Trasig

För en vecka sen när jag måndag morgon klev av min jobbhelg för att inleda min 8-dagars ledighet så kände jag en stor tomhet, blandad med frustration och sorgsenhet. Min tänkta ledighet som jag planerat till att hinna med en massa mys och roligheter samt några måsten, blev till ett platt fall. Det var absolut inte det jag planerat.

Jobbhelgen som var överjävlig och dramatisk, tillsammans med det besked jag fick en tid före helgen, gjorde att jag mer eller mindre blev sittande och liggande som en apatisk hög när jag egentligen skulle fixa här hemma. Ta mig tid att även bara mysa och njuta av kvalitetstid.

Kände mig redan innan jobbhelgen nere och uppgiven. Som om någon sparkat omkull mig, fällt krokben precis framför mållinjen. 

Jag har snart jobbat 34 år inom vården varav mer än 28 år som sjuksköterska/distriktssköterska. Av dessa år har jag jobbat ca 12-13 år på natten.

Oavsett var och hur jag jobbat har jag alltid uppskattat och värdesatt mina närmaste kollegor, oavsett om det varit undersköterskor eller sjuksköterskor.

Och alla är vi olika.

Jag trivs inte med ensamarbete. Den situationen får mig att falla och må dåligt, av olika anledningar. Sedan jag började jobba natt igen, för ett par år sen (vilket jag trivs allra bäst med just nu) på min nuvarande arbetsplats så har jag väntat på att få en sjuksköterskekollega.  Jag har visserligen redan 2 toppentjejer men eftersom schemat är ett s.k 3-veckorsschema så får vi jobba ensamma en del. Att vara ensam sjuksköterska med ansvar för 70-74 patienter  är i mina ögon helt orimligt och det känns långt ifrån medicinskt säkert. 

Jag har en mycket fin och god vän, en fd kollega och fantastiskt duktig sjuksköterska som vid två tillfällen erbjudit sig att börja jobba natt med mig och de andra. 🙂 🙂

Men vad tror ni hon får för svar…??? Nej, det behövs inte någon fler sjuksköterska!!! Dom ”tomma arbetspassen” ska täckas av undersköterskor. Det var det här beskedet jag fick strax innan jobbhelgen. Ett definitivt svar från cheferna. Något som ändå känts hoppfullt då man annonserat efter en sjuksköterska men sagt att det inte funnits någon sökande. Nu när min fina vän erbjuder sig att komma får hon ett helt annat svar. Varför???

Att ha en sjuksköterskekollega är för mig en självklarhet. Om jag inte önskat detta hade jag väl sökt ett ensamarbete men nu har jag väntat och hoppats och kände mig så glad och positiv när min fina vän kontaktade min arbetsplats.

Vi är som sagt olika. Jag mår bäst av att ha en kollega att ”bolla med”, rådfråga och bli rådfrågad, att samarbeta med i akuta och andra påfrestande situationer, att tillsammans jobba för en bra verksamhet och jobba fram säker och bra vård. 

Jag har absolut kanonbra undersköterskor på min arbetsplats. Men hur det än är så har vi olika ansvar och olika utbildningar. Vi sjuksköterskor ”pratar samma språk” (förstå mig rätt) och många gånger behöver man bolla händelser, ev bekymmer och annat medicinskt med en annan sjuksköterska. 

Jag känner mig så ledsen, lurad.

Varje dag, minst en gång dagligen, letar jag på nätet om det finns andra jobb som jag vill söka. Tänker tankar som… Ska jag prova nåt helt annat kanske? Den tanken har funnits många gånger.

I nuläget känns det som att något annat än vården lockar mig mer. Men vad i Herrans namn ska man pyssla med då?! när man inte gjort mycket annat i livet än jobbat i vården. Visserligen jobbade jag extra på Guld Fynd i min ungdom. Barnflicka på helgerna har jag också varit. Jag har rensat ogräs en sommar på en plantskola och blev till på köpet, halvt uppäten av bromsar…

Jag tar en dag i taget och ska försöka njuta extra mycket i slutet på veckan när vi ska till Vårgårda Naturfotofestival och ställa ut några av våra bilder, beundra andra fotografers bilder och lyssna på fantastiskt spännande föreläsare. Bo på hotell och känna sig så där lite extra lyxig ❤

Och jag vet, att i mörkret finns ändå en strimma av ljus. 

Och trots att jag mått som jag mått tog jag mig ändå ut en kylig morgon förra veckan, när frosten täckte vår natur och glittrade så fantastiskt vackert. En natur smyckad av dom vackraste av diamanter ❤

Fylld av mina halvmörka tankar skapade jag bilder med mycket symbolik som speglar mig och mina tankar, i detta nu.

Hoppas jag inte förpestat er alla med mina tråkiga rader. Kände bara ett stort behov av att få ur mig en massa mörker. Pga sekretess och av respekt mot andra kan jag inte berätta mer om vad som hände under jobbhelgen och dagar efteråt. Det får jag bära med mig och hoppas att det slutar gnaga i mitt huvud.

Nu ska jag sträva efter att se ljuset, ta vara på allt det fina jag har omkring mig och leva efter mitt egna citat…

Kram och Hej

från lilla mig ❤

Annonser

Efter regn…

…kommer solsken och svamp 🙂

Regnet är verkligen välbehövligt för vår natur. Dom torra knastriga fotstegen har bytts ut till skönt mjuka toner. Man låter inte längre som en elefant på promenad utan mer som en smidig kissekatt som tyst smyger fram bland stock och sten 😉

Dessutom har skogen fått den där typiska, så härligt klassiska höstdoften. Doften från blöt mossa och svamp.

Skogen har efter regnet, fullkomligt exploderat i någon slags svampinvasion, till min och många andras glädje. 

Förutom det gula guldet så kryllar det av andra vackra svampar som får vara fotoobjekt i mina bilder.

Under sommaren blev det väldigt få besök vid vårt fina torp. Vi hade liksom annat på agendan så vi bestämde rätt tidigt att torpfixet får vara tills i höst eller nästa år. Det där sysslorna som man behöver göra för att det inte ska se så öde ut och för att slippa lära sig hantera en lie på ålderns höst… 😉

Det har vi fixat 🙂

…fast med väldigt lång tid mellan besöken. Lite sorgligt, men så är det. Nu under sensommaren och början på hösten har det dock blivit flera besök. En del bara över dagen, en del med övernattning. 

I helgen, efter ansning av gräsmatta (makens jobb), byte av skittunna (makens jobb) och annat pyssel (mitt jobb 😉 ) kände jag att jag var beredd att göra ett nytt försök att besöka skogen. Anade att det skulle finnas några läckerheter vid mina ”hemliga” ställen och det fanns det. Anade även att andra mindre trevliga varelser kunde bli påträngande… Varför jag klädde mig i cerise och rosa, smorde in armar, ben och hår med kokosolja, helgarderade mig med den nätbeklädda hatten. Tog sen med maken, kameran och svampkassen och gick in i skogen. Och där fann jag det jag sökte…

Guldet, skogens guld.

Det mesta av guldet låg nästan helt gömda i den mörkgröna fuktiga mossan. Svåra att hitta eftersom björkens numera gula löv dekorerar skogens mark. Man fick verkligen stanna upp, sätta sig ner och ta fram dom rätta ögonen. Guldögonen ❤ . Det var då man fick sig en uppenbarelse. Plötsligt fanns dom mitt framför mig och maken gjorde bäst i att hålla sig på avstånd. Ville ju inte att det lilla guldet jag fann skulle trampas ner och bli mos. Maken har ju inte dom rätta ögonen och dessutom aningens svårt med färger.

Guldet hamnade sen på middagstallriken. Stekta i riktigt smör, med salt och vitpeppar, lite mjöl och vispgrädde. Ska det vara fest så ska det 🙂 Mums!!!

Men förutom guldet det så var det andra svampar i massor, i drivor. Dom växte liksom på varandra. Färgerna varierade från vitt, brunt och grått till blått, rött och orange.

I skogen hade jag valt att ta med makroobjektivet. Inte det smartaste draget kanske för svamparna var stora som tefat och stubbarna var täckta av svampar i olika höjder och utformningar. Fick nöja mig med att fota dom lite mindre svamparna. Fokuset var inte det bästa heller eftersom fokuset var inriktat på guld i första hand.

Men några svampbilder får det ändå bli här i inlägget.

Vill också tillägga att dom färgglada svamparna här ovan inte var dom som sedan hamnade på tallriken;) Då hade det nog gått illa…

Med till torpet var våra nya skatter. Våra nyinköpta vintage objektiv.

Pentacon, Zeiss, Helios…

Om jag berättar att förra helgen när vi var i stugan, så kom jag hem med 1300 bilder, fotade under 2 dagar. I helgen kom jag hem med 820 bilder, fotade under lördagen. Det säger en del om lyckan att bära en kamera med någon av dessa objektiv på framänden. Det är så fantastiskt fascinerande att utforska våra objektiv. Heliosobjektivet har även blivit isärplockat och den yttersta linsen har placerats bak- och fram, medvetet. Effekten man får… Ja ni kära vänner ❤

Det blir som att kliva in i en fantasivärld. Det man skapat i kameran uppenbarar sig på skärmen när man tar upp dom på datorn. Det syns inte alls på samma vis på kamerans lilla display utan syns mer på stor skärm. 

Men mer om bilderna från vintage objektiven kommer lite senare i annat inlägg. Vill bara ge ett litet smakprov på hur det kan se ut.

Vad gäller min forskning kring mina hatobjekt så blir jag inte klok på hur dom fungerar… Fästingarna hålls nog bäst borta genom att klä sig med heltäckande kläder, typ våtdräkt… Dofter och färger verkar dom strunta totalt i. Faktum är att jag dom senaste gångerna dragit strumporna upp över byxorna och antingen haft stövlar eller kängor på fötterna. Fick en fjärde fästing på låret men har sen inte haft någon mera. Kanske funkar fästingspray… Oklart. Har fått tips om att spraya skor/stövlar, strumpor och byxor med sån spray för att motverka fästingattack. Funkar kanske om man går och står upprätt. Jag ligger ju för det mesta på mossan och fotar så det kan bli svårare…

Vad gäller älgflugorna så är dom helt klart färgblinda. Dom skiter fullkomligt i vilken färg man har på kläderna. Möjligen kan parfym eller annat doftande skydda något… kanske var det bara en slump igen. Förra helgen var nämligen helt galen!!! Vi hade älgflugor överallt. Dom fanns t.o.m inne i bilen. Jag hade dagen till ära sprayat mina kläder med Victoria Secret´s Love Spell body mist. Kanske, bara kanske, funkar det skapligt. Maken som inte riktigt uppskattar att dofta Victoria Secret blev galet attackerad av älgflugor. Jag vet inte hur många han plockade bort från hår och nacke, liksom på kläderna. Helgen som var, var inte riktigt lika galen men dom fanns där och dom gick till attack.

Kan säga att både förra helgen och nu i helgen så visade jag maken hur snabbt jag kan kasta av mig mina kläder… Kan ju då, i nästa mening berätta att scenen som utspelade sig båda gångerna var totalt osexig. Tröja och BH åkte av samtidigt som jag hysteriskt slog och viftade med händerna. Båda gångerna hade jag en älgfluga som klamrat sig fast på magfläsket. Alltså… HUR äckligt är inte det. Dom har alltså tagit sig förbi färger och dofter, nätbeklädd hatt för att krypa in på bara skinnet… Alltså, fy tusan vilken panik jag fick. Summa summarum…

Vill man slippa älgflugornas påträngande attacker så gör man bäst i att hålla sig borta från skogen under hösten. Man får helt enkelt hitta andra motiv. Men envis som jag är så kanske jag tar mig ut en liten liten stund i skogen här hemma. Det har inte varit lika galet som i stugan. Vi får se.

Tills nästa gång…

Ta hand om er och njut av hösten. Kram och Hej, från lilla mig ❤

Inkräktare på ändalykten

Som ni redan förstått så har jag ett par hatobjekt som jag konfronteras med varje år… 

Fästingen,

den som troligen är orsaken bakom min obeskrivliga värk, ev nervsmärtor, som ibland gör mig smått galen och sömnlös. Som tvingade mig till en hög dos antibiotika med div. icke önskvärda biverkningar mitt i den heta sommaren.

Den lilla vidriga varelsen som liksom går till attack bara jag sticker ut huvudet genom dörren… (Kanske inte riktigt, men det är så det känns just nu…)  

älgfluga 2

Och sen…

den ännu vidrigare varelsen, djävulen…

älgflugan (även kallad älglus, hjortfluga) Fy tusan vilket monster!!

Ett riktigt påträngande och oönskat monster! Kan för mitt liv inte tro att den har någon som helst nytta på vår planet…

Sensommaren, hösten… den så vackra årstiden som ger vår natur, våra skogar, färger i dom vackraste kulörer.

Den ger oss godsaker och guld.

Den ger oss frisk och klar luft.

Den tid på året då jag vill vara ute och vandra, länge och ofta.

Den tiden har liksom blivit saboterad av älgflugornas framfart. 

Att fylla skafferiet och frysen med alla godsaker är ju en lyx.

Att sen kunna kombinera denna lyxen med att få utlopp för all min kreativitet, det är ju extralyx 😉

Skogen, naturen… fylld av vitaminer och antioxidanter. Den friska luften, fri från avgaser… Den underbara karakteristiska doften av skog…

Tror inte det finns mycket som slår just det ❤

Det efterlängtade regnet har fått våra små hattprydda och välkomnade svampar att kika upp ur den tidigare så knastrande och kruttorra marken.

Dom första gyllene gula kantarellerna har plockats och hamnat på tallriken. Inte var dom många men dom räckte till ett höstigt och välsmakande tillbehör till söndagssteken 🙂

Övriga svampar lämnar jag kvar. Dom passar utmärkt till att vara statister i mina bilder.

Dagar då regnet fallit och sen slutat… Dom är ännu vackrare i våra skogar.

Färgerna blir så där skönt tunga, murriga, kraftiga och starka.

Än så länge skiftar träden i gröna och gröngula nyanser.

Ännu dröjer det nog innan trädens löv skiftar i dom mer starka kulörerna.

Men om man riktar blicken nedåt, så ser man sköna gröna nyanser i den numera fuktiga mossan och blåbärsris, som intagit en magisk blålila nyans. 

Och finner man sen en liten myra på promenad…

Då blir jag som paralyserad.. som förhäxad 🙂

Ni skulle bara se mig när jag ligger, kryper, halvstår på alla fyra eller på mina 2 😉 i min jakt på att följa myran och försöka få den på bild 🙂 🙂

Haha, kan inte säga om det är en intressant och spännande syn (upplevelse), men det bjuder jag på 😉 

Myrorna, attans så snabba, dom små rackarna 😉 Men SÅ roliga att fota 🙂

Har man ännu lite mera tur så råkar man på en skalbagge på sin framfart i skogens marker.

Men dom är också rackarns så snabba så det gäller att vara alert på avtryckaren och parera på dess raska promenad. 

Ormbunken är en tacksam växt att fotografera.

Den är ett sånt där fotoobjekt som nästan alltid gör sig bra på bild.

Nu i sensommartider så börjar många av dom skifta i brunt och inta en mer torr och spröd känsla. Oavsett brun eller grön så är dom vackra.

Kombinationen är nästan ännu mer effektfull och vacker.

När jag läser på om ormbunken så finns det ju en mängd olika sorter, arter och varianter. Men jag är ingen expert så jag kallar det helt enkelt bara för ormbunkar.

På ormbunksbladen finner man ofta flugor och spindlar. Precis som myrorna och skalbaggarna är dom spännande att fota.

Många gånger när man fotar så ser man inte dessa små varelser utan det blir liksom en bonus när man sen plockar upp bilden på datorn 🙂

Det finns ju så fantastiskt mycket vackert i vår natur, i våra skogar.

En del växter vissnar, en del sprudlar av nytt och fräscht.

Precis som ormbunken som skiftar och blandar nytt och gammalt finner man små ljust gröna växter som tagit sig upp ur den torra bruna mossan, dekorerad med torra bruna barr som tackat för sig.

Gammalt och nytt, en fantastisk kombo 🙂

Hur var det nu med mina hatobjekt…??

Jag håller just nu på att testa lite olika metoder jag läst om på Google för att undkomma dessa oönskade besökare, inkräktare…

Gällande älgflugorna så har jag läst att, om man ska ut i skogen…

Då ska du undvika att se ut som en älg eller hjort.

Sagt och gjort… Jag klär mig i starkt rosa och lila kläder. Håret sätter jag upp i tight tofs/knut. (Har aldrig sett en cerise-rosa-lila älg med tofs på huvudet… så det kändes 100% säkert)

Sen ska man helst inte lukta som älgen…. Hmmm 😉 Hur luktar dom liksom??

Sagt och gjort… Armar och ben smordes in med kokosolja och kläderna preparerades med ”body mist” a´la Candy Crush.

Fick ju rådet av en kollega i sommar, tillika hundägare, som hört att just kokosolja ska fungera mot fästingar så då tänkte jag slå två flugor i en smäll och mota bort båda mina hatobjekt…

Så när jag stod där redo, nästintill självlysande i rosa mundering, doftandes som en 80-talets brud på väg ner på stranden insmord med Hawaiian Tropic… DÅ kändes allt hoppfullt!! 

Jaha, och hur gick det då??

Nej, det gick inget vidare.

En älgfluga motade maken bort som satt sig på ryggen. En annan älgfluga satt framtill på tröjan och den lyckades jag också mota bort innan den gick till attack…

Den tredje hade hittat in bakom hårburret och krypit upp en bit… Det monstret blev jag varse om när det killade i nacken!! Brrr…

Fästingarna då?? Jo tack, två stycken har jag plockat bort på låret i sommar. Det var innan jag utförde mina tester. Den tredje…

…den fick avsluta sitt liv i fredags i vårt badrum. Det var när jag stod i duschen innan jobbet som jag blev uppmärksam på något nytillkommet på ena skinkan…

Och vad satt väl där då??

om inte en fästing!!

Att den valt just den platsen var rätt åt den.

Kan inte vara den mest angenäma platsen att boa in sig på 😉 så det var rätt åt den.

Men jag vill inte ha oönskade inkräktare på dom kroppsdelarna och för den delen, inte någon annanstans heller…!!!

HUR den kommit dit och när,

har jag ingen aning om eftersom skogen besökte jag i onsdags och i fredags höll jag mig bara på tomten och inomhus.

Nu hade jag inte smort in dom regionerna med kokosolja heller eftersom jag inte exponerar dom när jag är i skogen (Om inte nöden tvingar mig till det men så var icke fallet i onsdags…)…

Kanske har den glidit uppåt på mina kokosoljade ben men det är inte troligt eftersom jag duschat bort oljan innan fredag och den hade av storleken att döma, nyligen parkerat sig och satt sig till ro under fredagen.

Eller så har den helt enkelt legat på lurpass i min trädgård och bara väntat på sitt byte…

Hur som helst ska jag testa kokosoljan igen. Behöver lite mer kött på benen innan jag kan utvärdera den metoden.

Gällande färgen på kläderna är jag övertygad om att det inte spelar det minsta roll, men vem vet…

Älgflugan kanske rent utav är färgblind?! Gällande luktsinnet så får jag lov att återkomma…

Så mina kära vänner.

Passerar ni något område i skogen som ni förnimmer er en doft av sol och bad a´la 80-tal…

så då kan det mycket väl vara jag som nyligen passerat 😉

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… bilderna på mina hatobjekt är lånade från Google. Klicka på bilden så kommer ni till dess ursprung.

Snopet…

När mobilen tjuter så där galet tidigt… Långt innan solen passerat horisonten… 

När vi äntligen, efter skapligt många mil i bil anländer vårt mål och förväntansfulla kliver ur bilen för att äntra naturstigen med kameran redo…

för att strax därpå… 

abrupt blir stoppade av en reslig man, märkt jaktledare, som upplyser oss om att det i vårt tilltänkta mål för naturfoto alldeles inom kort kommer ”vina av kulor” och ”karlar och hundar på jakt”… 😉 . Då kändes det faktiskt rätt snopet.

Självklart är vi tacksamma för informationen och följde hans avrådan om fortsatt promenad, men vi hade förstås uppskattat om det hade stått någonstans om att jakt pågår. Området vi besökte och hade planerat stanna i under förmiddagen heter Stengärdet och är ett naturreservat som ligger på gränsen mellan Västmanland/Södermanland. Och ska det jagas så kan det väl ändå sitta en lapp på informationstavlan vid parkeringen så att man kan ändra sin plan utan att behöva komma en bit och sen få vända om…

Fotosugna och hänförda över den speciella naturen fick oss ändå att stanna upp ett par gånger på vägen tillbaka till bilen. Så några bilder fick vi trots allt med oss hem. Och vi kommer absolut göra ett nytt försök, dock inte under jaktsäsongen. Har verkligen ingen lust att hamna i skottlinjen eller behöva bli jagad av någon jagad älg på flykt …

Trots att vår plan gick i stöpet så är vi inte dom som ger upp så lätt…

Vi styrde visserligen bilen hemåt men valde att på vägen stanna till vid vackra Åholmen, strax utanför Kvicksund. En plats som är vacker att besöka alla årstider. Där tog vi med vår väntande frukost och våra kameraryggor och fick en alldeles fantastisk dag ❤ .

Naturen fullkomligt exploderade i dom vackraste färgkavalkader. Och i takt med ljuset möttes vi av fantastiska motiv.

Den efterlängtade frukosten intog vi på bryggan vid vattnet och inte ens då kunde jag släppa min kamera. När man ser motiven och bilderna framför sig så går det liksom inte att låta bli. Sen om resultatet blir bra… Det är en annan femma 😉 .

Nu var min förhoppning att det skulle flyga över någon stor pippi vars skugga skulle landa i vattnet, strax intill dom vackra bladen… (bilden ovan). Men men… naturen är ju sådan att man helt enkelt får gilla läget och inget går att få på beställning. Så resultatet fick bli en bild med fina, vackra blad på vattenytan men utan en flygande ”skuggpippi” 🙂 .

På en matta av löv gick vi sen vidare in i den ljuva lilla skogen som var fylld av fågelkvitter. Kändes nästan som om våren var på ingång istället för höst och vinter…

Solen hade denna dag lite svårt att nå ända fram. Men direkt solljus är inte vad vi önskar när vi fotar så det befintliga ljuset var alldeles tillräckligt för att bjuda oss på magiska vyer.

Kontrasterna i vår natur är nu under hösten både magiska och fascinerande och väldigt vackra. Spirande gröna blad blandas med kulörta grenverk och ett och annat visset löv som fallit ner. En del stannar kvar och skapar små stilleben. En del faller ner men kommer inte ända ner på marken utan blir hängandes på en stubbe, en gren eller en gammal torr och oerhört vacker trädstam…

Tanken jag hade var att försöka få med höstens framfart och naturens olika skeenden. Genom att vandra in i det täta grenverket och rikta kameran uppåt ville jag återskapa det jag såg just där och då. Och förhoppningsvis förmedla min känsla ❤ .

Strax intill dom täta grenverkens plats finns en annan plats där skogen öppnar upp sig. Där svängutrymmet känns betydligt luftigare och där ljuset når ända fram. 

På den här lite mer öppna platsen. Där den gröna nyansen var makalöst grön fann jag en egen liten ram. Skapat av kontrastrika grenverk. Med torra små stilleben placerade i ljuset… ❤

Precis som om naturen själv valt att hänga upp sitt egna lilla galleri. 

Vi blev kvar där på Åholmen i timmar. Tiden är absolut inget vi tänker på när vi är ute i naturen och fotograferar. Vi blir som paralyserade av platsen, naturen, skapandet, friskluften, tystheten… Långt bort från dagens stress.

Dom här två bilderna ovan relaterar jag till livet. Vet inte om ni känner samma sak men för mig känns dom symboliska för vårt liv på jorden ❤ .

Jag hoppas att hösten stannar kvar ett tag till. Imorse när hatten nästan blåste av fick jag känslan av att våra lövträd snart blir kala och tomma… men jag hoppas att det dröjer. Jag vill ut igen. Ut i naturen. Efter en hektisk jobbvecka och kartongliv kommer jag behöva det mer än någonsin.

Må så gott och försök ta er ut i vår vackra höst.

Och tack för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst… Ni kommer väl ihåg att man får inlägget i något större upplaga om man klickar på det aktuella blogginläggets titel och faktiskt så gör sig bilderna mer rättvisa om ni klickar även på bilderna. Om ni vill förstås 😉

Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂