Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Annonser

Rörd och berörd…

…precis så var min känsla i helgen efter att ha varit på en fantastisk vernissage och föreläsning av bevarandefotografen Tom Svensson på Naturfotografiska i Hallstahammar.

Att få se hans bilder är både gripande och fascinerande.

Fascinerad blev jag av alla hans fantastiskt vackra bilder. Bilder på välmående och lyckliga djur i sin naturliga miljö. Där dom ska vara, äta, leva och må gott.

Tagen och berörd blev jag av alla bilder och reportage om hur många många av våra vackra vilda djur har det på vår planet. Fruktansvärda liv och öden, plågsamheter, tortyr, orsakade av människor. Människor som man tycker borde veta bättre. Hur kommer det sig då att människan tappar allt vett och kan bete sig som dom gör…?

Pengar!!! 

Absolut! Jag vet… Många många människor far väldigt illa på vår jord, det vet jag. Men nu var temat våra vilda, vackra utrotningshotade djur. 

Utrotningshotade pga människan.

Utställningen består av en mängd fotografier med olika budskap. Bilder i färg visar på djurens ideala och naturliga miljö och liv. Som det ska vara. Som vi vill att det ska vara. Det som borde vara det självklara.

Bilderna i svartvitt visar det otäcka, det hemska, det ingen önskar men som tyvärr är en del av sanningen, en del av vår verklighet för många av våra vilda djur.

Vad kan du och jag göra då?

Det är förstås svårt för var och en av oss, att göra allt. Men alla kan vi göra lite för att det i slutändan, kommer att leda till något stort och gott och livräddande.

Jag har bestämt mig för att jag måste börja bidra till att rädda det jag kan. 

WWF – Palmolja

Naturskyddsföreningen

Julmys utan miljöförstöring

Uppmana ALLA jag känner att ALDRIG ta selfies med djur. Och redan i helgen anmälde jag bilder på Instagram som visade stora björnar posera tillsammans med lättklädda flickor…

Kanske var det alla intryck från lördagen som gjorde att jag hade så svårt att finna ro och få den där rätta känslan när jag och maken gick ut på en fotopromenad söndag eftermiddag. 

Naturen var klädd i en glittrande, vacker och skör skrud. Gnistrande vacker men ack så kall. På kamerahuset satt ett nyinköpt objektiv, ett ryskt exemplar av modellen äldre. Även kallad ”bokeh monster”. Ett Pentacon 135 mm, f2,8. Men trots härliga förutsättningar fick jag inte till det, men det är så här det kan vara ibland. Efter många exponeringar och sökning efter rätt motiv bytte jag till det mindre objektivet, Pentacon 50 mm, f1,8, modell äldre. Det tillsammans med en mellanring gav mig möjligheten att komma nära. 

Riktigt nära 🙂

Har ni aldrig krupit in i en ormbunke förut… kanske inget man gör så ofta med tanke på vad förbipasserande och omgivningen ska tänka i det ögonblicket… MEN gör det. Skit i andra!

Sätt er ner och ta er en titt, se er omkring… Särskilt nu när dom står där, lite molokna och torra. Det är så vackert, så intimt. 

Sagt och gjort… efter lång stund av ingenting blev det desto längre vistelse inne i ormbunkshavet ❤ och mååånga bilder.

Men när kylan och vätan tog klivet in till långkallingarna och fingertopparna kändes som stela pinnar fick jag lov att ta mig upp. Med mycket möda, stånk och stön kunde jag till slut räta ut min stela knarriga kropp och gå vidare. 

För att en bit därifrån åter hamna i markläge. Den låga solens sken genom träden gav ett underbart ljus på dom gnistrande diamanterna i det höga gräset. Just sånt kan man ju inte bara gå förbi 😉

Inte heller kan man passera små gyllengula rumpor klädda i gnistrande kristaller (eller upp-och-nervänt hjärta om ni hellre ser det så 😉 ) utan att fota så… sagt och gjort ❤ 

Kalla om näsa och tår fick vi ändå till slut ge upp. Fotopromenaden avslutades med några exponeringar med mitt ”moddade” Helios. Objektivet som absolut lever sitt egna liv och som skapar en värld som bara framkommer på dataskärmen. 

När jag i detta nu blickar ut genom mitt fönster ser jag snöflingor stora som dasslock singla ner på en snart vitklädd mark. Den otäcka kylan vi hade igår och dom senaste dagarna har nu närmat sig 0-strecket och naturen är mer blöt än sprakande. Inspirationen och suget att adventspynta har intagit mitt trötta jag så snart ska vårt hem lysa av stjärnor och stakar.

Tills vi hörs och ses

Puss och Hej

från Lilla mig ❤