Nära möten

Vi har blivit som besatta, förhäxade, uggletokiga, fanatiska, förälskade… Vi kan verkligen inte få nog av alla möten med ”Lappen”. Dock, i detta nu, så har dom valt att hålla sig lite mer i periferin. Det var ett tag sen vi hade dessa fantastiska, magiska, helt ofattbara nära möten vi fick äran och möjligheten att få uppleva. Kanske är tillgången på föda begränsad just här. Kanske är det annat som orsakat att lappugglan inte är lika synlig längre. Dom är kvar, absolut. Det har vi bildbevis på och vem vet… Kanske får vi uppleva nya nära möten framöver. Åker man inte dit så får man inget veta.

Vi har upplevt magiska, trolska kvällar när dimman svept in över det daggvåta gräset och lappugglan placerat sig och bjudit in till känslofyllda stunder. Stunder jag bevarar i mitt innersta minne och som extra reserv, på den externa hårddisken. Känslan som infinner sig en sån här kväll är svår att beskriva med ord. Men om jag ska återge en känsla, så skulle jag säga att det är som att kliva in i en John Bauer sagobok bland väsen och troll.

Det finns kvällar när lappugglan bjudit upp till show. När den satt sig precis intill eller rakt framför oss. Helt obrydd om oss alla ugglefrälsta ❤

Det finns kvällar när dom varit två, på samma bild!!!

Vet inte om ni ser dom båda?? Det är inte helt enkelt men det går 🙂

(Klicka gärna på dom två bilderna så ser ni dom något förstorade. Pst… Alla bilder är klickbara och kan ses något större)

Förutom lappugglan så finns det även slagugglor i området, men dom är inte alls lika enkla att föreviga och att se. Första gången vi fick se den satt den på en elledning en bra bit från vägen för att, efter en lååång stund på samma plats ge sig av till en ännu mer avlägsen plats och att fota den då kändes rätt värdelöst. Resultatet sådana gånger blir ju mest som en fluglort på bilden och det är inte jätteskoj att ha och inget jag blir stolt över. Men att fota och få till en bild jag tycker om är inte det väsentliga. Det är en lycka och en bonus. Känslan och lyckan att få se och uppleva dessa väsen är magiskt i sig. Det är en ynnest, en ära. 

Men så kom den där stunden… Eller mer exakt – ögonblicket, sekunderna… När vi skulle få möta slagugglan på lite närmre håll.

Vi kom åkande i bilen på den lilla grusvägen, när vi närmade oss platsen där vi vet att lappugglan håller till. Såg på avstånd några bilar stå parkerade en bit bort och några andra ”ugglespejare” som stod intill och språkade, med ryggen vända mot vårt håll. Vi saktade ner, redo att ta fram spejarblicken när det plötsligt kom en uggla från skogskanten på vänster sida. Den flög över den lilla grusvägen och satte sig på en staketstolpe på höger sida av vägen. Vi hoppade ut ur bilen som knappt hann stanna. Plockade ut kameran som, tack och lov, var färdiginställd och redo 🙂 (YES!!! Det är inget som hör till vanligheterna…meeen… har lärt mig av otaliga misstag!) Uppmärksammade att det var den vackra slagugglan som gjort entré och lyckopulsen sköt i höjden. Trots euforin lyckades jag skjuta av en 8-10 bilder innan den ca 20-30 sekunder senare flög tillbaka in i skogen. Dom andra ugglespejarna stod lugnt kvar och språkades, fortfarande med ryggarna vända mot oss och missade hela showen… Men vi!!! VI fick vara med och uppleva detta extremt kortvariga framträdande, men ack så lyckliga sekunder!

Nu flög den inte så långt… 🙂 🙂 

Den kom ut på en annan sida av skogsdungen och satte sig på bästa spanarplatsen och vi fick möjligheten att njuta extra länge av dess skönhet. Och det var som att den visade upp sig när den gick på ledningen likt en ballerina. 

Den bytte utkiksplats en gång innan den flög över den lilla grusvägen och ängen för att landa långt bort i dom sommargröna granarna. Just här och nu borde man vara nöjd. Vi sa även på skämt att ”nu när man upplevt mötet med slagugglan kan man åka hem” OCH det kanske ni gjort MEN det gjorde inte vi 😉

Nej då, kvällen var ung och vädret vackert så vi tog bilen och rullade vidare på grusvägen…

Stannade till på hygget där vi fick se två hackspettar fara omkring i träden och på torrakorna. Fick känslan av att dom lekte nån slags ”titt-ut” lek. Kanske var det syskon, kanske var det kärlek? Jag är ingen kunnig fågelkännare så jag har ingen aning men det är en fröjd att få uppleva och jag fotar gärna fåglar. Skulle gärna vilja lära mig mer men det får bli en annan gång i livet. Lär mig visserligen en del när man är ute och träffar trevliga fågelkännare som delar med sig av sin kunskap. DET är superkul och jag lyssnar tacksamt.

När jag upplever möten i naturen känns det som att jag befinner mig i en berättelse, en saga. Eller, rättare sagt… Det skapas sådana tankar i mitt huvud. Jag skapar blogginlägg, jag skapar en berättelse, redan när jag är mitt i en upplevelse. Som med den här hackspetten som for upp för stammen med en hiskelig fart, tappade fotfästet, föll ner en bit, klamrade sig fast för att sen ta klivet ut på utkiksposten, likt en sjörövare på sin kajuta, på spaning… Om jag är knasig? Japp 😉 men det bjuder jag på.

Några fler nära möten med ugglorna den här kvällen blev det inte MEN…

Det blev väääldigt nära möten med alla miljontals knott som fanns omkring oss där vi satt på varsin stubbe på hygget. Det var helt galet!!! Dom tog sig in genom nätet på min hatt! Jag var alldeles rödknottrig på pannan, på kinderna, på armar, ben och i ljumskarna när vi kom hem. Vi måste ha tappat ett par gram under den här stunden som vi satt och spanade efter lappugglan och var mat åt dessa eländiga insekter. Det finns verkligen individer i naturen som inte står högt på min tio-i-topplista. Dom befinner sig definitivt allra längst ned. Och en del av dom är knotten!!! Tvi!

Vi fick möta lappugglan innan vi åkte hem 🙂 . Den satt så vackert och kamouflerat och såg så mäktig och elegant ut i det varma kvällsljuset. Det vackra, vackra ljuset från en magisk sommarkväll…

Kvällar man inte vill ska ta slut men det gör det, oavsett önskningar och hopp. Men det kommer fler och det kommer jag skriva om i mitt nästa inlägg.

Njut av magiskt vackert sommarljus. Dagarna går fort och snart är det jul 😉

Annonser

Ni vet den där känslan…

… den där så härligt bubblande känslan

av lycka ❤

Den har nått mig med storm…

Jag hade på känn…

Hade en liten aning…

Men kunde förstås inte vara helt säker…

När jag sen Annandag Jul satt vid bordet, med paketet framför mig…

Då slog hjärtat frivolter och fjärilarna i magen levde rövare 😉

Innerst inne visste jag ju ❤

Jag klarade inte av att öppna paketet helt på egen hand. Det var ju ändå både till mig och maken så jag överlät halva öppningen till honom…

Jag bröt ihop innan det ens var öppnat… Övriga familjen som inte var närvarande just då kom till bords och började förstås undra varför jag satt där och storgrät…

Tårarna var av fullkomlig lycka ❤

Jag skulle bli farmor och maken bonusfarfar ❤

Färgen på tossorna gav oss vetskap vad som fanns där inne i magen…

Vinter övergick i vår och spänningen och förväntan ökade för var dag som gick…

Så kom dagen… ett ”sms” att det var nära ❤ 

Minuterna, sekunderna, timmarna den dagen när jag var på frukostdejt med en väninna kändes som en evighet…

Sen kom ett sms att allt var klart ❤

”När lillan kom till jorden

det var i maj när göken gol,

sa mamma att det lyste

av vårgrönt och av sol” 

”Du kloka lilla tös som valde en alldeles egen dag”

SÅ många i familjen och släkten som firar sin dag i Maj och underbara, vackra lilla prinsessa som valde sin egen ❤

Och jag kan sen den här speciella dagen lägga till titeln

Farmor ❤

Och som många andra mor- och farföräldrar så känner jag mig precis lika stolt, speciell, lycklig och njuter av det som kallas livets efterrätt. Eller som det står i en artikel jag läste när jag googlade på ”livets efterrätt”…

”Efterrätten barnbarn” har numera blivit huvudrätt 🙂 ❤ 

SÅ klart det har 🙂 

Vietnam – utflykterna

Att se sig omkring är en given del av våra semesterresor.

Strand- och poolvistelser är lyx, absolut. Men attans vad det kryper i kroppen efter ett tag.

Att iaktta andra turister kan också vara underhållning men när vi väl besöker ett land så vill vi se så mycket vi kan, fast utan att känna någon stress. Så visst blev det några utflykter även denna resa…

Phu Quoc har vissa självklara turistmål och ett av dom är pärlodlingen som dom är oerhört stolta över.

På bilden visar en vietnamesisk kvinna hur man öppnar pärlmusslan och var man sen kan finna den dyrbara pärlan. Vi fick också veta att den svarta pärlan är mer exklusiv. Att det kostar en slant att köpa pärlor kan man förstå när man hörde henne berätta.

Efter undervisningen så var det förstås tillfälle för shopping för den som önskade. 

Färden gick sen vidare till Phu Quocs nästa självklara besök, pepparodlingen.

Ön är förutom pärlor berömda för andra små runda ting, nämligen sin fina peppar. Vår härligt charmiga guide som förgyllde vår utflyktsdag,

”My name is Long, but I´m short :)” berättade det vi ville veta om öns peppar.

Tänk så mycket man inte vet, men som man kunde söka på google om man önskat… men nu fick vetskap om, i en annan del av världen 🙂 Det är alldeles underbart!!

Pärlor och peppar i all ära, men vad vore en utflykt utan provsmakning av något drickbart 😉 Är man turist så är man…

På Phu Quoc tillverkas Sim Wine.

Ett lokal vin gjort med frukten från Rose Myrtle Tree, myrtleträdet, som växer vilt i skogarna på ön och som bär frukt och blommor året runt.

Receptet härstammar från olika etniska minoritetsgrupper som bor i centrala höglandet och dricks ofta till skaldjur. Enligt lokalbefolkningen har Sim Wine naturligt helande egenskaper. Den ska vara bra för matsmältningen, ha viss smärtlindrande effekt samt även vara bra ”om du känner dig sliten”. Dock finns inga medicinska tester gjorda för att bekräfta detta men tron… 

Vad smakar det då? Gott och väldigt sött.

Färden gick sen vidare till en liten fiskeby, Hàm Ninh som ligger på öns östkust. 

Längs den lilla gatan pågick försäljningen för fullt…

Om ni nu skulle känna er törstiga så skulle jag avråda från flaskan ni ser på bilden för den innehåller inte pepsi, cola eller liknande… Även om man kan tro det…

Dom innehåller sjöhästar. Där fanns sjöhästar i alla dess former och tillstånd. Jag hade inte mage att fråga vad man gör med dom egentligen men att dom används i maten förstod jag… 

Att vår matkultur är så totalt olika blev vi påminda om hela tiden. Kanske har ni mött denna delikatess tidigare?? (Dom långa pinnarna nedstuckna bland pepparkornen).

Jag hade aldrig hört talas om den och än mindre haft den på min tallrik… Kan ni gissa?!

Det är den torkade varianten av det allra heligaste från sjölejon, alltså pungkulor och snopp!! Alltså, för mig är det så främmande… Äter man verkligen sjölejon och dessutom det heligaste??

I den lilla fiskebyn finns en lång pir ut i havet. Där, i den kraftiga blåsten och med regn på tvären tog vi oss ut på promenad.

Längs hela piren låg det små vietnamesiska restauranger och flöt.

Middagsinnehållet låg ännu kvar i sina burar alldeles intill, redo att hamna på någons tallrik. Och ja… mer färskt än så kan det nog inte bli 😉

I regn och blåst, på en plats vi nog aldrig mer kommer att återkomma till… Ja, men då måste det bli dags för en selfie 🙂 🙂

Att världen är liten, är inte bara någon man säger lite nu och då…

Det var kära maken som gick förbi och var lite mer observant än mig. Han tyckte sig känna igen en och annan grabb på planschen som prydde en av restaurangerna… Svenska landslaget i fotboll, fast inte 2016 som det står på skylten utan x antal år tidigare… Hur det kommer sig att den här skylten kom till förtäller inte historien… men visst kändes det rätt så komiskt ändå. 🙂 🙂

Jag berättade ju för er i mitt förra inlägg från Vietnam, om den totalt urkassa sophanteringen… Och när man kommer till dessa platser kan man inte bli annat än ledsen. Hur det ser ut på havets botten… Näe, Jag tror inte att jag vill veta det… men förstår det ändå när jag ser denna förödelse 😦 Så sorgligt hur vi människor förstör vår planet…

Med kurrande magar kom vi sen fram till öns berömda strand, Bãi Sao, Sao Beach där det var dags för lunch och bad. Många turister tar sig hit med taxi eller via andra utflyktsarrangörer för att sola och bada. Stranden som känns väldigt omtalad på olika utflyktssajter och broschyrer väckte stora förhoppningar och förväntningar.

Efter lunchen fick vi en stunds egentid som jag och maken spenderade med våra kameror.

Längtan på att få sätta ner tårna i den ljuvligt mjuka vita sanden fick tyvärr ett abrupt slut… Jag var precis på väg att stoppa ner mina fötter i sanden när jag får syn på en spruta ligga slängd, rakt framför mig. Tack och lov fick jag syn på den innan jag stoppade ner min fot. Så många tankar for genom mitt huvud och man kan inte bli annat än ledsen.

Jag önskar SÅ, att kunna visa er den magiska stranden som man kunde läsa så mycket om…

och visst var den vacker, om man stod med näsan ut mot havet… Men var du än vände dig om så såg man skräpet. 

Det fick ändå bli en pusshälsning från den berömda stranden, Bãi Sao som dom är så stolta över. Och kanske ska jag sluta vara bitter…

Efter lunch och strand besökte vi Hô Quoc Pagoda.

Öns största buddhistiska tempel som invigdes 2012. Att man kunde känna en sådan frid, ett sådant lugn av att vistas där, var nåt jag inte riktigt förutsett. Hela områdets atmosfär andades ett ljuvligt och skönt lugn. 

Och det var så vackert ❤

Från denna fantastiska plats begav vi oss sen till dagens sista utflyktsmål. Kontrasterna kunde inte vara större…

Coconut Tree Prison

Ett fängelse byggt 1949 och använt av fransmännen för att senare även användas av amerikanerna under Vietnamkriget. Ca 40 000 nordvietnamesiska soldater och Viet Congs (Vietnamesiska kommunister) hölls tillfångatagna och torterade på den här platsen under kriget. Att gå runt där tillsammans med vår fina guide för dagen och höra hans berättelse var en känsla svår att beskriva med ord. Tog några bilder med mobilen men hade inte mage att plocka fram kameran. Känslan var allt för stark och att ”fota som en turist” kändes allt annat än bra.

Många slutade sina liv efter att ha tvingats genomlida all tortyr i fängelset. Ett fåtal lyckades fly. En del finns kvar i livet med all trauma, både fysisk och psykisk.

Mannen som kom på tortyrmetoderna lever än idag och hålls gömd och skyddad på ön!! HUR är det möjligt??

Under tystnad,

med respekt för de fångar som fick avsluta livet där och alla andra som fick utstå dessa hemskheter,

med tårar på våra kinder,

gick vi sakta tillbaka till bussen, redo att ta oss hemåt igen, tillbaka till hotellet…

Fyllda av tankar kring dagen… Minnen för livet ❤ 

Nästa utflykt tog oss ut på böljan den blå. Ännu en dag att lägga på minneskontot.

Guiden presenterade sig som Dan, ”Danny boy”. En urskön charmig kille som förgyllde vår dag.

Måste säga att båda våra guider var som gjorda för jobbet. Vi väljer alltid lokala guider och hittills har det alltid varit utflykternas höjdpunkter.

Bussresan tog oss genom små byar, på delvis nybyggda vägar, delvis på sämre kostigar med siktet inställt på An Thòi Port där vår båt låg och väntade.

Effekten av Postafentabletten uteblev den här resan, som än en gång gjorde mig påmind om min sjösjuka och jag ställde mig den frågan… VARFÖR ger jag mig in på dessa båtresor? 😉

Dan, vår charmiga guide, informerade oss att lunchen var inkluderad dagen till ära men… med ett litet extra MEN…

Maten fick vi fånga själva…

Trodde nog att det hela var ett skämt men mitt ute till havs stannade båten och det var dags för oss alla att fiska på vietnamesiskt vis. Ingen fisk = mager lunch!! 😉 

Pga mitt fokus på horisonten och på att inte få upp min frukost avstod jag både fiske och lunch.

Maken dock, ordnade stolt som en tupp 🙂 med sitt bidrag till lunchen.

Nu avstod även han att äta lunchen eftersom han inte äter fisk… Men någon annan blev säkert nöjd och glad 🙂

Efter fiske och lunch fanns tid för snorkling och bad i det ljuva, klara och varma vattnet. Vi stannade till vid två olika platser och det var magiskt vackert och underbart i solen. Just där glömdes min sjösjuka bort och jag uppskattade det jag såg och kunde njuta till 100% och tänka att ”Det här är livet!!”

Runt omkring alla anländande turistbåtar fanns dessa små båtar som hjälpte turisterna in på ön, om man nu inte orkade eller kunde simma. Dom fick några kortare pauser men annars gick det skytteltrafik.

Och båtarna var fyllda till bredden.

Men…

Som alla andra dagar så hade även denna dagen ett slut och hemresan tog vid.

Passerade små byar eller vad det nu kan vara… Små fiskeläger kanske… Eller helt enkelt en lite enklare och mindre modern variant av husbåt…

Det var så vackert. Kändes speciellt på nåt sätt. Så annorlunda.

På öarna vi passerade finns dessa enorma pelare, som enligt sökning på google invigdes för typ 1½ månad sen…

En linbana som tar passagerare från fiskebyn An Thòi, ut till ön Hòn Thom. En sträcka på 7-8 km och därmed världens längsta linbana. På ön Hòn Thom finns planer att bygga en stor nöjespark med vattenland och resorts. Låter häftigt, absolut 🙂

men jag känner mig inte helt säker på om jag skulle sätta mig däruppe helt frivilligt… Då känns det nog ändå tryggare att gunga runt på havet än uppe i luften…

Utflyktsdagar har sitt slut och så även semestern.

På nyårsdagens tidiga morgon bar det av till flygplatsen. Det blev några mikrosovstunder på hotellrummet innan dess och en liten Gott Nytt År puss och några klunkar vietnamesisk öl ur en delad ölburk för att fira in det nya året 🙂 🙂  Men fokus låg mest på hemresan.

Men innan vi kom upp i luften så hann vi skaffa oss ännu mera minnen från vår så annorlunda resa.

Flygplatspersonalen hade glömt bort vårt flyg så dom fick väckas ur sin skönhetssömn och ta sig till flygplatsen, där vi väntande resenärer stod och bara ville hem…

Damerna vid incheckningen hade bra minnen och fanns på plats men alla kontrollanter sov i godan ro 😉

Nyvakna anlände dom, 2 stycken!!! som sen tog sig tid att granska våra pass, med största noggrannhet… Och tid tog det kan jag lova för dom hade sen enbart en säkerhetskontroll öppen. Då ska ni veta att flygplanet är av modellen större!! Och därmed rymmer vääääldigt många passagerare…

När tiden var inne för boardning hade någon besättningspersonal ej synts till… Det vi fick veta senare var att även dom glömts bort och inte blivit hämtade i tid 🙂 🙂 . Men så äntligen stod det en liten herre och talade om att det var dags att gå ombord. Och när den väntande bussen var fylld tog den oss ut till planet. Äntligen på väg!!

Men, NÄE!!!

Dörrarna vägrade öppna sig och förblev så ytterligare en halvtimme. Efter ett tag började bussen rulla iväg för att till slut hamna på baksidan av flyplatsen. Där på en bakgård bredvid en bajamaja!, fick vi kliva av och ingen visste nåt. Efter typ en halvtimme kommer en liten vietnamesisk tjej springande och ber om ursäkt och vi fick kliva ombord på bussen igen. Den här gången fick vi även gå ombord på planet.

Två timmar senare kunde vi så lyfta från ön och vi kunde luta oss tillbaka och veta att 12 timmar senare så skulle vi vara på svensk mark. 

Kaptenen berättade sen för oss om den bortglömda personalen, att dom fick köa som alla andra resenärer utan att ha en egen liten sidoväg genom alla kontroller… om mat som inte fanns till alla passagerare etc etc

Men hur det än är… Tänk så många minnen vi bär med oss och varför jaga upp sig. Njut av upplevelser och spara på minneskontot och kanske i en fotobok som man kan plocka fram och tänka tillbaka.

Hoppas att ni orkade ta er igenom detta enorma inlägg. Tack för att ni kikar in. Det uppskattar jag massor ❤