Livet på en stubbe

Sätter mig ner på den höstfuktiga barr- och lövklädda marken. Ser skogen från ett annat perspektiv. Ett stort, magnifikt och mäktigt möte. Granens barrtyngda grenar hänger tungt av den fuktiga luften och bildar i motljuset utsträckta armar, redo att fånga världen.

Med den dalande solen blir färgerna varma och intensiva. Skogen bjuder upp till en sprakande färgpalett.

Kryper ner, lägger mitt mössbeklädda huvud på den fuktiga mossan och riktar objektivet mot dom små svamparna som stoltserar så vackert i solen, på den mörka gamla väderbitna stubben.

Reser mig upp, vandrar vidare… Hittar en glänta dit solen når och lyser upp vår natur och där på en annan stubbe stoltserar små godbitar. En av dom har nått toppen, några andra stöttar upp bredvid.

Strax intill, på kalhygget når solen fram och lyser upp dom varmröda små blåbärsbladen. Jag väljer att backa lite…, kliver in bakom en gran, lite skymd av det starkaste solljuset. Det är där jag återskapar det jag ser. En vacker tavla i höstens varma kulörer ❤

På min väg från ljuset, in i den mörkare delen av skogen blir jag så beklämd… Ledsen över vad jag ser… Visst kan det väl se charmigt ut med en gammal kaffekittel hängandes på en gren… men nere på marken, under kitteln, ligger mängder av gamla konservburkar, glasburkar, däck etc etc… Vad utsöndrar det i vår natur?? Nu är det mesta överväxt och med all säkerhet legat där väldigt länge, men det är så trist att se. (Be)klämda, är även dessa små svampar som med sin urkraft trängt sig ut från stubbens bark. Vackert till skillnad från skräpet…

I den lite mörkare delen av skogen möter jag denna svamp som valt sin växtplats på en nedfallen björkstam. En vacker och fascinerande syn och än en gång fascineras jag över naturens växtkraft.

Svampar i massor möter mig på min vandring.

En del trivs bättre i grupp, en del mår bäst av ensamhet. På många mossbeklädda stubbar såg det väldigt trångt ut… Trångt, nära, intimt…

Mina tankar, mina jämförelser, går till oss tvåbenta… 😉

På min väg genom skogen tar jag många stopp. Jag rusar aldrig fram. Jag stannar ofta upp, sätter mig ner, ställer mig upp, ser mig omkring… Uppåt, nedåt, vrider huvudet åt höger… vrider huvudet åt vänster. Ser motiv, tänkbara motiv, självklara motiv. Ibland med bra resultat, ibland lite mindre bra 😉

Hoppfull som jag är, räknar jag blad… Tänk om… (klirr klirr 😉 )

Men som man brukar säga… Alla goda ting är 3 🙂 . Men… Kanske, kanske ska jag nångång finna en fyra 😉

Annat som mötte mig denna dag i den lite mörkare delen av skogen, var triss i blått. Nere i den mörkgröna mossan, strax intill den delikata trattkantarellen som var orsaken till mitt stopp, fann jag dessa charmiga tre ljusblåa luvor.

Och alldeles bredvid trissen i blått, reste sig denna skapelse. Ståtlig och vacker, bland barr och strån… Och känslan som just då infann sig var charmig. Smurflandet ❤ . Hade jag plötsligt blivit en del av Smurfarnas paradis 🙂 

Åter intog jag den mer marktäckande positionen och riktade objektivet mot den dalande solen och skapade en varm spännande bild, direkt hämtad ur Smurflandet!! Kanske den enda jag någonsin kommer att skapa… Lycka!!

Innan mina sista steg tog mig ut ur skogen ville jag ta vara på det sista av dagens ljus.  Och vad är väl mer passande än bruna, torra och vackra höstlöv och gigantiska svampar på en gammal stubbe, i motljus från solens sista försök att nå fram genom trädens stammar och spretiga grenar.

Jag hoppas ni kan känna känslan, närvaron… Den fuktiga marken,  kvällens kylslagna vind som sakta tar över ännu en fantastisk höstdag. En höstdag när den är som vackrast ❤

Livet på en stubbe ❤

Annonser

På knä i det gröna…

Lycka för mig är: att sitta på en mossbeklädd, gammal stubbe eller sten, ännu fuktig av dagg och dimma… Nästintill skymd bland den spirande grönskan, bland grenar och bräken. 

Lycka för mig är: att närvara i naturen när solen just tagit klivet över horisonten, när naturen ännu befinner sig i sömndrucken dvala och se naturens invånare sakta vakna till liv.

Lycka för mig är: att närvara när solen flyttat sig från himlens topp, redo att lägga sig, bakom horisonten. Redo att inleda oss i kvällens dunkel… Redo att skänka oss de sista av dagens strålar… Det är just då man får det där varma ljuset, ljuset som skapar den där speciella känslan i vår natur. Känslan den varma, den lite mystiska. Om jag dessutom får sällskap av en liten insekt, en liten myra, en liten spindel i sitt nät… Ja då trivs jag som bäst. 

 Nu får ju ingen tro att jag älskar alla insekter… Åh nej! Jag avskyr, verkligen hatar, när flugorna irriterat surrar runt, runt och runt och i ansiktet! Jag avskyr, att vara en mygg- och fästingmagnet (fast det är ju kanske en ära… för någon killmagnet har man ju aldrig varit 😉 ). Jag avskyr när flugan prompt ska tränga sig in i håligheter och irritera mig och ta min uppmärksamhet…

Men när jag sitter där, på den mossbeklädda, smått fuktiga stubben, som i trans, så liksom kopplar jag bort dom där irritationsmarodörerna. Åtminstone för en stund, och i viss mängd, för börjar dom bli allt för närgångna och irriterande så blir jag sur och ilsk…

Men att låta de små irritationsmomenten ta över och vinna är inte ett alternativ. Att stå över dessa stunder för påträngande, envisa små individer… Nope, det gör jag inte.

Att följa den lilla myrans framfart på grenar som vajar i vinden… Det är en ära, en oerhörd tjusning OCH en väldans utmaning. 

Det är nog främst den där utmaningen som får mig att besöka dessa mossbeklädda stockar och stubbar, om och om igen. Utmaningen, dofterna, den rogivande miljön och förhoppningsvis en och annan spännande och vacker bild. Det är lycka för mig ❤

Har ni inte studerat den lilla myran på nära håll… Gör det! Dom är fascinerande och väldigt snabba. 

Jag fotar oftast handhållet och utan rekvisita. Jag använder naturen och ljuset, precis som det är just där och då. Jag tycker att det är det absolut vackraste vi har och det ska vi ta vara på.

När kroppen börjar protestera… När flugorna gjort mig smått galen… När myggbetten är stora som tefat och ter sig lätt blödande av allt kliande… Ja, då är det dags att resa sig och se sig omkring. För även om skymningen börjar ta över så går det att finna naturens lite mer mystiska motiv. Dom där smått spöklika, lite spännande motiven 🙂 Motiven, där fantasin får flöda fritt…

Efter de senaste veckornas slit och stress så ser jag fram emot chilldagar i vårt vackra torp. Dagar fyllda av många härliga och givande naturvistelser, med kameran i hand.

Och med all säkerhet kan jag er lova…

att jag ännu en gång kommer sitta på mossbeklädd, smått fuktig gammal stubbe, med kameran i hand och flugsmällan i bakfickan ;). Kroppen täckt av myggmedel och termosen fylld av kaffe. Njuta av den svajande grönskan och skapa bilder, mina alldeles egna tolkningar av vår vackra natur.

Paradiset

 Paradiset ja…

som liksom kom av sig…

Jag har varit på väg

att i ord och bild

få visa vår dag…

Vår dag i Paradiset ❤

Men efter några kämpiga dagar

och sen det som skedde i vårt land

så kom jag liksom av mig.

Men nu vill jag ändå få visa

det vackra vi har ❤

Känns än mer betydelsefullt just denna helg…

För platsen där vi denna arla morgonstund

befann oss på innehar

det vackraste av namn,

Paradishöjden.

Till tonerna av orrarnas spelande sång,

som på avstånd visade upp sig

kändes allt, just där och då,

bara så där magiskt fridfullt.

Så där fridfullt vi alla borde få ha

i denna, stundtals

ack så grymma värld.

Den morgonpigga leken nådde snart sitt slut

och de vårglada småfåglarnas sång tog över.

Skaparglädjen tog fart

huvudet fylldes av kreativa tankar

kreativa idéer.

Passade på att i den ännu

något kylslagna morgonen

där ute på den vackra mossen,

leka och testa

med kamerans hjälp

skapa och bevara

den där så magiska känslan ❤

Allt blir inte bra

men jag lär mig

jag har kul 🙂

och som man brukar säga…

Övning ger färdighet

övning ger resultat

och jag älskar det ❤

Lek! Kreativitet! Resultat!

och en massa skoj ❤

”Naturen visar oss vägen

skapar sina egna små väsen

små sällskap

på vandringsfärden…”

Vandrade vidare gjorde vi

lämnade den blöta mossen

tog oss in i mossbeklädd skog

där ljuset blir så där

magiskt vackert ❤

Där dofterna gav oss välbehag

där suget på det medhavda kaffet

tog över…

där kaffet

alltid smakar som bäst 😉

En kaffetår

en välsmakande go´bit

på en plats

i vår vackra natur…

Det är livet

när det är som bäst ❤

I Paradiset står dom tätt

dom välanvända

aningens väderbitna små gömslena.

Ännu står dom väl synliga

men i takt med grönskans entré

blir dom till smarta små 

tillhåll, nästintill osynliga.

I Paradiset möts man av historia 

en svunnen tid

en bevarad plats

bara så där…

Det skänker mig glädje 🙂

Platsen, mitt i Paradiset

som med all säkerhet

medfört mycket gott

kanske rent av mirakel… 😉

Dom små,

dom stora

ljusglimtar vi möter i livet.

Dom betyder allt.

Dom ger energi

dom ger lycka

dom ger trygghet

dom ger glädje ❤

Jag söker dom, även i skogen

för jag vet att dom finns…

Även den mörkaste av dagar

när himlen är tung av moln

när livet känns mörkt

går dom att finna,

bara man vill

bara man orkar ❤

Denna så vackra dag

när våren så väl försökte

men inte riktigt nådde ända fram

så fanns ljuset.

Vintern, som denna vackra morgon

inte riktigt släppt sitt grepp…

Kylan som trängde in

ja, ända in i märgen…

Men i takt med dagens uppvaknande

värmdes vi av det medhavda kaffet,

av många steg

i en inte allt för enkel terräng,

av solen som så sakteliga tog sig igenom

och av alla vackra möten.

Och väl hemma, tillbaka vid stugan

fann vi tecknet

det lilla livet

som vi alla, som älskar våren

så innerligt vill ha…

Nu har det gått en liten tid

mycket har hänt.

Men jag vet

att våren har kommit

och jag känner mig varm.

Jag fortsätter min vandring

tar vara på varje minut

av min absoluta favorit,

VÅREN ❤

Ps, Paradishöjden är en plats belägen i södra Kilsbergen vid Degerfors och Karlskoga. Mossen där orrarna spelade sin sång heter Örgivsmossen. Finns mer att läsa om platsen här.

En del av mina bilder är s.k dubbelexponeringar där jag tar 2 bilder som slås ihop till en, där den ena bilden är i skärpa och den andra i oskärpa. Bildens slutresultat skapas direkt i kameran men får innan den blir helt godkänd passera Photoshop. Och som ni säkert vet så går det utmärkt att klicka på bilderna för att få dom större.

Må så gott alla ni goa och var rädda om varandra ❤

I trollskogen

111

Fingrarna är stela av kyla. Näsan har domnat bort. Dagar av isande kall vind…

Blickar ut över vitbeklätt landskap. Det är så vackert. 

Det är så det sett ut de senaste dagarna.

Året, det nya året 2017 har tills idag haft ett och samma innehåll… jobb, jobb och jobb.

Men på årets första dag, innan nattjobbet kallade, gav vi oss ut i en alldeles tyst och stilla skog. En plats som bjuder på magi och fantasi. En plats vi besökt och kommer att besöka flera gånger.

Platsen är Jätteberget och är belägen i närheten av vårt torp.

51

21

Känslan just där och då, den första januari, var vår… Som en sån där tidig vårdag, där man känner att den underbaraste årstiden är på ingång, på väg att göra entré. 

Känslan just där och då…

som att befinna sig i vårlik John Bauerskog. Skulle inte blivit förvånad om vi sprungit på ett och annat troll bakom stubb och sten 😉

Solens strålar tog sig in och igenom trädens grenverk och skapade ljusgläntor, både stora och små.

Då och då hördes fåglarnas sång. Men förutom det så var det tyst.

Så tyst….

31

91

61

Det är nåt visst med magisk trollskog. Det är nåt visst när solen och skogen skapar sin egen konst. Det är nåt visst att där och då fånga känslan.

131

121

Vandrade i tystnad gjorde kära sambon och jag, som så många gånger förut. Bara de små ljuden från våra steg på torra löv och prasslet från våra värmande ytterkläder hördes.

Vid ett par tillfällen, om bara för små korta stunder, bröts tystnaden av höga toner från toppen av de gröna barrträden. Högt upp såg vi små vackra skönheter. Inte hundra är jag, men tror det var ett sällskap Kungsfåglar som spelade oss lite spratt och lekte kurragömma.

Ett par andra besökare vi mötte var inte riktigt lika bra på kurragömma… till glädje för oss 🙂 🙂

Då passade vi på att få upp värmen i våra fingrar 😉 Ljudet av kamerornas serietagning hördes vida omkring i den annars så tysta trollskogen. Och några skapliga bilder fick komma med hem och in här på bloggen.
7181

Jag tror faktiskt att tiden går mycket snabbare i magisk trollskog. Kanske för att den är magisk, kanske för att man glömmer allt annat och bara är i nuet… Vad vet jag… men känslan är ändå så. 

41

11

I magisk trollskog blandas nyanser av det skönt spirande gröna med bruna nyanser som visar på årstidens vissna natur. Kontrasterna är vackra och fascinerande.

Som det är denna tid på året, här i vårt avlånga land, så är dagen inte så lång. Desto härligare är vetskapen om att vi ändå är på väg mot ljuset.

Innan vi gav upp denna årets första dag, stannade vi vid sjön Ölen för att njuta och dokumentera dagens sista sken. Dagens sista magiska ljus.

101

Platsen är vacker oavsett årstid och väder. En plats alldeles i närheten av vårt underbara torp.

Denna första dag blev så där härligt skön. Långt bort från livets stress och press. En perfekt dag för att fylla på och ladda för årets första månad. En perfekt början på det nya året. En perfekt uppladdning inför nattens jobb.

Nu får vi njuta av minnena för ute väntas ytterligare ett snöoväder. Så kära vänner, håll i hatten 😉 

Jag ser tillbaka, om bara för en liten stund

1

JANUARI

Nyanlända

i ett kyligt hemma.

Kontrasterna

från det varma, det gröna

det skönt

gungande rytmerna vi just lämnat,

till det isiga kyliga,

blev tydliga.

Tar in det nya

dom ljuvaste blomster

beundras av dess skönhet

det vackra, i alla dess former.

Lika vacker är du och jag

ung som gammal

bara mer erfaren

med spår av minnenas resa.

2

FEBRUARI

Letar, söker,

följer vindens riktning

mot målet, vårt mål…

Åker runt

bland stock och sten

i urskogens anda…

Följer den känsla

den önskan, vi skapat.

Sökandet,

en berg-och-dalbana

en resa

bland tomtar och troll.

3

MARS

Våren, ljuset

naturen som spirar och gror.

Kryper och kravlar

blir blöt om knäna.

Glömmer dom stela

knakande små,

försvinner in i den nya lilla världen.

Våren, den vackra ❤

4

APRIL

En milstolpe

ett uppnått mål.

Vi fann till slut

vår oas

vårt torp

vår plats på jorden.

Platsen

där tystnaden dominerar,

platsen

det perfekta stället

att i lugn och ro bara andas

fylla på

och leva, som en del av naturen.

5

MAJ

Minnena

dom mjuka och dom hårda

fylls av glädjande stunder

varma möten

och kära små vänner.

Besöken är många

alla lika glädjande

mitt hjärta fylls av värme.

juni

JUNI

Kidsen

mina hjärtan ❤

Tillsammans

en vecka

i solen och värmen

bara vi 4.

7

JULI

Hemma från allt slit.

Kroppen sa liksom ifrån…

Kurering, hemmagym

egentid…

Trots ej ”fit for fight”

så vad det dags…

Denna månad, detta 2016

hamnade jag på topp!

På toppen av livets trappa.

Kan se den gamla tavlan… 

är det nu det går utför?

Näe, jag tänker fortsätta

fortsätta kliva uppåt

på osynliga små trappsteg

Än är det inte dax

trots knak och brak

från stela delar 😉

8

AUGUSTI

Besöken är många

vi upptäcker

vi vandrar

vi beundrar.

Naturens smycken skänker oss

ett lugn

en frid

en oändlig skönhet.

Lycklig är jag över mina

mina egna små smycken

som förgyller mitt liv.

9

SEPTEMBER

Otaliga är dom

stunderna 

tillsammans på en bänk

en stubbe,

nånting gott i koppen

i magen.

Otaliga är dom

stunderna

tillsammans i skogen

tillsammans

men på varsitt håll,

för att mötas

över en kopp kaffe ❤

lite fotosnack ;).

Livet förändrades

jag gick tillbaka till det gamla vanliga – 

jag blev åter en nattsyster

10

OKTOBER

Vi värnar för dom små

vi dukar upp

och njuter av deras glädje.

Tillsammans kan vi sen sitta

i tysthet

och bara vara

bli varma i hjärtat

när dom bevingade små

kvittrar i skyn

likt telegrafen förmedlar

att bordet

ännu en gång

är uppdukat och klart.

11

NOVEMBER

Ser mig omkring…

Höstens mörker blir plötsligt upplyst

av den första snön

ljuset kom på sätt och vis tillbaka.

Men likt pippin 

funderar även jag

hur det komma skall…

Den kommande vintern

hur ska den se ut??

Kan trots ljuset

inte låta bli

att räkna ner

de dagar som är kvar

tills vi återvänder

till det skönt gröna

den gungande ön 🙂

12

DECEMBER

Så kom den…

Den tunga snön

klädde vår natur

i det vackraste vitt.

Njutningen blev dock kort

det mesta har nu töat bort.

Julen har även den passerat

en tid med mina nära och kära.

En tid när jag inser

hur tacksam jag är

över det jag har ❤

Nu stundar snart

ett gott slut, men först ägnas några minuter

en liten tillbakablick…

Med bilder och text

en liten summering.

Men viktigast är ändå…

det vi alla ska göra…

att blicka framåt ❤

Önskar Er Alla

ett gott nytt

2017!!