Små äventyr…

… ger oss alla lite guldkant i tillvaron ❤

– Meeen sånt där gör man väl bara i min ålder?!

säger den 18-åriga sonen när vi berättar om vårt kommande lilla äventyr 😉

– Nej då, inte alls 🙂 :),

svarar vi och fortsätter bära ut vår sparsamma packning inför nattens och morgondagens lilla äventyr.

Efter 2 timmars bilresa är vi så framme och för att inte hamna vilse under den mörkaste delen av dygnet snabbade vi på att ta oss ut för en ”rekarrunda”.

Under en timmes vandring bland surrande och hungriga mygg,

där familjen kanadagås gjorde oss sällskap och där göken hördes hoa nånstans i trakten,

spanade vi in gryningens tänkta fotoplatser. När vi knappt kunde se spången och när käken höll på att hoppa ur led av allt gäspande tog vi oss tillbaka till nattens boplats.

Framsätet i bilen 🙂 …

( mer om vår kvällsrunda kan ni läsa om i det föregående inlägget ❤ )

Det var inte helt enkelt att somna i framsätet på bilen…

Flera gånger var jag på väg att gå ut och hoppa av mig ”krypet” i benen men lyckades till slut somna och måste ha sovit supertungt ( i 1 tim o 20 min )…

Runt 02.30, strax innan larmet skulle ringa på mobilen…

vaknade vi båda,

av att en grabb traskade omkring runt en bil som parkerat jämte våran. Tänk att man kan sova så hårt att man inte ens uppmärksammar en bil som kommer och ställer sig alldeles intill…

Nästan lite kusligt när jag tänker efter.

Grabbarna, som var två till antal, bad så helst mycket om ursäkt (på engelska) om dom väckte oss. Dom hade inte sett att vi var där inne och sov. Hmmm… SÅ små är vi ju inte 😉

Det visade sig vara två grabbar som åkt mååånga mil under mååånga timmar ända från Danmark!!! för att fota smålom. Senare under förmiddagen när vi språkades vid, fick vi veta att dom var på fotoresa i vårt avlånga land och skulle vidare uppåt. 

Temperaturen var inte jättehög denna tidiga morgon. Om man nu kan kalla detta morgon?

03:00 är nog mer natt än morgon när jag tänker efter…

Påpälsade och med kafferygga, stativ och kameror redo gav vi oss ut i detta magiska landskap.

Månen lyste som en ensam lampa på den klarblå himlen.

Dimmorna dansade likt älvor över dom spegelblanka gölarna och allt var tyst.

Sakteliga så vaknade naturen och så även vi ❤

Morgonpigga småfåglar hördes sjunga i träd och buskar.

Trollsländorna ökade lavinartat i antal och blev stundtals väldigt närgångna.

Myggen letade upp vartenda litet hålrum och försökte envist ta sig in (läs; näsa, mun och öron)… 

Och så plötsligt, såg vi den första vackra smålommen där den ensam gled omkring på det spegelblanka vattnet. Vet inte om man säger att dom ”glider omkring”… Men det är så det ser ut.

Kanske tog den sig en stilla dans tillsammans med morgonpigga älvor?…

Det här ögonblicket är svårt att beskriva med ord.

Det är en stund då man önskar att man kunde stanna klockan.

Det är inte bara smålommen som skymtas i dimman.

En knipa (hona) lurade bakom tuvull och gräs i den varma soluppgången.

Våra ögon möttes där jag låg på spången och med värme i hjärtat såg hur hon vaktade sin urgulliga lilla dunboll som lekte längs kanten.

Rätt var det var kikade den fram, men oftast såg man bara rörelserna på vattnet. 

I väntan på kaffepaus och flera smålommar blev det några djupdykningar i den starkt doftande skvattramvegetationen.

Objektivet byttes ut och längst fram på huset hamnade den nya spännande ägodelen, Pentacon 1,8/50 🙂

Och VIPS! så hamnade man som i trans.

Den blöta mossens växtlighet var morgonen till ära smyckad av glittrande vackra spindelnät i alla dess former.

Det var verkligen inte svårt att finna ljuvliga fotomotiv.

❤ ❤ ❤

Det var inte motiven som gav mig smått ångest denna morgon, utan valet av objektiv som stundtals var lite ångestfylld.

När man befinner sig på den här magiska platsen vill man ju inte gå miste om nåt, så att byta ut zoomen mot den manuella Pentacon kändes liiite jobbig.

Fast… så här i efterhand kan man ju undra varför man ska låta sig få den där ångesten…

Efter 6 timmars vistelse och 1300 bilder i bagaget så ska man nog vara rätt nöjd ändå 😉

Men ni som fotar vet den där känslan av att ha fel objektiv vid fel tillfälle… Det har ju hänt mer än en gång.

I takt med att solen tog sig upp på den klarblå himlen ökade dimman för en stund, innan det till slut klarnade upp och älvorna dansade vidare.

I underbar natur kom dom vackra fåglarna och landade på vattnet.

Som mest fick vi se fem smålommar samtidigt och för er som inte varit där vill jag bara ge ett tips…

Åk dit! Ta er tid. Sätt er ned och beundra deras skönhet, personlighet och beteende. 

Bilden ovan fick titeln ”målfoto” av maken. Skärpan ligger helt fel men vad gör det?? Jag tycker bilden är urcharmig 🙂 🙂 

Med eller utan fågel på bild så är naturen så fantastiskt vacker och man får liksom inte nog av den.

Jag har en önskan kvar att uppnå…

En önskan jag haft vid alla våra besök.

Det är att få se och fota älgen på mossen.

Vi vet att det finns en och annan och vi har sett ett par vid vårt första besök. Vi var verkligen inte beredda…

Plötsligt stod dom där i arla morgonstund, precis vid vägen där man svänger in till naturreservatet. Men vi har inte sett dom ute på mossen, ännu 😉

En annan liten spännande händelse vi fick vara med om var när en trollslända satt där i grönskan och kämpade sig ut till ett liv på mossen.

Dock var den attackerad av myror så om den fick uppleva dagen känns aningens oviss.

Vet inte om jag vill påstå att dom är vackra att studera på nära håll… men dom är spännande att skåda, på avstånd 😉

Hur det än är så har dagen ett slut.

Efter våra sex timmar i magisk miljö och en natt i framsätet på bilen så kändes det i kroppen.

Nej, man kanske inte är 18 längre men man är fasiken inte för gammal för små äventyr.

Så…

Supernöjda med våra underbara möten på Knuthöjdsmossen, styrde vi till slut bilen hemåt och väl hemma, kraschade vi ett par timmar på kudden.

Men jag är säker… vi kommer att åka tillbaka.

Pst… Ni glömmer väl inte att klicka på bilderna. Dom gör sig lite bättre i större format 🙂

Annonser

Jag har funnit…

Tanken har funnits länge. Jag har beundrat och fascinerats, läst på och kollat… Så en dag…

blev det av 🙂

Några klick på Tradera och paketen var på väg. Gissa om spänningen var stor!

I vår ägo kom två nya spännande och fascinerande objektiv 🙂 och dessutom till knappt någon kostnad alls.

Eftersom maken och jag valt att fota med olika märken så löste vi det enkelt med att skaffa oss adapterringar som passade alldeles utmärkt på våra nya objektiv och VIPS!

så kan vi båda få glädje av att kliva in i den nya världen. Den måleriska, poetiska, vackra… magiska världen. 

Objektiven som båda har några år på nacken är manuella och kräver lite annan teknik från mig som sitter bakom kameran.

Man får liksom tänka lite annorlunda och vara väldigt rörlig och smidig.

Genom att använda kroppen och flytta sig fram och tillbaka samtidigt som man får vrida det lilla som går på objektiven, så bildas hela tiden något nytt.

Det är som att ständigt kliva in i nya världar.

En annan viktig sak man kan leka med när man fotar med objektiven är ljuset.

Nu är ljuset många gånger (nästan alltid) A och O, men det jag märkt under vårt korta samarbete 😉 är hur stora skillnader och uttryck bilden kan få, beroende på hur ljuset faller.

Jag upplever många av bilderna som måleriska.

Som tavlor där man inte riktigt vet, om det är ett foto eller en målning.

Andra uttryck jag känt av i bilderna är poesi, musik, romantik.

Det är just här jag funnit mig.

Det är här jag är och vill vara.

Det är så här jag upplever naturen.

Det lilla, det enkla, det vi har runt husknuten… Det kan bli alldeles magiskt.

Det ÄR magiskt

och med lite hjälp av objektiven kan jag ge det ett ännu vackrare uttryck.

Kanske inspirerar jag någon annan med att se det vackra.

Något man kan stanna upp vid och inte bara rusa förbi…

Det vackra behöver inte alltid vara så självklart. Det finns här runt omkring oss alla.

Mitt i vår ogrässamling sticker det upp små skönheter. Alla är värda att hamna på bild ❤

I den djupaste delen av trollskogen går det också att finna ett ljus.

Plaskblöt och attackerad av myror låg jag på den fuktiga mossan, strax intill den lilla bäcken och fångade ljuset.

Det går att finna ett ljus.

Ibland får man bara lägga ner lite extra möda och offra sig lite grann men det är det värt.

När dagen går mot kväll och solen sänker sig ner…

Då kan man ändra riktning och fota från annan vinkel.

Som den här gula skönheten som sträcker sig upp för att ta vara på det sista av dagens ljus, där den ståtligt står placerad på taket till vår gamla jordkällare.

Tillsammans med dom här två nya obektiven ska jag fortsätta utvecklas, utforska och skapa ❤

Tills vi ses igen…

Kram från mig ❤