Det är inte varje natt…

man väcks av märkliga ljud. Främmande ljud vi aldrig hört förut…

Ni kan ju bara tänka er…

Där stod vi, maken och jag, bredvid varandra, en lagom varm natt i somras. Nyväckta, lättklädda och aningens förvånade och försiktigt skapade en glipa i persiennerna för att kunna se vad som var på gång.

Det första som alltid slår en när man hör konstiga ljud, är oinbjudna typer på rövarstråt men hörrni… Det vi fick se var allt annat än några inbrottstjuvar…

Det var ett älskande igelkottspar! Det är verkligen en fantastisk upplevelse och helt fantastiskt att dom förökar sig ❤

Meeen… om jag får önska så får dom gärna välja en annan plats nästa gång för jädrans vad dom låter och jädrans vilken lång tid dom tar på sig 😉 🙂

Läs: jätterolig läsning! ( Larmade räddningstjänsten…)

Härom natten blev vi återigen väckta av märkliga ljud. Ett högt, nästan skällande ljud och tanken kom tillbaka… Inbrottstjuvar? Om så vore så är dom väldigt oprofessionella som låter så där mycket 😉

Älskande igelkottar…  ( Åh nej, inte nu igen 😉 ) …

Men nej då… Snacka om att på nytt, bli förvånade 😉  när man återigen står där vid sovrumsfönstret, nyväckt och lättklädd… gluttandes ut genom glipan i persiennerna och får se…

En grävling OCH en igelkott!!! Fast nej nej… Det är inte som ni nu kanske tror…

Om jag förstått det rätt när jag läst på så äter dom båda frukt, vilket kan stämma med den här händelsen. Dom befann sig nämligen båda under plommonträdet där det finns en mängd fallfrukt. Nu kan det dock, tyvärr, vara så att den tänkta middagen istället för plommon bestod av… just en igelkott. Grävlingar kan tydligen ge sig på och äta just igelkottar.

Hur det hela slutade vet vi inte, mer än att maken gick ut på altanen varpå grävlingen rusade iväg. Vad som hände med igelkotten är inte helt känt. Ingen av dom två besökarna lämnade nämligen, några som helst spår efter sig. Upplevelsen som sen blev en nattsnackis gör det ju inte helt enkelt att försöka somna om 😉 😉  Men vad gör väl det efter en sån här upplevelse 😉

Den här sommaren har varit väldigt händelserik på många sätt. Tänker framför allt på alla möten och upplevelser vi haft i naturen.

Efter tålmodiga besök på en plats i länet med förhoppningen att få se lappugglan fick vi nys om en annan plats och där fick vi, äntligen! vara med om det fantastiska mötet. Eller, mer exakt… mötena. För dom har blivit många och långa och helt fantastiska.

Har ju redan skrivit om några av dom i tidigare inlägg och har även berättat om mötet med en annan fantastiskt spännande och vacker uggla, slagugglan ❤ Och jag kan säga er, att när man väl upplevt den där euforiska känslan så är det svårt att få nog. Man vill bara ha mer och mer 🙂

En önskan jag hade var att få se när lappugglan fångar en sork ( eller annan smågnagare ) och till slut så…

Innan jag skriver fortsättningen vill jag bara påtala att ingen av oss 5 fotografer på plats var påträngande eller på nåt sätt oschyssta. Vi var alla där på ugglans villkor. Just den här lappugglan är nyfiken och söker sig själv närmare och närmare oss betraktare och fotografer där vi tålmodigt väntade och hoppades på en tursam morgon.

Den här fantastiska upplevelsen (som tyvärr började lite tråkigt) startade tidigt, ja faktiskt väldigt tidigt, en morgon i början på augusti. Åkte hemifrån strax innan halv 4 för att tanka och hann på vägen se och möta blåljus, poliser och brandbilar, i färd med att släcka ännu en bilbrand. Suck!!!

Väl framme vid ängen vid 4-tiden och såg vi den mäktiga lappugglan sitta på sin stolpe. Dimslöjorna låg kvar och naturen var tyst. Det dröjde inte länge förrän ytterligare 3 fotografer kom och gjorde oss sällskap. Alla väntade tålmodigt och vi hann prata om tidigare upplevelser vi haft med ugglorna den här sommaren. Vi hann även med att äta vår frukost innan lappugglan nyfiket sökte sig närmare oss för att till slut ta sikte på en stolpe alldeles intill grusvägen. Och då började jakten på en smarrig måltid. Nu hade vi sett, men på väldigt långt avstånd, att den redan fångat och svalt en jättebest, så vi trodde nog inte det fanns plats för fler… 

Men dom verkar ha stora magar 😉

Den fångade ytterligare 2 matbitar varav den glufsade i sig den ena mitt framför ögonen på oss och den andra tog den med sig när den gav sig av in i skogen. 

Det vi blev mest fascinerande över var hur fort den slukar sitt byte. Det säger nästan bara ”glufs” och så är den väck. Den kan verkligen inte hinna med att känna smaken fast det kanske är det som är poängen. Den ser inte jätteaptitlig ut om jag får säga min mening. 

Det var inte bara ugglan vi mötte den här morgonen…

En nyfiken räv satt ståtligt på grusvägen och betraktade oss fotografer på betryggande avstånd. Dottern och jag hade dessutom turen att få se både älg och rävunge på vår väg till ängen men ingen hamnade tyvärr på bild. Det är inte riktigt lämpligt att stanna på 90-väg för att ta fram kameran och fota 😉

Men den här räven satt där så snällt och kikade.

Överlyckliga och upprymda av euforiska känslor gav vi oss iväg hem för några timmars sömn. Vilken otroligt häftig morgon och upplevelse vi haft ❤

Lappugglorna har tyvärr inte varit lika synliga sista tiden. Kanske har dom hittat en annan plats där tillgången på mat är bättre. Men vi ger inte upp. Det kommer bli fler besök längre fram. Tänk er att fota lappugglan eller någon annan uggla i snöklädd natur ❤ 

Som jag skrev i början så har mötena och besöken i naturen den här sommaren varit många.

Vi har sett och mött flera älgar…

Både här hemma…

och i naturen kring vår stuga.

En kväll när maken och jag tillsammans med dottern åkte ut med förhoppningen om ännu ett möte med ugglorna, plötsligt fick se en vacker och ståtlig tjäderhane tillsammans med två tjäderhönor sitta och titta på oss. DET var vi verkligen inte beredda på. Jag har sett en tjäderhane på avstånd för flera år sen men att ha dom så nära inpå var inget jag var beredd på. Maken lyckades få en bild på hanen men jag fick inte en endaste liten bild. Men trots avsaknad av bild så var det en skithäftig upplevelse!

Vi har under sommaren gjort flera utflykter.

Knuthöjdsmossen är ett givet utflyktsmål för mig och maken. Den här gången fick vi sällskap av dottern och sambo ❤ 

Den där magiska dimman uteblev dock denna morgon men känslan fanns där ändå. Liksom fåglar, insekter och vacker natur.

Utöver naturupplevelserna denna sommar så fick vi vara med om ett märkligt beteende hos en annan besökare/fotograf. En storväxt man från ett grannland som anlände Knuthöjdsmossen strax efter oss. En hänsynslös man som nästintill trampade sönder min kameraväska och nästan knockade oss till backen med sin framfusighet. Maken till människa har jag aldrig varit med om… 

Vid ett tillfälle när vi satt vid en göl och såg två smålommar göra sig redo för avfärd, ropade jag lågmält till dottern som befann sig lite längre bort, att hon skulle komma och få möjlighet att fotografera fåglarna när dom flög iväg. Mannen, som måste ha värsta superhörseln kom ångades som en elefant och slängde sig ner bakom mig varpå han sen lade sitt megastora objektiv, nästan vilandes på min ena axel!!! Jag kände mig lite obekväm och vill ju så klart inte vara i vägen för någon, så jag flyttade mig lite åt sidan. MEN varför ska man vara en sådan jäkla mespropp!! Just vid den där tidpunkten borde jag läxat upp mannen kring hur man uppför sig och föreläsa kring vad orden respekt och hänsyn står för!! Grrrr… Nu slutar inte historien här…

Lite senare på morgonen gick vi till en utkiksplats. Jag och dottern låg på en sidospång och fotade den vackra växtligheten. Herrarna stod och fotade fåglarna. Smålommar sågs komma flygande på den blå himlen samtidigt som ett annat par sågs simma i gölen. Plötsligt stämde det simmade paret upp i höga ljud och påbörjade ett fascinerande beteende i vattnet, som att tala om att just i den gölen var det minsann upptaget. Det här skådespelet och ljudet, som inte gick att missa hörde tydligen den storväxta mannen, som visserligen verkade ha superhörsel. Det dröjde inte länge förrän han kom som, inte bara en elefant, mer som en elefanthjord!! ångades just till den plats där vi stod. På hans väg framåt var han en hårsmån från att mosa sönder min kameraväska. Väl framme trängde han sig fram för att slutligen parkera sig med kamera och stativ, mitt i vägen för någon annan!! Alltså, vad f-n! 

Dessutom stod där fyra mesproppar och inte sa ett knyst! Men jag tror att det berodde på att ingen av oss egentligen var beredda på detta totalt respektlösa beteende. Usch!!!

Ja ni, mycket ska man vara med om innan skägget trillar av 😉

Dagen efter Knuthöjdsmossen tog vi oss till Kindlas Naturreservat och Kindlahöjden. En fantastisk plats att besöka. Maken och jag har varit där förut och vi kommer definitivt åka tillbaka dit igen. Kan lova er att dottern och sambo säkerligen gör oss sällskap igen ❤

Frukosten intogs på självaste Kindlahöjden. Inte riktigt min grej… Man är ju liksom ovanför molnen och trädtopparna!! Och jag som redan, innan frukosten, gått ner pga obehag men vad tusan gör man inte för sin familj… Tog mig upp igen på något darriga ben och mer eller mindre, slängde i mig frullen. Ställde upp på en familjeselfie innan jag till slut, äntligen stod på fast och trygg mark igen. Puh, vilken pärs…

Efter flertalet kilometer i magisk natur, intogs lunch och välbehövd vilopaus ( för våra yngre som nog inte är riktigt vana med terrängpromenader 😉 ) på en helt fantastisk plats, Klosstjärn.

Jag skulle mer än gärna övernatta här någon gång framöver. Så fint ordnat med två utedass och vindskydd, grillplatser och liten eldpallkoja att sova i. 

Efter ”intag och uttag” och en stunds vila så tog vi oss tillbaka till bilen genom trollskog och myrar. Strax innan vi nådde bilen gjorde jag ett fynd av vad jag tror var spillning från en varg. Är nog inte helt omöjligt eftersom Kindla är en plats för många av våra stora rovdjur varav lodjuret har fast stam i området. 

Drömmen att få se varg och lodjur i det vilda får leva vidare. Vem vet… plötsligt händer det 🙂

Många av våra naturupplevelser och möten med fåglar och djur sker i vår närmaste omgivning och det är minst lika magiskt som mycket annat. Och ju mer man är ute i naturen desto mer ökar chansen att få vara med om fantastiska upplevelser.

En plats vi absolut kommer återvända till snart är Fermansbo urskog där man öppnat upp hela vandringsleden. Efter den stora skogsbranden 2014 stängdes delar av naturreservatet av eftersom branden tog en del av skogen men nu har man öppnat upp den igen. På årets varmaste dag var vi där men det får bli ett annat inlägg. Blir fascinerad om någon orkar sig igenom det här mastodontinlägget… 

Så tills nästa gång…

Ge er ut i naturen och njut. Där finns ingen trängsel. Inte en massa jobbiga oljud. Där finns enbart frisk luft och en massa ögongodis. 

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Annonser

Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Rörd och berörd…

…precis så var min känsla i helgen efter att ha varit på en fantastisk vernissage och föreläsning av bevarandefotografen Tom Svensson på Naturfotografiska i Hallstahammar.

Att få se hans bilder är både gripande och fascinerande.

Fascinerad blev jag av alla hans fantastiskt vackra bilder. Bilder på välmående och lyckliga djur i sin naturliga miljö. Där dom ska vara, äta, leva och må gott.

Tagen och berörd blev jag av alla bilder och reportage om hur många många av våra vackra vilda djur har det på vår planet. Fruktansvärda liv och öden, plågsamheter, tortyr, orsakade av människor. Människor som man tycker borde veta bättre. Hur kommer det sig då att människan tappar allt vett och kan bete sig som dom gör…?

Pengar!!! 

Absolut! Jag vet… Många många människor far väldigt illa på vår jord, det vet jag. Men nu var temat våra vilda, vackra utrotningshotade djur. 

Utrotningshotade pga människan.

Utställningen består av en mängd fotografier med olika budskap. Bilder i färg visar på djurens ideala och naturliga miljö och liv. Som det ska vara. Som vi vill att det ska vara. Det som borde vara det självklara.

Bilderna i svartvitt visar det otäcka, det hemska, det ingen önskar men som tyvärr är en del av sanningen, en del av vår verklighet för många av våra vilda djur.

Vad kan du och jag göra då?

Det är förstås svårt för var och en av oss, att göra allt. Men alla kan vi göra lite för att det i slutändan, kommer att leda till något stort och gott och livräddande.

Jag har bestämt mig för att jag måste börja bidra till att rädda det jag kan. 

WWF – Palmolja

Naturskyddsföreningen

Julmys utan miljöförstöring

Uppmana ALLA jag känner att ALDRIG ta selfies med djur. Och redan i helgen anmälde jag bilder på Instagram som visade stora björnar posera tillsammans med lättklädda flickor…

Kanske var det alla intryck från lördagen som gjorde att jag hade så svårt att finna ro och få den där rätta känslan när jag och maken gick ut på en fotopromenad söndag eftermiddag. 

Naturen var klädd i en glittrande, vacker och skör skrud. Gnistrande vacker men ack så kall. På kamerahuset satt ett nyinköpt objektiv, ett ryskt exemplar av modellen äldre. Även kallad ”bokeh monster”. Ett Pentacon 135 mm, f2,8. Men trots härliga förutsättningar fick jag inte till det, men det är så här det kan vara ibland. Efter många exponeringar och sökning efter rätt motiv bytte jag till det mindre objektivet, Pentacon 50 mm, f1,8, modell äldre. Det tillsammans med en mellanring gav mig möjligheten att komma nära. 

Riktigt nära 🙂

Har ni aldrig krupit in i en ormbunke förut… kanske inget man gör så ofta med tanke på vad förbipasserande och omgivningen ska tänka i det ögonblicket… MEN gör det. Skit i andra!

Sätt er ner och ta er en titt, se er omkring… Särskilt nu när dom står där, lite molokna och torra. Det är så vackert, så intimt. 

Sagt och gjort… efter lång stund av ingenting blev det desto längre vistelse inne i ormbunkshavet ❤ och mååånga bilder.

Men när kylan och vätan tog klivet in till långkallingarna och fingertopparna kändes som stela pinnar fick jag lov att ta mig upp. Med mycket möda, stånk och stön kunde jag till slut räta ut min stela knarriga kropp och gå vidare. 

För att en bit därifrån åter hamna i markläge. Den låga solens sken genom träden gav ett underbart ljus på dom gnistrande diamanterna i det höga gräset. Just sånt kan man ju inte bara gå förbi 😉

Inte heller kan man passera små gyllengula rumpor klädda i gnistrande kristaller (eller upp-och-nervänt hjärta om ni hellre ser det så 😉 ) utan att fota så… sagt och gjort ❤ 

Kalla om näsa och tår fick vi ändå till slut ge upp. Fotopromenaden avslutades med några exponeringar med mitt ”moddade” Helios. Objektivet som absolut lever sitt egna liv och som skapar en värld som bara framkommer på dataskärmen. 

När jag i detta nu blickar ut genom mitt fönster ser jag snöflingor stora som dasslock singla ner på en snart vitklädd mark. Den otäcka kylan vi hade igår och dom senaste dagarna har nu närmat sig 0-strecket och naturen är mer blöt än sprakande. Inspirationen och suget att adventspynta har intagit mitt trötta jag så snart ska vårt hem lysa av stjärnor och stakar.

Tills vi hörs och ses

Puss och Hej

från Lilla mig ❤

Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Trasig

För en vecka sen när jag måndag morgon klev av min jobbhelg för att inleda min 8-dagars ledighet så kände jag en stor tomhet, blandad med frustration och sorgsenhet. Min tänkta ledighet som jag planerat till att hinna med en massa mys och roligheter samt några måsten, blev till ett platt fall. Det var absolut inte det jag planerat.

Jobbhelgen som var överjävlig och dramatisk, tillsammans med det besked jag fick en tid före helgen, gjorde att jag mer eller mindre blev sittande och liggande som en apatisk hög när jag egentligen skulle fixa här hemma. Ta mig tid att även bara mysa och njuta av kvalitetstid.

Kände mig redan innan jobbhelgen nere och uppgiven. Som om någon sparkat omkull mig, fällt krokben precis framför mållinjen. 

Jag har snart jobbat 34 år inom vården varav mer än 28 år som sjuksköterska/distriktssköterska. Av dessa år har jag jobbat ca 12-13 år på natten.

Oavsett var och hur jag jobbat har jag alltid uppskattat och värdesatt mina närmaste kollegor, oavsett om det varit undersköterskor eller sjuksköterskor.

Och alla är vi olika.

Jag trivs inte med ensamarbete. Den situationen får mig att falla och må dåligt, av olika anledningar. Sedan jag började jobba natt igen, för ett par år sen (vilket jag trivs allra bäst med just nu) på min nuvarande arbetsplats så har jag väntat på att få en sjuksköterskekollega.  Jag har visserligen redan 2 toppentjejer men eftersom schemat är ett s.k 3-veckorsschema så får vi jobba ensamma en del. Att vara ensam sjuksköterska med ansvar för 70-74 patienter  är i mina ögon helt orimligt och det känns långt ifrån medicinskt säkert. 

Jag har en mycket fin och god vän, en fd kollega och fantastiskt duktig sjuksköterska som vid två tillfällen erbjudit sig att börja jobba natt med mig och de andra. 🙂 🙂

Men vad tror ni hon får för svar…??? Nej, det behövs inte någon fler sjuksköterska!!! Dom ”tomma arbetspassen” ska täckas av undersköterskor. Det var det här beskedet jag fick strax innan jobbhelgen. Ett definitivt svar från cheferna. Något som ändå känts hoppfullt då man annonserat efter en sjuksköterska men sagt att det inte funnits någon sökande. Nu när min fina vän erbjuder sig att komma får hon ett helt annat svar. Varför???

Att ha en sjuksköterskekollega är för mig en självklarhet. Om jag inte önskat detta hade jag väl sökt ett ensamarbete men nu har jag väntat och hoppats och kände mig så glad och positiv när min fina vän kontaktade min arbetsplats.

Vi är som sagt olika. Jag mår bäst av att ha en kollega att ”bolla med”, rådfråga och bli rådfrågad, att samarbeta med i akuta och andra påfrestande situationer, att tillsammans jobba för en bra verksamhet och jobba fram säker och bra vård. 

Jag har absolut kanonbra undersköterskor på min arbetsplats. Men hur det än är så har vi olika ansvar och olika utbildningar. Vi sjuksköterskor ”pratar samma språk” (förstå mig rätt) och många gånger behöver man bolla händelser, ev bekymmer och annat medicinskt med en annan sjuksköterska. 

Jag känner mig så ledsen, lurad.

Varje dag, minst en gång dagligen, letar jag på nätet om det finns andra jobb som jag vill söka. Tänker tankar som… Ska jag prova nåt helt annat kanske? Den tanken har funnits många gånger.

I nuläget känns det som att något annat än vården lockar mig mer. Men vad i Herrans namn ska man pyssla med då?! när man inte gjort mycket annat i livet än jobbat i vården. Visserligen jobbade jag extra på Guld Fynd i min ungdom. Barnflicka på helgerna har jag också varit. Jag har rensat ogräs en sommar på en plantskola och blev till på köpet, halvt uppäten av bromsar…

Jag tar en dag i taget och ska försöka njuta extra mycket i slutet på veckan när vi ska till Vårgårda Naturfotofestival och ställa ut några av våra bilder, beundra andra fotografers bilder och lyssna på fantastiskt spännande föreläsare. Bo på hotell och känna sig så där lite extra lyxig ❤

Och jag vet, att i mörkret finns ändå en strimma av ljus. 

Och trots att jag mått som jag mått tog jag mig ändå ut en kylig morgon förra veckan, när frosten täckte vår natur och glittrade så fantastiskt vackert. En natur smyckad av dom vackraste av diamanter ❤

Fylld av mina halvmörka tankar skapade jag bilder med mycket symbolik som speglar mig och mina tankar, i detta nu.

Hoppas jag inte förpestat er alla med mina tråkiga rader. Kände bara ett stort behov av att få ur mig en massa mörker. Pga sekretess och av respekt mot andra kan jag inte berätta mer om vad som hände under jobbhelgen och dagar efteråt. Det får jag bära med mig och hoppas att det slutar gnaga i mitt huvud.

Nu ska jag sträva efter att se ljuset, ta vara på allt det fina jag har omkring mig och leva efter mitt egna citat…

Kram och Hej

från lilla mig ❤