Efter regn…

…kommer solsken och svamp 🙂

Regnet är verkligen välbehövligt för vår natur. Dom torra knastriga fotstegen har bytts ut till skönt mjuka toner. Man låter inte längre som en elefant på promenad utan mer som en smidig kissekatt som tyst smyger fram bland stock och sten 😉

Dessutom har skogen fått den där typiska, så härligt klassiska höstdoften. Doften från blöt mossa och svamp.

Skogen har efter regnet, fullkomligt exploderat i någon slags svampinvasion, till min och många andras glädje. 

Förutom det gula guldet så kryllar det av andra vackra svampar som får vara fotoobjekt i mina bilder.

Under sommaren blev det väldigt få besök vid vårt fina torp. Vi hade liksom annat på agendan så vi bestämde rätt tidigt att torpfixet får vara tills i höst eller nästa år. Det där sysslorna som man behöver göra för att det inte ska se så öde ut och för att slippa lära sig hantera en lie på ålderns höst… 😉

Det har vi fixat 🙂

…fast med väldigt lång tid mellan besöken. Lite sorgligt, men så är det. Nu under sensommaren och början på hösten har det dock blivit flera besök. En del bara över dagen, en del med övernattning. 

I helgen, efter ansning av gräsmatta (makens jobb), byte av skittunna (makens jobb) och annat pyssel (mitt jobb 😉 ) kände jag att jag var beredd att göra ett nytt försök att besöka skogen. Anade att det skulle finnas några läckerheter vid mina ”hemliga” ställen och det fanns det. Anade även att andra mindre trevliga varelser kunde bli påträngande… Varför jag klädde mig i cerise och rosa, smorde in armar, ben och hår med kokosolja, helgarderade mig med den nätbeklädda hatten. Tog sen med maken, kameran och svampkassen och gick in i skogen. Och där fann jag det jag sökte…

Guldet, skogens guld.

Det mesta av guldet låg nästan helt gömda i den mörkgröna fuktiga mossan. Svåra att hitta eftersom björkens numera gula löv dekorerar skogens mark. Man fick verkligen stanna upp, sätta sig ner och ta fram dom rätta ögonen. Guldögonen ❤ . Det var då man fick sig en uppenbarelse. Plötsligt fanns dom mitt framför mig och maken gjorde bäst i att hålla sig på avstånd. Ville ju inte att det lilla guldet jag fann skulle trampas ner och bli mos. Maken har ju inte dom rätta ögonen och dessutom aningens svårt med färger.

Guldet hamnade sen på middagstallriken. Stekta i riktigt smör, med salt och vitpeppar, lite mjöl och vispgrädde. Ska det vara fest så ska det 🙂 Mums!!!

Men förutom guldet det så var det andra svampar i massor, i drivor. Dom växte liksom på varandra. Färgerna varierade från vitt, brunt och grått till blått, rött och orange.

I skogen hade jag valt att ta med makroobjektivet. Inte det smartaste draget kanske för svamparna var stora som tefat och stubbarna var täckta av svampar i olika höjder och utformningar. Fick nöja mig med att fota dom lite mindre svamparna. Fokuset var inte det bästa heller eftersom fokuset var inriktat på guld i första hand.

Men några svampbilder får det ändå bli här i inlägget.

Vill också tillägga att dom färgglada svamparna här ovan inte var dom som sedan hamnade på tallriken;) Då hade det nog gått illa…

Med till torpet var våra nya skatter. Våra nyinköpta vintage objektiv.

Pentacon, Zeiss, Helios…

Om jag berättar att förra helgen när vi var i stugan, så kom jag hem med 1300 bilder, fotade under 2 dagar. I helgen kom jag hem med 820 bilder, fotade under lördagen. Det säger en del om lyckan att bära en kamera med någon av dessa objektiv på framänden. Det är så fantastiskt fascinerande att utforska våra objektiv. Heliosobjektivet har även blivit isärplockat och den yttersta linsen har placerats bak- och fram, medvetet. Effekten man får… Ja ni kära vänner ❤

Det blir som att kliva in i en fantasivärld. Det man skapat i kameran uppenbarar sig på skärmen när man tar upp dom på datorn. Det syns inte alls på samma vis på kamerans lilla display utan syns mer på stor skärm. 

Men mer om bilderna från vintage objektiven kommer lite senare i annat inlägg. Vill bara ge ett litet smakprov på hur det kan se ut.

Vad gäller min forskning kring mina hatobjekt så blir jag inte klok på hur dom fungerar… Fästingarna hålls nog bäst borta genom att klä sig med heltäckande kläder, typ våtdräkt… Dofter och färger verkar dom strunta totalt i. Faktum är att jag dom senaste gångerna dragit strumporna upp över byxorna och antingen haft stövlar eller kängor på fötterna. Fick en fjärde fästing på låret men har sen inte haft någon mera. Kanske funkar fästingspray… Oklart. Har fått tips om att spraya skor/stövlar, strumpor och byxor med sån spray för att motverka fästingattack. Funkar kanske om man går och står upprätt. Jag ligger ju för det mesta på mossan och fotar så det kan bli svårare…

Vad gäller älgflugorna så är dom helt klart färgblinda. Dom skiter fullkomligt i vilken färg man har på kläderna. Möjligen kan parfym eller annat doftande skydda något… kanske var det bara en slump igen. Förra helgen var nämligen helt galen!!! Vi hade älgflugor överallt. Dom fanns t.o.m inne i bilen. Jag hade dagen till ära sprayat mina kläder med Victoria Secret´s Love Spell body mist. Kanske, bara kanske, funkar det skapligt. Maken som inte riktigt uppskattar att dofta Victoria Secret blev galet attackerad av älgflugor. Jag vet inte hur många han plockade bort från hår och nacke, liksom på kläderna. Helgen som var, var inte riktigt lika galen men dom fanns där och dom gick till attack.

Kan säga att både förra helgen och nu i helgen så visade jag maken hur snabbt jag kan kasta av mig mina kläder… Kan ju då, i nästa mening berätta att scenen som utspelade sig båda gångerna var totalt osexig. Tröja och BH åkte av samtidigt som jag hysteriskt slog och viftade med händerna. Båda gångerna hade jag en älgfluga som klamrat sig fast på magfläsket. Alltså… HUR äckligt är inte det. Dom har alltså tagit sig förbi färger och dofter, nätbeklädd hatt för att krypa in på bara skinnet… Alltså, fy tusan vilken panik jag fick. Summa summarum…

Vill man slippa älgflugornas påträngande attacker så gör man bäst i att hålla sig borta från skogen under hösten. Man får helt enkelt hitta andra motiv. Men envis som jag är så kanske jag tar mig ut en liten liten stund i skogen här hemma. Det har inte varit lika galet som i stugan. Vi får se.

Tills nästa gång…

Ta hand om er och njut av hösten. Kram och Hej, från lilla mig ❤

Annonser

Stanna upp, om så bara för en stund…

Våren rusar fram.

Susar förbi likt ett jetplan, där man riskerar att missa det fina, det vackra, det som spirar och gror.

Det känns svårt att hinna med.

April var ju precis på gång och nu står vackra maj och knackar på. Det är nu vi ska stanna upp, sätta oss ned.

Öppna våra sinnen och verkligen ta vara på naturen som vaknar till liv.

Vi ska se oss omkring,

ta in

och spara det vackra i våra minnen. 

Känna solens strålar som värmer våra vintriga kroppar.

Fylla på förrådet av fräknar,

plocka fram de bländande vita spirorna,

lagra D-vitamin.

Från sittande till liggande ska vi placera våra lekamen.

Bli varse om den ännu lite fuktiga marken genom kläderna.

Känna vårens dofter och beundra naturens skönheter. 

Vi ska följa skönheternas olika stadier.

Från liten och oskyldig till stor och ståtlig.

Med långa stjälkar strävar dom alla, precis som vi, mot solen och ljuset.

Precis som vårens vackra skönheter blommar vi ut när naturen vaknar och dagarna blir långa och ljusa.

Naturen väcker känslor,

vårkänslor

Kärlek ❤

Naturen fylls av blommor likt den vackraste melodi.

Jag kan höra dess toner och jag fylls av musik.

Sök dig in i skogen.

Sätt dig ner.

Se ljuset.

Just det ljuset går inte att beskriva.

Det går bara att känna.

Ljuset i den mosstäta gammelskogen är oslagbart och måste upplevas. 

Men även om livet just nu känns lite grått, lite svart, lite vitt…

sätt dig ner, se dig omkring…

Naturen är lika vacker, utan färg. Man måste bara stanna upp och se. Öppna våra sinnen.

Det vackra finns där även om det känns tungt.

Naturen är fantastisk

Naturen är medicin, min medicin, min återhämtning, min laddare

I urskogens magiska värld

Efter en händelserik vår, sommar och sensommar/höst kände både maken och jag att vi behövde fokusera på annat och vad kan vara bättre än att dyka ner och in i den djupaste urskogen bland svampar och mossa, nedfallna träd, stock och sten och kontraster mellan frodig urskog och brandhärjade områden…

Abstinensen efter att få fotografera har succesivt tilltagit och efter att ha inspirerats av Niklas Virséns youtubefilm om att fota svampar så bestämde vi oss för att tillbringa en dag i den oerhört vackra, sagolika, ”tysta” Fermansboskogen.

Känslan som infinner sig när man kliver in i Fermansbo urskog är som att kliva in i naturens egna galleri. Ett galleri som har öppet dygnet runt. Där du inte behöver trängas med andra besökare. Där du i alldeles total tystnad kan njuta av det du just där och då ser.  Långt bort från vardagens stress. Det är som att tiden stannar upp.

Galleriet i år har temat svampar för Wow! vad det finns mycket svamp. En fröjd för både gom och öga ❤

Maken undviker att plocka svamp medans jag inte kan låta bli. Tanken denna dag var att ”bara” fotografera, skapa, njuta och fika ;), utan att ta med några svampar hem, eftersom jag redan plockat kilovis, men…

HUR gör man för att bara gå förbi dessa godbitar utan att plocka???

I den djupa urskogen täcks marken av gröna, vita, röda mjuka, aningens regnblöta täcken. Kontrasterna är magiska och mitt inre galleri fylls av bilder. Bilder jag försöker återskapa med min kamera. Återskapa, skapa på mitt egna vis, som jag ser det 🙂

Som jag skrev inledningsvis så drabbades delar av Fermansboskogen av den fruktansvärda skogsbranden 2014. Vi har varit tillbaka ett par gånger efter det och det är alltid lika spännande att se hur växtligheten återupptagits. Naturens urkraft är verkligen fascinerande och nu kan man även få ljuv och vacker bakgrundssång under besöket. Sång i form av fågelkvitter… 

Strax bredvid den nya uppmärkta stigen, platsen där man stängt av delar av skogen, där det fortfarande är för riskabelt att vara… Där är det så tydligt hur skogen drabbades och skadades.

 Bilden ovan är tagen på min vänstra sida…

Bilden här är tagen på min högra sida…

Dom första åren kunde man fortfarande känna lukten av brand… Den kände jag inte den här gången. Nu doftade det ”bara ljuv skog”, precis som det ska göra 🙂 

Som sagt… årets tema går verkligen inte att ta miste på… svamp. Dom växer verkligen både högt och lågt. Ensamma, i par eller stor grupp. En del mer synliga än andra…



Inne i den brandhärjade skogen hördes spillkråkan närma sig och vi lyckades få en skymt av den kvicka rackaren. Och varje gång vi har turen att få en skymt förundras jag över hur stor den är. Stor och vacker.

En av höjdpunkterna, förutom alla intryck, upplevelser, dofter och mitt återskapande av naturens galleri… Det är den välsmakande kaffetåren. För ingen kan komma att säga att kaffet inte smakar extra gott ute i naturen. Och platsen, på en mossbeklädd sten eller stubbe, med galleriet som sällskap, ja och maken förstås ;)…

Det kan verkligen inte bli bättre ❤

Som ni vet, ni som hängt med mig genom åren… Ja, ni vet att jag trivs så där extra bra nere på marken med mitt makroobjektiv.

Jag kallar den för min alldeles egna terapiplats :). Det är där jag går in i mig själv. Lämnar världen, tiden, stressen och eländiga tankar. Där är det bara jag, kameran och den stora lilla minivärlden ❤

Att den regntunga blöta mossan ger mig dyblöta byxor spelar ingen som helst roll. Att befinna sig inne i min egna lilla värld är guld värd. Färgerna, ljuset, motiven, dom små liven… Ja, det finns bara ett ord

MAGISKT!!

Men livet är inte alltid så där färgglatt utan kan ibland kännas lite grå, lite svart, lite vit…

Och visst är det väl lika vackert utan färg, på ett annat vis…

Men vår aktuella årstid, hösten, som ju ändå står för färgernas årstid… Dom varma, sprakande, sprudlande färgerna ❤ gör att jag ändå avslutar med en sista bild i färg och tackar för att du tog dig tid och ork att skåda mitt galleri. Mitt alldeles egna galleri med bilder jag återskapat av min dag i Fermansbo urskog.

Tack ❤

Pst… Du kan klicka på överskriften i blogginlägget och klicka på bilderna så blir dom aningens lite större 🙂

På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.

Blå blå känslor

”Se lugnet
svepa in i vikens famn
Lägga sig till rätta för natten”

”Känn dagen
sakta slå sig ner till ro
luta sitt huvud mot marken
lyssna till sommarnattens sång…”

Några rader ur den välkända sången med den fantastiska texten… Skriven av Tomas Ledin. Den vackra låten som ploppade upp i mitt huvud när jag satt vid datorn och kikade igenom mina blå bilder. Den vackra låten som jag nynnar till lite då och nu. En sån där låt som liksom sätter sig 😉

Mina blå bilder

fotade under en promenad i en skog i Karlskoga. Strax intill parkeringen finns en liten tjärn där isen ännu inte släppt taget. Men där solen, den ljuva dagen, gjorde sina tappra försök och skapade härliga mönster och för mig, dagen till ära…

ljuva fotoobjekt.

”Hör fågeln
susa genom vindens sång
leta efter trädet som väntar
Känn själen
suga i sig all lyrik
lockar dina tankar att *dikta*
lyssna till sommarnattens sång”

Dom orden, den versen, skulle kunna vara menad till mig…
 handla om mig, hur jag är, hur jag fungerar, det jag mår bra av ❤

Mina blå bilder

en känsla av dagen. Då kylan inte riktigt ville släppa taget men där solens värmande strålar kom med sitt budskap om vårens ankomst.

Den lilla tjärnen

en plats där tystnaden dominerar

där stillheten råder

en sån där bra plats för eftertanke

en plats där man får rå om ensamheten.

Den lilla tjärnen

ännu täckt av spräcklig och skör is

där mystiken spelar in

där musiken tonar fram

där det blå snart övergår till annan kulör

i takt med vårens ankomst.

Våren som kändes

våren som till slut gjorde sin entré

Men av våren syntes inte mycket

när vi i påskhelgen gav oss ut

i vintervit natur.

Kan inte låta bli att fundera vad våra nyanlända fåglar tänker…

GPS-strul??

Räknat fel i kalendern??

Miss i planeringen??

Undrar om dom funderar över ångerrätt och reklamation??

Det skulle åtminstone jag göra.

Men hur som helst så förgyller dom mina dagar med tidig sång i arla morgonstund och hos mig är buffén uppdukad med härliga läckerheter 😉

Kram och Hej

från lilla mig

som likväl som att ligga platt på mage i mossan älskar att skapa motiv i hemmiljön när vädret inte samarbetar 🙂