Små äventyr…

… ger oss alla lite guldkant i tillvaron ❤

– Meeen sånt där gör man väl bara i min ålder?!

säger den 18-åriga sonen när vi berättar om vårt kommande lilla äventyr 😉

– Nej då, inte alls 🙂 :),

svarar vi och fortsätter bära ut vår sparsamma packning inför nattens och morgondagens lilla äventyr.

Efter 2 timmars bilresa är vi så framme och för att inte hamna vilse under den mörkaste delen av dygnet snabbade vi på att ta oss ut för en ”rekarrunda”.

Under en timmes vandring bland surrande och hungriga mygg,

där familjen kanadagås gjorde oss sällskap och där göken hördes hoa nånstans i trakten,

spanade vi in gryningens tänkta fotoplatser. När vi knappt kunde se spången och när käken höll på att hoppa ur led av allt gäspande tog vi oss tillbaka till nattens boplats.

Framsätet i bilen 🙂 …

( mer om vår kvällsrunda kan ni läsa om i det föregående inlägget ❤ )

Det var inte helt enkelt att somna i framsätet på bilen…

Flera gånger var jag på väg att gå ut och hoppa av mig ”krypet” i benen men lyckades till slut somna och måste ha sovit supertungt ( i 1 tim o 20 min )…

Runt 02.30, strax innan larmet skulle ringa på mobilen…

vaknade vi båda,

av att en grabb traskade omkring runt en bil som parkerat jämte våran. Tänk att man kan sova så hårt att man inte ens uppmärksammar en bil som kommer och ställer sig alldeles intill…

Nästan lite kusligt när jag tänker efter.

Grabbarna, som var två till antal, bad så helst mycket om ursäkt (på engelska) om dom väckte oss. Dom hade inte sett att vi var där inne och sov. Hmmm… SÅ små är vi ju inte 😉

Det visade sig vara två grabbar som åkt mååånga mil under mååånga timmar ända från Danmark!!! för att fota smålom. Senare under förmiddagen när vi språkades vid, fick vi veta att dom var på fotoresa i vårt avlånga land och skulle vidare uppåt. 

Temperaturen var inte jättehög denna tidiga morgon. Om man nu kan kalla detta morgon?

03:00 är nog mer natt än morgon när jag tänker efter…

Påpälsade och med kafferygga, stativ och kameror redo gav vi oss ut i detta magiska landskap.

Månen lyste som en ensam lampa på den klarblå himlen.

Dimmorna dansade likt älvor över dom spegelblanka gölarna och allt var tyst.

Sakteliga så vaknade naturen och så även vi ❤

Morgonpigga småfåglar hördes sjunga i träd och buskar.

Trollsländorna ökade lavinartat i antal och blev stundtals väldigt närgångna.

Myggen letade upp vartenda litet hålrum och försökte envist ta sig in (läs; näsa, mun och öron)… 

Och så plötsligt, såg vi den första vackra smålommen där den ensam gled omkring på det spegelblanka vattnet. Vet inte om man säger att dom ”glider omkring”… Men det är så det ser ut.

Kanske tog den sig en stilla dans tillsammans med morgonpigga älvor?…

Det här ögonblicket är svårt att beskriva med ord.

Det är en stund då man önskar att man kunde stanna klockan.

Det är inte bara smålommen som skymtas i dimman.

En knipa (hona) lurade bakom tuvull och gräs i den varma soluppgången.

Våra ögon möttes där jag låg på spången och med värme i hjärtat såg hur hon vaktade sin urgulliga lilla dunboll som lekte längs kanten.

Rätt var det var kikade den fram, men oftast såg man bara rörelserna på vattnet. 

I väntan på kaffepaus och flera smålommar blev det några djupdykningar i den starkt doftande skvattramvegetationen.

Objektivet byttes ut och längst fram på huset hamnade den nya spännande ägodelen, Pentacon 1,8/50 🙂

Och VIPS! så hamnade man som i trans.

Den blöta mossens växtlighet var morgonen till ära smyckad av glittrande vackra spindelnät i alla dess former.

Det var verkligen inte svårt att finna ljuvliga fotomotiv.

❤ ❤ ❤

Det var inte motiven som gav mig smått ångest denna morgon, utan valet av objektiv som stundtals var lite ångestfylld.

När man befinner sig på den här magiska platsen vill man ju inte gå miste om nåt, så att byta ut zoomen mot den manuella Pentacon kändes liiite jobbig.

Fast… så här i efterhand kan man ju undra varför man ska låta sig få den där ångesten…

Efter 6 timmars vistelse och 1300 bilder i bagaget så ska man nog vara rätt nöjd ändå 😉

Men ni som fotar vet den där känslan av att ha fel objektiv vid fel tillfälle… Det har ju hänt mer än en gång.

I takt med att solen tog sig upp på den klarblå himlen ökade dimman för en stund, innan det till slut klarnade upp och älvorna dansade vidare.

I underbar natur kom dom vackra fåglarna och landade på vattnet.

Som mest fick vi se fem smålommar samtidigt och för er som inte varit där vill jag bara ge ett tips…

Åk dit! Ta er tid. Sätt er ned och beundra deras skönhet, personlighet och beteende. 

Bilden ovan fick titeln ”målfoto” av maken. Skärpan ligger helt fel men vad gör det?? Jag tycker bilden är urcharmig 🙂 🙂 

Med eller utan fågel på bild så är naturen så fantastiskt vacker och man får liksom inte nog av den.

Jag har en önskan kvar att uppnå…

En önskan jag haft vid alla våra besök.

Det är att få se och fota älgen på mossen.

Vi vet att det finns en och annan och vi har sett ett par vid vårt första besök. Vi var verkligen inte beredda…

Plötsligt stod dom där i arla morgonstund, precis vid vägen där man svänger in till naturreservatet. Men vi har inte sett dom ute på mossen, ännu 😉

En annan liten spännande händelse vi fick vara med om var när en trollslända satt där i grönskan och kämpade sig ut till ett liv på mossen.

Dock var den attackerad av myror så om den fick uppleva dagen känns aningens oviss.

Vet inte om jag vill påstå att dom är vackra att studera på nära håll… men dom är spännande att skåda, på avstånd 😉

Hur det än är så har dagen ett slut.

Efter våra sex timmar i magisk miljö och en natt i framsätet på bilen så kändes det i kroppen.

Nej, man kanske inte är 18 längre men man är fasiken inte för gammal för små äventyr.

Så…

Supernöjda med våra underbara möten på Knuthöjdsmossen, styrde vi till slut bilen hemåt och väl hemma, kraschade vi ett par timmar på kudden.

Men jag är säker… vi kommer att åka tillbaka.

Pst… Ni glömmer väl inte att klicka på bilderna. Dom gör sig lite bättre i större format 🙂

Annonser

I den ljumma kvällen

Vattnet ligger stilla och spegelblankt i den ljumma sommarkvällen.

Dom nakna, krokiga och vackra träden skänker oss en känsla av mystik.

Långt bort hörs gökens hoande. 

Förnimmar en rörelse mellan trädens grenar.

Vid den bortre kanten av den stilla gölen,

en ensam kanadagås. 

Fortsätter gå längs den knarriga spången.

Att smyga är inte att tänka på.

Ljuden får mina öron att tro att jätten är på promenad.

Stannar upp…

Framför mig, mellan trädens stammar ser jag inte bara en, utan två kanadagäss.

Fokuserade med blicken riktad mot gölen till höger.

Följer dom med blicken, med kameran.

Ett underbart samspel kan anammas.

Ledaren, hanen? spejar och håller blicken framåt medan honan? söker en lämplig väg…

Plötsligt, bland det höga gräset dyker små gula dunbollar fram ❤

Och snart flyter dom fram på det spegelblanka vattnet i den ljumma kvällen. Familjen ❤

Kanske ska dom söka en trygg plats inför natten. En plats skymd från faror…

Den fina lilla familjen tar sig upp på en blomsterklädd liten ö, belägen en bit in i gölen.

Dom små gula dunbollarna hopkrupna, tillsammans, tätt intill.

Föräldrarna passar på att stretcha och tänja…

Gås-yoga, finns det sånt? Hörde ju ett reportage på radion om get-yoga 🙂 🙂

Mjuka, varma, yogaklara 😉

spanar den fina familjen och kanske far dom vidare

innan mörkret helt tagit över.

Vi lämnar dom där på den lilla blomsterklädda ön och går vidare.

I stilla tystnad, i ett stilla lugn tar vi stegen ut på spången igen.

Stegen som bryter den sköna tystnaden, som får natten att låta som om jätten är på besök.

Rekar den tilltänkta platsen vi önskar för nattens gryningsfotografering.

På parkeringen väntar bilen, nattens övernattningsplats

och i kylväskan väntar oss en god kall öl.

Tiden går fort och mörkret tar över. Dom som inte sover är myggen som vi bjudit på middag under vår timmeslånga promenad.

Vad dagen därpå hade att bjuda på ska jag visa er nästa gång vi ses och hörs ❤

Pst… känns bilden liten så går det alldeles utmärkt att klicka på dom så blir dom något större 😉

Jag har funnit…

Tanken har funnits länge. Jag har beundrat och fascinerats, läst på och kollat… Så en dag…

blev det av 🙂

Några klick på Tradera och paketen var på väg. Gissa om spänningen var stor!

I vår ägo kom två nya spännande och fascinerande objektiv 🙂 och dessutom till knappt någon kostnad alls.

Eftersom maken och jag valt att fota med olika märken så löste vi det enkelt med att skaffa oss adapterringar som passade alldeles utmärkt på våra nya objektiv och VIPS!

så kan vi båda få glädje av att kliva in i den nya världen. Den måleriska, poetiska, vackra… magiska världen. 

Objektiven som båda har några år på nacken är manuella och kräver lite annan teknik från mig som sitter bakom kameran.

Man får liksom tänka lite annorlunda och vara väldigt rörlig och smidig.

Genom att använda kroppen och flytta sig fram och tillbaka samtidigt som man får vrida det lilla som går på objektiven, så bildas hela tiden något nytt.

Det är som att ständigt kliva in i nya världar.

En annan viktig sak man kan leka med när man fotar med objektiven är ljuset.

Nu är ljuset många gånger (nästan alltid) A och O, men det jag märkt under vårt korta samarbete 😉 är hur stora skillnader och uttryck bilden kan få, beroende på hur ljuset faller.

Jag upplever många av bilderna som måleriska.

Som tavlor där man inte riktigt vet, om det är ett foto eller en målning.

Andra uttryck jag känt av i bilderna är poesi, musik, romantik.

Det är just här jag funnit mig.

Det är här jag är och vill vara.

Det är så här jag upplever naturen.

Det lilla, det enkla, det vi har runt husknuten… Det kan bli alldeles magiskt.

Det ÄR magiskt

och med lite hjälp av objektiven kan jag ge det ett ännu vackrare uttryck.

Kanske inspirerar jag någon annan med att se det vackra.

Något man kan stanna upp vid och inte bara rusa förbi…

Det vackra behöver inte alltid vara så självklart. Det finns här runt omkring oss alla.

Mitt i vår ogrässamling sticker det upp små skönheter. Alla är värda att hamna på bild ❤

I den djupaste delen av trollskogen går det också att finna ett ljus.

Plaskblöt och attackerad av myror låg jag på den fuktiga mossan, strax intill den lilla bäcken och fångade ljuset.

Det går att finna ett ljus.

Ibland får man bara lägga ner lite extra möda och offra sig lite grann men det är det värt.

När dagen går mot kväll och solen sänker sig ner…

Då kan man ändra riktning och fota från annan vinkel.

Som den här gula skönheten som sträcker sig upp för att ta vara på det sista av dagens ljus, där den ståtligt står placerad på taket till vår gamla jordkällare.

Tillsammans med dom här två nya obektiven ska jag fortsätta utvecklas, utforska och skapa ❤

Tills vi ses igen…

Kram från mig ❤

Flip och Flop

För 1½ vecka sen besökte jag och maken Sevedskvarn i Färnebofjärdens Nationalpark. När våren precis börjat sätta sina spår hemmavid var det här som att kliva tillbaka flera steg. Fast ändå inte… Eller som maken sa, det var som att gå i två årstider, samtidigt.

Det var en märklig känsla, denna soliga men något kylslagna dag.

Maken släppte av mig strax före 09 på morgonen innan han var bokad på ett möte. I ca 2 timmar gick jag där med min kamera och njöt av vintertäckt vårlandskap. 

Det kalla vattnet i fjärden forsade fram och tog med sig av den snö och is som låg kvar där i kanten. Isskulpturer tornade upp sig och skapade fantastiska varelser.

Där bredvid det forsande vattnet hördes inte mycket annat än brus och dån.

Plötsligt känner jag i ögonvrån hur något stirrar på mig… Något avlångt brunt, typ 40 cm, kanske mindre, kanske större… har plötsligt stannat upp för mitt i dennes väg står en vilt främmande varelse… Nämligen, Jag 😉

Och efter en kort stund, som konstigt nog kändes väldigt lång… vände den och gav sig av. Om jag tog några bilder där jag stod med kameran runt halsen??… Jodå, det gjorde jag MEN alldeles försent så klart 😉 så det enda som fastnade på bild var en hop med grenar och sen något avlångt brunt som simmade ut i fjärden. Men dom bilderna blev alldeles för mörka för att man ska kunna gissa vilken lite parvel som jag stötte på… Vet att uttern håller till där men skulle gissa att den är större…

Hur kan det bli så här tokigt?? Det är ju inte heller den första gången jag fastnar och står som ett fån utan att föreviga stunden med kameran… Säkert inte den sista heller…

Kanske blir det så för att man inte förväntar sig något och då blir man liksom lite ställd och fastnar på nåt sätt. Jag håller verkligen alla tummar och tår att jag inte råkar ut för det i sommar när jag ska möta björnarna. Kan ju inte tillbringa 5 nätter i gömsle och drabbas av björnfrossa varje natt och komma hem utan en enda bild…!!!

Något jag ändå lyckades få på bild var den ursöta lilla forsärlan som spatserade så fint på stenen en bit ut i fjärden. 

Liksom fjällvråken (tack svågern för hjälp med artbestämning 🙂 ) som cirkulerade ovanför mitt huvud och den vansinnigt charmiga strömstaren som parkerat sig så fint på stenen. Dock satt den väääldigt långt borta och jag hade ingen större lust att vada ut i det kyliga vattnet heller… så det fick bli vad det blev 😉

Till tonerna av bofinkens vackra sång gick jag bort från fjärden och sökte mig en bit in i skogskanten. Där i skuggmiljön låg det ett tjockt hårt täcke av snö som säkerligen kommer att ligga kvar ett bra tag. Kontrasten mellan vinter och vår var tydlig på många platser.

Dom två översta bilderna här ovan är tagna från samma plats men riktade åt olika håll. Man skulle kunna tro att dom är tagna vid olika tillfällen…

(Fågelart oklart, är långt ifrån någon fågelexpert 😉 , måste kolla med svågern )

Att våren och vintern fanns på samma plats tycker jag att den här bilden står för.

Insekter som vaknat och landar på den kyliga snön… Så fascinerande 🙂

Vid lunch kom maken och gjorde mig sällskap och vi blev kvar långt in på eftermiddagen.

En liten bit från min första fotoplats, strax intill informationstavlan för Sevedskvarn, så visade sig våren mer på riktigt.

Blåsipporna sträckte sig upp mot dom värmande solstrålarna och citronfjärilarna lekte vid strandkanten.

Där i solen, på en solvarm bänk, stannade vi upp för att njuta av det medhavda fikat. Och som vanligt så smakade det godare än nånsin 😉

Vassens vackra vippor gungade vackert i den ljumma vinden. Och med det vackert blåa vattnet i fjärden blev bilden ett skönt tecken på vårens ankomst.

Spillkråkan är en fascinerande fågel. Stor och väldigt vacker och man blir alltid så glad när man kommer den nära. Just den här kändes som en busig liten spjuver där den kikade fram bakom trädstammen…

Vi fick känslan av att den ville leka lite titt ut-lekar med oss, eller helt enkelt spela oss ett spratt 🙂

Vi tog oss vidare, genom vårlik natur mot en plats där vintern inte hade någon större lust att ge vika…

Där låg snön och täckte marken och vi måttade ca 3 dm ihoppackad orörd snö som väckte tanken om hur mycket snö det måste varit innan värmen och våren börjat kämpa sig fram…

Ännu en märklig känsla kom över oss för avståndet mellan våren, blåsipporna och dom lekande citronfjärilarna till detta snötäckta landskap är typ 100 m, max! 

Alldeles bredvid där vi stod på den snötäckta gången kom blåmesen och satt sig på dom knoppfyllda grenarna. Och nu när värmen kom i helgen kan jag ändå tänka mig att den snötäckta naturen ändrat karaktär och antagit en bit av våren. Den kan ju inte stå emot hur länge som helst. 

Att det finns ett rikt djurliv vid Sevedskvarn blir man påmind om när man kommer fram till spännande träkonst och andra spår och ledtrådar 😉 Mer om det kan ni läsa om här

Så…

Summa summarum av denna fantastiska dag sammanfattar jag med både flip och flop.

Många fina möten, underbar natur, godaste fikat, ljuvliga stunder är idel ”flipar” men vad är då ”floparna??

Jo, det är ju när man helt kommer av sig med att stå som ett fån med kameran runt halsen och inte ta några kort när tillfällen ges på bästa sätt

ELLER

som precis innan det var dags för hemfärd…

När det plötsligt, precis ovanför våra huvuden, kommer en stor och fin havsörn som under flera minuter visade upp sig och jag höll fingret på avtryckaren så det smattrade i kameran… För att  sen upptäcka att alla 68 bilder är suddiga utan att förstå varför…

för att slutligen komma på att längst fram på linsen satt det ND-filter jag just innan havsörnen dök upp, satte på för att det var starkt solljus och jag ville undvika utfrätta bilder när jag skulle fota snö och forsande vatten (men det hade jag redan glömt) SUCK!! Snacka om flop!

Men maken fick fina bilder av havsörnen åtminstone. Jag fick åka hem med fina minnen och några okej bilder. Det som ändå är viktigast är själva naturupplevelsen och friskluften och att ändå ha möjligheten att kunna ta sig ut på dessa härliga små äventyr, som jag vill kalla för ”lyx i tillvaron” <3.

Så tills vi hörs igen…

nu ska det framöver fotas vårblommor, insekter och annat liv i naturen. Slut på snö och vinter. Nu har min absoluta favoritårstid anlänt mina hemtrakter. 

Tjo och Hej, kram från mig ❤

På torra löv i vårsol

Det knastrar under mina fötter

när jag sakta tar mig fram

ett steg i taget

på det torra täcket av löv.

Täcket som skyddat och isolerat

gömt och bevarat

minnen från året som passerat.

Det är dags att vända blad

se fram emot det nya.

Det som spirar och gror

det gröna, ack så underbara.

Sakta vi gå genom stan…

på lätta steg, som att gå på moln

uppfyllda av inspiration, fascination…

efter att få varit med

och lyssnat

på fantastiska föreläsare, sett deras bilder…

Jag kunde verkligen inte hålla mig

från skogen och kameran.

Dagen efter låg jag där,

i skogen,

i mossan,

bredvid skogens brusande å,

på stubbar och stenar…

och skapade mina bilder.

Kryper ner, kryper in…

Ser ljuset kämpa sig igenom

en gammal rotvälta som blivit kvar

strax intill bäcken

som brusar och virvlar

av vårglatt vatten.

Roten, den murkna, lite porösa

nu täckt av lava och mossa.

Små små strån nås av den värmande solen.

Tar min uppmärksamhet.

Strax där nedan speglar sig skogen

i det härligt livfulla vattnet och återbildar det jag ser,

ger en fantastisk bakgrund.

En bild av naturen.

Plötsligt får man känslan

av att befinna sig längst ut på bergets kant…

Stannar upp, vågar inte gå fram… Men vet,

att allt enbart är i min fantasi.

Den lilla lilla världen ❤ 

I den mörka delen av skogen

dit solen strävar med sitt ljus.

Där kämpar det nya,

vill ta del,

få sin dos mättad.

Precis som jag, söker mig ut.

Vill ha ljuset, solen, värmen.

Tar mig ner mot det livfulla vattnet som rinner över stockar och stenar.

Stannar upp,

känner in den något fuktiga kylan som når min kropp.

Kylan från det kalla vattnet som bitvis är täckt av is.

Precis som att det lilla lilla i skogen är magiskt, så är även vatten magiskt.

Ingen bild blir den andra likt.

Vattnet bildar hela tiden olika mönster.

Tar fram min leklusta,

mitt skaparbehov,

leker fram en känsla.

Min känsla.

Vid torpet

har våren börjat ge livstecken på riktigt.

Knoppar som växer, vårglada fåglar i träd och buskar.

Och bäst av allt…

Årets första blåsippa

kikade försiktigt fram bland de torra löven

löven som täcker vår jordkällare.

Det gjorde verkligen min dag ❤

Våren är här på riktigt!!

Den är här för att stanna 🙂

 Och jag känner kroppen fyllas av lyckorus ❤

Vietnam – utflykterna

Att se sig omkring är en given del av våra semesterresor.

Strand- och poolvistelser är lyx, absolut. Men attans vad det kryper i kroppen efter ett tag.

Att iaktta andra turister kan också vara underhållning men när vi väl besöker ett land så vill vi se så mycket vi kan, fast utan att känna någon stress. Så visst blev det några utflykter även denna resa…

Phu Quoc har vissa självklara turistmål och ett av dom är pärlodlingen som dom är oerhört stolta över.

På bilden visar en vietnamesisk kvinna hur man öppnar pärlmusslan och var man sen kan finna den dyrbara pärlan. Vi fick också veta att den svarta pärlan är mer exklusiv. Att det kostar en slant att köpa pärlor kan man förstå när man hörde henne berätta.

Efter undervisningen så var det förstås tillfälle för shopping för den som önskade. 

Färden gick sen vidare till Phu Quocs nästa självklara besök, pepparodlingen.

Ön är förutom pärlor berömda för andra små runda ting, nämligen sin fina peppar. Vår härligt charmiga guide som förgyllde vår utflyktsdag,

”My name is Long, but I´m short :)” berättade det vi ville veta om öns peppar.

Tänk så mycket man inte vet, men som man kunde söka på google om man önskat… men nu fick vetskap om, i en annan del av världen 🙂 Det är alldeles underbart!!

Pärlor och peppar i all ära, men vad vore en utflykt utan provsmakning av något drickbart 😉 Är man turist så är man…

På Phu Quoc tillverkas Sim Wine.

Ett lokal vin gjort med frukten från Rose Myrtle Tree, myrtleträdet, som växer vilt i skogarna på ön och som bär frukt och blommor året runt.

Receptet härstammar från olika etniska minoritetsgrupper som bor i centrala höglandet och dricks ofta till skaldjur. Enligt lokalbefolkningen har Sim Wine naturligt helande egenskaper. Den ska vara bra för matsmältningen, ha viss smärtlindrande effekt samt även vara bra ”om du känner dig sliten”. Dock finns inga medicinska tester gjorda för att bekräfta detta men tron… 

Vad smakar det då? Gott och väldigt sött.

Färden gick sen vidare till en liten fiskeby, Hàm Ninh som ligger på öns östkust. 

Längs den lilla gatan pågick försäljningen för fullt…

Om ni nu skulle känna er törstiga så skulle jag avråda från flaskan ni ser på bilden för den innehåller inte pepsi, cola eller liknande… Även om man kan tro det…

Dom innehåller sjöhästar. Där fanns sjöhästar i alla dess former och tillstånd. Jag hade inte mage att fråga vad man gör med dom egentligen men att dom används i maten förstod jag… 

Att vår matkultur är så totalt olika blev vi påminda om hela tiden. Kanske har ni mött denna delikatess tidigare?? (Dom långa pinnarna nedstuckna bland pepparkornen).

Jag hade aldrig hört talas om den och än mindre haft den på min tallrik… Kan ni gissa?!

Det är den torkade varianten av det allra heligaste från sjölejon, alltså pungkulor och snopp!! Alltså, för mig är det så främmande… Äter man verkligen sjölejon och dessutom det heligaste??

I den lilla fiskebyn finns en lång pir ut i havet. Där, i den kraftiga blåsten och med regn på tvären tog vi oss ut på promenad.

Längs hela piren låg det små vietnamesiska restauranger och flöt.

Middagsinnehållet låg ännu kvar i sina burar alldeles intill, redo att hamna på någons tallrik. Och ja… mer färskt än så kan det nog inte bli 😉

I regn och blåst, på en plats vi nog aldrig mer kommer att återkomma till… Ja, men då måste det bli dags för en selfie 🙂 🙂

Att världen är liten, är inte bara någon man säger lite nu och då…

Det var kära maken som gick förbi och var lite mer observant än mig. Han tyckte sig känna igen en och annan grabb på planschen som prydde en av restaurangerna… Svenska landslaget i fotboll, fast inte 2016 som det står på skylten utan x antal år tidigare… Hur det kommer sig att den här skylten kom till förtäller inte historien… men visst kändes det rätt så komiskt ändå. 🙂 🙂

Jag berättade ju för er i mitt förra inlägg från Vietnam, om den totalt urkassa sophanteringen… Och när man kommer till dessa platser kan man inte bli annat än ledsen. Hur det ser ut på havets botten… Näe, Jag tror inte att jag vill veta det… men förstår det ändå när jag ser denna förödelse 😦 Så sorgligt hur vi människor förstör vår planet…

Med kurrande magar kom vi sen fram till öns berömda strand, Bãi Sao, Sao Beach där det var dags för lunch och bad. Många turister tar sig hit med taxi eller via andra utflyktsarrangörer för att sola och bada. Stranden som känns väldigt omtalad på olika utflyktssajter och broschyrer väckte stora förhoppningar och förväntningar.

Efter lunchen fick vi en stunds egentid som jag och maken spenderade med våra kameror.

Längtan på att få sätta ner tårna i den ljuvligt mjuka vita sanden fick tyvärr ett abrupt slut… Jag var precis på väg att stoppa ner mina fötter i sanden när jag får syn på en spruta ligga slängd, rakt framför mig. Tack och lov fick jag syn på den innan jag stoppade ner min fot. Så många tankar for genom mitt huvud och man kan inte bli annat än ledsen.

Jag önskar SÅ, att kunna visa er den magiska stranden som man kunde läsa så mycket om…

och visst var den vacker, om man stod med näsan ut mot havet… Men var du än vände dig om så såg man skräpet. 

Det fick ändå bli en pusshälsning från den berömda stranden, Bãi Sao som dom är så stolta över. Och kanske ska jag sluta vara bitter…

Efter lunch och strand besökte vi Hô Quoc Pagoda.

Öns största buddhistiska tempel som invigdes 2012. Att man kunde känna en sådan frid, ett sådant lugn av att vistas där, var nåt jag inte riktigt förutsett. Hela områdets atmosfär andades ett ljuvligt och skönt lugn. 

Och det var så vackert ❤

Från denna fantastiska plats begav vi oss sen till dagens sista utflyktsmål. Kontrasterna kunde inte vara större…

Coconut Tree Prison

Ett fängelse byggt 1949 och använt av fransmännen för att senare även användas av amerikanerna under Vietnamkriget. Ca 40 000 nordvietnamesiska soldater och Viet Congs (Vietnamesiska kommunister) hölls tillfångatagna och torterade på den här platsen under kriget. Att gå runt där tillsammans med vår fina guide för dagen och höra hans berättelse var en känsla svår att beskriva med ord. Tog några bilder med mobilen men hade inte mage att plocka fram kameran. Känslan var allt för stark och att ”fota som en turist” kändes allt annat än bra.

Många slutade sina liv efter att ha tvingats genomlida all tortyr i fängelset. Ett fåtal lyckades fly. En del finns kvar i livet med all trauma, både fysisk och psykisk.

Mannen som kom på tortyrmetoderna lever än idag och hålls gömd och skyddad på ön!! HUR är det möjligt??

Under tystnad,

med respekt för de fångar som fick avsluta livet där och alla andra som fick utstå dessa hemskheter,

med tårar på våra kinder,

gick vi sakta tillbaka till bussen, redo att ta oss hemåt igen, tillbaka till hotellet…

Fyllda av tankar kring dagen… Minnen för livet ❤ 

Nästa utflykt tog oss ut på böljan den blå. Ännu en dag att lägga på minneskontot.

Guiden presenterade sig som Dan, ”Danny boy”. En urskön charmig kille som förgyllde vår dag.

Måste säga att båda våra guider var som gjorda för jobbet. Vi väljer alltid lokala guider och hittills har det alltid varit utflykternas höjdpunkter.

Bussresan tog oss genom små byar, på delvis nybyggda vägar, delvis på sämre kostigar med siktet inställt på An Thòi Port där vår båt låg och väntade.

Effekten av Postafentabletten uteblev den här resan, som än en gång gjorde mig påmind om min sjösjuka och jag ställde mig den frågan… VARFÖR ger jag mig in på dessa båtresor? 😉

Dan, vår charmiga guide, informerade oss att lunchen var inkluderad dagen till ära men… med ett litet extra MEN…

Maten fick vi fånga själva…

Trodde nog att det hela var ett skämt men mitt ute till havs stannade båten och det var dags för oss alla att fiska på vietnamesiskt vis. Ingen fisk = mager lunch!! 😉 

Pga mitt fokus på horisonten och på att inte få upp min frukost avstod jag både fiske och lunch.

Maken dock, ordnade stolt som en tupp 🙂 med sitt bidrag till lunchen.

Nu avstod även han att äta lunchen eftersom han inte äter fisk… Men någon annan blev säkert nöjd och glad 🙂

Efter fiske och lunch fanns tid för snorkling och bad i det ljuva, klara och varma vattnet. Vi stannade till vid två olika platser och det var magiskt vackert och underbart i solen. Just där glömdes min sjösjuka bort och jag uppskattade det jag såg och kunde njuta till 100% och tänka att ”Det här är livet!!”

Runt omkring alla anländande turistbåtar fanns dessa små båtar som hjälpte turisterna in på ön, om man nu inte orkade eller kunde simma. Dom fick några kortare pauser men annars gick det skytteltrafik.

Och båtarna var fyllda till bredden.

Men…

Som alla andra dagar så hade även denna dagen ett slut och hemresan tog vid.

Passerade små byar eller vad det nu kan vara… Små fiskeläger kanske… Eller helt enkelt en lite enklare och mindre modern variant av husbåt…

Det var så vackert. Kändes speciellt på nåt sätt. Så annorlunda.

På öarna vi passerade finns dessa enorma pelare, som enligt sökning på google invigdes för typ 1½ månad sen…

En linbana som tar passagerare från fiskebyn An Thòi, ut till ön Hòn Thom. En sträcka på 7-8 km och därmed världens längsta linbana. På ön Hòn Thom finns planer att bygga en stor nöjespark med vattenland och resorts. Låter häftigt, absolut 🙂

men jag känner mig inte helt säker på om jag skulle sätta mig däruppe helt frivilligt… Då känns det nog ändå tryggare att gunga runt på havet än uppe i luften…

Utflyktsdagar har sitt slut och så även semestern.

På nyårsdagens tidiga morgon bar det av till flygplatsen. Det blev några mikrosovstunder på hotellrummet innan dess och en liten Gott Nytt År puss och några klunkar vietnamesisk öl ur en delad ölburk för att fira in det nya året 🙂 🙂  Men fokus låg mest på hemresan.

Men innan vi kom upp i luften så hann vi skaffa oss ännu mera minnen från vår så annorlunda resa.

Flygplatspersonalen hade glömt bort vårt flyg så dom fick väckas ur sin skönhetssömn och ta sig till flygplatsen, där vi väntande resenärer stod och bara ville hem…

Damerna vid incheckningen hade bra minnen och fanns på plats men alla kontrollanter sov i godan ro 😉

Nyvakna anlände dom, 2 stycken!!! som sen tog sig tid att granska våra pass, med största noggrannhet… Och tid tog det kan jag lova för dom hade sen enbart en säkerhetskontroll öppen. Då ska ni veta att flygplanet är av modellen större!! Och därmed rymmer vääääldigt många passagerare…

När tiden var inne för boardning hade någon besättningspersonal ej synts till… Det vi fick veta senare var att även dom glömts bort och inte blivit hämtade i tid 🙂 🙂 . Men så äntligen stod det en liten herre och talade om att det var dags att gå ombord. Och när den väntande bussen var fylld tog den oss ut till planet. Äntligen på väg!!

Men, NÄE!!!

Dörrarna vägrade öppna sig och förblev så ytterligare en halvtimme. Efter ett tag började bussen rulla iväg för att till slut hamna på baksidan av flyplatsen. Där på en bakgård bredvid en bajamaja!, fick vi kliva av och ingen visste nåt. Efter typ en halvtimme kommer en liten vietnamesisk tjej springande och ber om ursäkt och vi fick kliva ombord på bussen igen. Den här gången fick vi även gå ombord på planet.

Två timmar senare kunde vi så lyfta från ön och vi kunde luta oss tillbaka och veta att 12 timmar senare så skulle vi vara på svensk mark. 

Kaptenen berättade sen för oss om den bortglömda personalen, att dom fick köa som alla andra resenärer utan att ha en egen liten sidoväg genom alla kontroller… om mat som inte fanns till alla passagerare etc etc

Men hur det än är… Tänk så många minnen vi bär med oss och varför jaga upp sig. Njut av upplevelser och spara på minneskontot och kanske i en fotobok som man kan plocka fram och tänka tillbaka.

Hoppas att ni orkade ta er igenom detta enorma inlägg. Tack för att ni kikar in. Det uppskattar jag massor ❤