På torra löv i vårsol

Det knastrar under mina fötter

när jag sakta tar mig fram

ett steg i taget

på det torra täcket av löv.

Täcket som skyddat och isolerat

gömt och bevarat

minnen från året som passerat.

Det är dags att vända blad

se fram emot det nya.

Det som spirar och gror

det gröna, ack så underbara.

Sakta vi gå genom stan…

på lätta steg, som att gå på moln

uppfyllda av inspiration, fascination…

efter att få varit med

och lyssnat

på fantastiska föreläsare, sett deras bilder…

Jag kunde verkligen inte hålla mig

från skogen och kameran.

Dagen efter låg jag där,

i skogen,

i mossan,

bredvid skogens brusande å,

på stubbar och stenar…

och skapade mina bilder.

Kryper ner, kryper in…

Ser ljuset kämpa sig igenom

en gammal rotvälta som blivit kvar

strax intill bäcken

som brusar och virvlar

av vårglatt vatten.

Roten, den murkna, lite porösa

nu täckt av lava och mossa.

Små små strån nås av den värmande solen.

Tar min uppmärksamhet.

Strax där nedan speglar sig skogen

i det härligt livfulla vattnet och återbildar det jag ser,

ger en fantastisk bakgrund.

En bild av naturen.

Plötsligt får man känslan

av att befinna sig längst ut på bergets kant…

Stannar upp, vågar inte gå fram… Men vet,

att allt enbart är i min fantasi.

Den lilla lilla världen ❤ 

I den mörka delen av skogen

dit solen strävar med sitt ljus.

Där kämpar det nya,

vill ta del,

få sin dos mättad.

Precis som jag, söker mig ut.

Vill ha ljuset, solen, värmen.

Tar mig ner mot det livfulla vattnet som rinner över stockar och stenar.

Stannar upp,

känner in den något fuktiga kylan som når min kropp.

Kylan från det kalla vattnet som bitvis är täckt av is.

Precis som att det lilla lilla i skogen är magiskt, så är även vatten magiskt.

Ingen bild blir den andra likt.

Vattnet bildar hela tiden olika mönster.

Tar fram min leklusta,

mitt skaparbehov,

leker fram en känsla.

Min känsla.

Vid torpet

har våren börjat ge livstecken på riktigt.

Knoppar som växer, vårglada fåglar i träd och buskar.

Och bäst av allt…

Årets första blåsippa

kikade försiktigt fram bland de torra löven

löven som täcker vår jordkällare.

Det gjorde verkligen min dag ❤

Våren är här på riktigt!!

Den är här för att stanna 🙂

 Och jag känner kroppen fyllas av lyckorus ❤

Annonser

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂

På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.

Blå blå känslor

”Se lugnet
svepa in i vikens famn
Lägga sig till rätta för natten”

”Känn dagen
sakta slå sig ner till ro
luta sitt huvud mot marken
lyssna till sommarnattens sång…”

Några rader ur den välkända sången med den fantastiska texten… Skriven av Tomas Ledin. Den vackra låten som ploppade upp i mitt huvud när jag satt vid datorn och kikade igenom mina blå bilder. Den vackra låten som jag nynnar till lite då och nu. En sån där låt som liksom sätter sig 😉

Mina blå bilder

fotade under en promenad i en skog i Karlskoga. Strax intill parkeringen finns en liten tjärn där isen ännu inte släppt taget. Men där solen, den ljuva dagen, gjorde sina tappra försök och skapade härliga mönster och för mig, dagen till ära…

ljuva fotoobjekt.

”Hör fågeln
susa genom vindens sång
leta efter trädet som väntar
Känn själen
suga i sig all lyrik
lockar dina tankar att *dikta*
lyssna till sommarnattens sång”

Dom orden, den versen, skulle kunna vara menad till mig…
 handla om mig, hur jag är, hur jag fungerar, det jag mår bra av ❤

Mina blå bilder

en känsla av dagen. Då kylan inte riktigt ville släppa taget men där solens värmande strålar kom med sitt budskap om vårens ankomst.

Den lilla tjärnen

en plats där tystnaden dominerar

där stillheten råder

en sån där bra plats för eftertanke

en plats där man får rå om ensamheten.

Den lilla tjärnen

ännu täckt av spräcklig och skör is

där mystiken spelar in

där musiken tonar fram

där det blå snart övergår till annan kulör

i takt med vårens ankomst.

Våren som kändes

våren som till slut gjorde sin entré

Men av våren syntes inte mycket

när vi i påskhelgen gav oss ut

i vintervit natur.

Kan inte låta bli att fundera vad våra nyanlända fåglar tänker…

GPS-strul??

Räknat fel i kalendern??

Miss i planeringen??

Undrar om dom funderar över ångerrätt och reklamation??

Det skulle åtminstone jag göra.

Men hur som helst så förgyller dom mina dagar med tidig sång i arla morgonstund och hos mig är buffén uppdukad med härliga läckerheter 😉

Kram och Hej

från lilla mig

som likväl som att ligga platt på mage i mossan älskar att skapa motiv i hemmiljön när vädret inte samarbetar 🙂

Målar våren i tavlor

391

Plockar fram

plockar undan

beslutsångest…

längtan

förväntan ❤

311

 Tömmer minnen

och finner

en kavalkad av 

vårbilder!!!

321

Stannar upp

väntar med nuet

längtar tillbaka

till stunden

på minnet.

331

Anammar känslan

i gräset

det gröna

där baksidan

är lika vacker

lika ljuv.

361

Där alla är vackra

där alla får sticka ut

vara som man är

och duga ändå.

341

Stunder av plock

får stå tillbaka

om så bara

för en ynka

liten stund.

381

Känner så mycket

vill bevara

skapa,

att våren

få måla i bilder.

371

Stunder

känslor…

En av många ❤

Det blir fler

det står inte på…

351

Längtan är stark

gör nästan ont

längtan till det som spirar

det som gror

kan aldrig få nog ❤

401

Våren, den vackra

i minnet jag bevarar,

tar mig tillbaks

till nuet, det nära.

Plockar fram

plockar undan

längtar

förväntar

snart är det dags ❤

dreamliner

Jag ser tillbaka, om bara för en liten stund

1

JANUARI

Nyanlända

i ett kyligt hemma.

Kontrasterna

från det varma, det gröna

det skönt

gungande rytmerna vi just lämnat,

till det isiga kyliga,

blev tydliga.

Tar in det nya

dom ljuvaste blomster

beundras av dess skönhet

det vackra, i alla dess former.

Lika vacker är du och jag

ung som gammal

bara mer erfaren

med spår av minnenas resa.

2

FEBRUARI

Letar, söker,

följer vindens riktning

mot målet, vårt mål…

Åker runt

bland stock och sten

i urskogens anda…

Följer den känsla

den önskan, vi skapat.

Sökandet,

en berg-och-dalbana

en resa

bland tomtar och troll.

3

MARS

Våren, ljuset

naturen som spirar och gror.

Kryper och kravlar

blir blöt om knäna.

Glömmer dom stela

knakande små,

försvinner in i den nya lilla världen.

Våren, den vackra ❤

4

APRIL

En milstolpe

ett uppnått mål.

Vi fann till slut

vår oas

vårt torp

vår plats på jorden.

Platsen

där tystnaden dominerar,

platsen

det perfekta stället

att i lugn och ro bara andas

fylla på

och leva, som en del av naturen.

5

MAJ

Minnena

dom mjuka och dom hårda

fylls av glädjande stunder

varma möten

och kära små vänner.

Besöken är många

alla lika glädjande

mitt hjärta fylls av värme.

juni

JUNI

Kidsen

mina hjärtan ❤

Tillsammans

en vecka

i solen och värmen

bara vi 4.

7

JULI

Hemma från allt slit.

Kroppen sa liksom ifrån…

Kurering, hemmagym

egentid…

Trots ej ”fit for fight”

så vad det dags…

Denna månad, detta 2016

hamnade jag på topp!

På toppen av livets trappa.

Kan se den gamla tavlan… 

är det nu det går utför?

Näe, jag tänker fortsätta

fortsätta kliva uppåt

på osynliga små trappsteg

Än är det inte dax

trots knak och brak

från stela delar 😉

8

AUGUSTI

Besöken är många

vi upptäcker

vi vandrar

vi beundrar.

Naturens smycken skänker oss

ett lugn

en frid

en oändlig skönhet.

Lycklig är jag över mina

mina egna små smycken

som förgyller mitt liv.

9

SEPTEMBER

Otaliga är dom

stunderna 

tillsammans på en bänk

en stubbe,

nånting gott i koppen

i magen.

Otaliga är dom

stunderna

tillsammans i skogen

tillsammans

men på varsitt håll,

för att mötas

över en kopp kaffe ❤

lite fotosnack ;).

Livet förändrades

jag gick tillbaka till det gamla vanliga – 

jag blev åter en nattsyster

10

OKTOBER

Vi värnar för dom små

vi dukar upp

och njuter av deras glädje.

Tillsammans kan vi sen sitta

i tysthet

och bara vara

bli varma i hjärtat

när dom bevingade små

kvittrar i skyn

likt telegrafen förmedlar

att bordet

ännu en gång

är uppdukat och klart.

11

NOVEMBER

Ser mig omkring…

Höstens mörker blir plötsligt upplyst

av den första snön

ljuset kom på sätt och vis tillbaka.

Men likt pippin 

funderar även jag

hur det komma skall…

Den kommande vintern

hur ska den se ut??

Kan trots ljuset

inte låta bli

att räkna ner

de dagar som är kvar

tills vi återvänder

till det skönt gröna

den gungande ön 🙂

12

DECEMBER

Så kom den…

Den tunga snön

klädde vår natur

i det vackraste vitt.

Njutningen blev dock kort

det mesta har nu töat bort.

Julen har även den passerat

en tid med mina nära och kära.

En tid när jag inser

hur tacksam jag är

över det jag har ❤

Nu stundar snart

ett gott slut, men först ägnas några minuter

en liten tillbakablick…

Med bilder och text

en liten summering.

Men viktigast är ändå…

det vi alla ska göra…

att blicka framåt ❤

Önskar Er Alla

ett gott nytt

2017!!