I den ljumma kvällen

Vattnet ligger stilla och spegelblankt i den ljumma sommarkvällen.

Dom nakna, krokiga och vackra träden skänker oss en känsla av mystik.

Långt bort hörs gökens hoande. 

Förnimmar en rörelse mellan trädens grenar.

Vid den bortre kanten av den stilla gölen,

en ensam kanadagås. 

Fortsätter gå längs den knarriga spången.

Att smyga är inte att tänka på.

Ljuden får mina öron att tro att jätten är på promenad.

Stannar upp…

Framför mig, mellan trädens stammar ser jag inte bara en, utan två kanadagäss.

Fokuserade med blicken riktad mot gölen till höger.

Följer dom med blicken, med kameran.

Ett underbart samspel kan anammas.

Ledaren, hanen? spejar och håller blicken framåt medan honan? söker en lämplig väg…

Plötsligt, bland det höga gräset dyker små gula dunbollar fram ❤

Och snart flyter dom fram på det spegelblanka vattnet i den ljumma kvällen. Familjen ❤

Kanske ska dom söka en trygg plats inför natten. En plats skymd från faror…

Den fina lilla familjen tar sig upp på en blomsterklädd liten ö, belägen en bit in i gölen.

Dom små gula dunbollarna hopkrupna, tillsammans, tätt intill.

Föräldrarna passar på att stretcha och tänja…

Gås-yoga, finns det sånt? Hörde ju ett reportage på radion om get-yoga 🙂 🙂

Mjuka, varma, yogaklara 😉

spanar den fina familjen och kanske far dom vidare

innan mörkret helt tagit över.

Vi lämnar dom där på den lilla blomsterklädda ön och går vidare.

I stilla tystnad, i ett stilla lugn tar vi stegen ut på spången igen.

Stegen som bryter den sköna tystnaden, som får natten att låta som om jätten är på besök.

Rekar den tilltänkta platsen vi önskar för nattens gryningsfotografering.

På parkeringen väntar bilen, nattens övernattningsplats

och i kylväskan väntar oss en god kall öl.

Tiden går fort och mörkret tar över. Dom som inte sover är myggen som vi bjudit på middag under vår timmeslånga promenad.

Vad dagen därpå hade att bjuda på ska jag visa er nästa gång vi ses och hörs ❤

Pst… känns bilden liten så går det alldeles utmärkt att klicka på dom så blir dom något större 😉

Annonser

Stanna upp, om så bara för en stund…

Våren rusar fram.

Susar förbi likt ett jetplan, där man riskerar att missa det fina, det vackra, det som spirar och gror.

Det känns svårt att hinna med.

April var ju precis på gång och nu står vackra maj och knackar på. Det är nu vi ska stanna upp, sätta oss ned.

Öppna våra sinnen och verkligen ta vara på naturen som vaknar till liv.

Vi ska se oss omkring,

ta in

och spara det vackra i våra minnen. 

Känna solens strålar som värmer våra vintriga kroppar.

Fylla på förrådet av fräknar,

plocka fram de bländande vita spirorna,

lagra D-vitamin.

Från sittande till liggande ska vi placera våra lekamen.

Bli varse om den ännu lite fuktiga marken genom kläderna.

Känna vårens dofter och beundra naturens skönheter. 

Vi ska följa skönheternas olika stadier.

Från liten och oskyldig till stor och ståtlig.

Med långa stjälkar strävar dom alla, precis som vi, mot solen och ljuset.

Precis som vårens vackra skönheter blommar vi ut när naturen vaknar och dagarna blir långa och ljusa.

Naturen väcker känslor,

vårkänslor

Kärlek ❤

Naturen fylls av blommor likt den vackraste melodi.

Jag kan höra dess toner och jag fylls av musik.

Sök dig in i skogen.

Sätt dig ner.

Se ljuset.

Just det ljuset går inte att beskriva.

Det går bara att känna.

Ljuset i den mosstäta gammelskogen är oslagbart och måste upplevas. 

Men även om livet just nu känns lite grått, lite svart, lite vitt…

sätt dig ner, se dig omkring…

Naturen är lika vacker, utan färg. Man måste bara stanna upp och se. Öppna våra sinnen.

Det vackra finns där även om det känns tungt.

Naturen är fantastisk

Naturen är medicin, min medicin, min återhämtning, min laddare

Flip och Flop

För 1½ vecka sen besökte jag och maken Sevedskvarn i Färnebofjärdens Nationalpark. När våren precis börjat sätta sina spår hemmavid var det här som att kliva tillbaka flera steg. Fast ändå inte… Eller som maken sa, det var som att gå i två årstider, samtidigt.

Det var en märklig känsla, denna soliga men något kylslagna dag.

Maken släppte av mig strax före 09 på morgonen innan han var bokad på ett möte. I ca 2 timmar gick jag där med min kamera och njöt av vintertäckt vårlandskap. 

Det kalla vattnet i fjärden forsade fram och tog med sig av den snö och is som låg kvar där i kanten. Isskulpturer tornade upp sig och skapade fantastiska varelser.

Där bredvid det forsande vattnet hördes inte mycket annat än brus och dån.

Plötsligt känner jag i ögonvrån hur något stirrar på mig… Något avlångt brunt, typ 40 cm, kanske mindre, kanske större… har plötsligt stannat upp för mitt i dennes väg står en vilt främmande varelse… Nämligen, Jag 😉

Och efter en kort stund, som konstigt nog kändes väldigt lång… vände den och gav sig av. Om jag tog några bilder där jag stod med kameran runt halsen??… Jodå, det gjorde jag MEN alldeles försent så klart 😉 så det enda som fastnade på bild var en hop med grenar och sen något avlångt brunt som simmade ut i fjärden. Men dom bilderna blev alldeles för mörka för att man ska kunna gissa vilken lite parvel som jag stötte på… Vet att uttern håller till där men skulle gissa att den är större…

Hur kan det bli så här tokigt?? Det är ju inte heller den första gången jag fastnar och står som ett fån utan att föreviga stunden med kameran… Säkert inte den sista heller…

Kanske blir det så för att man inte förväntar sig något och då blir man liksom lite ställd och fastnar på nåt sätt. Jag håller verkligen alla tummar och tår att jag inte råkar ut för det i sommar när jag ska möta björnarna. Kan ju inte tillbringa 5 nätter i gömsle och drabbas av björnfrossa varje natt och komma hem utan en enda bild…!!!

Något jag ändå lyckades få på bild var den ursöta lilla forsärlan som spatserade så fint på stenen en bit ut i fjärden. 

Liksom fjällvråken (tack svågern för hjälp med artbestämning 🙂 ) som cirkulerade ovanför mitt huvud och den vansinnigt charmiga strömstaren som parkerat sig så fint på stenen. Dock satt den väääldigt långt borta och jag hade ingen större lust att vada ut i det kyliga vattnet heller… så det fick bli vad det blev 😉

Till tonerna av bofinkens vackra sång gick jag bort från fjärden och sökte mig en bit in i skogskanten. Där i skuggmiljön låg det ett tjockt hårt täcke av snö som säkerligen kommer att ligga kvar ett bra tag. Kontrasten mellan vinter och vår var tydlig på många platser.

Dom två översta bilderna här ovan är tagna från samma plats men riktade åt olika håll. Man skulle kunna tro att dom är tagna vid olika tillfällen…

(Fågelart oklart, är långt ifrån någon fågelexpert 😉 , måste kolla med svågern )

Att våren och vintern fanns på samma plats tycker jag att den här bilden står för.

Insekter som vaknat och landar på den kyliga snön… Så fascinerande 🙂

Vid lunch kom maken och gjorde mig sällskap och vi blev kvar långt in på eftermiddagen.

En liten bit från min första fotoplats, strax intill informationstavlan för Sevedskvarn, så visade sig våren mer på riktigt.

Blåsipporna sträckte sig upp mot dom värmande solstrålarna och citronfjärilarna lekte vid strandkanten.

Där i solen, på en solvarm bänk, stannade vi upp för att njuta av det medhavda fikat. Och som vanligt så smakade det godare än nånsin 😉

Vassens vackra vippor gungade vackert i den ljumma vinden. Och med det vackert blåa vattnet i fjärden blev bilden ett skönt tecken på vårens ankomst.

Spillkråkan är en fascinerande fågel. Stor och väldigt vacker och man blir alltid så glad när man kommer den nära. Just den här kändes som en busig liten spjuver där den kikade fram bakom trädstammen…

Vi fick känslan av att den ville leka lite titt ut-lekar med oss, eller helt enkelt spela oss ett spratt 🙂

Vi tog oss vidare, genom vårlik natur mot en plats där vintern inte hade någon större lust att ge vika…

Där låg snön och täckte marken och vi måttade ca 3 dm ihoppackad orörd snö som väckte tanken om hur mycket snö det måste varit innan värmen och våren börjat kämpa sig fram…

Ännu en märklig känsla kom över oss för avståndet mellan våren, blåsipporna och dom lekande citronfjärilarna till detta snötäckta landskap är typ 100 m, max! 

Alldeles bredvid där vi stod på den snötäckta gången kom blåmesen och satt sig på dom knoppfyllda grenarna. Och nu när värmen kom i helgen kan jag ändå tänka mig att den snötäckta naturen ändrat karaktär och antagit en bit av våren. Den kan ju inte stå emot hur länge som helst. 

Att det finns ett rikt djurliv vid Sevedskvarn blir man påmind om när man kommer fram till spännande träkonst och andra spår och ledtrådar 😉 Mer om det kan ni läsa om här

Så…

Summa summarum av denna fantastiska dag sammanfattar jag med både flip och flop.

Många fina möten, underbar natur, godaste fikat, ljuvliga stunder är idel ”flipar” men vad är då ”floparna??

Jo, det är ju när man helt kommer av sig med att stå som ett fån med kameran runt halsen och inte ta några kort när tillfällen ges på bästa sätt

ELLER

som precis innan det var dags för hemfärd…

När det plötsligt, precis ovanför våra huvuden, kommer en stor och fin havsörn som under flera minuter visade upp sig och jag höll fingret på avtryckaren så det smattrade i kameran… För att  sen upptäcka att alla 68 bilder är suddiga utan att förstå varför…

för att slutligen komma på att längst fram på linsen satt det ND-filter jag just innan havsörnen dök upp, satte på för att det var starkt solljus och jag ville undvika utfrätta bilder när jag skulle fota snö och forsande vatten (men det hade jag redan glömt) SUCK!! Snacka om flop!

Men maken fick fina bilder av havsörnen åtminstone. Jag fick åka hem med fina minnen och några okej bilder. Det som ändå är viktigast är själva naturupplevelsen och friskluften och att ändå ha möjligheten att kunna ta sig ut på dessa härliga små äventyr, som jag vill kalla för ”lyx i tillvaron” <3.

Så tills vi hörs igen…

nu ska det framöver fotas vårblommor, insekter och annat liv i naturen. Slut på snö och vinter. Nu har min absoluta favoritårstid anlänt mina hemtrakter. 

Tjo och Hej, kram från mig ❤

Vietnam – utflykterna

Att se sig omkring är en given del av våra semesterresor.

Strand- och poolvistelser är lyx, absolut. Men attans vad det kryper i kroppen efter ett tag.

Att iaktta andra turister kan också vara underhållning men när vi väl besöker ett land så vill vi se så mycket vi kan, fast utan att känna någon stress. Så visst blev det några utflykter även denna resa…

Phu Quoc har vissa självklara turistmål och ett av dom är pärlodlingen som dom är oerhört stolta över.

På bilden visar en vietnamesisk kvinna hur man öppnar pärlmusslan och var man sen kan finna den dyrbara pärlan. Vi fick också veta att den svarta pärlan är mer exklusiv. Att det kostar en slant att köpa pärlor kan man förstå när man hörde henne berätta.

Efter undervisningen så var det förstås tillfälle för shopping för den som önskade. 

Färden gick sen vidare till Phu Quocs nästa självklara besök, pepparodlingen.

Ön är förutom pärlor berömda för andra små runda ting, nämligen sin fina peppar. Vår härligt charmiga guide som förgyllde vår utflyktsdag,

”My name is Long, but I´m short :)” berättade det vi ville veta om öns peppar.

Tänk så mycket man inte vet, men som man kunde söka på google om man önskat… men nu fick vetskap om, i en annan del av världen 🙂 Det är alldeles underbart!!

Pärlor och peppar i all ära, men vad vore en utflykt utan provsmakning av något drickbart 😉 Är man turist så är man…

På Phu Quoc tillverkas Sim Wine.

Ett lokal vin gjort med frukten från Rose Myrtle Tree, myrtleträdet, som växer vilt i skogarna på ön och som bär frukt och blommor året runt.

Receptet härstammar från olika etniska minoritetsgrupper som bor i centrala höglandet och dricks ofta till skaldjur. Enligt lokalbefolkningen har Sim Wine naturligt helande egenskaper. Den ska vara bra för matsmältningen, ha viss smärtlindrande effekt samt även vara bra ”om du känner dig sliten”. Dock finns inga medicinska tester gjorda för att bekräfta detta men tron… 

Vad smakar det då? Gott och väldigt sött.

Färden gick sen vidare till en liten fiskeby, Hàm Ninh som ligger på öns östkust. 

Längs den lilla gatan pågick försäljningen för fullt…

Om ni nu skulle känna er törstiga så skulle jag avråda från flaskan ni ser på bilden för den innehåller inte pepsi, cola eller liknande… Även om man kan tro det…

Dom innehåller sjöhästar. Där fanns sjöhästar i alla dess former och tillstånd. Jag hade inte mage att fråga vad man gör med dom egentligen men att dom används i maten förstod jag… 

Att vår matkultur är så totalt olika blev vi påminda om hela tiden. Kanske har ni mött denna delikatess tidigare?? (Dom långa pinnarna nedstuckna bland pepparkornen).

Jag hade aldrig hört talas om den och än mindre haft den på min tallrik… Kan ni gissa?!

Det är den torkade varianten av det allra heligaste från sjölejon, alltså pungkulor och snopp!! Alltså, för mig är det så främmande… Äter man verkligen sjölejon och dessutom det heligaste??

I den lilla fiskebyn finns en lång pir ut i havet. Där, i den kraftiga blåsten och med regn på tvären tog vi oss ut på promenad.

Längs hela piren låg det små vietnamesiska restauranger och flöt.

Middagsinnehållet låg ännu kvar i sina burar alldeles intill, redo att hamna på någons tallrik. Och ja… mer färskt än så kan det nog inte bli 😉

I regn och blåst, på en plats vi nog aldrig mer kommer att återkomma till… Ja, men då måste det bli dags för en selfie 🙂 🙂

Att världen är liten, är inte bara någon man säger lite nu och då…

Det var kära maken som gick förbi och var lite mer observant än mig. Han tyckte sig känna igen en och annan grabb på planschen som prydde en av restaurangerna… Svenska landslaget i fotboll, fast inte 2016 som det står på skylten utan x antal år tidigare… Hur det kommer sig att den här skylten kom till förtäller inte historien… men visst kändes det rätt så komiskt ändå. 🙂 🙂

Jag berättade ju för er i mitt förra inlägg från Vietnam, om den totalt urkassa sophanteringen… Och när man kommer till dessa platser kan man inte bli annat än ledsen. Hur det ser ut på havets botten… Näe, Jag tror inte att jag vill veta det… men förstår det ändå när jag ser denna förödelse 😦 Så sorgligt hur vi människor förstör vår planet…

Med kurrande magar kom vi sen fram till öns berömda strand, Bãi Sao, Sao Beach där det var dags för lunch och bad. Många turister tar sig hit med taxi eller via andra utflyktsarrangörer för att sola och bada. Stranden som känns väldigt omtalad på olika utflyktssajter och broschyrer väckte stora förhoppningar och förväntningar.

Efter lunchen fick vi en stunds egentid som jag och maken spenderade med våra kameror.

Längtan på att få sätta ner tårna i den ljuvligt mjuka vita sanden fick tyvärr ett abrupt slut… Jag var precis på väg att stoppa ner mina fötter i sanden när jag får syn på en spruta ligga slängd, rakt framför mig. Tack och lov fick jag syn på den innan jag stoppade ner min fot. Så många tankar for genom mitt huvud och man kan inte bli annat än ledsen.

Jag önskar SÅ, att kunna visa er den magiska stranden som man kunde läsa så mycket om…

och visst var den vacker, om man stod med näsan ut mot havet… Men var du än vände dig om så såg man skräpet. 

Det fick ändå bli en pusshälsning från den berömda stranden, Bãi Sao som dom är så stolta över. Och kanske ska jag sluta vara bitter…

Efter lunch och strand besökte vi Hô Quoc Pagoda.

Öns största buddhistiska tempel som invigdes 2012. Att man kunde känna en sådan frid, ett sådant lugn av att vistas där, var nåt jag inte riktigt förutsett. Hela områdets atmosfär andades ett ljuvligt och skönt lugn. 

Och det var så vackert ❤

Från denna fantastiska plats begav vi oss sen till dagens sista utflyktsmål. Kontrasterna kunde inte vara större…

Coconut Tree Prison

Ett fängelse byggt 1949 och använt av fransmännen för att senare även användas av amerikanerna under Vietnamkriget. Ca 40 000 nordvietnamesiska soldater och Viet Congs (Vietnamesiska kommunister) hölls tillfångatagna och torterade på den här platsen under kriget. Att gå runt där tillsammans med vår fina guide för dagen och höra hans berättelse var en känsla svår att beskriva med ord. Tog några bilder med mobilen men hade inte mage att plocka fram kameran. Känslan var allt för stark och att ”fota som en turist” kändes allt annat än bra.

Många slutade sina liv efter att ha tvingats genomlida all tortyr i fängelset. Ett fåtal lyckades fly. En del finns kvar i livet med all trauma, både fysisk och psykisk.

Mannen som kom på tortyrmetoderna lever än idag och hålls gömd och skyddad på ön!! HUR är det möjligt??

Under tystnad,

med respekt för de fångar som fick avsluta livet där och alla andra som fick utstå dessa hemskheter,

med tårar på våra kinder,

gick vi sakta tillbaka till bussen, redo att ta oss hemåt igen, tillbaka till hotellet…

Fyllda av tankar kring dagen… Minnen för livet ❤ 

Nästa utflykt tog oss ut på böljan den blå. Ännu en dag att lägga på minneskontot.

Guiden presenterade sig som Dan, ”Danny boy”. En urskön charmig kille som förgyllde vår dag.

Måste säga att båda våra guider var som gjorda för jobbet. Vi väljer alltid lokala guider och hittills har det alltid varit utflykternas höjdpunkter.

Bussresan tog oss genom små byar, på delvis nybyggda vägar, delvis på sämre kostigar med siktet inställt på An Thòi Port där vår båt låg och väntade.

Effekten av Postafentabletten uteblev den här resan, som än en gång gjorde mig påmind om min sjösjuka och jag ställde mig den frågan… VARFÖR ger jag mig in på dessa båtresor? 😉

Dan, vår charmiga guide, informerade oss att lunchen var inkluderad dagen till ära men… med ett litet extra MEN…

Maten fick vi fånga själva…

Trodde nog att det hela var ett skämt men mitt ute till havs stannade båten och det var dags för oss alla att fiska på vietnamesiskt vis. Ingen fisk = mager lunch!! 😉 

Pga mitt fokus på horisonten och på att inte få upp min frukost avstod jag både fiske och lunch.

Maken dock, ordnade stolt som en tupp 🙂 med sitt bidrag till lunchen.

Nu avstod även han att äta lunchen eftersom han inte äter fisk… Men någon annan blev säkert nöjd och glad 🙂

Efter fiske och lunch fanns tid för snorkling och bad i det ljuva, klara och varma vattnet. Vi stannade till vid två olika platser och det var magiskt vackert och underbart i solen. Just där glömdes min sjösjuka bort och jag uppskattade det jag såg och kunde njuta till 100% och tänka att ”Det här är livet!!”

Runt omkring alla anländande turistbåtar fanns dessa små båtar som hjälpte turisterna in på ön, om man nu inte orkade eller kunde simma. Dom fick några kortare pauser men annars gick det skytteltrafik.

Och båtarna var fyllda till bredden.

Men…

Som alla andra dagar så hade även denna dagen ett slut och hemresan tog vid.

Passerade små byar eller vad det nu kan vara… Små fiskeläger kanske… Eller helt enkelt en lite enklare och mindre modern variant av husbåt…

Det var så vackert. Kändes speciellt på nåt sätt. Så annorlunda.

På öarna vi passerade finns dessa enorma pelare, som enligt sökning på google invigdes för typ 1½ månad sen…

En linbana som tar passagerare från fiskebyn An Thòi, ut till ön Hòn Thom. En sträcka på 7-8 km och därmed världens längsta linbana. På ön Hòn Thom finns planer att bygga en stor nöjespark med vattenland och resorts. Låter häftigt, absolut 🙂

men jag känner mig inte helt säker på om jag skulle sätta mig däruppe helt frivilligt… Då känns det nog ändå tryggare att gunga runt på havet än uppe i luften…

Utflyktsdagar har sitt slut och så även semestern.

På nyårsdagens tidiga morgon bar det av till flygplatsen. Det blev några mikrosovstunder på hotellrummet innan dess och en liten Gott Nytt År puss och några klunkar vietnamesisk öl ur en delad ölburk för att fira in det nya året 🙂 🙂  Men fokus låg mest på hemresan.

Men innan vi kom upp i luften så hann vi skaffa oss ännu mera minnen från vår så annorlunda resa.

Flygplatspersonalen hade glömt bort vårt flyg så dom fick väckas ur sin skönhetssömn och ta sig till flygplatsen, där vi väntande resenärer stod och bara ville hem…

Damerna vid incheckningen hade bra minnen och fanns på plats men alla kontrollanter sov i godan ro 😉

Nyvakna anlände dom, 2 stycken!!! som sen tog sig tid att granska våra pass, med största noggrannhet… Och tid tog det kan jag lova för dom hade sen enbart en säkerhetskontroll öppen. Då ska ni veta att flygplanet är av modellen större!! Och därmed rymmer vääääldigt många passagerare…

När tiden var inne för boardning hade någon besättningspersonal ej synts till… Det vi fick veta senare var att även dom glömts bort och inte blivit hämtade i tid 🙂 🙂 . Men så äntligen stod det en liten herre och talade om att det var dags att gå ombord. Och när den väntande bussen var fylld tog den oss ut till planet. Äntligen på väg!!

Men, NÄE!!!

Dörrarna vägrade öppna sig och förblev så ytterligare en halvtimme. Efter ett tag började bussen rulla iväg för att till slut hamna på baksidan av flyplatsen. Där på en bakgård bredvid en bajamaja!, fick vi kliva av och ingen visste nåt. Efter typ en halvtimme kommer en liten vietnamesisk tjej springande och ber om ursäkt och vi fick kliva ombord på bussen igen. Den här gången fick vi även gå ombord på planet.

Två timmar senare kunde vi så lyfta från ön och vi kunde luta oss tillbaka och veta att 12 timmar senare så skulle vi vara på svensk mark. 

Kaptenen berättade sen för oss om den bortglömda personalen, att dom fick köa som alla andra resenärer utan att ha en egen liten sidoväg genom alla kontroller… om mat som inte fanns till alla passagerare etc etc

Men hur det än är… Tänk så många minnen vi bär med oss och varför jaga upp sig. Njut av upplevelser och spara på minneskontot och kanske i en fotobok som man kan plocka fram och tänka tillbaka.

Hoppas att ni orkade ta er igenom detta enorma inlägg. Tack för att ni kikar in. Det uppskattar jag massor ❤

Letar vårtecken

Lyfter mitt huvud.

Blickar ut på den klarblå himlen.

Lämnar skurtrasor, dammråttor och ångor av rengöringsmedel…

hämtar kameran och beger mig ut för att söka efter våren. 

Tar mig ut i skogen alldeles bredvid huset och finner en stig där solen nått fram och luckrat upp snö och is till en blöt sörja.

En alldeles underbar sörja 🙂 Blir lyrisk och varm i hela kroppen.

Dagens första vårtecken ❤

Ser mig omkring.

Använder alla mina sinnen…

Lyssnar till fåglarnas sång och kan i ögonvrån förnimma hur dom små ljuva liven leker bland trädens grenar.

 Och visst får jag vårkänslor ❤

Lyfter blicken och ser ett snyggt hus. Blir så glad 🙂 Håller tummarna att den får hyresgäster under våren. För vem vill inte bo där?! Lyxhus de´lux 😉

Fortsätter min vandring, min sökning efter vårtecken. Känner att jag är på god väg att bocka av ett par stycken.

Viker av och följer den långa stigen.

Den är inte riktigt lika vårlik men jag ger inte upp.

Marken är täckt av decimetertjock snö med inslag av isiga fotspår där jag försöker parera för att inte slå på ändan. Våren känns just där väldigt avlägsen.

Tänk vad det kan skilja sig på platser där solen nått fram med sina värmande strålar mot hur det är inne i den täta skogen där skuggan dominerar.

Men trots mörkret och vinterkänslan kan man ändå känna och anamma våren.

För ljuset tar sig fram, strävsamt och tåligt, mellan trädens och buskarnas grenar. 

Och nånstans vet jag, att i det djupaste djupa, under isolerande täcken, ligger mina vårtecken och gror och bara väntar.

Inne i skogen är det förstås lite mer kylslaget.

Traskar på i lite mer rask takt för att inte börja frysa, för dagen till ära har jag ju till och med klätt mig lite vårigt 😉 Den tunna jackan hänger på min än så länge varma överkropp, och dessutom uppknäppt! Vantarna ligger tryggt i fickan men har inte behövt titta fram… Bara det är ett gott vårtecken. 

Möts av gödsel, hästgödsel. Är inte det ett vårtecken så säg 😉 😉 

Kommer fram till en myrstack där solsidan är fri från snö.

Stannar upp, sätter mig ner… stirrar tills ögonen går i kors… Men näpp, inte ett livstecken så långt ögat kan nå.

Fast när jag tänker efter, så är dom små myrorna bra smarta som inte kliver upp nu när dagen bjuder på +7 men natten bjuder på -10!!! 

Andra som kanske inte är riktigt lika smarta är dessa flygande små insekter. Arten är för mig okänd men kan liknas vid en gigantisk mygga.

Dom flög där upp och ner bland barrklädda grenar för att korta stunder slå sig ner och jag fick möjlighet att knäppa några bilder. Det gällde att vara snabb på avtryckaren för någon längre stunds vila verkade dom inte ha och att fånga dom i flykten var inte särskilt lätt…

Men även om dom kan tyckas lite knasiga så är dom ju, precis som mig, förhoppningsfulla på en annalkande vår. Och dessutom så är det ännu en bock på listan i min jakt på vårtecken.

Och visst är väl spindeltråden också ett underbart livstecken 🙂 🙂

Ett tecken på att, trots kyla, så är naturen på väg att vakna upp ur sin vinterdvala. Yiiihaaaa 🙂

Blir stående bland vackert gröna barrklädda grenar och bara njuter.

Tar in dofterna,

känner solens värmande strålar,

lyssnar till småfåglarnas vårsång.

Långt bort hörs hackspetten jobba idogt.

I övrigt är det tyst.

Den snötäckta marken gör dock snart att kylan tar sig in och jag känner mig tvungen att börja min väg hemåt. Kan trots kylan och mörker bocka av ännu några vårtecken, vilket gör mig varm och glad.

Passerar mossbeklädda stenar där snön snart är ett minne blott och den lilla lilla minivärlden gör sig redo att spira och gro och jag får en längtan…

Längtan och förväntan av att snart få dyka in i den, för mig, helt magiska lilla världen. Där tid och rum försvinner ❤

Men tills dess njuter vi av de tecken naturen bjuder oss på i detta nu och ser fram emot naturens alla färgkavalkader, olika nyanser av grönt och alla de liv som finns i vår vackra natur. Trots en väääldigt lång vinter med stora mängder snö och kyla så finns det hopp.

Det har jag bevis på ❤ 

Önskar er alla en trevlig helg 🙂

PS, snart kommer min fortsättning på resan i Vietnam 🙂

Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤