Jag har funnit…

Tanken har funnits länge. Jag har beundrat och fascinerats, läst på och kollat… Så en dag…

blev det av 🙂

Några klick på Tradera och paketen var på väg. Gissa om spänningen var stor!

I vår ägo kom två nya spännande och fascinerande objektiv 🙂 och dessutom till knappt någon kostnad alls.

Eftersom maken och jag valt att fota med olika märken så löste vi det enkelt med att skaffa oss adapterringar som passade alldeles utmärkt på våra nya objektiv och VIPS!

så kan vi båda få glädje av att kliva in i den nya världen. Den måleriska, poetiska, vackra… magiska världen. 

Objektiven som båda har några år på nacken är manuella och kräver lite annan teknik från mig som sitter bakom kameran.

Man får liksom tänka lite annorlunda och vara väldigt rörlig och smidig.

Genom att använda kroppen och flytta sig fram och tillbaka samtidigt som man får vrida det lilla som går på objektiven, så bildas hela tiden något nytt.

Det är som att ständigt kliva in i nya världar.

En annan viktig sak man kan leka med när man fotar med objektiven är ljuset.

Nu är ljuset många gånger (nästan alltid) A och O, men det jag märkt under vårt korta samarbete 😉 är hur stora skillnader och uttryck bilden kan få, beroende på hur ljuset faller.

Jag upplever många av bilderna som måleriska.

Som tavlor där man inte riktigt vet, om det är ett foto eller en målning.

Andra uttryck jag känt av i bilderna är poesi, musik, romantik.

Det är just här jag funnit mig.

Det är här jag är och vill vara.

Det är så här jag upplever naturen.

Det lilla, det enkla, det vi har runt husknuten… Det kan bli alldeles magiskt.

Det ÄR magiskt

och med lite hjälp av objektiven kan jag ge det ett ännu vackrare uttryck.

Kanske inspirerar jag någon annan med att se det vackra.

Något man kan stanna upp vid och inte bara rusa förbi…

Det vackra behöver inte alltid vara så självklart. Det finns här runt omkring oss alla.

Mitt i vår ogrässamling sticker det upp små skönheter. Alla är värda att hamna på bild ❤

I den djupaste delen av trollskogen går det också att finna ett ljus.

Plaskblöt och attackerad av myror låg jag på den fuktiga mossan, strax intill den lilla bäcken och fångade ljuset.

Det går att finna ett ljus.

Ibland får man bara lägga ner lite extra möda och offra sig lite grann men det är det värt.

När dagen går mot kväll och solen sänker sig ner…

Då kan man ändra riktning och fota från annan vinkel.

Som den här gula skönheten som sträcker sig upp för att ta vara på det sista av dagens ljus, där den ståtligt står placerad på taket till vår gamla jordkällare.

Tillsammans med dom här två nya obektiven ska jag fortsätta utvecklas, utforska och skapa ❤

Tills vi ses igen…

Kram från mig ❤

Annonser

Stanna upp, om så bara för en stund…

Våren rusar fram.

Susar förbi likt ett jetplan, där man riskerar att missa det fina, det vackra, det som spirar och gror.

Det känns svårt att hinna med.

April var ju precis på gång och nu står vackra maj och knackar på. Det är nu vi ska stanna upp, sätta oss ned.

Öppna våra sinnen och verkligen ta vara på naturen som vaknar till liv.

Vi ska se oss omkring,

ta in

och spara det vackra i våra minnen. 

Känna solens strålar som värmer våra vintriga kroppar.

Fylla på förrådet av fräknar,

plocka fram de bländande vita spirorna,

lagra D-vitamin.

Från sittande till liggande ska vi placera våra lekamen.

Bli varse om den ännu lite fuktiga marken genom kläderna.

Känna vårens dofter och beundra naturens skönheter. 

Vi ska följa skönheternas olika stadier.

Från liten och oskyldig till stor och ståtlig.

Med långa stjälkar strävar dom alla, precis som vi, mot solen och ljuset.

Precis som vårens vackra skönheter blommar vi ut när naturen vaknar och dagarna blir långa och ljusa.

Naturen väcker känslor,

vårkänslor

Kärlek ❤

Naturen fylls av blommor likt den vackraste melodi.

Jag kan höra dess toner och jag fylls av musik.

Sök dig in i skogen.

Sätt dig ner.

Se ljuset.

Just det ljuset går inte att beskriva.

Det går bara att känna.

Ljuset i den mosstäta gammelskogen är oslagbart och måste upplevas. 

Men även om livet just nu känns lite grått, lite svart, lite vitt…

sätt dig ner, se dig omkring…

Naturen är lika vacker, utan färg. Man måste bara stanna upp och se. Öppna våra sinnen.

Det vackra finns där även om det känns tungt.

Naturen är fantastisk

Naturen är medicin, min medicin, min återhämtning, min laddare

På torra löv i vårsol

Det knastrar under mina fötter

när jag sakta tar mig fram

ett steg i taget

på det torra täcket av löv.

Täcket som skyddat och isolerat

gömt och bevarat

minnen från året som passerat.

Det är dags att vända blad

se fram emot det nya.

Det som spirar och gror

det gröna, ack så underbara.

Sakta vi gå genom stan…

på lätta steg, som att gå på moln

uppfyllda av inspiration, fascination…

efter att få varit med

och lyssnat

på fantastiska föreläsare, sett deras bilder…

Jag kunde verkligen inte hålla mig

från skogen och kameran.

Dagen efter låg jag där,

i skogen,

i mossan,

bredvid skogens brusande å,

på stubbar och stenar…

och skapade mina bilder.

Kryper ner, kryper in…

Ser ljuset kämpa sig igenom

en gammal rotvälta som blivit kvar

strax intill bäcken

som brusar och virvlar

av vårglatt vatten.

Roten, den murkna, lite porösa

nu täckt av lava och mossa.

Små små strån nås av den värmande solen.

Tar min uppmärksamhet.

Strax där nedan speglar sig skogen

i det härligt livfulla vattnet och återbildar det jag ser,

ger en fantastisk bakgrund.

En bild av naturen.

Plötsligt får man känslan

av att befinna sig längst ut på bergets kant…

Stannar upp, vågar inte gå fram… Men vet,

att allt enbart är i min fantasi.

Den lilla lilla världen ❤ 

I den mörka delen av skogen

dit solen strävar med sitt ljus.

Där kämpar det nya,

vill ta del,

få sin dos mättad.

Precis som jag, söker mig ut.

Vill ha ljuset, solen, värmen.

Tar mig ner mot det livfulla vattnet som rinner över stockar och stenar.

Stannar upp,

känner in den något fuktiga kylan som når min kropp.

Kylan från det kalla vattnet som bitvis är täckt av is.

Precis som att det lilla lilla i skogen är magiskt, så är även vatten magiskt.

Ingen bild blir den andra likt.

Vattnet bildar hela tiden olika mönster.

Tar fram min leklusta,

mitt skaparbehov,

leker fram en känsla.

Min känsla.

Vid torpet

har våren börjat ge livstecken på riktigt.

Knoppar som växer, vårglada fåglar i träd och buskar.

Och bäst av allt…

Årets första blåsippa

kikade försiktigt fram bland de torra löven

löven som täcker vår jordkällare.

Det gjorde verkligen min dag ❤

Våren är här på riktigt!!

Den är här för att stanna 🙂

 Och jag känner kroppen fyllas av lyckorus ❤

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂

På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.