Det är inte varje natt…

man väcks av märkliga ljud. Främmande ljud vi aldrig hört förut…

Ni kan ju bara tänka er…

Där stod vi, maken och jag, bredvid varandra, en lagom varm natt i somras. Nyväckta, lättklädda och aningens förvånade och försiktigt skapade en glipa i persiennerna för att kunna se vad som var på gång.

Det första som alltid slår en när man hör konstiga ljud, är oinbjudna typer på rövarstråt men hörrni… Det vi fick se var allt annat än några inbrottstjuvar…

Det var ett älskande igelkottspar! Det är verkligen en fantastisk upplevelse och helt fantastiskt att dom förökar sig ❤

Meeen… om jag får önska så får dom gärna välja en annan plats nästa gång för jädrans vad dom låter och jädrans vilken lång tid dom tar på sig 😉 🙂

Läs: jätterolig läsning! ( Larmade räddningstjänsten…)

Härom natten blev vi återigen väckta av märkliga ljud. Ett högt, nästan skällande ljud och tanken kom tillbaka… Inbrottstjuvar? Om så vore så är dom väldigt oprofessionella som låter så där mycket 😉

Älskande igelkottar…  ( Åh nej, inte nu igen 😉 ) …

Men nej då… Snacka om att på nytt, bli förvånade 😉  när man återigen står där vid sovrumsfönstret, nyväckt och lättklädd… gluttandes ut genom glipan i persiennerna och får se…

En grävling OCH en igelkott!!! Fast nej nej… Det är inte som ni nu kanske tror…

Om jag förstått det rätt när jag läst på så äter dom båda frukt, vilket kan stämma med den här händelsen. Dom befann sig nämligen båda under plommonträdet där det finns en mängd fallfrukt. Nu kan det dock, tyvärr, vara så att den tänkta middagen istället för plommon bestod av… just en igelkott. Grävlingar kan tydligen ge sig på och äta just igelkottar.

Hur det hela slutade vet vi inte, mer än att maken gick ut på altanen varpå grävlingen rusade iväg. Vad som hände med igelkotten är inte helt känt. Ingen av dom två besökarna lämnade nämligen, några som helst spår efter sig. Upplevelsen som sen blev en nattsnackis gör det ju inte helt enkelt att försöka somna om 😉 😉  Men vad gör väl det efter en sån här upplevelse 😉

Den här sommaren har varit väldigt händelserik på många sätt. Tänker framför allt på alla möten och upplevelser vi haft i naturen.

Efter tålmodiga besök på en plats i länet med förhoppningen att få se lappugglan fick vi nys om en annan plats och där fick vi, äntligen! vara med om det fantastiska mötet. Eller, mer exakt… mötena. För dom har blivit många och långa och helt fantastiska.

Har ju redan skrivit om några av dom i tidigare inlägg och har även berättat om mötet med en annan fantastiskt spännande och vacker uggla, slagugglan ❤ Och jag kan säga er, att när man väl upplevt den där euforiska känslan så är det svårt att få nog. Man vill bara ha mer och mer 🙂

En önskan jag hade var att få se när lappugglan fångar en sork ( eller annan smågnagare ) och till slut så…

Innan jag skriver fortsättningen vill jag bara påtala att ingen av oss 5 fotografer på plats var påträngande eller på nåt sätt oschyssta. Vi var alla där på ugglans villkor. Just den här lappugglan är nyfiken och söker sig själv närmare och närmare oss betraktare och fotografer där vi tålmodigt väntade och hoppades på en tursam morgon.

Den här fantastiska upplevelsen (som tyvärr började lite tråkigt) startade tidigt, ja faktiskt väldigt tidigt, en morgon i början på augusti. Åkte hemifrån strax innan halv 4 för att tanka och hann på vägen se och möta blåljus, poliser och brandbilar, i färd med att släcka ännu en bilbrand. Suck!!!

Väl framme vid ängen vid 4-tiden och såg vi den mäktiga lappugglan sitta på sin stolpe. Dimslöjorna låg kvar och naturen var tyst. Det dröjde inte länge förrän ytterligare 3 fotografer kom och gjorde oss sällskap. Alla väntade tålmodigt och vi hann prata om tidigare upplevelser vi haft med ugglorna den här sommaren. Vi hann även med att äta vår frukost innan lappugglan nyfiket sökte sig närmare oss för att till slut ta sikte på en stolpe alldeles intill grusvägen. Och då började jakten på en smarrig måltid. Nu hade vi sett, men på väldigt långt avstånd, att den redan fångat och svalt en jättebest, så vi trodde nog inte det fanns plats för fler… 

Men dom verkar ha stora magar 😉

Den fångade ytterligare 2 matbitar varav den glufsade i sig den ena mitt framför ögonen på oss och den andra tog den med sig när den gav sig av in i skogen. 

Det vi blev mest fascinerande över var hur fort den slukar sitt byte. Det säger nästan bara ”glufs” och så är den väck. Den kan verkligen inte hinna med att känna smaken fast det kanske är det som är poängen. Den ser inte jätteaptitlig ut om jag får säga min mening. 

Det var inte bara ugglan vi mötte den här morgonen…

En nyfiken räv satt ståtligt på grusvägen och betraktade oss fotografer på betryggande avstånd. Dottern och jag hade dessutom turen att få se både älg och rävunge på vår väg till ängen men ingen hamnade tyvärr på bild. Det är inte riktigt lämpligt att stanna på 90-väg för att ta fram kameran och fota 😉

Men den här räven satt där så snällt och kikade.

Överlyckliga och upprymda av euforiska känslor gav vi oss iväg hem för några timmars sömn. Vilken otroligt häftig morgon och upplevelse vi haft ❤

Lappugglorna har tyvärr inte varit lika synliga sista tiden. Kanske har dom hittat en annan plats där tillgången på mat är bättre. Men vi ger inte upp. Det kommer bli fler besök längre fram. Tänk er att fota lappugglan eller någon annan uggla i snöklädd natur ❤ 

Som jag skrev i början så har mötena och besöken i naturen den här sommaren varit många.

Vi har sett och mött flera älgar…

Både här hemma…

och i naturen kring vår stuga.

En kväll när maken och jag tillsammans med dottern åkte ut med förhoppningen om ännu ett möte med ugglorna, plötsligt fick se en vacker och ståtlig tjäderhane tillsammans med två tjäderhönor sitta och titta på oss. DET var vi verkligen inte beredda på. Jag har sett en tjäderhane på avstånd för flera år sen men att ha dom så nära inpå var inget jag var beredd på. Maken lyckades få en bild på hanen men jag fick inte en endaste liten bild. Men trots avsaknad av bild så var det en skithäftig upplevelse!

Vi har under sommaren gjort flera utflykter.

Knuthöjdsmossen är ett givet utflyktsmål för mig och maken. Den här gången fick vi sällskap av dottern och sambo ❤ 

Den där magiska dimman uteblev dock denna morgon men känslan fanns där ändå. Liksom fåglar, insekter och vacker natur.

Utöver naturupplevelserna denna sommar så fick vi vara med om ett märkligt beteende hos en annan besökare/fotograf. En storväxt man från ett grannland som anlände Knuthöjdsmossen strax efter oss. En hänsynslös man som nästintill trampade sönder min kameraväska och nästan knockade oss till backen med sin framfusighet. Maken till människa har jag aldrig varit med om… 

Vid ett tillfälle när vi satt vid en göl och såg två smålommar göra sig redo för avfärd, ropade jag lågmält till dottern som befann sig lite längre bort, att hon skulle komma och få möjlighet att fotografera fåglarna när dom flög iväg. Mannen, som måste ha värsta superhörseln kom ångades som en elefant och slängde sig ner bakom mig varpå han sen lade sitt megastora objektiv, nästan vilandes på min ena axel!!! Jag kände mig lite obekväm och vill ju så klart inte vara i vägen för någon, så jag flyttade mig lite åt sidan. MEN varför ska man vara en sådan jäkla mespropp!! Just vid den där tidpunkten borde jag läxat upp mannen kring hur man uppför sig och föreläsa kring vad orden respekt och hänsyn står för!! Grrrr… Nu slutar inte historien här…

Lite senare på morgonen gick vi till en utkiksplats. Jag och dottern låg på en sidospång och fotade den vackra växtligheten. Herrarna stod och fotade fåglarna. Smålommar sågs komma flygande på den blå himlen samtidigt som ett annat par sågs simma i gölen. Plötsligt stämde det simmade paret upp i höga ljud och påbörjade ett fascinerande beteende i vattnet, som att tala om att just i den gölen var det minsann upptaget. Det här skådespelet och ljudet, som inte gick att missa hörde tydligen den storväxta mannen, som visserligen verkade ha superhörsel. Det dröjde inte länge förrän han kom som, inte bara en elefant, mer som en elefanthjord!! ångades just till den plats där vi stod. På hans väg framåt var han en hårsmån från att mosa sönder min kameraväska. Väl framme trängde han sig fram för att slutligen parkera sig med kamera och stativ, mitt i vägen för någon annan!! Alltså, vad f-n! 

Dessutom stod där fyra mesproppar och inte sa ett knyst! Men jag tror att det berodde på att ingen av oss egentligen var beredda på detta totalt respektlösa beteende. Usch!!!

Ja ni, mycket ska man vara med om innan skägget trillar av 😉

Dagen efter Knuthöjdsmossen tog vi oss till Kindlas Naturreservat och Kindlahöjden. En fantastisk plats att besöka. Maken och jag har varit där förut och vi kommer definitivt åka tillbaka dit igen. Kan lova er att dottern och sambo säkerligen gör oss sällskap igen ❤

Frukosten intogs på självaste Kindlahöjden. Inte riktigt min grej… Man är ju liksom ovanför molnen och trädtopparna!! Och jag som redan, innan frukosten, gått ner pga obehag men vad tusan gör man inte för sin familj… Tog mig upp igen på något darriga ben och mer eller mindre, slängde i mig frullen. Ställde upp på en familjeselfie innan jag till slut, äntligen stod på fast och trygg mark igen. Puh, vilken pärs…

Efter flertalet kilometer i magisk natur, intogs lunch och välbehövd vilopaus ( för våra yngre som nog inte är riktigt vana med terrängpromenader 😉 ) på en helt fantastisk plats, Klosstjärn.

Jag skulle mer än gärna övernatta här någon gång framöver. Så fint ordnat med två utedass och vindskydd, grillplatser och liten eldpallkoja att sova i. 

Efter ”intag och uttag” och en stunds vila så tog vi oss tillbaka till bilen genom trollskog och myrar. Strax innan vi nådde bilen gjorde jag ett fynd av vad jag tror var spillning från en varg. Är nog inte helt omöjligt eftersom Kindla är en plats för många av våra stora rovdjur varav lodjuret har fast stam i området. 

Drömmen att få se varg och lodjur i det vilda får leva vidare. Vem vet… plötsligt händer det 🙂

Många av våra naturupplevelser och möten med fåglar och djur sker i vår närmaste omgivning och det är minst lika magiskt som mycket annat. Och ju mer man är ute i naturen desto mer ökar chansen att få vara med om fantastiska upplevelser.

En plats vi absolut kommer återvända till snart är Fermansbo urskog där man öppnat upp hela vandringsleden. Efter den stora skogsbranden 2014 stängdes delar av naturreservatet av eftersom branden tog en del av skogen men nu har man öppnat upp den igen. På årets varmaste dag var vi där men det får bli ett annat inlägg. Blir fascinerad om någon orkar sig igenom det här mastodontinlägget… 

Så tills nästa gång…

Ge er ut i naturen och njut. Där finns ingen trängsel. Inte en massa jobbiga oljud. Där finns enbart frisk luft och en massa ögongodis. 

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Annonser

Finns det en mening?

– ”Klockan 10”

hör jag maken viska där vi sitter i passet denna lördagskväll i början av juli. Regnet har upphört men på den blå himlen har tunga mörka ovädersmoln envist hängt sig kvar. Konstaterade att kontrasterna mellan den sommarklädda naturen mot den mörka himlen är ljuvligt snygg och gör sig mäktig och effektfull på bild.

Jag har haft möten i naturen där känslan inom mig blivit stark. Enormt stark, påtaglig och känslosam. Så speciell att jag funderat och haft tankar om att det funnits en mening med mitt möte.

Det kanske inte finns någon mening alls… Kanske var det bara en slump… Men vad jag känt dessa gånger har varit så speciella så jag har svårt att få bort den där känslan… Och faktum är, att jag inte vill hitta någon annan orsak eller ta bort känslan heller. Jag vill ha den kvar. Jag vill bevara den inom mig. Jag pratar inte om den ofta och har inte nämnt den för många.

Men så i detta nu, när termometern äntligen tagit ett kliv ner och trädgården fått sig en rejäl genomblötning, utan min hjälp 🙂

…sitter jag vid skrivbordet  och skriver om det på bloggen 😉 .

Många människor som haft nära möten ägnar säkerligen inte någon som helst sekund åt att ens tänka i dessa banor… Var och en får ju så klart känna, tycka och tro vad man vill. Men om jag möter någon som upplever samma sak så blir jag tagen och lyssnar intressant. Finns det en mening med magiska möten?

En del möten jag hade strax efter att mamma gått bort vill jag inte prata om här. Dom vill jag bevara i mitt innersta ❤

Dom berörde mig starkt på många sätt ❤

Men jag vill berätta om ett annat möte, ett väldigt speciellt och nära möte.

Jag vill berätta om en kväll på hygget…

27,1

Runt omkring i länet var det festivaltider och vädret var rätt så instabilt. På himlen hördes muller från dom mörka molnen och från stan dånade annat muller. Muller från alla tillresta veteranbilar. Maken och jag kände att vi ville trotsa vädret och bilköerna och ta ut vår bil på en tur. Inte för att trängas med alla andra på olika tillställningar, nej nej nej… det är inte riktigt vår grej 😉 Vi ville ut i skogen för att se om vi skulle ha lyckan att ännu en gång få se lappugglan.

Vi styrde bilen mot kalhygget. Det kändes nästan lite öde, men vad gör det? Det är ju där och då vi trivs.

Kaffetermosen och tilltugget låg redo i ryggan. Mygghattarna, myggsprayen och vår nya ägodel, Thermacellen, ”räddaren i nöden” låg redo att användas. För ni kommer väl ihåg bilderna på mig, maken och alla knott från mitt förra inlägg!! Nu jädrar skulle dom få! 😉

Vi såg den mäktiga lappugglan så fort vi klev ut ur bilen. Långt bort vid skogskanten satt den. Vi närmade oss försiktigt med kamerorna redo. Just den här ugglan var dock inte särskilt intresserad av oss tvåbenta individer som kom strosande på grusvägen. Den vände rätt snart ryggen till och gav sig av in i skogen. Smått besvikna bestämde vi oss ändå för att stanna kvar. Kvällen var ung och regnmolnen skingrades i skyn. Vi satte oss bredvid varandra i passet och tog in vad som skedde just i stunden.

51,1

Likt två besökare på en tennismatch gick våra huvuden från höger till vänster, från vänster till höger. Dock utan varken spelare eller boll… Kändes nästan lite fånigt och faktiskt rätt komiskt 😉

Strax bakom oss, inne i skogen, hördes några småfåglar höja sina röster och vi nämner det för varandra, att nu, nu kanske nåt är på gång… Men det fortsatte att vara en lugn kväll på hygget. Men så…

hör jag maken säga, lite halvtyst… – ”Klockan 10″…

HUR är det ens möjligt att missa lappugglans inflygning?? Den är ju inte direkt liten 🙂 ( Läs: Fakta Lappuggla ) Men den, lappugglan alltså 😉  är en attans så skicklig och ljudlös fågel som har förmågan att göra en mäktig entré ❤

Det är ren magi!

Vi valde att sitta kvar och se lappugglans plan för kvällen. Jösses, vi satt ju på första parkett liksom och vem vill lämna den platsen??!

Just den här individen kändes mer nyfiken av sig så vi följde försiktigt med på avstånd när den flög mot parkeringen. Till en början höll den sig kring skogsdungen och vi iakttog varandra, på håll. Tog några bilder där den satt så ståtlig och snygg på den lutande torrakan. Så plötsligt lämnade ugglan sin plats…

Och med fokuserad blick styrde den färden mot ny destination, ny sittplats. Och mina inställningar på kameran var inte avsedda för ugglans nästa drag men vad gör väl det…

När man får slutresultat som dessa något överexponerade, high-key-bilder. Och… när den dessutom valde en plats, rakt framför mig ❤

( Det är inte ofta jag blir impad över mina bilder men just den här bildserien gör mig ändå liiite stolt 😉 )

Så satt den där, i snålblåsten och liksom skapade en naturlig förhöjning av stammen. Ömsom riktades blickarna nedåt oss, ömsom åt sidorna, kanske på jakt efter en smarrig lördagsmiddag. Blåsten fick den vackra ugglan att stundtals påminna om en ”bad hair day”. Så vansinnigt söt och vacker och känslorna i hjärtat liksom svämmar över när jag ser tillbaka på bilderna. 

Känslorna som infinner sig denna stund, när lappugglan sitter rakt framför oss är obeskrivlig, speciell. Att vara så nära denna mäktiga uggla är en ynnest, en ära. Och man kan verkligen se och känna hur den har koll på oss. Man får liksom ”kontakt”.

Vad som sen skulle hända är svårt att beskriva med ord. Händelsen går att återberätta men känslan… 

Rätt som det var flög lappugglan förbi mig där jag stod på den lilla grusvägen. Att den skulle komma så pass nära var jag inte helt beredd på. Det var så att jag kunde känna vinddraget där jag stod och försökte fånga den på bild. Den var så pass nära att den inte fick plats i bilden. Just där blev känslan så oerhört stark och svårgreppbar. Att stå där och plötsligt ha en lappuggla så nära ❤

Ofattbart!!

Men nu tog inte berättelsen slut här…

Den flög förbi mig och över grusvägen. Satte sig strax bakom ryggen på mig och tittade nästan lite blygt mot mig när jag vände mig om och våra ögon möttes.

Våra ögon möttes flera gånger men vid ett tillfälle märkte man en viss oro. Lappugglan började se sig mer omkring och rikta blicken upp mot himlen och strax därpå kom en rovfågel inflygande över hygget. Den satte sig i en av topparna på en torraka en bit ifrån, men satt inte kvar länge utan flög rätt snart iväg.

Och det gjorde lappugglan också. Varken jag eller maken hann få fram kamerorna. Vi hann knappt reagera alls. Lappugglan flög förbi mig, så pass nära att om jag hade räckt ut min hand så hade vi mötts. Den tittade på oss, gled elegant någon meter ovanför marken, längs grusvägen, för att sen landa på en hög stubbe alldeles intill parkeringen. Kvar stod maken och jag och var alldeles tagna, berörda, rörda.

Vad hade vi varit med om egentligen?! ❤

Den känslan som infann sig var så stark, så ogreppbar. Den kändes i hela kroppen. I dom här stunderna känns kameran som en helt oväsentlig del i sammanhanget. Upplevelsen vi varit med om går inte att jämföra med en sparad bild på datorn. Den sparas bäst i våra hjärtan. 

Molnen drog ihop sig och det blev mörkare och mörkare. Regnet hängde tungt i luften och det dröjde inte länge förrän dom första dropparna trillade ner.

En hackspett sågs balansera likt en dansös på en torr trädgren och lappugglan flög in i den lilla skogsdungen nära parkeringen. Vi beslutade oss för att börja rulla hemåt. Tog bilen för att ta en sista sväng upp på hygget, upp till den lilla vändplanen. 

Spanade lite åt sidan, in i skogsdungen, på vägen upp. Regndropparna slog mot rutan så det kändes aktuellt med hemfärd.

Fick syn på lappugglan som hade tagit skydd under en gran. Ugglan gillade uppenbarligen inte regnet men det gjorde inte vi heller. Tog en sista bild där den satt bra skyddad och kamouflerad.

Vilken kväll!!! En kväll att minnas, länge ❤

Maken åkte upp och vände bilen på den lilla vändplanen. Rullade sedan sakta ner mot parkeringen och vägen ut, när han plötsligt tvärstannar bilen. Precis bredvid vägen satt ugglan på en liten pinne och iakttog oss på vår tänkta hemfärd. Som ett vackert avsked, ett ”God natt”.

Vilken avslutning ❤

En av dom bästa lördagskvällarna på länge ❤

Men nej, nej, nej… Inte sjutton kan man väl åka hem när regnet avtagit och lappugglan satt sig så fint, som att den ville göra sig synlig och kanske, ville den ha fortsatt sällskap denna lördagskväll i början på juli.

Just som vi stannat bilen och vevat ner bilrutan så kommer törnskatan farande likt en projektil. Dyker ner och attackerar ugglan. Den for upp och ner, fram och tillbaka och gick till attack flera gånger.

Lappugglan såg till en början inte ut att bry sig nämnvärt. Den ruskade lite på sig och såg ut att vara allmänt trött på rådande situation. Vi har nämligen varit med om just det här vid några andra tillfällen och ugglan har säkerligen varit med om det otaliga gånger. Men allt har en gräns. Till slut tröttnade ugglan och flög iväg…

upp på en trädgren lite längre in i skogsdungen… och efter for törnskatan. Snacka om dryg grabb…

Sen dröjde det inte länge förrän törnskatan satte sig snyggt och poserade precis bredvid oss där vi satt kvar i bilen, med nervevad ruta. Där var kanske haken! Den ville ju så klart också ha huvudrollen och vara med på bild! 😉

När lappugglan sen såg ut att ha tröttnat helt, flög den ner på ängen igen. Väl gömd bakom stammen på torrakan satt den helt lugnt och då och då kikade den fram som för att kolla om vi var kvar.. det behövdes inte många sekunders betänketid…

Bilen blev parkerad på nytt och vi gick ut till ängen för att fortsätta umgås och dela lördagskvällen med lappugglan. Vi hade verkligen fått en nyfiken kompis. En makalöst vacker och magisk kompis. Inte sjutton kan man väl packa ihop och åka hem när det var så uppenbart att ugglan ville ha sällskap. Och jag kan lova er att det var ömsesidigt ❤

Men även dom bästa sagorna har ett slut och så hade även denna så fantastiska lördagskväll på hygget. Mörkret tog över liksom tröttheten. Vår vän lappugglan sökte sig sakteliga längre och längre bort och vi beslöt oss för att NU, nu var det dags att styra bilen hemåt. Alldeles tagna av kvällens möte och upplevelse.

Hjärtat svämmade över av kärlek och värme. Vår kväll på hygget blev till  ett fint minne, ett speciellt minne. Och hur var det nu då…

Finns det en mening med dom här speciella mötena i naturen?? 😉 

Slutligen några ord hämtade ur boken: Djurens språk.

”Gör bruk av din egen visdom. För din visdom och tradition vidare genom t.ex skrift eller tal” 

= Ugglans språk

Ps, ni kommer väl ihåg att klicka på bilden om ni vill se den lite större 🙂

Kram och Hej

från en semestertjej ❤

Ni vet den där känslan…

… den där så härligt bubblande känslan

av lycka ❤

Den har nått mig med storm…

Jag hade på känn…

Hade en liten aning…

Men kunde förstås inte vara helt säker…

När jag sen Annandag Jul satt vid bordet, med paketet framför mig…

Då slog hjärtat frivolter och fjärilarna i magen levde rövare 😉

Innerst inne visste jag ju ❤

Jag klarade inte av att öppna paketet helt på egen hand. Det var ju ändå både till mig och maken så jag överlät halva öppningen till honom…

Jag bröt ihop innan det ens var öppnat… Övriga familjen som inte var närvarande just då kom till bords och började förstås undra varför jag satt där och storgrät…

Tårarna var av fullkomlig lycka ❤

Jag skulle bli farmor och maken bonusfarfar ❤

Färgen på tossorna gav oss vetskap vad som fanns där inne i magen…

Vinter övergick i vår och spänningen och förväntan ökade för var dag som gick…

Så kom dagen… ett ”sms” att det var nära ❤ 

Minuterna, sekunderna, timmarna den dagen när jag var på frukostdejt med en väninna kändes som en evighet…

Sen kom ett sms att allt var klart ❤

”När lillan kom till jorden

det var i maj när göken gol,

sa mamma att det lyste

av vårgrönt och av sol” 

”Du kloka lilla tös som valde en alldeles egen dag”

SÅ många i familjen och släkten som firar sin dag i Maj och underbara, vackra lilla prinsessa som valde sin egen ❤

Och jag kan sen den här speciella dagen lägga till titeln

Farmor ❤

Och som många andra mor- och farföräldrar så känner jag mig precis lika stolt, speciell, lycklig och njuter av det som kallas livets efterrätt. Eller som det står i en artikel jag läste när jag googlade på ”livets efterrätt”…

”Efterrätten barnbarn” har numera blivit huvudrätt 🙂 ❤ 

SÅ klart det har 🙂 

Som vi har väntat…

Genom åren har vi på sociala medier sett så många fantastiska bilder på ugglor. Och gissa om vi har väntat, längtat och hoppats på ett möte med en uggla. Den så kloka, magiska och oerhört spännande fågeln.

Hur svårt ska det va liksom…??? 😉 ALLA andra tycks ju se ugglor så varför inte vi?? Öh… fast så enkelt är det ju inte om man nu tror det…

Hade visserligen äran och turen att fota en unge för ca 2 år sen och det var lycka!! Men både före den händelsen och så här efteråt har det varit väldigt fattigt på ”ugglefronten”.

Tänk så många träd man spanat in och tänkt att… ”Det där ser ut att var en perfekt plats för en uggla” och tänk så många platser man passerat och tänkt att ”här borde det finnas ugglor”… utan att egentligen ha någon större kunskap eller kännedom. Mer en känsla…

Tills alldeles nyligen 🙂

När någon viskade i vårt öra…

Sagt och gjort. Vi gav oss av med STORA förhoppningar om att få se Lappugglan. Vi gav oss av i skymningen, träffade en mängd andra kikare- och kameraprydda män och kvinnor som ville samma sak som vi. Se och ev fota Lappugglan. Vi mötte holländare, fransmän, skåningar och andra. Vi fick se andras möten och bilder, tagna på Lappugglan, dom stunder som vi inte var där.. (f-n! hur svårt ska de va liksom!! ) men det gjorde ju att förhoppningen om ett möte fanns där väldigt nära. Vi tog med lillasysters fågelkunniga sambo en tidig morgon i april men Nähä… inte då… Inte den gången heller! Men hoppet levde och det blev otaliga besök till just den där platsen.

Vi såg och mötte harar, rådjur och hjortar.

En galet tidig morgon innan solen vaknat gav vi oss iväg, igen 😉 och det var då som älgen stod där på ängen och åt. Det var ju spännande att komma så pass nära ändå och den där speciella känslan infann sig i magen. Känslan att idag! skulle mötet med ugglan ske! 

Så vi spanade extra mycket den där morgonen. Så mycket att vi nästan höll på att bli översprungna av vildsvinsflocken!!! Precis framför oss på en liten grusväg i skogen hördes ett ”grymtade ljud” och plötsligt från ingenstans brakade det till typ 10 m framför oss.!! Och över grusvägen sprang det först en jättebest och strax därpå resten av sällskapet!!!

Undrar vem som blev mest rädd?? Vi eller dom… Kan säga att min puls gav en rejäl peak på min aktivitetsklocka! Och jag kände på mig att den här morgonen skulle bli speciell 🙂

Solen klev upp och ljuset blev så där härligt varmt. Göken som sjöng i trädtopparna blev nyfiken och tog sig en runda strax ovanför oss där vi stod vid ett kalhygge. Ett sällskap, för mig, okända fåglar hängde och dinglade i tallgrenarna och mina spanarögon var på topp.

Otaliga steg har vi tagit kring just den här platsen. Otaliga blev besöken och många människor har vi mött. En man visade en kväll en bild på Slagugglan som han stötte på just på den där grusvägen som  vi nötte ut med våra besök, men vi såg aldrig någon Slaguggla heller. Trots den där ”nu-händer-det-känslan” så fick vi aldrig några möten med någon uggla… MEN!

Så kom den där viskningen och en ny plats blev målet…

Exakt, på dagen för ett år sedan, satt vi på vårt första nattpass i norra Finland och fick uppleva den där magiska, fantastiska, uppfyllda känslan av spänning när vi fick se björnen för första gången och den här kvällen, 1 år senare fick vi ännu en gång en magisk upplevelse ❤

Tänk så många gånger vi pratat och funderat kring ”Undrar vad det är vi ska förvänta oss, egentligen? Hur stor är ugglan, egentligen? Är den lätt att se eller sitter den välkamouflerad? Ska vi rikta blicken högt upp eller ska vi spana längre ner? SÅ många tankar och funderingar…

Så kom mötet ❤

Och den gick inte att missa ❤

När vi kom åkande på den lilla grusvägen så såg vi den direkt. Den majestätiska Lappugglan, ståtligt sittandes på en pinne på andra sidan ängen, just framför raden av skönt gröna granar. Vi blev sittande en kort stund i bilen. Alldeles tagna, lyckliga och tysta… Kände att den där pangbilden på Lappugglan inte fanns där just då… Den satt ju väldigt långt bort (bilden något beskuren, med en brännvidd på 560 mm) men vad gjorde det, egentligen?! Nu var vi ju här ❤  Och vi var inte ensamma. Det är man sällan vid dom här mötena.

En tysk besökare satt i sin bil och spanade och en man vi träffat tidigare satt i bilen framför oss. Alla med kameraobjektiv riktade mot ugglan. Efter en stunds stirrande och fotande tog vi oss ut och pratade med de andra. Tillsammans med mannen vi pratat med förut gav vi oss iväg en liten bit framåt på grusvägen för att sen ta en avstickare och slutligen stanna vid ett kalhygge. Vi klev ur våra bilar och började skanna av området 

Det var tyst, tomt och öde. Några småfåglar kvittrade i den annalkande skymningstimmen och myggen och knotten började öka i antal för att rätt snart bli väldigt irriterande och närgångna. Maken, jag och mannen språkades om ditt och datt och alla möjliga världsliga ting. Uppgivna och nästan redo att ge upp bad jag maken att rikta sitt objektiv mot en avkapad trädstam, belägen på andra sidan hygget. En stam jag stått och kikat på ett tag eftersom jag tyckte mig se något som rörde på sig. 

För visst ser ni väl också Lappugglan? (Bilden är kraftigt inzoomad 🙂 🙂 )

Och jag kan härmed konstatera att min falksyn kvarstår trots att jag känt att den blivit aningens försämrad sista åren och varit redo att boka tid hos optikern… 😉 Vilken lycka att vi fastnade i diverse diskussioner om ditt och datt och blev kvar ett tag. Nu har jag förstått att Lappugglor är/kan vara väldigt nyfikna så det dröjde inte länge förrän den sakteliga rörde sig mot oss och stunden var fullkomligt magisk!

Sakta och försiktigt fick vi möta den här magiska Lappugglan på nära håll. Skymningstimmen gjorde att förhållandena för fotografering inte var dom mest optimala men vad gjorde väl det. 

Ugglan varierade sina platser. Spanade ömsom på oss, ömsom nedåt marken för att kanske ha turen att finna lite nattamat 🙂  

Vi var nära på att ge upp när mörkret tog över och Lappugglan flög bortöver. Kamerorna placerades i bilen och vi gjorde oss redo för hemresa, men det blev så att vi blev kvar ytterligare en stund för att fortsätta prata om ditt och datt. 

Och så, mitt i en mening… känner vi oss väldigt iakttagna…

Rakt framför oss, på en stubbe nere i det höga gräset, typ 8-10 m framför oss sitter Lappugglan och spanar. Alltså, Wow!!! Det var som att den liksom ”- Hallå, ursäkta mig men här är jag! Ska ni redan åka?” 

Jag kan lova er att kamerorna åkte ut ur bilen fortare än dom någonsin tidigare åkt ut och Lappugglan satt där snällt och poserade i det dunkla sommarljuset, denna magiska, underbara junikväll vi sent ska glömma ❤ ❤ ❤

En helt oförglömlig kväll var till ända och nya mål sattes upp. Nya besök planerades och har i detta nu avklarats och flera magiska möten har vi packat ner i bagaget. Mer om det en annan gång.

Tills nästa gång… Må så gott och ta vara på livets alla möten.

Svetten lackar…

och håret krullar ihop sig i nacken.

Ugnen sprutar ut het värme när jag tar ut den nybakade sockerkakan. Värme och hetta likt ett vulkanutbrott, utan lava…

och ute/inne-termometern har snart nått sitt rekord.

Att öppna dörren och släppa in lite svalka och fräsch lantdoft är inte att tänka på…

In strömmar det kokhet varm luft utan syre och ger mig bara ännu mer svettningar och irritation.

Är det bara jag som känner mig ofräsch 24/7 och helst av allt tillbringar en stund i duschen typ en gång i timmen…??

Är det bara jag som känner mig som en bitter och sur klimakteriekärring när kläderna klibbar fast på min uppsvällda pösiga ”semesterbiverkanskropp”??

Är det bara jag som vill ha en ”vanlig” svensk sommar och börjar få nog av denna ökenhetta??

Absolut!!!…

Jag är en vän av sol och värme men INTE när det ska jobbas och fixas. Då ska jag helst bara ligga på en solstol och på sin höjd ta några steg till poolen/havet för svalka och till baren för något kallt i glaset. DÅ älskar jag denna ökenhetta!!

Mitt fotande har fått stå tillbaka en hel del under semestern och värmen, men jag börjar nu få en nedrans jobbig abstinens så jag och maken försöker ta vara på varje stund det går att fota. Kvällarna är det som gäller när det ändå är lite svalare ute och solen skänker oss ett vackrare ljus.

I vår ägo har det nu trillat ner ännu ett spännande objektiv. Ett Helios 44 M, 2/58 från landet Ryssland.

En blytung kompakt pjäs som sitter perfekt på mitt kamerahus och ger mig enorma lyckorus.

Jag har inte fotat jättemycket med objektivet ännu 😉 , men varje bild ger mig ny erfarenhet.

Vet egentligen inte alls hur det funkar men det gör att jag får utöva all min kreativitet och hamna som i trans. 

När jag når ett objekt,

vad jag tror ska bli 😉 ,

ett spännande motiv och magisk bild…

Då bränner jag av massvis av exponeringar och låter kameran smattra likt ett smatterband.

(Eller var det puttersmälla det hette, den där kartongbiten man spände fast i cykelhjulet som liten 🙂 🙂 )

Vad som sen uppenbarar sig på skärmen är en otroligt spännande och fascinerande överraskning… och detta nästan VARJE gång man laddar upp bilderna på datorskärmen.

För det man ser på kamerans display är långt ifrån det som många gånger går att se i större format.

Jag är KÄR, igen 😉 ❤ 

Nu kan jag ju förstås försäkra er om att mååånga bilder hamnar i papperskorgen men överraskande nog har jag hittills blivit väldigt nöjd med flertalet av mina bilder.

Flera av dom är dessutom tagna ”direkt ur minneskortet” och helt oredigerade. En del får genomgå lite lek.

Härom kvällen tog vi bilen och gled runt ute på närliggande mindre landsvägar.

Såg ett ensamt rådjur stå och beta på åkern men hann inte på den rackarn.

Fick nöja oss med en kortare fotosejour på torra åkrar och ängar istället.

Under den korta stunden vi stod där ute i det fria, höll vi på att bli middag åt dom ivrigt surrande och vingbeklädda kvällsbesökarna som prompt skulle bitas på armar och ben och helst av allt i öronen och i ansiktet.

Att försöka komma in i fototrans och skapa något vackert samtidigt som man är nära att vifta axeln ur led och i ivern slå sönder glasögonen som alltid är placerade på huvudet… DET var allt annat än enkelt kan jag lova.

Resultaten blev ju sådär, men som sagt… Varje fotoögonblick är en lärdom och erfarenhet. 

Ett av målen den här kvällen var att hitta åkern med solrosor.

Visste på ett ungefär var i nejderna den skulle finnas och strax innan solen klev ner bakom horisonten fann vi det vackert gula fältet 🙂

Vi var långt ifrån först och definitivt inte ensamma om att dokumentera dom vackra blommorna den här ljumma augustikvällen.

Testade att fota med mitt telezoom men fick inte till det riktigt. Valde rätt snart att byta till min nya leksak 😉 och leka lite med motiv, vinklar och olika inställningar. 

En fascinerande detalj jag uppmärksammade var att färgen på solrosorna skiftade under kvällens gång, även utan att ändra inställningar.

Det hände vart efter solen gick ner och bjöd oss på den där vackert höstlika rosafärgade himlen med molnslöjor i spännande former.

Det som är så spännande med det här objektivet är bl.a den bokeh som bildas runt motivet. Många av bilderna känns som målningar istället. Jag har inte riktigt förstått när det blir si eller så men vet att ljuset och dess position spelar en stor roll.

Närgränsen för det nygamla objektivet är 0,55 m. Kände ganska snart att jag gärna ville lite närmare så jag testade använda mina mellanringar utan att ha en aning om det skulle fungera eller inte…

DET GJORDE DET 🙂 WOW!!!

Det här öppnar ju upp ännu mer för min kreativitet och leklusta 😉 När man sen fann lekande nyckelpigor i havet av solrosor… Ja men då var lyckan total.

Det hann bli nästan kolsvart innan vi backade ut bilen och styrde hemåt. På vägen hem lyckades vi se en älg stå på åsen bredvid vägen. Tack och lov klev den inte ut på vägen. Tyvärr hann jag inte fota den.

Vände om med bilen men den hade troligen vänt tillbaka in i skogen igen för den syntes inte till när vi åkte förbi en andra gång. 

Nu har jag lyckan att ha en son som också har en odling med solrosor för självplock 🙂 🙂 , så det blir ett och annat foto på den vackra blomman som lyser upp min altan så fint där den står i hög vas.

Att man kan komma nära motivet med hjälp av mellanringen och till och med ha lyckan att få lite skärpa ser man på den här bilden som jag tycker gör sig vackert i svartvitt. 

Nu hoppas jag på en svalare helg som ger oss flera fotoutflykter och chans till kreativ lek med kamera och objektiv. Snart väntas ny jobbvecka så det gäller att ta vara på stunden.

Önskar er alla en härligt sval och skön, svettfri och trevlig helg.

Tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… du glömmer väl inte att klicka på bilden 😉

Pst igen… Precis som Anni, har jag också märkt att när man klickar på en bild och sen ska tillbaka så åker man ur inlägget och hamnar tillbaka till början på det första inlägget på bloggen, trots att man tittar på ett annat inlägg. Har nu testat om det beror på web.läsaren men det verkar inte ha någon betydelse. Däremot är det så att om man ”klickar in sig” på inlägget (på rubriken) man vill läsa och öppnar en bild större, för att sen gå tillbaka… DÅ kommer man enbart tillbaka till platsen innan och inte hela vägen tillbaka till start, vilket är superdrygt. För vem orkar scrolla fram och tillbaka hela tiden… Bara ett tips! Och Tack Anni för att du uppmärksammade det här 🙂