inte varit lika galet som i stugan. Vi får se.

Tills nästa gång…

Ta hand om er och njut av hösten. Kram och Hej, från lilla mig ❤

Husmorspoäng de lux

Genom åren har jag nog ändå, när jag tänker tillbaka… varit rätt så huslig av mig.

Dock känns det som att jag haft en svacka dom senaste åren. Kanske är dom senaste åren fler än jag minns…

Oftast har det husliga, den senaste tiden inträffat i samband med kalas eller liknande…

Hur som haver så får jag tack och lov, mina dagar lite oftare nu för tiden 😉 Dagar då jag känner mig så där extra pysslig, extra husmoderlig.

Känslan efter en sån där ”husmoderlig” dag är ju oftast glädje, lycka, tillfredsställelse 🙂

MEN… ska jag vara helt ärlig så är dessa dagar, stunder… inte enbart enkla och roliga. Speciellt inte för min omgivning 😉

Jag har alltid, under alla mina levnadsår, så länge jag kan minnas… haft ett inre krav på att alltid vara perfekt i det jag gör.

Att mina slutresultat sen inte blir som på bilden i receptet eller i mitt huvud… kan göra mig skvatt galen, skitirriterad och inte en särskilt kul prick att vistas nära,

just då 😉

Igår fick jag en sån där skön känsla av energi och skaparlusta. En sån där dag jag skulle vilja ha lite oftare bara… om än att det blivit bättre mot förut.

En sån där dag när pluspoängen stiger och jag känner mig tillfreds.

Ni, som liksom jag, är slav under den där ”att-göra-listan” vet den där känslan som infinner sig när man får dra det där sköna strecket över det man fått uträttat, avklarat 🙂 ,

eller som jag då har… små rutor framför mina ”att-göra-grejer” som jag sen får ”bocka i” och i samma stund, fyllas av en ljuv känsla inombords. NI som är som mig… NI vet hur det känns 🙂 ❤ 🙂

Igår fylldes köket av härligt fruktiga och bärfyllda dofter när bänken fylldes av äppelkakor, äppelmos och svartvinbärssaft.

Dofterna, att det är hemmagjort och den tillfredsställelse det ger, tror jag gör att det smakar så där extra gott, extra lyxigt.

Nu var äldsta sonen spekulant på äppelmoset och några äppelkakor så idag blev det en ny laddning av äppelmos 🙂 som när det svalnat får hamna i frysen.

En klick hemmagjord äppelmos till skinksteken eller på havregrynsgröten… DET är lyx.

Äppelmoset gjorde jag på Transparent Blanche, en sort som dessvärre mörknar snabbt men med lite citronsyra utblandat i vattnet får moset att bli så där ljust gult och vackert.

Nu är jag inte 100 på om äpplena jag har i min trädgård är just den sorten men rätt säker är jag nog ändå…

När jag växte upp och hälsade på mormor så minns jag att man kallade det för Glasäpple.

Dagen igår, var en skönt lyckad dag.

Det mesta gick bra och bakverken blev riktigt fina och goda. Moset smarrigt och lagom sött med lite inslag av syra, precis som jag vill ha det.

Saften blev kanske lite geléig men ingen större fara på taket. Den föll i smak hos familjen.

Nu var jag ensam hemma när allt tillreddes men igår hade det nog varit helt okej att vara i min närhet 😉 …

Om ni orkat läsa ända hit så kanske ni funderar varför jag skriver om äppelkakor, mos och saft men visar bilder från naturen vi har runt hörnet…

Nu är jag liksom ingen mat- och bakfotograf, så därför blir det istället bilder från mina senaste rundor i vår vackra skog, belägen 5 minuter från vår dörr.

Under min lediga vecka, som dessvärre tar slut idag… har jag gjort många besök i vår närliggande natur.

På kamerahuset har jag varvat mellan rariteter som Pentaconobjektiv och Heliosobjektiv men med i ryggsäcken har jag haft mitt andra kamerahus laddat med mitt 100-400 mm objektiv utifall att.

Jag har liksom helgarderat mig om jag skulle ha lyckan att möta något fyrbent och stort eller få syn på något vackert i träden. 

Något fyrbent och stort har jag inte mött men en urgullig liten Gärdsmyg (inte 100 på gärdsmyg dock) fick jag äran att möta en vacker sensommardag.

Inte heller fyrbent men med två vackra spiror som den stolt visar upp i den vackra förmiddagssolen.

Hade förstås önskat att den ville posera lite mer synlig men man kan inte få allt. Och något artporträtt är jag inte heller ute efter så jag får vara nöjd ändå.

Omgivningen är ju magiskt vacker i solens varma sken. 

Kraven jag har i det jag gör speglar ju förstås av sig även när jag fotar. Kanske inte just i fotoögonblicket men väl när jag granskar bilderna hemma på datorn.

Visst är jag nöjd över många bilder och visar gärna upp dom här på bloggen och på Instagram. Men steget till att gå vidare med att vara med på en utställning till exempel… Den är vissa dagar långt borta, ibland lite närmare själva tanken.

Har en tanke just nu på att söka till en kommande utställning men ju mer jag kollar på mina bilder och vad andra fotograferar så får jag en dålig känsla.

Visst kan man ansöka. Kan ju bara få ett Ja eller ett Nej. Men det är vid dom här tillfällena som jag tvivlar så mycket på mig själv.  Tanken är inte släppt helt, inte ännu…

Att vi går mot mörkare tider märks väldigt tydligt.

Som nattarbetare märker man av det lite extra. Vi har ju liksom koll på solen uppgång på morgnarna, ett tag till åtminstone. Ända tills den tiden passerar vår natti-natti-tid. Sen missar vi den tiden…

Förhoppningsvis ligger vi då på kudden och intar vår Törnrosasömn. 

Vi går mot den tiden där vi får ha lite mer innemys med tända ljus och höstfärger, varma plädar, ulltofflor på fötterna och gott varmt i muggen.

OCH en sak ska åtminstone jag påminna mig själv om…

Det slog mig när jag klev ut ur duschen häromdagen…

Hur jag liksom stod där och huttrade med en tanke som kom över mig… att jag hatar att frysa.

Då tvingade jag mig att tänka tillbaka på den heta sommaren när den där duschen knappt svalkade alls och hur svetten attackerade kort därefter.

DEN känslan ska jag påminna mig om när jag får annat i tanken 😉

Hur går det då med mina hatobjekt…

Lite uppdatering på fronten kommer här:

  • Älgflugan är definitivt färgblind! Det kunde jag konstatera en dag när jag var ute i skogen iklädd knallrosa mundering och trots min färgstarka uppenbarelse så landade en älgfluga på min skrikrosa fleecetröja. Denna dag hade jag inga konstgjorda dofter på mig utan var helt naturell.
  • Under mitt nästa besök i naturen intog jag mig ett mer älglikt utseende i form av bruna/svarta fritidsbyxor och brun fleecetröja. Doften denna dag var av typen ”lukten efter en dag fylld av städning och spring i trappor”. Ja, då kan ni ju bara ana hur jag doftade 😉 Älgflugan undvek mig helt och hållet trots att jag rörde mig i exakt samma skog, på nästan samma plats. Kanske känner den av dofter ändå… eller var det bara rent flax 😉 DOCK blev jag inte av med fästingen som tydligen skiter totalt i min svettlukt!! Plockade bort ännu en fästing som parkerat sig mitt på det högra låret… 
  • Nästa besök blev också av typen ”Sussi klädd som älg”… Samma brun/svarta fritidsbyxor som tidigare och med en ljusgrå spräcklig fleecetröja. Ben och armar, liksom hårtopparna insmorda i kokosolja. Rörde mig även denna gången i samma skog på ungefär samma plats. Jag slapp alla oönskade besökare!! YES!! Kanske har jag kommit på nåt… eller så är det bara slumpen 😉 Tror kanske mer på det sistnämnda. Har även testat Body Mist a´la Candy Crush igen vilket fungerade, det också.

Tilläggas ska att jag denna vecka även plockat fram min nätbeklädda mygghatt, för det är just den där känslan när älgflugan landar i nacken och kvick som blixten slinker in i håret som är den allra värsta. Brrr… Har hört det välkända ljudet vid något tillfälle men kunde inte hitta någon älgfluga på hatten som jag kollade x flera. Och luskammen går varm här hemma. Den plockar jag fram efter varje besök i skogen. 

Vad gäller mina besvär så är dom inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Men inom snar framtid väntar ännu ett läkarbesök och hopp om bättring (innan jag blir tokig)…

Något annat kul och spännande jag upptäckt under mina senaste besök i skogen är lusten att leka med färger, mönster, motiv och rörelse i mina bilder.

Kände mig nästan fanatisk där jag for fram i skogen med kamerahuset framför näsan. Långt bort från min omgivning. Totalt uppslukad av skogens inre värld. 

Efter alla underbara, ljuvliga stunder i skogen borde jag vara mätt på skogsdoft och höstlik natur men Nope!, så är icke fallet hos mig. Kanske borde jag vara det efter hatobjektsattackerna…

Nej, faktiskt inte. Kanske är jag lite knäpp trots allt 😉

Håller tummarna att helgen bjuder på fotovänligt väder för då ska skogens undre värld vid stugan utforskas av mig och min kamera.

Men först väntas några nätters jobb med goa kollegor ❤

Tänkte avsluta med en bild på vårt fina rum där jag nu haft äran att bocka av ännu en ruta på min ”att-göra-lista”…

Vårt fina rum har fått en liten touch av höst och tavelväggen är äntligen på plats.

Tavelväggen som är ett potpurri av mina och makens bilder (förutom tavlan från IKEA), konverterade till svartvitt. Och vi är så nöjda ❤

Tills nästa gång…

Kram och Hej från lilla mig ❤