Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Annonser

Virrvarr i den stora lilla världen

Virrvarr – Kaos – Oreda

Visst kan det kännas så när man skrollar ner och kikar på bilderna… Men nånstans i oredan finns en ordning, en berättelse, en historia…

Kanske är känslan så bara för mig…

för det är ju just i de ögonblicken, i den stunden, i de långa minuterna, när tiden stannar upp och jag ser bilden som den får en betydelse…  

en bild som jag just då, återskapar ❤

En bild som blir till en berättelse, en fantasi, en saga…

På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.

Blå blå känslor

”Se lugnet
svepa in i vikens famn
Lägga sig till rätta för natten”

”Känn dagen
sakta slå sig ner till ro
luta sitt huvud mot marken
lyssna till sommarnattens sång…”

Några rader ur den välkända sången med den fantastiska texten… Skriven av Tomas Ledin. Den vackra låten som ploppade upp i mitt huvud när jag satt vid datorn och kikade igenom mina blå bilder. Den vackra låten som jag nynnar till lite då och nu. En sån där låt som liksom sätter sig 😉

Mina blå bilder

fotade under en promenad i en skog i Karlskoga. Strax intill parkeringen finns en liten tjärn där isen ännu inte släppt taget. Men där solen, den ljuva dagen, gjorde sina tappra försök och skapade härliga mönster och för mig, dagen till ära…

ljuva fotoobjekt.

”Hör fågeln
susa genom vindens sång
leta efter trädet som väntar
Känn själen
suga i sig all lyrik
lockar dina tankar att *dikta*
lyssna till sommarnattens sång”

Dom orden, den versen, skulle kunna vara menad till mig…
 handla om mig, hur jag är, hur jag fungerar, det jag mår bra av ❤

Mina blå bilder

en känsla av dagen. Då kylan inte riktigt ville släppa taget men där solens värmande strålar kom med sitt budskap om vårens ankomst.

Den lilla tjärnen

en plats där tystnaden dominerar

där stillheten råder

en sån där bra plats för eftertanke

en plats där man får rå om ensamheten.

Den lilla tjärnen

ännu täckt av spräcklig och skör is

där mystiken spelar in

där musiken tonar fram

där det blå snart övergår till annan kulör

i takt med vårens ankomst.

Våren som kändes

våren som till slut gjorde sin entré

Men av våren syntes inte mycket

när vi i påskhelgen gav oss ut

i vintervit natur.

Kan inte låta bli att fundera vad våra nyanlända fåglar tänker…

GPS-strul??

Räknat fel i kalendern??

Miss i planeringen??

Undrar om dom funderar över ångerrätt och reklamation??

Det skulle åtminstone jag göra.

Men hur som helst så förgyller dom mina dagar med tidig sång i arla morgonstund och hos mig är buffén uppdukad med härliga läckerheter 😉

Kram och Hej

från lilla mig

som likväl som att ligga platt på mage i mossan älskar att skapa motiv i hemmiljön när vädret inte samarbetar 🙂

Paradiset

 Paradiset ja…

som liksom kom av sig…

Jag har varit på väg

att i ord och bild

få visa vår dag…

Vår dag i Paradiset ❤

Men efter några kämpiga dagar

och sen det som skedde i vårt land

så kom jag liksom av mig.

Men nu vill jag ändå få visa

det vackra vi har ❤

Känns än mer betydelsefullt just denna helg…

För platsen där vi denna arla morgonstund

befann oss på innehar

det vackraste av namn,

Paradishöjden.

Till tonerna av orrarnas spelande sång,

som på avstånd visade upp sig

kändes allt, just där och då,

bara så där magiskt fridfullt.

Så där fridfullt vi alla borde få ha

i denna, stundtals

ack så grymma värld.

Den morgonpigga leken nådde snart sitt slut

och de vårglada småfåglarnas sång tog över.

Skaparglädjen tog fart

huvudet fylldes av kreativa tankar

kreativa idéer.

Passade på att i den ännu

något kylslagna morgonen

där ute på den vackra mossen,

leka och testa

med kamerans hjälp

skapa och bevara

den där så magiska känslan ❤

Allt blir inte bra

men jag lär mig

jag har kul 🙂

och som man brukar säga…

Övning ger färdighet

övning ger resultat

och jag älskar det ❤

Lek! Kreativitet! Resultat!

och en massa skoj ❤

”Naturen visar oss vägen

skapar sina egna små väsen

små sällskap

på vandringsfärden…”

Vandrade vidare gjorde vi

lämnade den blöta mossen

tog oss in i mossbeklädd skog

där ljuset blir så där

magiskt vackert ❤

Där dofterna gav oss välbehag

där suget på det medhavda kaffet

tog över…

där kaffet

alltid smakar som bäst 😉

En kaffetår

en välsmakande go´bit

på en plats

i vår vackra natur…

Det är livet

när det är som bäst ❤

I Paradiset står dom tätt

dom välanvända

aningens väderbitna små gömslena.

Ännu står dom väl synliga

men i takt med grönskans entré

blir dom till smarta små 

tillhåll, nästintill osynliga.

I Paradiset möts man av historia 

en svunnen tid

en bevarad plats

bara så där…

Det skänker mig glädje 🙂

Platsen, mitt i Paradiset

som med all säkerhet

medfört mycket gott

kanske rent av mirakel… 😉

Dom små,

dom stora

ljusglimtar vi möter i livet.

Dom betyder allt.

Dom ger energi

dom ger lycka

dom ger trygghet

dom ger glädje ❤

Jag söker dom, även i skogen

för jag vet att dom finns…

Även den mörkaste av dagar

när himlen är tung av moln

när livet känns mörkt

går dom att finna,

bara man vill

bara man orkar ❤

Denna så vackra dag

när våren så väl försökte

men inte riktigt nådde ända fram

så fanns ljuset.

Vintern, som denna vackra morgon

inte riktigt släppt sitt grepp…

Kylan som trängde in

ja, ända in i märgen…

Men i takt med dagens uppvaknande

värmdes vi av det medhavda kaffet,

av många steg

i en inte allt för enkel terräng,

av solen som så sakteliga tog sig igenom

och av alla vackra möten.

Och väl hemma, tillbaka vid stugan

fann vi tecknet

det lilla livet

som vi alla, som älskar våren

så innerligt vill ha…

Nu har det gått en liten tid

mycket har hänt.

Men jag vet

att våren har kommit

och jag känner mig varm.

Jag fortsätter min vandring

tar vara på varje minut

av min absoluta favorit,

VÅREN ❤

Ps, Paradishöjden är en plats belägen i södra Kilsbergen vid Degerfors och Karlskoga. Mossen där orrarna spelade sin sång heter Örgivsmossen. Finns mer att läsa om platsen här.

En del av mina bilder är s.k dubbelexponeringar där jag tar 2 bilder som slås ihop till en, där den ena bilden är i skärpa och den andra i oskärpa. Bildens slutresultat skapas direkt i kameran men får innan den blir helt godkänd passera Photoshop. Och som ni säkert vet så går det utmärkt att klicka på bilderna för att få dom större.

Må så gott alla ni goa och var rädda om varandra ❤