Ta vara på dagen…

… stanna kvar in i höstens mörka timma, om så bara för en liten stund.

Ta fram din kamera, för den fram och tillbaka, lite uppåt, lite nedåt, vrid den åt höger, vrid den åt vänster eller varför inte skaka den lite huller om buller 🙂

Skapa spännande måleriska bilder.

Dina alldeles egna tavlor, där du kan sätta din signatur.

Dagen innan Vårgårda Naturfotofestival lämnade vi hemmet redan på morgonen. Med maken vid ratten kunde jag sova några timmar efter 2 nätters jobb. Vaknade till vid ett par tillfällen, typ 2 😉  varav jag den ena gången funderade om vi skulle stanna för en kopp kaffe… Just det, kommer jag ihåg att jag nämnde något om 😉 … Frågan är om jag egentligen var riktigt vaken, för inom loppet av några sekunder somnade jag om och vaknade strax innan Alingsås. Utan kaffetåren. Maken var ju glad för det eftersom han helst aldrig vill stanna under bilfärder mer än i absoluta nödfall.

Inkvarterade på Lilla Hotellet och mätta i magen gav vi oss sedan av till Nolhaga Park i Alingsås med kamerorna i handen. Eftersom vi flyttat tiden och gått in i mörka november dröjde det inte länge förrän det började skymma och det blev aningens svårfotat. Men här surar vi inte för det. Nej då… för det är då leken börjar 🙂 Den konstnärliga leken…

Genom den vackra parken rinner Säveån. Ett vackert vattendrag, perfekt att använda vid lite fotolek. Som i bilderna ovan där jag fotat genom grenar, ner i vattnet, där buskarnas och dom små trädens grenar speglade sig och gav spännande bilder.

För tre år sen besökte vi Nolhaga för första gången. Även då i samband med Naturfotofestivalen. Den gången var hela parken klädd i orange kulör och träden till största delen lövbeklädda. Nu tre år senare, datummässigt nästan densamma, var dom flesta träden rätt så lövfattiga. Några löv klamrade sig ändå ihärdigt fast och kunde förevigas på bild.

I Säveån och i dom små dammarna simmade änderna och lät sig fotograferas på deras färd in i den mörka timman.

Mina fasta 50-vintageobjektiv byttes till mitt manuella 135-objektiv. Ett objektiv jag inte använt på ett tag men som nu fick nu dammas av och vara min pensel.

Genom långa slutartider målade jag av parken på mitt sätt. Speglingarna i vattnet och det sista av dagens ljus togs till vara på olika sätt. Dom murriga och dova färgerna gav bilderna en varm och skön känsla.

När ljuset lägger sig, när solen tar klivet ner, då kommer kylan. Näsan skiftar nyans och blir isbitskall, tårna blir kalla och ömma och fingrarna så där oskönt istappsliknande och stela. Men genom att gå in i skaparbubblan och använda kameran som pensel glömmer man liksom den där otäcka känslan.

Det som gör den här typen av bilder så härligt spännande är att man får stanna upp och använda sin fantasi.

Vad ser ni? Vad känner ni? Är det mest bara kladd och kludd? Eller ger bilden dig något?

Maken och jag brukar kika igenom alla våra bilder tillsammans och det är så spännande att prata om vad vi ser och inte ser. Hur olika man kan tolka bilder. Som den nedersta bilden av ovanstående tre… Så fort den visade sig på skärmen såg jag direkt vad det är…

Ser du det jag gör? Eller har jag bara konstiga fantasier 😉 (Klicka på bilden så blir den i något större format)

I parken finns vackra små broar över dom små vattendragen. Vi tog oss över dessa ett par gånger och hamnade vid ett tillfälle mitt i middagen…

Dom härligt fartfyllda Linderödssvinen blev serverade middag i skymningens timma. Förstår att dom hade bråttom för det fanns flera hungriga vingbeklädda matgäster som gjorde anspråk på go´bitarna som personalen hällde ut. Men så klart så ska alla våra djur och fåglar bli mätta och belåtna. Ingen vill ju gå och lägga sig hungrig.

Innan naturens och dagens ljus försvann helt för att ersättas av andra ljuskällor tog jag vara på det sista. Genom att ändra inställningarna på kameran går det att få ut lite till innan mörkret tar över helt. 

I den sena timman tog vi oss till bilen, spända och förväntansfulla över vad vi skapat och upplevt. Styrde in mot Alingsås och hotellet. En sen middag på den närbelägna pizzerian och några timmars sömn stod på agendan innan det var dags att bege sig till Naturfotofestivalen i Vårgårda.

Vad jag ser, upplever och känner kanske skiljer sig mot dig. Men vad spelar det för roll. Finns inget rätt och fel.

Tills vi ses och hörs igen ❤

Var rädda om varandra och dig själv. Livet är skört och ska levas till fullo ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤

Annonser

Spännande och pirrigt

På darrande ben tog jag stegen in i sporthallen i Vårgårda, tidigt en fredagsmorgon i november. Redo att hänga våra tavlor. Förväntansfull och oerhört spänd.

Väl inplastade i det där så beroendeframkallande bubbelplasten 😉 (ni som också måste trycka på dom där bubblorna vet vad jag menar… 🙂 ) , öppnade jag tavla för tavla och tillsammans med maken hängde jag upp dom på anvisad plats. Maken måttade med den medhavda tumstocken och avslutade den spännande stunden med att ta fram vattenpasset för att få det bekräftat att dom hängde rakt och snyggt.

Och snyggt blev det.

Det var iallafall vår känsla. 

Avslutningsvis hängde vi upp en liten presentation av oss båda. Stämningen var så härlig och vi som var där gick runt och hälsade på varandra. Konferencieren för helgen, Claes, kom fram och hälsade på oss båda, läste presentationen och avslutade samtalet med att påtala att han gillade vår slutkläm… Romantik 🙂 Japp, för det är just så vi avslutar våran beskrivning av oss och vårt fotograferande och bildskapande. SÅ varm i hjärtat jag blev av dom orden. Dom små orden tillsammans med alla fina hälsningar som kommit mig till kännedom på olika sätt betyder så mycket för mig ❤ , för oss ❤ 

Finaste dottern Malin med sambo Karl-Henrik som är bosatta i Göteborg tog en utflykt till Vårgårda under lördagen, för att äta lunch och besöka utställningen tillsammans med oss. Så underbart, så kärleksfullt, så betydelsefullt ❤

Dottern passade på att ta den fina bilden av oss två, så oerhört nöjda och stolta utställare. Förutom våra alster så fanns där så fantastiskt många andra fina tavlor att beundra och inspireras av. Utställningen, några spännande bokköp och möten samt äran att få ta del av alla fantastiska föreläsare var en fröjd att få vara med om. Jag har skrattat, gråtit, fascinerats och inspirerats så otroligt mycket under dom två dagar som Vårgårda Naturfotofestival pågick. 

Mina utställningsalster ❤

Boendet den här helgen var sen en tid tillbaka bokad i Alingsås. Måste göra lite reklam för det så oerhört charmiga och personliga ”Lilla Hotellet” som ligger mitt i Alingsås Centrum. Så mycket charm, så mycket värme ❤

Där bodde vi våra två nätter under festivalen. Men vi åkte hemifrån redan lite tidigare. Under torsdag förmiddag gav vi oss av och anlände strax efter torsdag lunch till ett soligt och fantastiskt vackert Alingsås. Siktet var inställt på att gå med våra kameror i den så oerhört vackra Nolhagaparken. Bilder därifrån tänkte jag visa er i mitt nästa inlägg.

Avslutningsvis tänkte jag introducera er till min nya hemsida som jag skapat och sakteliga bygger ut. Än så länge är den ganska så sparsmakad men det kommer mera. Välkomna att kika in om ni har lust.

Susanne Granholm Carter  – Foton – på mitt sätt, genom mina ögon, med mina känslor.

Även maken håller på att bygga upp en hemsida. Kika gärna in där också 🙂

Gazzmos Photo – Through my lens… The way I choose to see it.

Tills vi hörs igen…

Ta hand om er och var rädda om varandra ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤ 

Förresten… Ni kanske är nyfikna på våran presentation 😉 Den kommer här:

presentation

Plötsligt händer det…

I huvudet går det runt, runt, runt…

i magen fladdrar fjärilarna förbi,

ibland som en sval, knapp kännbar sommarbris,

ibland som en orkan…

Spänning och förväntan,

med inslag av ångest…

prestationsångest,

vad-ska-jag-välja-ångest,

kommer-jag-att-duga-ångest…

Men förstå mig rätt… Det mesta är inte så illa som det låter.

Det mesta är trots allt en känsla av stolthet och ära,

bekräftelse och massor av lycka.

Nej, jag har inte blivit miljonär eller dragit högsta vinsten på något lotteri (så jag får vackert fortsätta gå till jobbet 😉 )…

Och Nej,

något besök från kändisar som plingat på min dörr med blombukett, guldbiljett och bilnyckel har jag inte heller haft (gynnar inte den typen av spel)…

Men kom till saken…

tänker ni nog nu eller kanske gjorde ni det för länge sen…

Jo…

maken och jag har fått möjligheten och äran att ställa ut våra bilder, våra foton.

Jag har äntligen tagit klivet och modet till att vara med och förhoppningsvis så växer jag en ”dec” eller två när allt är klart.

Något vi verkligen inte alls trodde på blev verklighet för en knapp vecka sen när vi fick beskedet att vi ska få vara med på två utställningar 🙂 🙂

Ni må tro att det snurrar runt i mitt huvud. Fast jag vet att det inte bara är i mitt huvud det snurrar…

Det går runt i bådas…

och vi har en fantastiskt rolig tid framför oss.

Utställningarna är rätt olika så våra tankar blir lite därefter men samtidigt gör det att kreativiteten flödar ännu högre, ännu bredare.

Listan på övriga utställare släpptes häromdagen. Superkul att se 🙂

Vårgårda Naturfotofestival

Samtidigt…

blev jag livrädd…

Vad har lilla jag att komma med i jämförelse med dom andra, dom mer erfarna och etablerade fotograferna… ??

HJÄLP!!!

Maken som tänker lite annorlunda får hjälpa mig och fungera som mitt bollplank.

Min hjärna går på högvarv och jag övar på att förändra mina tankar… Tankar om mig själv, tankar om mina alster… alster som stundtals känns platta och trista… Tankar om vad dom andra ska tycka…

Att visa bilder på fb, på Instagram, här på bloggen… Det är liksom en helt annan grej…

Eller…

är det det?

Genast jobbar jag med tankarna igen…

Vad är en bra bild?

En bild som faller mig i smak kanske inte betyder nåt för någon annan. Jo, jag förstår absolut och jag jobbar på det och på min ”jag-duger-känsla”…

Samtidigt som det är kämpigt känslomässigt och tankemässigt så känner jag en enorm stolthet. Stolthet för att få den här möjligheten. Stoltheten, äran.

För andra människor som ställt ut något förut kanske tycker att det jag skriver känns löjligt men vi är ju alla olika. Olika personer med olika känslor och tankar. 

Det viktigaste i allt detta är att det ska bli så himmelens roligt!!!

Utställning nr 2, som är under planeringsstadiet kommer bli annorlunda. Jag kommer att berätta lite mer om den senare. Det jag kan berätta är att den går av stapeln under påsken 2019 vid Sala silvergruva 🙂 🙂

Kanske får jag chansen att möta någon av er under dessa utställningar 🙂 🙂 

I Vårgårda kommer vi, förutom bildutställningen, även att lyssna på alla spännande föreläsare. Ska bli så fantastiskt roligt och spännande. Kan tänka mig att man åker därifrån fylld av inspiration, fascination och kreativitetsöverflöd 😉

Den känslan har vi båda haft efter dom andra besöken vi gjort på olika naturfoto-tillställningar dom senaste åren.

Det är en underbar känsla ❤

Njut nu av höstens makalösa färgexplosion.

Det ska jag göra 🙂 ❤

Och tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Inkräktare på ändalykten

Som ni redan förstått så har jag ett par hatobjekt som jag konfronteras med varje år… 

Fästingen,

den som troligen är orsaken bakom min obeskrivliga värk, ev nervsmärtor, som ibland gör mig smått galen och sömnlös. Som tvingade mig till en hög dos antibiotika med div. icke önskvärda biverkningar mitt i den heta sommaren.

Den lilla vidriga varelsen som liksom går till attack bara jag sticker ut huvudet genom dörren… (Kanske inte riktigt, men det är så det känns just nu…)  

älgfluga 2

Och sen…

den ännu vidrigare varelsen, djävulen…

älgflugan (även kallad älglus, hjortfluga) Fy tusan vilket monster!!

Ett riktigt påträngande och oönskat monster! Kan för mitt liv inte tro att den har någon som helst nytta på vår planet…

Sensommaren, hösten… den så vackra årstiden som ger vår natur, våra skogar, färger i dom vackraste kulörer.

Den ger oss godsaker och guld.

Den ger oss frisk och klar luft.

Den tid på året då jag vill vara ute och vandra, länge och ofta.

Den tiden har liksom blivit saboterad av älgflugornas framfart. 

Att fylla skafferiet och frysen med alla godsaker är ju en lyx.

Att sen kunna kombinera denna lyxen med att få utlopp för all min kreativitet, det är ju extralyx 😉

Skogen, naturen… fylld av vitaminer och antioxidanter. Den friska luften, fri från avgaser… Den underbara karakteristiska doften av skog…

Tror inte det finns mycket som slår just det ❤

Det efterlängtade regnet har fått våra små hattprydda och välkomnade svampar att kika upp ur den tidigare så knastrande och kruttorra marken.

Dom första gyllene gula kantarellerna har plockats och hamnat på tallriken. Inte var dom många men dom räckte till ett höstigt och välsmakande tillbehör till söndagssteken 🙂

Övriga svampar lämnar jag kvar. Dom passar utmärkt till att vara statister i mina bilder.

Dagar då regnet fallit och sen slutat… Dom är ännu vackrare i våra skogar.

Färgerna blir så där skönt tunga, murriga, kraftiga och starka.

Än så länge skiftar träden i gröna och gröngula nyanser.

Ännu dröjer det nog innan trädens löv skiftar i dom mer starka kulörerna.

Men om man riktar blicken nedåt, så ser man sköna gröna nyanser i den numera fuktiga mossan och blåbärsris, som intagit en magisk blålila nyans. 

Och finner man sen en liten myra på promenad…

Då blir jag som paralyserad.. som förhäxad 🙂

Ni skulle bara se mig när jag ligger, kryper, halvstår på alla fyra eller på mina 2 😉 i min jakt på att följa myran och försöka få den på bild 🙂 🙂

Haha, kan inte säga om det är en intressant och spännande syn (upplevelse), men det bjuder jag på 😉 

Myrorna, attans så snabba, dom små rackarna 😉 Men SÅ roliga att fota 🙂

Har man ännu lite mera tur så råkar man på en skalbagge på sin framfart i skogens marker.

Men dom är också rackarns så snabba så det gäller att vara alert på avtryckaren och parera på dess raska promenad. 

Ormbunken är en tacksam växt att fotografera.

Den är ett sånt där fotoobjekt som nästan alltid gör sig bra på bild.

Nu i sensommartider så börjar många av dom skifta i brunt och inta en mer torr och spröd känsla. Oavsett brun eller grön så är dom vackra.

Kombinationen är nästan ännu mer effektfull och vacker.

När jag läser på om ormbunken så finns det ju en mängd olika sorter, arter och varianter. Men jag är ingen expert så jag kallar det helt enkelt bara för ormbunkar.

På ormbunksbladen finner man ofta flugor och spindlar. Precis som myrorna och skalbaggarna är dom spännande att fota.

Många gånger när man fotar så ser man inte dessa små varelser utan det blir liksom en bonus när man sen plockar upp bilden på datorn 🙂

Det finns ju så fantastiskt mycket vackert i vår natur, i våra skogar.

En del växter vissnar, en del sprudlar av nytt och fräscht.

Precis som ormbunken som skiftar och blandar nytt och gammalt finner man små ljust gröna växter som tagit sig upp ur den torra bruna mossan, dekorerad med torra bruna barr som tackat för sig.

Gammalt och nytt, en fantastisk kombo 🙂

Hur var det nu med mina hatobjekt…??

Jag håller just nu på att testa lite olika metoder jag läst om på Google för att undkomma dessa oönskade besökare, inkräktare…

Gällande älgflugorna så har jag läst att, om man ska ut i skogen…

Då ska du undvika att se ut som en älg eller hjort.

Sagt och gjort… Jag klär mig i starkt rosa och lila kläder. Håret sätter jag upp i tight tofs/knut. (Har aldrig sett en cerise-rosa-lila älg med tofs på huvudet… så det kändes 100% säkert)

Sen ska man helst inte lukta som älgen…. Hmmm 😉 Hur luktar dom liksom??

Sagt och gjort… Armar och ben smordes in med kokosolja och kläderna preparerades med ”body mist” a´la Candy Crush.

Fick ju rådet av en kollega i sommar, tillika hundägare, som hört att just kokosolja ska fungera mot fästingar så då tänkte jag slå två flugor i en smäll och mota bort båda mina hatobjekt…

Så när jag stod där redo, nästintill självlysande i rosa mundering, doftandes som en 80-talets brud på väg ner på stranden insmord med Hawaiian Tropic… DÅ kändes allt hoppfullt!! 

Jaha, och hur gick det då??

Nej, det gick inget vidare.

En älgfluga motade maken bort som satt sig på ryggen. En annan älgfluga satt framtill på tröjan och den lyckades jag också mota bort innan den gick till attack…

Den tredje hade hittat in bakom hårburret och krypit upp en bit… Det monstret blev jag varse om när det killade i nacken!! Brrr…

Fästingarna då?? Jo tack, två stycken har jag plockat bort på låret i sommar. Det var innan jag utförde mina tester. Den tredje…

…den fick avsluta sitt liv i fredags i vårt badrum. Det var när jag stod i duschen innan jobbet som jag blev uppmärksam på något nytillkommet på ena skinkan…

Och vad satt väl där då??

om inte en fästing!!

Att den valt just den platsen var rätt åt den.

Kan inte vara den mest angenäma platsen att boa in sig på 😉 så det var rätt åt den.

Men jag vill inte ha oönskade inkräktare på dom kroppsdelarna och för den delen, inte någon annanstans heller…!!!

HUR den kommit dit och när,

har jag ingen aning om eftersom skogen besökte jag i onsdags och i fredags höll jag mig bara på tomten och inomhus.

Nu hade jag inte smort in dom regionerna med kokosolja heller eftersom jag inte exponerar dom när jag är i skogen (Om inte nöden tvingar mig till det men så var icke fallet i onsdags…)…

Kanske har den glidit uppåt på mina kokosoljade ben men det är inte troligt eftersom jag duschat bort oljan innan fredag och den hade av storleken att döma, nyligen parkerat sig och satt sig till ro under fredagen.

Eller så har den helt enkelt legat på lurpass i min trädgård och bara väntat på sitt byte…

Hur som helst ska jag testa kokosoljan igen. Behöver lite mer kött på benen innan jag kan utvärdera den metoden.

Gällande färgen på kläderna är jag övertygad om att det inte spelar det minsta roll, men vem vet…

Älgflugan kanske rent utav är färgblind?! Gällande luktsinnet så får jag lov att återkomma…

Så mina kära vänner.

Passerar ni något område i skogen som ni förnimmer er en doft av sol och bad a´la 80-tal…

så då kan det mycket väl vara jag som nyligen passerat 😉

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… bilderna på mina hatobjekt är lånade från Google. Klicka på bilden så kommer ni till dess ursprung.

Svetten lackar…

och håret krullar ihop sig i nacken.

Ugnen sprutar ut het värme när jag tar ut den nybakade sockerkakan. Värme och hetta likt ett vulkanutbrott, utan lava…

och ute/inne-termometern har snart nått sitt rekord.

Att öppna dörren och släppa in lite svalka och fräsch lantdoft är inte att tänka på…

In strömmar det kokhet varm luft utan syre och ger mig bara ännu mer svettningar och irritation.

Är det bara jag som känner mig ofräsch 24/7 och helst av allt tillbringar en stund i duschen typ en gång i timmen…??

Är det bara jag som känner mig som en bitter och sur klimakteriekärring när kläderna klibbar fast på min uppsvällda pösiga ”semesterbiverkanskropp”??

Är det bara jag som vill ha en ”vanlig” svensk sommar och börjar få nog av denna ökenhetta??

Absolut!!!…

Jag är en vän av sol och värme men INTE när det ska jobbas och fixas. Då ska jag helst bara ligga på en solstol och på sin höjd ta några steg till poolen/havet för svalka och till baren för något kallt i glaset. DÅ älskar jag denna ökenhetta!!

Mitt fotande har fått stå tillbaka en hel del under semestern och värmen, men jag börjar nu få en nedrans jobbig abstinens så jag och maken försöker ta vara på varje stund det går att fota. Kvällarna är det som gäller när det ändå är lite svalare ute och solen skänker oss ett vackrare ljus.

I vår ägo har det nu trillat ner ännu ett spännande objektiv. Ett Helios 44 M, 2/58 från landet Ryssland.

En blytung kompakt pjäs som sitter perfekt på mitt kamerahus och ger mig enorma lyckorus.

Jag har inte fotat jättemycket med objektivet ännu 😉 , men varje bild ger mig ny erfarenhet.

Vet egentligen inte alls hur det funkar men det gör att jag får utöva all min kreativitet och hamna som i trans. 

När jag når ett objekt,

vad jag tror ska bli 😉 ,

ett spännande motiv och magisk bild…

Då bränner jag av massvis av exponeringar och låter kameran smattra likt ett smatterband.

(Eller var det puttersmälla det hette, den där kartongbiten man spände fast i cykelhjulet som liten 🙂 🙂 )

Vad som sen uppenbarar sig på skärmen är en otroligt spännande och fascinerande överraskning… och detta nästan VARJE gång man laddar upp bilderna på datorskärmen.

För det man ser på kamerans display är långt ifrån det som många gånger går att se i större format.

Jag är KÄR, igen 😉 ❤ 

Nu kan jag ju förstås försäkra er om att mååånga bilder hamnar i papperskorgen men överraskande nog har jag hittills blivit väldigt nöjd med flertalet av mina bilder.

Flera av dom är dessutom tagna ”direkt ur minneskortet” och helt oredigerade. En del får genomgå lite lek.

Härom kvällen tog vi bilen och gled runt ute på närliggande mindre landsvägar.

Såg ett ensamt rådjur stå och beta på åkern men hann inte på den rackarn.

Fick nöja oss med en kortare fotosejour på torra åkrar och ängar istället.

Under den korta stunden vi stod där ute i det fria, höll vi på att bli middag åt dom ivrigt surrande och vingbeklädda kvällsbesökarna som prompt skulle bitas på armar och ben och helst av allt i öronen och i ansiktet.

Att försöka komma in i fototrans och skapa något vackert samtidigt som man är nära att vifta axeln ur led och i ivern slå sönder glasögonen som alltid är placerade på huvudet… DET var allt annat än enkelt kan jag lova.

Resultaten blev ju sådär, men som sagt… Varje fotoögonblick är en lärdom och erfarenhet. 

Ett av målen den här kvällen var att hitta åkern med solrosor.

Visste på ett ungefär var i nejderna den skulle finnas och strax innan solen klev ner bakom horisonten fann vi det vackert gula fältet 🙂

Vi var långt ifrån först och definitivt inte ensamma om att dokumentera dom vackra blommorna den här ljumma augustikvällen.

Testade att fota med mitt telezoom men fick inte till det riktigt. Valde rätt snart att byta till min nya leksak 😉 och leka lite med motiv, vinklar och olika inställningar. 

En fascinerande detalj jag uppmärksammade var att färgen på solrosorna skiftade under kvällens gång, även utan att ändra inställningar.

Det hände vart efter solen gick ner och bjöd oss på den där vackert höstlika rosafärgade himlen med molnslöjor i spännande former.

Det som är så spännande med det här objektivet är bl.a den bokeh som bildas runt motivet. Många av bilderna känns som målningar istället. Jag har inte riktigt förstått när det blir si eller så men vet att ljuset och dess position spelar en stor roll.

Närgränsen för det nygamla objektivet är 0,55 m. Kände ganska snart att jag gärna ville lite närmare så jag testade använda mina mellanringar utan att ha en aning om det skulle fungera eller inte…

DET GJORDE DET 🙂 WOW!!!

Det här öppnar ju upp ännu mer för min kreativitet och leklusta 😉 När man sen fann lekande nyckelpigor i havet av solrosor… Ja men då var lyckan total.

Det hann bli nästan kolsvart innan vi backade ut bilen och styrde hemåt. På vägen hem lyckades vi se en älg stå på åsen bredvid vägen. Tack och lov klev den inte ut på vägen. Tyvärr hann jag inte fota den.

Vände om med bilen men den hade troligen vänt tillbaka in i skogen igen för den syntes inte till när vi åkte förbi en andra gång. 

Nu har jag lyckan att ha en son som också har en odling med solrosor för självplock 🙂 🙂 , så det blir ett och annat foto på den vackra blomman som lyser upp min altan så fint där den står i hög vas.

Att man kan komma nära motivet med hjälp av mellanringen och till och med ha lyckan att få lite skärpa ser man på den här bilden som jag tycker gör sig vackert i svartvitt. 

Nu hoppas jag på en svalare helg som ger oss flera fotoutflykter och chans till kreativ lek med kamera och objektiv. Snart väntas ny jobbvecka så det gäller att ta vara på stunden.

Önskar er alla en härligt sval och skön, svettfri och trevlig helg.

Tills nästa gång…

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Pst… du glömmer väl inte att klicka på bilden 😉

Pst igen… Precis som Anni, har jag också märkt att när man klickar på en bild och sen ska tillbaka så åker man ur inlägget och hamnar tillbaka till början på det första inlägget på bloggen, trots att man tittar på ett annat inlägg. Har nu testat om det beror på web.läsaren men det verkar inte ha någon betydelse. Däremot är det så att om man ”klickar in sig” på inlägget (på rubriken) man vill läsa och öppnar en bild större, för att sen gå tillbaka… DÅ kommer man enbart tillbaka till platsen innan och inte hela vägen tillbaka till start, vilket är superdrygt. För vem orkar scrolla fram och tillbaka hela tiden… Bara ett tips! Och Tack Anni för att du uppmärksammade det här 🙂

I Rovdjursland

Sitter hemma efter några nätters jobb.

Semestern är över för den här gången och vardagen är tillbaka, men mycket av sommaren återstår förstås 🙂 .

Har fina minnen från denna så extremt heta sommar och det minnet som känns lite extra är våra möten med björnarna. Tänkte berätta lite om vår resa och visa er några foton (eller rätt många faktiskt 🙂 ) Hoppas ni orkar ta er igenom inlägget…

I mer än ett halvår hade vi väntat på den för oss, så annorlunda, spännande och efterlängtade björnfotoresan.

Resan som tog sin början tidigt en onsdagsmorgon strax innan midsommar.

Med flyget från Bromma tog vi oss via Helsingfors till Kajaani där bussen stod och väntade på oss deltagare. En buss som efter knappt 2 timmar styrde in på grusvägen och Wild Brown Bear Lodge. Vårt tillhåll under våra 5 dygn i Rovdjursland. Beläget i Kuhmo, högt upp i Finland, alldeles intill ryska gränsen.

Efter en snabb incheckning på rummet, ombyte och middag var det dags för oss att inta första passet.

Och visst sjutton var det pirrigt!!

Vi hade ju ingen aning alls, på vad som väntade oss… Så många tankar och funderingar…

En fundering jag hade innan resan var…

vad innebär det att drabbas av BJÖRNFROSSA… hur känns det liksom? Kommer jag bli sittande där i skräck, paralyserad och missa att fota nallen när den väl visar sig… Får jag tankar på att fly??!! Tänk om jag skulle åka hem utan en enda rackarns björnbild!!??

Gömslena den första natten var tilldelade av vår reseledare och fantastiska guide Magnus (Rovdjursland).

Maken och jag fick äran att tillbringa första natten i gömsle nr. 24. Ett stort nybyggt och rymligt gömsle där vi hade plats att sträcka ut oss ordentligt och nästan röra oss hur vi ville utan att riskera att knocka den andra 😉

Vistelsen i Rovdjursland fungerar som så, att vid 17-tiden samlas man ute på gården utanför vandrarhemmet och tillsammans i grupp går man till ”björnarnas rike 😉 ”. Efter en kortare promenad genom skogen närmar man sig området med gömslen och där råder total tystnad. Tillsammans, i tysthet, går man ut på spången och på stigar i skogen för att under promenaden fördela sig i tilldelade gömslen.

Väl inne i gömslet tar man av sig skorna, installerar sig som man vill ha det och riggar kamerorna. Vid 18-tiden ska det vara tyst och allt ska vara installerat och klart. Sen början timmar av väntan, längtan och förväntan.

I väntan på björnarna och andra spännande individer fick vi härliga tillfällen till att fota vacker natur. En natur som liksom ändrade skepnad under nattens timmar.

Bilden ovan är utsikten vi hade i gömsle 24, när man blickade lite mer åt höger. Så vackert ❤

Annat man kunde roa sig med när det blev lite ”dött” på björnfronten var att leka med olika inställningar. Som till exempel dubbelexponering.

Naturen omkring oss var perfekt för lite fotolek 🙂

Hur länge dröjde det då innan vi fick se den första björnen??

Jo det kan jag säga…

att inte behövde vi vänta särskilt länge denna första kväll.

Det kändes som att vi knappt hann slå ner rumporna innan det kom ett sms från Magnus att björnen var på ingång. Den känslan som vi fick just då… Oj oj…

Kan säga att pulsen steg en aning och blodet rusade runt som virvlar i kroppen…

Så plötsligt kom den ❤ Den bruna goa, vackra nallen.

I sakta gemak lunkade han/hon bland tuvull och stammar för att strax därpå fortsätta sin kvällspromenad bakom oss. WOW vilken häftig upplevelse!!! 

Ett par timmar senare dök ännu en vacker brun nalle upp. En annan individ. Alltså… vilka charmtroll dom är ❤

Strax efter midnatt, denna första sittning, dök ännu en lite mindre nalle upp. Eller individer som man säger.

En nalle som får mig att tänka på den där kramdjursnallen man hade hemma i sängen som barn (jag har fortfarande nallar i sängen 😉 En levande 😉 och ett par ”mindre levande”  🙂 🙂 )

Den här lilla skönheten är ca 3½-4 år gammal och bär namnet Baby Lumikki. En underbart charmig och sprallig skönhet.

(Bilderna ovan är samma nalle, samma natt men lite olika redigerat).

Baby Lumikki var den nallen vi fick äran att möta så gott som varje natt.

Platsen vi var på, ligger ju som jag skrev tidigare, högt upp i Finland, vilket innebär att vid midsommartid så blir det aldrig riktigt mörkt. Visst gick solen ner ett par timmar men ljuset stannade liksom kvar. Om det inte var mulet och regn förstås.

Bilden ovan är tagen vid 3-tiden på morgonen när solen just klivit upp och älvorna dansade sin morgondans över den vackert spegelblanka lilla sjön vi hade rakt framför oss. Det var verkligen magiskt. Som hämtat ur en sagobok.

Några fler björnar kom inte på besök denna första natt som förblev lugn och väldigt kylig. Kan säga er att mössan kom väl till pass liksom tröjorna, jackan och yllestrumporna.

Klockan 07.00 på morgonen var det dags att kliva ur gömslena för att gemensamt gå hemåt till vandrarhemmet och den väntande frukosten. Sen fanns tid för lite välbehövlig sömn (typ 2-3 timmar) innan vi klockan 13 åter samlades för en timmes workshop. En stund tillsammans där vi fick lära oss lite mer om björnar, de individer som håller till där i skogarna, fototips samt val av gömsle inför kommande sittning.

Pass nr 2 tillbringade maken och jag i gömsle nr 3, belägen vid en annan liten sjö. Med erfarenhet från kvällen innan när den första björnen kom väldigt tidigt så var vi snabba med att rigga våra kameror och tur var väl det, för plötsligt stod den där rakt framför oss 🙂

En gigantisk fin lurvig chokladbrun björn dök upp från ingenstans. Fast det är klart att nånstans kommer dom ju ifrån men känslan är verkligen så.

Plötsligt står dom bara där. SÅ fascinerande. 

En del är hungriga och letar rätt på en matbit eller två innan dom vandrar vidare. En del är superhungriga och tömmer alla åtlar (matningslådor) dom hittar medans en del promenerar förbi helt lugnt och stilla.

Den andra kvällen bjöd som sagt på två snabba björnbesök innan det blev lite lugn.

Då passade jag på att njuta av den underbara lilla familjen knipa som lekte i sjön rakt utanför vårat gömsle.

Vilka bedårande små dunbollar och så roliga att följa i deras bus och födosök. 

Strax efter kl. 22 skymtades en björn promenera långt bort mellan trädstammarna.

Testade att ta några bilder men hade ingen aning hur resultatet skulle bli. Använde mitt 100-400 mm objektiv med 1.4x konverter och fick några skapliga bilder. Dock på en nalle vars huvud var bakom en trädstam på varenda bild…

Ja ja… Det får duga det också 😉

En timme senare kom denna skönhet och gjorde entré 🙂

En skönhet som under vår vistelse fick namnet Tulla ( finska ordet för komma vilket var passande då hon har ett märke nedanför ögonen som ser ut som ett kommatecken ).

Den här damen fick vi också möta flera nätter då det visade sig att hon nog var brunstig. 

Några fler besök av björn blev det inte denna natt, vår andra sittning. Maken sov ett tag liksom någon i granngömslet för där inne var det allt annat än tyst,

Zzzzzzz… Jisses vilka timmerstockar.

Jag höll mig vaken och fotade miljöbilder och njöt av denna underbara vistelse i Rovdjursland. 

Väl tillbaka på vandrarhemmet denna midsommaraftons morgon var det dags för frukost. Och för dom som ville bjöds det på björnöl och rökbastu intill den sjö som är belägen strax nedanför vandrarhemmet. 

Regnet fullkomligt vräkte ner denna midsommarafton. Så egentligen var allt sig likt, vädermässigt så att säga 😉 . Skillnaden det här året var att vi inte var hemma och firade midsommar utan i björnarnas rike!

Efter några timmars sömn, workshop och middag var det så dags att fira midsommaraftonskväll och natt ute till skogs. Maken och jag hade natten till ära valt gömsle nr 7. Det s.k klassiska skogsgömslet, där chansen till väldigt nära björnmöten ses som stora. 

Och det blev det…

Inför den tredje natten i gömsle hade det skapats en chattgrupp på Messenger som blev ett forum för att kunna berätta när djuren kom och vart dom förmodligen var på väg. Det här gav verkligen ännu mer spänning för oss alla. Och dessutom en massa tokigheter och skoj. Det var verkligen inte lätt att vara tyst när man fick värsta skrattanfallet. Oj oj oj så massa tokigheter det blev med alla ursköna kommentarer.

Midsommaraftonsnatten, som skulle visa sig bli en helt magisk natt började i total stiltje. Där ute i skogen satt vi, maken och jag, och testade olika inställningar. Vädret var inte superbra men skiftade rätt snabbt med ömsom genommulet och regn och stundtals blå himmel och en knippe ljus. Detta gjorde att kamerainställningarna fick ändras stup i kvarten. Har nog aldrig fotat samma trädstam så många gånger förut 🙂 🙂 .

Strax innan midnatt hade jag väl ett femtiotal bilder på samma träd, samma mossbeklädda sten… 😉

En och annan pippi hamnade ändå på bild när dom väl dök upp. Men så plötsligt…

började det bli spänning på chatten när den gigantiska björnen Brutus dök upp! Denna typ ~350 kg jättebjörn var på ingång. Vi kunde från vårt gömsle i skogen se honom på avstånd där han gick längs sjön vi satt natten innan. Snacka om pulshöjande minutrar. 

Tyvärr kom han inte förbi oss utan försvann in i skogen. Maken lade sig för att vila en stund medan jag valde att sitta på vaktpasset. Tog tillfället i akt och läste på lite om min nya kamera och testade ta bilder när jag plötsligt i ögonvrån såg något till vänster om gömslet…

Återigen dök björnen upp utan någon som helst förvarning och dom hörs verkligen inte när dom kommer i skogen, om dom inte flåsar eller frustar.

Det var Baby Lumikki som var på besök denna midsommaraftonsnatt.

Snabbt puttade jag till maken som somnat varpå han for upp och slog till något som hördes ut. Baby Lumikki som är på sin vakt reste sig upp på bakbenen och jag fick möjligheten att ta några bilder innan hon rusade iväg. Wow!! Spänningen och glädjen över dessa möten med björnar var tillbaka. Taggad till tusen satt vi nu redo för att möta flera björnar.

Och det dröjde verkligen inte länge förrän det gick hett till på chatten om björnar på ingång så spaningen var på hög nivå åt alla håll och kanter.

Fick höra att Brutus var på väg mot oss och visst kom han. Superbjörnen, giganten. Dock var det som allra mörkast precis just då och visst tog vi båda några bilder men dom är inte jätteroliga… Måste erkänna att besvikelsen låg som en tung matta över oss båda just där och då. Vi kände oss båda rätt uppgivna om flera björnmöten den natten.

Men…

plötsligt såg vi dom komma från vänster.

Först kom Tulla spatserande i blåbärsriset…

Och inifrån gömslet smattrade det som kulsprutor från våra kameror samtidigt som tankarna gick till barnvisan om Mors lilla Olle 🙂

Strax efter, hack i häl… kom giganten, supernallen Brutus flåsande och frustande. På jakt efter bruden Tulla. Och vad är väl mer passande denna midsommarnatt än kärlek i skogen ❤ ❤ ❤

Kan nog säga er att pulsen steg en bra bit över 100 när Brutus kom emot oss där vi satt typ 7-8 m framför och så här i efterhand kan jag nog säga att jag fick en släng av förmodad björnfrossa…

MEN jag lyckades ändå ta bilder. Har ni sett hans klor!!!

Maken och jag fick inga mer bilder på björnarna denna natt men kunde följa med på chatten där några blev vittne till kärleksförklaringar björnarna emellan.

Wow!!! HUR coolt är inte det 🙂

Snacka om magisk och annorlunda midsommar.

Natten därpå, den näst sista natten, hade vi valt gömsle nr 1.

Ett väldigt speciellt gömsle där man har utkik åt alla håll, där takhöjden är typ 1.55 m, beläget vid samma sjö vi var den andra natten.

Att ha utkik åt alla håll kräver en ständig aktivitet och risken att få långtråkigt är liten men spänningen är aningens ännu högre än tidigare.

Efter 3 nätter i gömsle hade vi dessutom lite större krav 😉 … fler önskningar ❤

Vi hade ännu inte fått se vargen eller järven vilket skulle vara en stor höjdpunkt, förutom alla björnar förstås.

Tankarna, diskussionerna oss fotografer emellan var förstås… Kunde natten bli lika händelserik som den förra, med björnkärlek och flera besök…

Vädret denna kväll, denna midsommardag i vårt grannland Finland, var gudomligt och ljuset gav naturen magiskt varma färger. Kunde inte motstå några bilder på andra besökare som poserade i kvällsljuset 😉

Maken och jag garderade oss från start så jag sprang (kanske inte riktigt sprang, mer gick ihopkrökt 😉 ) mellan utkiket som vette åt myren och den bredvid dasset som vette mot sjön och maken höll koll på skogen.

Efter ett hundratals bilder på poserande pippisar, tuvull i alla dess former och trädgrenar mot vacker himmel så kom äntligen kvällens första björn.

En ståtlig härligt brun björn stod som tidigare, helt plötsligt framför oss. En riktig gosenalle i modellen större.

Som hämtad ur en Disneyfilm. Vad vi inte var beredda på just då var att minuterna efter den här bilden togs så var dom plötsligt två!!

Det var Tulla på jakt efter ännu en kärleksfylld natt 🙂 ❤ Dock var det inte den store Brutus som var målet den här gången utan den andra stora fina chokladbruna björnen.

Om han var lika sugen på kärlek vet jag inte men sällskap gjorde dom ialla fall ❤

Och visst är hon väl bedårande söt, den fina damen. Men…

en stund funderade jag på om vi var på lejon/tigersafari istället… Visst ser hon väl ut som nåt annat än en björn på den här bilden?…

Tulla gav sig av på en liten promenad och den chokladbruna björnen kom åter förbi oss där vi satt. Med utkiksplatser åt alla håll fick vi möjligheten att fota björnarna i lite olika miljöer.

Att rigga kameran på en fast plats var inte att tänka på den här natten. Det skulle inte funka med alla utkiksgluggar. Det fick bli handhållen kamera men det fungerade det också.

Nu hade vi ju ljuset och vädret på vår sida så det underlättade ju förstås.

Den fina bruna björnen gav sig så småningom iväg till skogs…

Och i full fart kom kärlekskranka Tulla i full galopp. Trodde ett tag att hon skulle ta med sig trädet där hon for fram på jakt efter kvällens kärlek 😉

Efter ett par timmar av full aktivitet denna näst sista natt, blev det lite lugnare. Då passade vi på att smaka av den medhavda matsäcken man får med sig från vandrarhemmet.

14 timmar är lång tid att tillbringa ute i gömslet så lite ätbart och kaffe smakar väldans bra. 

Man vet att det kommer stunder av väntan och spaning.

Men det var inte bara vi fotografer som väntade 😉 

Strax efter midnatt, nästan samma tid som dom andra nätterna dök hon upp igen. Den bedårande lilla Baby Lumikki.

Tänk att man blev alltid lika varm i hjärtat varje gång hon kom förbi.

Varm och så fylld av glädje.

Den här natten fick några av oss möta en ny individ vi inte mött tidigare.

Hur vet vi då att det är en ny individ??

Alla har dom olika utseende och många har speciella kännetecken.

Vi visade våra bilder för Magnus som konstaterade att den här björnen var ingen han stött på tidigare. Märket den här björnen har sitter strax nedanför ena ögat, ett bra kännetecken. 

Vi fotade björnen genom gluggen som vette mot myren i skön vinkel som ger en känsla av att man står öga mot öga med varandra, men ändå inte…

Den hittade lite att äta och gav sig sen iväg, in mot skogen igen efter en kortare runda kring den lilla sjön.

Det som ger en sån här typ av resa den där extra lilla spänningen är att man aldrig vet om och när något dyker upp…

Fortfarande väntade vi på att få se järv och varg.

Så plötsligt…

Bland tuvull och högt gräs kom något brunt och svart studsande likt en studsboll. Rackarns så snabba dom är dom där järvarna.

Tog en hel drös av bilder och så här i efterhand är jag tacksam att ett par bilder blev okej. 

Järven som går under namnet Bandit for fram och tillbaka runt våra gömslen, under dryga timmen, innan den gav sig av inåt skogen igen. Äntligen fick vi se järven!!! 🙂

En av deltagarna höll på att få väldigt nära besök med den här filuren när den var på väg in i gömslet via den nedre fotogluggen!!!

Riktigt så nära besök är väl inget man önskar sig men rackarns så spännande.

Vädret den här näst sista natten var på topp och gav underbar himmel och fantastiska fotomöjligheter. Kunde inte motstå att föreviga några strån i den underbara solen som sakteliga klev upp på himlen denna söndagsmorgon.

Bristen på en längre natts sömn började kännas. Eftersom vi besökte björnarnas rike så här i midsommartid när det knappt blir mörkt på himlen så blev det inte mycket sömn på nätterna i gömslet. Och på dagen blev det inte heller mer än ett par timmar. Nu fixar man det ändå men visst sliter det.

Den sista natten tillbringade vi i gömsle nr. 20. Ett gömsle som hade utkiket mot ännu en liten sjö och en kvällssol som gjorde att vi höll på att storkna av värmeslag. Den varma sommaren hade just börjat sitt inträde…

Den sista natten blev lång. Vi hade besök att Tulla och Baby Lumikki men båda blev bortjagade av måsfåglarna så fort dom kikade fram i skogskanten.

Järven kom också på snabbvisit men liksom björnarna så blev även järven ivägskrämd av fåglarna som nog var ute efter något gott att äta. En söndagsstek kanske… En ung havsörn seglade runt men liksom dom andra var den inte särskilt poppis och jagades iväg. Så under nattens timmar blev det många bilder på naturen och på våra nattens vänner, måsfåglarna… Vänner och vänner?? Hmmm, just då kändes dom inte som dom bästa vänner…

En vacker liten besökare vi inte sett tidigare dom andra nätterna kom ändå förbi på snabbvisit 🙂

Har ni sett vilken näpen skönhet. Och tänk att den poserade precis framför oss i en skön posé 🙂 

Efter vår femte natt i Rovdjurslandet så var det bara hemresan kvar. Och jag kan säga er…

det här var absolut inte den sista gången vi besökte björnarna. Det kommer bli fler besök ❤

Ha en fortsatt skön sommar!

Kram till er som orkat er igenom detta mastodontinlägg

och Tack så hjärtligt för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst, som jag skrivit förut… ni vet väl att det går att klicka på bilderna för att få dom lite större 🙂

Tillägg: bilden på gömslena har jag lånat från hemsidan, Wild Brown Bear.