Annorlunda

Ser tillbaka på en semester som för oss, kändes lite annorlunda. Annorlunda men så fascinerande, på många sätt.

Restiden var lång, men långa resvägar har vi haft förut så det var inget nytt.

Tidsomställningen upplevde vi dock båda, betydligt jobbigare, mot när vi åkt åt motsatt håll. Det tog oss många dagar, ja nästan hela första veckan innan man började komma i fas. 

Väderleken första veckan var, enligt invånarna, mer kylig än vad det brukar vara. Och vi kunde konstatera att det påminde om vår svenska sommar när den är som bäst 😉

Blåste gjorde det på ön. Men det gör det väl på alla andra öar också…

Så vad var det då, som gjorde denna resa annorlunda och speciell??

Julen stod för dörren hemma i Sverige…

precis som på Phu Quoc.

Nu firar dom varken jul eller nyår som vi gör, men vad gör man inte för turisterna 🙂

Det var storslagna firanden med sång, musik, uppträdanden, mat i massor och tomtebesök. Vi hade dock en annan plan.

Vi ville anamma lugnet ❤

Det finns ju anledningar till varför man flyr just dessa helger 😉

Men…

Mitt i all den lugna lunken…

hördes ett pling på min mobil kvällen innan julafton. Just när vi satt på hotellet och åt middag…

Känslan som kom över oss båda var väl lite sisådär.

Vi blev egentligen inte jätteskrämda men visst kom det många tankar…

Vi har ju aldrig tidigare, tack och lov ❤ hamnat i tropiska oväder. Så vad det här innebar hade vi inte den blekaste aning om.

Nu slapp vi det värsta eftersom cyklonen mattades av och tog en annan bana men vi fick vår del ändå av kraftigt regn och blåst.

Måste berömma TUI och hotellet som kom med löpande information under flera dagar så man kände sig ändå rätt lugn. 

Dagarna med sol tillbringades vid poolen. Åtminstone under förmiddagen 😉

Och som på många andra platser så var det huggsexa om solsängarna. Inte första veckan. Då var det alltid flera lediga men sen… Ojojoj… då började

sängkriget!!

Vi blir ju båda lätt rastlösa så det blev många rundor i trädgården med kameran framför näsan och många rundor utanför hotellet för att se omgivningen.

Men vi passade även på att känna på den fuktiga sanden i arla morgonstund. Det hör liksom till våra resor, att ställa klockan för att få se solen vakna liksom befolkningen och naturlivet.

Ni vet klassikern, Sällskapsresan.

Det finns tillfällen då jag ALLTID känner mig som en i filmen…

Det är när man går på resebolagens välkomstmöten, och likt ”Herr och Fru Stork” sitta där redo 🙂 🙂 … Redo att ta emot alla tips och trix man kan behöva som turist 🙂 Och faktum är  ändå… att oftast är det givande möten med mycket matnyttig information, så dom är inte att förakta…

Ett av tipsen vi anammade var att besöka DAGMARKNADEN inne i Duong Dong.

Det var visserligen en bit att gå, fick vi veta. Men varken maken eller jag är rädda att slita ut skosulorna 🙂 Så, en dag som började så där lite trist mulen och grå tog vi oss in till stan och letade oss fram till marknaden. Man behövde passera vattnet, gå över bron och komma över till en annan del av staden och vad som där mötte oss…

kändes smått galet. Det var absolut inget vi upplevt tidigare.

Deras vardag, en del av deras liv… Så ofantligt olik vår egen.

Innan jag går vidare med min berättelse vill jag bara berätta… 

att egentligen så blev det två besök på denna så fascinerande och så totalt annorlunda plats.

För efter första besöket så gick vi båda hemåt till hotellet, i nästan total tystnad och funderade på vad vi egentligen hade sett och upplevt. Jag kan lova, att det behövdes ett par dagar för att smälta…

Alla intryck,

dom vitt varierande dofterna från hav och djurvärlden, blandade med den ganska snabbt stickande doften av alla avgaser.

Alla människor och löst springande hundar och höns

och allt som fanns uppdukat på borden, redo att säljas och köpas…

Under vårt första besök vågade vi inte heller fota eftersom vi inte visste hur vietnameserna känner inför fotografering.

Det sista vi vill är att orsaka att någon ska känna sig kränkt. För hur det än är så är det speciellt att fota människor. Så bilderna jag visar är alla från vårt andra besök.

Det var även då, under vårt andra besök, när vi lyckats ta in de första intrycken, checkat av gällande fotografering, som vi kunde gå där med öppna ögon och till och med shoppa 🙂

Vi fyllde våra kassar med svartpeppar och vitpeppar, drickor av olika %, moppehjälmar, tändare och annat smått och gott 😉 Och det kostade verkligen ingenting. 

Men det fanns några ögonblick, några ljud, ett par upplevelser… som inte kändes lika angenäma 😦

Ljudet från den rappa saxen som den vietnamesiska mannen vant hade i sin hand. Ljudet, som vi båda reagerade på och nyfiket vände våra blickar mot…

Det var där man kände att vi lever så ofantligt långt ifrån varandra. I handen låg en stor padda som just där och då blev av med alla sina ”fötter” och annat innehåll för att sen, som vi förstod… hamna på grillen och bli någons lunch…

Och just maten, var en del av det som kändes väldigt annorlunda och udda.

Nu är maken och jag två väldigt kräsna personer som helst avstår från att testa det där som för oss, känns så annorlunda. Så vi avstod helt enkelt, av flera anledningar…

Nu finns det, tack och lov, även andra matställen som säljer pizza och annat också 🙂 ,

så vi vågade oss faktiskt på att testa pizza en lunch. I övrigt blev det mest mat på hotellet eftersom vi hade halvpension.

Dom vietnamesiska restaurangerna känns igen genom att alla möbler är av typen vi möblerar våra lekstugor med och alla entreér är fyllda av stora akvarier med varierat innehåll. Du väljer helt enkelt din mat genom att peka ut lämpligt offer…

Och utanför flera restauranger, på trottoaren, satt de tjejer och diskade porslinet… Ännu en orsak till varför vi valde att gå med kurrande magar 😉

På den galet trafikerande bron som tog oss till marknaden stannade vi upp för att ta in omgivningen och livet.

Allt från damen i den ljusrosa hatten som besökte ”ladies’ room” i nöd 😉 , till livet på en fiskebåt och människor på väg…

En händelse som fick oss att fascinerat stanna upp, var när den stora stora fiskebåten skulle passera alla andra båtar på sin väg ut till havet igen…

Säger bara en sak… Teamwork!!

På vår väg hemåt passerade vi hamnen. Men innan vi nådde ända fram fanns det ännu mer från det vardagliga livet i Duong Dong som stal vår uppmärksamhet… 

Känns som att ord ibland är överflödiga… 

I hamnen finns en plats som är betydelsefull för den lokala fiskaren.

Dinh Cau Rock-templet (Cua Temple).

En helgedom och fyr som ligger uppe på klipporna vid mynningen av Duong Dong River.

För att nå toppen behöver man ta sig 29 snedställda stensteg och väl uppe möts man av en fantastiskt vacker plats med magisk utsikt. En plats som andas lugn och harmoni.

Till den här platsen går fiskaren för att tända rökelsepinnar och be för en säker resa.

Och medan fiskarna gav sig ut på ännu en resa tog vi oss tillbaka mot hotellet och möttes av så många härliga människor som verkligen bjöd på sig själva…

Människorna vi mötte. Så fantastiskt ödmjuka, trevliga, härliga. Så otroligt gästvänliga. Det finns dock en tanke, en oro som ploppar upp…

Kommer dom alltid ”orka” vara så fantastiska??

Framtidsplanen, som vår reseledare berättade om på det där välkomstmötet, är att turismen ska utökas till att bli enorm. Det byggs på varje liten yta för att uppnå målet. Ett mål som skrämmer mig. Regnskogen och vegetationen, som idag utgör ca 90% av ön ska minskas, typ halveras… och Phu Quoc ska bli större än Phuket, vad gäller turismen. Jag tycker att det känns sorgligt. 

Jag är rädd att ön kommer att tappa sin charm…

Jag är rädd att man tappar det lokala…

typ att menyerna på restaurangerna trycks upp på alla tänkbara språk och du kan göra din beställning av köttbullar… precis som hemma.

Precis som på många andra platser där du möter fler svenskar än lokala… Jag hoppas för allt i världen att det aldrig kommer bli så. 

Jag hoppas att det även i fortsättningen kommer vara, precis som idag. Med vissa undantag… Det finns saker man behöver jobba med på ön och det hoppas jag dom bestämmande tar tag i. Typ den icke fungerande sophanteringen 😦

I Duong Dong finns det även en Nattmarknad som vi besökte ett par gånger. Den marknaden är dock enbart för turisterna, fast på lokalt vis.

🙂

Om ni nu orkat ta er igenom detta mastodontinlägg kan jag berätta att jag kommer skriva ännu ett inlägg från vår vistelse på Phu Quoc. Då med bilder från våra utflykter och därmed bilder från lite andra delar av ön. Och ni vet väl att bilderna är klickbara och gör sig oftast bättre i större storlek. 

Må så gott alla ni härliga besökare som jag uppskattar så mycket.

Annonser

Har ni fotat solnedgången?…

… frågade den engelska damen som vi träffade på en båtutflykt vi var med på i slutet av vår vistelse på Phu Quoc.

– DEN måste ni ju bara se, ni som tycker om att fotografera, säger den engelska damen. Den är magisk! Helt fantastisk!

Hur kunde vi ha missat den??? Vi som t.o.m bodde, mer eller mindre på stranden… 

Jag tror att det var så mycket annat som stal vår uppmärksamhet dom här två veckorna på den vietnamesiska ön 😉

Solnedgången som dessutom varar en kort stund, som en långsam blinkning, som kräver perfekt tajming för att fånga just det där magiska, det där helt fantastiska. När färgerna är som intensivast, när solen möter horisonten…

Vi insåg förstås att vi inte kunde åka hem utan att ha varit med och dokumenterat den magiska stunden, så sista kvällen stod vi redo med våra kameror på stranden. Och Näe, vi var inte ensamma. Det var massor av turister som stod där redo att närvara när dagen övergick i kväll och natt.

Och det var magiskt!

Ljuset, färgerna, dom vackra molnformationerna som gav himlen det där lilla extra. Men det som gjorde det hela ännu mer perfekt…

… Det var alla stora och små fiskebåtar som gav sig ut för att fånga nattens fångst, som sakta flöt fram där på havet som små och stora siluetter.

När mörkret sen lagt sig för natten lystes havet upp av gröna lampor som var och en visade på fiskebåtens nattliga position.

Men vad var det då som tog all vår uppmärksamhet denna, lite annorlunda semestervistelse??

Förutom att vi fastnade i den fantastiska hotellträdgården i timmar med våra kameror så var det livet som påverkade oss… Livet, den dagliga tillvaron, för alla boende på ön. Men mer om det tänker jag skriva om i mitt nästa inlägg. Jag kan visa med bilder hur livet ser ut, det vi såg… men den där känslan… Näe, den kommer jag aldrig kunna förmedla på rätt sätt. Den måste upplevas.

Trädgården kring hotellet var fantastisk.

En oas fylld av små vattenfall, spännande växter, ljuvliga blommor, vackra fåglar, nyfikna ödlor och kväkande grodor. Där hängde vi när vädret ville oss väl och rastlösheten på solbädden gjorde mig smått galen 😉

Från tidig morgon till sen kväll gick dom omkring, männen med sina typiska hattar, och sopade vissna löv, plockade ogräs och vattnade de fina växterna.

Trots den vackra vintern vi faktiskt har så längtar jag tillbaka till värmen.

Men när jag tänker efter så går vi, tro´t eller ej…

snart in i nästa årstids första månad. VÅREN!! min absoluta favoritårstid 🙂

Vi ska först bara avverka den sibiriska kylan och kanske ännu mer snö men snart så…

🙂 ❤

Pst… klicka gärna på bilderna så gör dom sig mer rättvisa 😉

Bland snötyngda grenar och fågelsång

I snötäckt och vintervit natur har jag vandrat. Tagit mina första steg för att ta in den omgivning där jag nu har mitt boställe, mitt nya hem. Vårt hem, familjens nya hem ❤

Området är inte nytt för mig, men omgivningen är till stor del outforskad. Så det ska bli en fröjd att lära känna varje sten, varje träd, varje buske som jag kommer att passera under mina kommande promenader med kameran i släptåg.

Under mina promenader denna snörika januari har jag hört så mycket fågelkvitter, sett så många fåglar och i takt med ljuset hör jag varje morgon en ensam liten pippi sitta utanför i trädgården och sjunga. Den jag ännu inte sett, men hört. Som om den hälsar mig välkommen. Välkommen till byn, till en ny dag ❤ Och jag blir varm i hela kroppen, i själen.

Januari, denna långa, årets första månad, som började i +30° på annan kontinent för att sen sjunka till många minus här hemma… för att sista dagen sluta med snöblandat regn på tvären.

Nu är dom snötyngda träden ett minne blott och marken täcks av snöblask och himlen skiftar enbart i gråa nyanser. Grå är visserligen en trevlig nyans som inredning men på himlen önskar jag en annan färg 😉

Jag som inte är någon vinterälskande person uppskattar ändå dessa snötyngda landskap och lagom kallt, framför regn och slask.

I skogen där jag vandrade valde jag sidospåren. Dom mindre spåren som leder mig bort. Jag gör ofta så.

Undviker gärna det upptrampade, de promenadtäta spåren. Nyfikenheten och det orörda får mig att ofta göra dessa val. Men jag ser ändå till att ha koll, riktmärken att vända tillbaka till. Att hamna vilse i främmande skog är inget som står på önskelistan kan jag lova. Den typen av spänning uppskattar jag inte 😉

Ljuset och solen är bra riktmärken.

Ljuset jag gärna tar vara på när jag fotar…

Jag vrider och vänder på mig själv, vandrar fram och tillbaka, böjer mig ner och sträcker mig upp, lägger mig platt på magen… Ja, precis som ett värsta träningspass. Allt för att fånga ljuset ❤

Varför betala dyrt för att få motionera när man kan göra det alldeles gratis i skogen, i naturen 🙂

Januari bjöd på många fina fotoobjekt som vi absolut inte är bortskämda med i mina hemtrakter.

Snötäckt mark och snötyngda träd och grenar, frostbeklädda kottar och bär, likt ett landskap täckt av mjukaste bomull som skänkte oss en skön och välbehövlig tystnad.

Fåglarnas kvitter och mina fotsteg i snön var de ljud som nådde mina mössbeklädda öron. 

Nu väntar en ny månad. Årets kortaste månad och ännu en vintermånad. Om jag får lägga in en beställning så blir det följande väder i min beställningskorg; 

ett par minusgrader, typ -2° – -5°, blå himmel, snötäckt mark och en massa sol. Eftersom jag ogillar blåst så får det helst också vara vindstilla. 

Den här beställningen skulle ge mig många härliga fotopromenader och därmed också många motionspass.

Tror faktiskt att jag skickar iväg min beställning redan idag och håller tummarna för att inte leveranstiden blir för lång.

Efter alla våra andra leveranser till vårt nya hem så hoppas jag att den här beställningen funkar mycket bättre och att vi får det vi faktiskt verkligen beställde och inget annat 😉

Nu håller vi alla tummar och tår och hoppas på en härligt vacker februari med många ljuvliga fotopromenader, en massa spännande, nervkittlande prestationer och en massa guld som glimmar… 😉 🙂 

Kram och Hej ❤

Ps, Ni vet väl att bilderna är klickbara och ger en mer rättvisa åt bilden i större format 🙂

Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Virrvarr i den stora lilla världen

Virrvarr – Kaos – Oreda

Visst kan det kännas så när man skrollar ner och kikar på bilderna… Men nånstans i oredan finns en ordning, en berättelse, en historia…

Kanske är känslan så bara för mig…

för det är ju just i de ögonblicken, i den stunden, i de långa minuterna, när tiden stannar upp och jag ser bilden som den får en betydelse…  

en bild som jag just då, återskapar ❤

En bild som blir till en berättelse, en fantasi, en saga…