I den ljumma kvällen

Vattnet ligger stilla och spegelblankt i den ljumma sommarkvällen.

Dom nakna, krokiga och vackra träden skänker oss en känsla av mystik.

Långt bort hörs gökens hoande. 

Förnimmar en rörelse mellan trädens grenar.

Vid den bortre kanten av den stilla gölen,

en ensam kanadagås. 

Fortsätter gå längs den knarriga spången.

Att smyga är inte att tänka på.

Ljuden får mina öron att tro att jätten är på promenad.

Stannar upp…

Framför mig, mellan trädens stammar ser jag inte bara en, utan två kanadagäss.

Fokuserade med blicken riktad mot gölen till höger.

Följer dom med blicken, med kameran.

Ett underbart samspel kan anammas.

Ledaren, hanen? spejar och håller blicken framåt medan honan? söker en lämplig väg…

Plötsligt, bland det höga gräset dyker små gula dunbollar fram ❤

Och snart flyter dom fram på det spegelblanka vattnet i den ljumma kvällen. Familjen ❤

Kanske ska dom söka en trygg plats inför natten. En plats skymd från faror…

Den fina lilla familjen tar sig upp på en blomsterklädd liten ö, belägen en bit in i gölen.

Dom små gula dunbollarna hopkrupna, tillsammans, tätt intill.

Föräldrarna passar på att stretcha och tänja…

Gås-yoga, finns det sånt? Hörde ju ett reportage på radion om get-yoga 🙂 🙂

Mjuka, varma, yogaklara 😉

spanar den fina familjen och kanske far dom vidare

innan mörkret helt tagit över.

Vi lämnar dom där på den lilla blomsterklädda ön och går vidare.

I stilla tystnad, i ett stilla lugn tar vi stegen ut på spången igen.

Stegen som bryter den sköna tystnaden, som får natten att låta som om jätten är på besök.

Rekar den tilltänkta platsen vi önskar för nattens gryningsfotografering.

På parkeringen väntar bilen, nattens övernattningsplats

och i kylväskan väntar oss en god kall öl.

Tiden går fort och mörkret tar över. Dom som inte sover är myggen som vi bjudit på middag under vår timmeslånga promenad.

Vad dagen därpå hade att bjuda på ska jag visa er nästa gång vi ses och hörs ❤

Pst… känns bilden liten så går det alldeles utmärkt att klicka på dom så blir dom något större 😉

Annonser

Stanna upp, om så bara för en stund…

Våren rusar fram.

Susar förbi likt ett jetplan, där man riskerar att missa det fina, det vackra, det som spirar och gror.

Det känns svårt att hinna med.

April var ju precis på gång och nu står vackra maj och knackar på. Det är nu vi ska stanna upp, sätta oss ned.

Öppna våra sinnen och verkligen ta vara på naturen som vaknar till liv.

Vi ska se oss omkring,

ta in

och spara det vackra i våra minnen. 

Känna solens strålar som värmer våra vintriga kroppar.

Fylla på förrådet av fräknar,

plocka fram de bländande vita spirorna,

lagra D-vitamin.

Från sittande till liggande ska vi placera våra lekamen.

Bli varse om den ännu lite fuktiga marken genom kläderna.

Känna vårens dofter och beundra naturens skönheter. 

Vi ska följa skönheternas olika stadier.

Från liten och oskyldig till stor och ståtlig.

Med långa stjälkar strävar dom alla, precis som vi, mot solen och ljuset.

Precis som vårens vackra skönheter blommar vi ut när naturen vaknar och dagarna blir långa och ljusa.

Naturen väcker känslor,

vårkänslor

Kärlek ❤

Naturen fylls av blommor likt den vackraste melodi.

Jag kan höra dess toner och jag fylls av musik.

Sök dig in i skogen.

Sätt dig ner.

Se ljuset.

Just det ljuset går inte att beskriva.

Det går bara att känna.

Ljuset i den mosstäta gammelskogen är oslagbart och måste upplevas. 

Men även om livet just nu känns lite grått, lite svart, lite vitt…

sätt dig ner, se dig omkring…

Naturen är lika vacker, utan färg. Man måste bara stanna upp och se. Öppna våra sinnen.

Det vackra finns där även om det känns tungt.

Naturen är fantastisk

Naturen är medicin, min medicin, min återhämtning, min laddare

Flip och Flop

För 1½ vecka sen besökte jag och maken Sevedskvarn i Färnebofjärdens Nationalpark. När våren precis börjat sätta sina spår hemmavid var det här som att kliva tillbaka flera steg. Fast ändå inte… Eller som maken sa, det var som att gå i två årstider, samtidigt.

Det var en märklig känsla, denna soliga men något kylslagna dag.

Maken släppte av mig strax före 09 på morgonen innan han var bokad på ett möte. I ca 2 timmar gick jag där med min kamera och njöt av vintertäckt vårlandskap. 

Det kalla vattnet i fjärden forsade fram och tog med sig av den snö och is som låg kvar där i kanten. Isskulpturer tornade upp sig och skapade fantastiska varelser.

Där bredvid det forsande vattnet hördes inte mycket annat än brus och dån.

Plötsligt känner jag i ögonvrån hur något stirrar på mig… Något avlångt brunt, typ 40 cm, kanske mindre, kanske större… har plötsligt stannat upp för mitt i dennes väg står en vilt främmande varelse… Nämligen, Jag 😉

Och efter en kort stund, som konstigt nog kändes väldigt lång… vände den och gav sig av. Om jag tog några bilder där jag stod med kameran runt halsen??… Jodå, det gjorde jag MEN alldeles försent så klart 😉 så det enda som fastnade på bild var en hop med grenar och sen något avlångt brunt som simmade ut i fjärden. Men dom bilderna blev alldeles för mörka för att man ska kunna gissa vilken lite parvel som jag stötte på… Vet att uttern håller till där men skulle gissa att den är större…

Hur kan det bli så här tokigt?? Det är ju inte heller den första gången jag fastnar och står som ett fån utan att föreviga stunden med kameran… Säkert inte den sista heller…

Kanske blir det så för att man inte förväntar sig något och då blir man liksom lite ställd och fastnar på nåt sätt. Jag håller verkligen alla tummar och tår att jag inte råkar ut för det i sommar när jag ska möta björnarna. Kan ju inte tillbringa 5 nätter i gömsle och drabbas av björnfrossa varje natt och komma hem utan en enda bild…!!!

Något jag ändå lyckades få på bild var den ursöta lilla forsärlan som spatserade så fint på stenen en bit ut i fjärden. 

Liksom fjällvråken (tack svågern för hjälp med artbestämning 🙂 ) som cirkulerade ovanför mitt huvud och den vansinnigt charmiga strömstaren som parkerat sig så fint på stenen. Dock satt den väääldigt långt borta och jag hade ingen större lust att vada ut i det kyliga vattnet heller… så det fick bli vad det blev 😉

Till tonerna av bofinkens vackra sång gick jag bort från fjärden och sökte mig en bit in i skogskanten. Där i skuggmiljön låg det ett tjockt hårt täcke av snö som säkerligen kommer att ligga kvar ett bra tag. Kontrasten mellan vinter och vår var tydlig på många platser.

Dom två översta bilderna här ovan är tagna från samma plats men riktade åt olika håll. Man skulle kunna tro att dom är tagna vid olika tillfällen…

(Fågelart oklart, är långt ifrån någon fågelexpert 😉 , måste kolla med svågern )

Att våren och vintern fanns på samma plats tycker jag att den här bilden står för.

Insekter som vaknat och landar på den kyliga snön… Så fascinerande 🙂

Vid lunch kom maken och gjorde mig sällskap och vi blev kvar långt in på eftermiddagen.

En liten bit från min första fotoplats, strax intill informationstavlan för Sevedskvarn, så visade sig våren mer på riktigt.

Blåsipporna sträckte sig upp mot dom värmande solstrålarna och citronfjärilarna lekte vid strandkanten.

Där i solen, på en solvarm bänk, stannade vi upp för att njuta av det medhavda fikat. Och som vanligt så smakade det godare än nånsin 😉

Vassens vackra vippor gungade vackert i den ljumma vinden. Och med det vackert blåa vattnet i fjärden blev bilden ett skönt tecken på vårens ankomst.

Spillkråkan är en fascinerande fågel. Stor och väldigt vacker och man blir alltid så glad när man kommer den nära. Just den här kändes som en busig liten spjuver där den kikade fram bakom trädstammen…

Vi fick känslan av att den ville leka lite titt ut-lekar med oss, eller helt enkelt spela oss ett spratt 🙂

Vi tog oss vidare, genom vårlik natur mot en plats där vintern inte hade någon större lust att ge vika…

Där låg snön och täckte marken och vi måttade ca 3 dm ihoppackad orörd snö som väckte tanken om hur mycket snö det måste varit innan värmen och våren börjat kämpa sig fram…

Ännu en märklig känsla kom över oss för avståndet mellan våren, blåsipporna och dom lekande citronfjärilarna till detta snötäckta landskap är typ 100 m, max! 

Alldeles bredvid där vi stod på den snötäckta gången kom blåmesen och satt sig på dom knoppfyllda grenarna. Och nu när värmen kom i helgen kan jag ändå tänka mig att den snötäckta naturen ändrat karaktär och antagit en bit av våren. Den kan ju inte stå emot hur länge som helst. 

Att det finns ett rikt djurliv vid Sevedskvarn blir man påmind om när man kommer fram till spännande träkonst och andra spår och ledtrådar 😉 Mer om det kan ni läsa om här

Så…

Summa summarum av denna fantastiska dag sammanfattar jag med både flip och flop.

Många fina möten, underbar natur, godaste fikat, ljuvliga stunder är idel ”flipar” men vad är då ”floparna??

Jo, det är ju när man helt kommer av sig med att stå som ett fån med kameran runt halsen och inte ta några kort när tillfällen ges på bästa sätt

ELLER

som precis innan det var dags för hemfärd…

När det plötsligt, precis ovanför våra huvuden, kommer en stor och fin havsörn som under flera minuter visade upp sig och jag höll fingret på avtryckaren så det smattrade i kameran… För att  sen upptäcka att alla 68 bilder är suddiga utan att förstå varför…

för att slutligen komma på att längst fram på linsen satt det ND-filter jag just innan havsörnen dök upp, satte på för att det var starkt solljus och jag ville undvika utfrätta bilder när jag skulle fota snö och forsande vatten (men det hade jag redan glömt) SUCK!! Snacka om flop!

Men maken fick fina bilder av havsörnen åtminstone. Jag fick åka hem med fina minnen och några okej bilder. Det som ändå är viktigast är själva naturupplevelsen och friskluften och att ändå ha möjligheten att kunna ta sig ut på dessa härliga små äventyr, som jag vill kalla för ”lyx i tillvaron” <3.

Så tills vi hörs igen…

nu ska det framöver fotas vårblommor, insekter och annat liv i naturen. Slut på snö och vinter. Nu har min absoluta favoritårstid anlänt mina hemtrakter. 

Tjo och Hej, kram från mig ❤

På torra löv i vårsol

Det knastrar under mina fötter

när jag sakta tar mig fram

ett steg i taget

på det torra täcket av löv.

Täcket som skyddat och isolerat

gömt och bevarat

minnen från året som passerat.

Det är dags att vända blad

se fram emot det nya.

Det som spirar och gror

det gröna, ack så underbara.

Sakta vi gå genom stan…

på lätta steg, som att gå på moln

uppfyllda av inspiration, fascination…

efter att få varit med

och lyssnat

på fantastiska föreläsare, sett deras bilder…

Jag kunde verkligen inte hålla mig

från skogen och kameran.

Dagen efter låg jag där,

i skogen,

i mossan,

bredvid skogens brusande å,

på stubbar och stenar…

och skapade mina bilder.

Kryper ner, kryper in…

Ser ljuset kämpa sig igenom

en gammal rotvälta som blivit kvar

strax intill bäcken

som brusar och virvlar

av vårglatt vatten.

Roten, den murkna, lite porösa

nu täckt av lava och mossa.

Små små strån nås av den värmande solen.

Tar min uppmärksamhet.

Strax där nedan speglar sig skogen

i det härligt livfulla vattnet och återbildar det jag ser,

ger en fantastisk bakgrund.

En bild av naturen.

Plötsligt får man känslan

av att befinna sig längst ut på bergets kant…

Stannar upp, vågar inte gå fram… Men vet,

att allt enbart är i min fantasi.

Den lilla lilla världen ❤ 

I den mörka delen av skogen

dit solen strävar med sitt ljus.

Där kämpar det nya,

vill ta del,

få sin dos mättad.

Precis som jag, söker mig ut.

Vill ha ljuset, solen, värmen.

Tar mig ner mot det livfulla vattnet som rinner över stockar och stenar.

Stannar upp,

känner in den något fuktiga kylan som når min kropp.

Kylan från det kalla vattnet som bitvis är täckt av is.

Precis som att det lilla lilla i skogen är magiskt, så är även vatten magiskt.

Ingen bild blir den andra likt.

Vattnet bildar hela tiden olika mönster.

Tar fram min leklusta,

mitt skaparbehov,

leker fram en känsla.

Min känsla.

Vid torpet

har våren börjat ge livstecken på riktigt.

Knoppar som växer, vårglada fåglar i träd och buskar.

Och bäst av allt…

Årets första blåsippa

kikade försiktigt fram bland de torra löven

löven som täcker vår jordkällare.

Det gjorde verkligen min dag ❤

Våren är här på riktigt!!

Den är här för att stanna 🙂

 Och jag känner kroppen fyllas av lyckorus ❤

Letar vårtecken

Lyfter mitt huvud.

Blickar ut på den klarblå himlen.

Lämnar skurtrasor, dammråttor och ångor av rengöringsmedel…

hämtar kameran och beger mig ut för att söka efter våren. 

Tar mig ut i skogen alldeles bredvid huset och finner en stig där solen nått fram och luckrat upp snö och is till en blöt sörja.

En alldeles underbar sörja 🙂 Blir lyrisk och varm i hela kroppen.

Dagens första vårtecken ❤

Ser mig omkring.

Använder alla mina sinnen…

Lyssnar till fåglarnas sång och kan i ögonvrån förnimma hur dom små ljuva liven leker bland trädens grenar.

 Och visst får jag vårkänslor ❤

Lyfter blicken och ser ett snyggt hus. Blir så glad 🙂 Håller tummarna att den får hyresgäster under våren. För vem vill inte bo där?! Lyxhus de´lux 😉

Fortsätter min vandring, min sökning efter vårtecken. Känner att jag är på god väg att bocka av ett par stycken.

Viker av och följer den långa stigen.

Den är inte riktigt lika vårlik men jag ger inte upp.

Marken är täckt av decimetertjock snö med inslag av isiga fotspår där jag försöker parera för att inte slå på ändan. Våren känns just där väldigt avlägsen.

Tänk vad det kan skilja sig på platser där solen nått fram med sina värmande strålar mot hur det är inne i den täta skogen där skuggan dominerar.

Men trots mörkret och vinterkänslan kan man ändå känna och anamma våren.

För ljuset tar sig fram, strävsamt och tåligt, mellan trädens och buskarnas grenar. 

Och nånstans vet jag, att i det djupaste djupa, under isolerande täcken, ligger mina vårtecken och gror och bara väntar.

Inne i skogen är det förstås lite mer kylslaget.

Traskar på i lite mer rask takt för att inte börja frysa, för dagen till ära har jag ju till och med klätt mig lite vårigt 😉 Den tunna jackan hänger på min än så länge varma överkropp, och dessutom uppknäppt! Vantarna ligger tryggt i fickan men har inte behövt titta fram… Bara det är ett gott vårtecken. 

Möts av gödsel, hästgödsel. Är inte det ett vårtecken så säg 😉 😉 

Kommer fram till en myrstack där solsidan är fri från snö.

Stannar upp, sätter mig ner… stirrar tills ögonen går i kors… Men näpp, inte ett livstecken så långt ögat kan nå.

Fast när jag tänker efter, så är dom små myrorna bra smarta som inte kliver upp nu när dagen bjuder på +7 men natten bjuder på -10!!! 

Andra som kanske inte är riktigt lika smarta är dessa flygande små insekter. Arten är för mig okänd men kan liknas vid en gigantisk mygga.

Dom flög där upp och ner bland barrklädda grenar för att korta stunder slå sig ner och jag fick möjlighet att knäppa några bilder. Det gällde att vara snabb på avtryckaren för någon längre stunds vila verkade dom inte ha och att fånga dom i flykten var inte särskilt lätt…

Men även om dom kan tyckas lite knasiga så är dom ju, precis som mig, förhoppningsfulla på en annalkande vår. Och dessutom så är det ännu en bock på listan i min jakt på vårtecken.

Och visst är väl spindeltråden också ett underbart livstecken 🙂 🙂

Ett tecken på att, trots kyla, så är naturen på väg att vakna upp ur sin vinterdvala. Yiiihaaaa 🙂

Blir stående bland vackert gröna barrklädda grenar och bara njuter.

Tar in dofterna,

känner solens värmande strålar,

lyssnar till småfåglarnas vårsång.

Långt bort hörs hackspetten jobba idogt.

I övrigt är det tyst.

Den snötäckta marken gör dock snart att kylan tar sig in och jag känner mig tvungen att börja min väg hemåt. Kan trots kylan och mörker bocka av ännu några vårtecken, vilket gör mig varm och glad.

Passerar mossbeklädda stenar där snön snart är ett minne blott och den lilla lilla minivärlden gör sig redo att spira och gro och jag får en längtan…

Längtan och förväntan av att snart få dyka in i den, för mig, helt magiska lilla världen. Där tid och rum försvinner ❤

Men tills dess njuter vi av de tecken naturen bjuder oss på i detta nu och ser fram emot naturens alla färgkavalkader, olika nyanser av grönt och alla de liv som finns i vår vackra natur. Trots en väääldigt lång vinter med stora mängder snö och kyla så finns det hopp.

Det har jag bevis på ❤ 

Önskar er alla en trevlig helg 🙂

PS, snart kommer min fortsättning på resan i Vietnam 🙂

Annorlunda

Ser tillbaka på en semester som för oss, kändes lite annorlunda. Annorlunda men så fascinerande, på många sätt.

Restiden var lång, men långa resvägar har vi haft förut så det var inget nytt.

Tidsomställningen upplevde vi dock båda, betydligt jobbigare, mot när vi åkt åt motsatt håll. Det tog oss många dagar, ja nästan hela första veckan innan man började komma i fas. 

Väderleken första veckan var, enligt invånarna, mer kylig än vad det brukar vara. Och vi kunde konstatera att det påminde om vår svenska sommar när den är som bäst 😉

Blåste gjorde det på ön. Men det gör det väl på alla andra öar också…

Så vad var det då, som gjorde denna resa annorlunda och speciell??

Julen stod för dörren hemma i Sverige…

precis som på Phu Quoc.

Nu firar dom varken jul eller nyår som vi gör, men vad gör man inte för turisterna 🙂

Det var storslagna firanden med sång, musik, uppträdanden, mat i massor och tomtebesök. Vi hade dock en annan plan.

Vi ville anamma lugnet ❤

Det finns ju anledningar till varför man flyr just dessa helger 😉

Men…

Mitt i all den lugna lunken…

hördes ett pling på min mobil kvällen innan julafton. Just när vi satt på hotellet och åt middag…

Känslan som kom över oss båda var väl lite sisådär.

Vi blev egentligen inte jätteskrämda men visst kom det många tankar…

Vi har ju aldrig tidigare, tack och lov ❤ hamnat i tropiska oväder. Så vad det här innebar hade vi inte den blekaste aning om.

Nu slapp vi det värsta eftersom cyklonen mattades av och tog en annan bana men vi fick vår del ändå av kraftigt regn och blåst.

Måste berömma TUI och hotellet som kom med löpande information under flera dagar så man kände sig ändå rätt lugn. 

Dagarna med sol tillbringades vid poolen. Åtminstone under förmiddagen 😉

Och som på många andra platser så var det huggsexa om solsängarna. Inte första veckan. Då var det alltid flera lediga men sen… Ojojoj… då började

sängkriget!!

Vi blir ju båda lätt rastlösa så det blev många rundor i trädgården med kameran framför näsan och många rundor utanför hotellet för att se omgivningen.

Men vi passade även på att känna på den fuktiga sanden i arla morgonstund. Det hör liksom till våra resor, att ställa klockan för att få se solen vakna liksom befolkningen och naturlivet.

Ni vet klassikern, Sällskapsresan.

Det finns tillfällen då jag ALLTID känner mig som en i filmen…

Det är när man går på resebolagens välkomstmöten, och likt ”Herr och Fru Stork” sitta där redo 🙂 🙂 … Redo att ta emot alla tips och trix man kan behöva som turist 🙂 Och faktum är  ändå… att oftast är det givande möten med mycket matnyttig information, så dom är inte att förakta…

Ett av tipsen vi anammade var att besöka DAGMARKNADEN inne i Duong Dong.

Det var visserligen en bit att gå, fick vi veta. Men varken maken eller jag är rädda att slita ut skosulorna 🙂 Så, en dag som började så där lite trist mulen och grå tog vi oss in till stan och letade oss fram till marknaden. Man behövde passera vattnet, gå över bron och komma över till en annan del av staden och vad som där mötte oss…

kändes smått galet. Det var absolut inget vi upplevt tidigare.

Deras vardag, en del av deras liv… Så ofantligt olik vår egen.

Innan jag går vidare med min berättelse vill jag bara berätta… 

att egentligen så blev det två besök på denna så fascinerande och så totalt annorlunda plats.

För efter första besöket så gick vi båda hemåt till hotellet, i nästan total tystnad och funderade på vad vi egentligen hade sett och upplevt. Jag kan lova, att det behövdes ett par dagar för att smälta…

Alla intryck,

dom vitt varierande dofterna från hav och djurvärlden, blandade med den ganska snabbt stickande doften av alla avgaser.

Alla människor och löst springande hundar och höns

och allt som fanns uppdukat på borden, redo att säljas och köpas…

Under vårt första besök vågade vi inte heller fota eftersom vi inte visste hur vietnameserna känner inför fotografering.

Det sista vi vill är att orsaka att någon ska känna sig kränkt. För hur det än är så är det speciellt att fota människor. Så bilderna jag visar är alla från vårt andra besök.

Det var även då, under vårt andra besök, när vi lyckats ta in de första intrycken, checkat av gällande fotografering, som vi kunde gå där med öppna ögon och till och med shoppa 🙂

Vi fyllde våra kassar med svartpeppar och vitpeppar, drickor av olika %, moppehjälmar, tändare och annat smått och gott 😉 Och det kostade verkligen ingenting. 

Men det fanns några ögonblick, några ljud, ett par upplevelser… som inte kändes lika angenäma 😦

Ljudet från den rappa saxen som den vietnamesiska mannen vant hade i sin hand. Ljudet, som vi båda reagerade på och nyfiket vände våra blickar mot…

Det var där man kände att vi lever så ofantligt långt ifrån varandra. I handen låg en stor padda som just där och då blev av med alla sina ”fötter” och annat innehåll för att sen, som vi förstod… hamna på grillen och bli någons lunch…

Och just maten, var en del av det som kändes väldigt annorlunda och udda.

Nu är maken och jag två väldigt kräsna personer som helst avstår från att testa det där som för oss, känns så annorlunda. Så vi avstod helt enkelt, av flera anledningar…

Nu finns det, tack och lov, även andra matställen som säljer pizza och annat också 🙂 ,

så vi vågade oss faktiskt på att testa pizza en lunch. I övrigt blev det mest mat på hotellet eftersom vi hade halvpension.

Dom vietnamesiska restaurangerna känns igen genom att alla möbler är av typen vi möblerar våra lekstugor med och alla entreér är fyllda av stora akvarier med varierat innehåll. Du väljer helt enkelt din mat genom att peka ut lämpligt offer…

Och utanför flera restauranger, på trottoaren, satt de tjejer och diskade porslinet… Ännu en orsak till varför vi valde att gå med kurrande magar 😉

På den galet trafikerande bron som tog oss till marknaden stannade vi upp för att ta in omgivningen och livet.

Allt från damen i den ljusrosa hatten som besökte ”ladies’ room” i nöd 😉 , till livet på en fiskebåt och människor på väg…

En händelse som fick oss att fascinerat stanna upp, var när den stora stora fiskebåten skulle passera alla andra båtar på sin väg ut till havet igen…

Säger bara en sak… Teamwork!!

På vår väg hemåt passerade vi hamnen. Men innan vi nådde ända fram fanns det ännu mer från det vardagliga livet i Duong Dong som stal vår uppmärksamhet… 

Känns som att ord ibland är överflödiga… 

I hamnen finns en plats som är betydelsefull för den lokala fiskaren.

Dinh Cau Rock-templet (Cua Temple).

En helgedom och fyr som ligger uppe på klipporna vid mynningen av Duong Dong River.

För att nå toppen behöver man ta sig 29 snedställda stensteg och väl uppe möts man av en fantastiskt vacker plats med magisk utsikt. En plats som andas lugn och harmoni.

Till den här platsen går fiskaren för att tända rökelsepinnar och be för en säker resa.

Och medan fiskarna gav sig ut på ännu en resa tog vi oss tillbaka mot hotellet och möttes av så många härliga människor som verkligen bjöd på sig själva…

Människorna vi mötte. Så fantastiskt ödmjuka, trevliga, härliga. Så otroligt gästvänliga. Det finns dock en tanke, en oro som ploppar upp…

Kommer dom alltid ”orka” vara så fantastiska??

Framtidsplanen, som vår reseledare berättade om på det där välkomstmötet, är att turismen ska utökas till att bli enorm. Det byggs på varje liten yta för att uppnå målet. Ett mål som skrämmer mig. Regnskogen och vegetationen, som idag utgör ca 90% av ön ska minskas, typ halveras… och Phu Quoc ska bli större än Phuket, vad gäller turismen. Jag tycker att det känns sorgligt. 

Jag är rädd att ön kommer att tappa sin charm…

Jag är rädd att man tappar det lokala…

typ att menyerna på restaurangerna trycks upp på alla tänkbara språk och du kan göra din beställning av köttbullar… precis som hemma.

Precis som på många andra platser där du möter fler svenskar än lokala… Jag hoppas för allt i världen att det aldrig kommer bli så. 

Jag hoppas att det även i fortsättningen kommer vara, precis som idag. Med vissa undantag… Det finns saker man behöver jobba med på ön och det hoppas jag dom bestämmande tar tag i. Typ den icke fungerande sophanteringen 😦

I Duong Dong finns det även en Nattmarknad som vi besökte ett par gånger. Den marknaden är dock enbart för turisterna, fast på lokalt vis.

🙂

Om ni nu orkat ta er igenom detta mastodontinlägg kan jag berätta att jag kommer skriva ännu ett inlägg från vår vistelse på Phu Quoc. Då med bilder från våra utflykter och därmed bilder från lite andra delar av ön. Och ni vet väl att bilderna är klickbara och gör sig oftast bättre i större storlek. 

Må så gott alla ni härliga besökare som jag uppskattar så mycket.