Det är inte varje natt…

man väcks av märkliga ljud. Främmande ljud vi aldrig hört förut…

Ni kan ju bara tänka er…

Där stod vi, maken och jag, bredvid varandra, en lagom varm natt i somras. Nyväckta, lättklädda och aningens förvånade och försiktigt skapade en glipa i persiennerna för att kunna se vad som var på gång.

Det första som alltid slår en när man hör konstiga ljud, är oinbjudna typer på rövarstråt men hörrni… Det vi fick se var allt annat än några inbrottstjuvar…

Det var ett älskande igelkottspar! Det är verkligen en fantastisk upplevelse och helt fantastiskt att dom förökar sig ❤

Meeen… om jag får önska så får dom gärna välja en annan plats nästa gång för jädrans vad dom låter och jädrans vilken lång tid dom tar på sig 😉 🙂

Läs: jätterolig läsning! ( Larmade räddningstjänsten…)

Härom natten blev vi återigen väckta av märkliga ljud. Ett högt, nästan skällande ljud och tanken kom tillbaka… Inbrottstjuvar? Om så vore så är dom väldigt oprofessionella som låter så där mycket 😉

Älskande igelkottar…  ( Åh nej, inte nu igen 😉 ) …

Men nej då… Snacka om att på nytt, bli förvånade 😉  när man återigen står där vid sovrumsfönstret, nyväckt och lättklädd… gluttandes ut genom glipan i persiennerna och får se…

En grävling OCH en igelkott!!! Fast nej nej… Det är inte som ni nu kanske tror…

Om jag förstått det rätt när jag läst på så äter dom båda frukt, vilket kan stämma med den här händelsen. Dom befann sig nämligen båda under plommonträdet där det finns en mängd fallfrukt. Nu kan det dock, tyvärr, vara så att den tänkta middagen istället för plommon bestod av… just en igelkott. Grävlingar kan tydligen ge sig på och äta just igelkottar.

Hur det hela slutade vet vi inte, mer än att maken gick ut på altanen varpå grävlingen rusade iväg. Vad som hände med igelkotten är inte helt känt. Ingen av dom två besökarna lämnade nämligen, några som helst spår efter sig. Upplevelsen som sen blev en nattsnackis gör det ju inte helt enkelt att försöka somna om 😉 😉  Men vad gör väl det efter en sån här upplevelse 😉

Den här sommaren har varit väldigt händelserik på många sätt. Tänker framför allt på alla möten och upplevelser vi haft i naturen.

Efter tålmodiga besök på en plats i länet med förhoppningen att få se lappugglan fick vi nys om en annan plats och där fick vi, äntligen! vara med om det fantastiska mötet. Eller, mer exakt… mötena. För dom har blivit många och långa och helt fantastiska.

Har ju redan skrivit om några av dom i tidigare inlägg och har även berättat om mötet med en annan fantastiskt spännande och vacker uggla, slagugglan ❤ Och jag kan säga er, att när man väl upplevt den där euforiska känslan så är det svårt att få nog. Man vill bara ha mer och mer 🙂

En önskan jag hade var att få se när lappugglan fångar en sork ( eller annan smågnagare ) och till slut så…

Innan jag skriver fortsättningen vill jag bara påtala att ingen av oss 5 fotografer på plats var påträngande eller på nåt sätt oschyssta. Vi var alla där på ugglans villkor. Just den här lappugglan är nyfiken och söker sig själv närmare och närmare oss betraktare och fotografer där vi tålmodigt väntade och hoppades på en tursam morgon.

Den här fantastiska upplevelsen (som tyvärr började lite tråkigt) startade tidigt, ja faktiskt väldigt tidigt, en morgon i början på augusti. Åkte hemifrån strax innan halv 4 för att tanka och hann på vägen se och möta blåljus, poliser och brandbilar, i färd med att släcka ännu en bilbrand. Suck!!!

Väl framme vid ängen vid 4-tiden och såg vi den mäktiga lappugglan sitta på sin stolpe. Dimslöjorna låg kvar och naturen var tyst. Det dröjde inte länge förrän ytterligare 3 fotografer kom och gjorde oss sällskap. Alla väntade tålmodigt och vi hann prata om tidigare upplevelser vi haft med ugglorna den här sommaren. Vi hann även med att äta vår frukost innan lappugglan nyfiket sökte sig närmare oss för att till slut ta sikte på en stolpe alldeles intill grusvägen. Och då började jakten på en smarrig måltid. Nu hade vi sett, men på väldigt långt avstånd, att den redan fångat och svalt en jättebest, så vi trodde nog inte det fanns plats för fler… 

Men dom verkar ha stora magar 😉

Den fångade ytterligare 2 matbitar varav den glufsade i sig den ena mitt framför ögonen på oss och den andra tog den med sig när den gav sig av in i skogen. 

Det vi blev mest fascinerande över var hur fort den slukar sitt byte. Det säger nästan bara ”glufs” och så är den väck. Den kan verkligen inte hinna med att känna smaken fast det kanske är det som är poängen. Den ser inte jätteaptitlig ut om jag får säga min mening. 

Det var inte bara ugglan vi mötte den här morgonen…

En nyfiken räv satt ståtligt på grusvägen och betraktade oss fotografer på betryggande avstånd. Dottern och jag hade dessutom turen att få se både älg och rävunge på vår väg till ängen men ingen hamnade tyvärr på bild. Det är inte riktigt lämpligt att stanna på 90-väg för att ta fram kameran och fota 😉

Men den här räven satt där så snällt och kikade.

Överlyckliga och upprymda av euforiska känslor gav vi oss iväg hem för några timmars sömn. Vilken otroligt häftig morgon och upplevelse vi haft ❤

Lappugglorna har tyvärr inte varit lika synliga sista tiden. Kanske har dom hittat en annan plats där tillgången på mat är bättre. Men vi ger inte upp. Det kommer bli fler besök längre fram. Tänk er att fota lappugglan eller någon annan uggla i snöklädd natur ❤ 

Som jag skrev i början så har mötena och besöken i naturen den här sommaren varit många.

Vi har sett och mött flera älgar…

Både här hemma…

och i naturen kring vår stuga.

En kväll när maken och jag tillsammans med dottern åkte ut med förhoppningen om ännu ett möte med ugglorna, plötsligt fick se en vacker och ståtlig tjäderhane tillsammans med två tjäderhönor sitta och titta på oss. DET var vi verkligen inte beredda på. Jag har sett en tjäderhane på avstånd för flera år sen men att ha dom så nära inpå var inget jag var beredd på. Maken lyckades få en bild på hanen men jag fick inte en endaste liten bild. Men trots avsaknad av bild så var det en skithäftig upplevelse!

Vi har under sommaren gjort flera utflykter.

Knuthöjdsmossen är ett givet utflyktsmål för mig och maken. Den här gången fick vi sällskap av dottern och sambo ❤ 

Den där magiska dimman uteblev dock denna morgon men känslan fanns där ändå. Liksom fåglar, insekter och vacker natur.

Utöver naturupplevelserna denna sommar så fick vi vara med om ett märkligt beteende hos en annan besökare/fotograf. En storväxt man från ett grannland som anlände Knuthöjdsmossen strax efter oss. En hänsynslös man som nästintill trampade sönder min kameraväska och nästan knockade oss till backen med sin framfusighet. Maken till människa har jag aldrig varit med om… 

Vid ett tillfälle när vi satt vid en göl och såg två smålommar göra sig redo för avfärd, ropade jag lågmält till dottern som befann sig lite längre bort, att hon skulle komma och få möjlighet att fotografera fåglarna när dom flög iväg. Mannen, som måste ha värsta superhörseln kom ångades som en elefant och slängde sig ner bakom mig varpå han sen lade sitt megastora objektiv, nästan vilandes på min ena axel!!! Jag kände mig lite obekväm och vill ju så klart inte vara i vägen för någon, så jag flyttade mig lite åt sidan. MEN varför ska man vara en sådan jäkla mespropp!! Just vid den där tidpunkten borde jag läxat upp mannen kring hur man uppför sig och föreläsa kring vad orden respekt och hänsyn står för!! Grrrr… Nu slutar inte historien här…

Lite senare på morgonen gick vi till en utkiksplats. Jag och dottern låg på en sidospång och fotade den vackra växtligheten. Herrarna stod och fotade fåglarna. Smålommar sågs komma flygande på den blå himlen samtidigt som ett annat par sågs simma i gölen. Plötsligt stämde det simmade paret upp i höga ljud och påbörjade ett fascinerande beteende i vattnet, som att tala om att just i den gölen var det minsann upptaget. Det här skådespelet och ljudet, som inte gick att missa hörde tydligen den storväxta mannen, som visserligen verkade ha superhörsel. Det dröjde inte länge förrän han kom som, inte bara en elefant, mer som en elefanthjord!! ångades just till den plats där vi stod. På hans väg framåt var han en hårsmån från att mosa sönder min kameraväska. Väl framme trängde han sig fram för att slutligen parkera sig med kamera och stativ, mitt i vägen för någon annan!! Alltså, vad f-n! 

Dessutom stod där fyra mesproppar och inte sa ett knyst! Men jag tror att det berodde på att ingen av oss egentligen var beredda på detta totalt respektlösa beteende. Usch!!!

Ja ni, mycket ska man vara med om innan skägget trillar av 😉

Dagen efter Knuthöjdsmossen tog vi oss till Kindlas Naturreservat och Kindlahöjden. En fantastisk plats att besöka. Maken och jag har varit där förut och vi kommer definitivt åka tillbaka dit igen. Kan lova er att dottern och sambo säkerligen gör oss sällskap igen ❤

Frukosten intogs på självaste Kindlahöjden. Inte riktigt min grej… Man är ju liksom ovanför molnen och trädtopparna!! Och jag som redan, innan frukosten, gått ner pga obehag men vad tusan gör man inte för sin familj… Tog mig upp igen på något darriga ben och mer eller mindre, slängde i mig frullen. Ställde upp på en familjeselfie innan jag till slut, äntligen stod på fast och trygg mark igen. Puh, vilken pärs…

Efter flertalet kilometer i magisk natur, intogs lunch och välbehövd vilopaus ( för våra yngre som nog inte är riktigt vana med terrängpromenader 😉 ) på en helt fantastisk plats, Klosstjärn.

Jag skulle mer än gärna övernatta här någon gång framöver. Så fint ordnat med två utedass och vindskydd, grillplatser och liten eldpallkoja att sova i. 

Efter ”intag och uttag” och en stunds vila så tog vi oss tillbaka till bilen genom trollskog och myrar. Strax innan vi nådde bilen gjorde jag ett fynd av vad jag tror var spillning från en varg. Är nog inte helt omöjligt eftersom Kindla är en plats för många av våra stora rovdjur varav lodjuret har fast stam i området. 

Drömmen att få se varg och lodjur i det vilda får leva vidare. Vem vet… plötsligt händer det 🙂

Många av våra naturupplevelser och möten med fåglar och djur sker i vår närmaste omgivning och det är minst lika magiskt som mycket annat. Och ju mer man är ute i naturen desto mer ökar chansen att få vara med om fantastiska upplevelser.

En plats vi absolut kommer återvända till snart är Fermansbo urskog där man öppnat upp hela vandringsleden. Efter den stora skogsbranden 2014 stängdes delar av naturreservatet av eftersom branden tog en del av skogen men nu har man öppnat upp den igen. På årets varmaste dag var vi där men det får bli ett annat inlägg. Blir fascinerad om någon orkar sig igenom det här mastodontinlägget… 

Så tills nästa gång…

Ge er ut i naturen och njut. Där finns ingen trängsel. Inte en massa jobbiga oljud. Där finns enbart frisk luft och en massa ögongodis. 

Kram och Hej, från lilla mig ❤

Annonser

Varför göra det enkelt?

När man kan ta den lite mer krokiga, krångliga, bökiga och osmidiga vägen??

Jag tror att jag helt enkelt är sån… En som helst har 150 saker på gång samtidigt och sen hamnar i samma tankebanor gång, på gång, på gång… HUR kunde det bli så här? Öhhh… Som om det vore något nytt… Det händer ju mest hela tiden 😉 .

Men jag är glad och tacksam att jag hittat min plats där jag kan få sinnesfrid och ro för en stund.

❤ Naturen ❤ 

Även om det i mångt och mycket är roliga, spännande och trevliga saker på gång så är det ju klart att det tar på krafterna. Det kanske är därför jag så mycket, ser fram emot att bli pensionär 😉 Eller varför inte miljonär 🙂 🙂 

I takt med att jag bytte jobb och förberedde fotoutställningen under påskhelgen gick naturen från att vara iskall och snöklädd till en värld full av blommor ❤

Imorse när jag kom hem passade jag på att ta en liten runda i trädgården och beundra allt det vackra innan kudden kallade på mig efter en springnatt på det stora huset.

Det stora huset ja. Jo då… Jag är tillbaka… Tillbaka till den plats där jag började, där jag tog mina första steg i vården (feb. 1985). Efter 5 år i kommunen fick jag nog. Visst nämnde jag ett par gånger att ”tillbaka till sjukhuset vill jag inte…” MEN när det inte finns andra alternativ som känns bra, när alternativet att stanna inte finns…. Då blev det så att jag tog en tjänst som nattsjuksköterska på sjukhuset igen. Och jag trivs så bra. Det känns så rätt. Visst saknar jag många av mina goa kollegor. Dom var en stor del till att jag ändå stannade inom kommunen så pass länge. Men dom goaste kan man ju träffa ändå, utanför jobbet. 

Jag har nu klarat av 2 månader på nya jobbet. En månads introduktion dag och natt och en månad på egna ben. Att stå där själv med mycket nytt är ibland en jobbig känsla men jag har fina kollegor som hjälper mig. MEN att vara den där som går bredvid och vara ny (nygammal)… Fy tusan vad det var tufft. Tänkte hela tiden på att inte framstå som korkad och okunnig, glömde liksom bort min långa erfarenhet, men det hinner faktiskt ändra sig en hel del på 5 år. Visst, det kan jag säga, att nu efter dom här månaderna så sitter mycket kvar ändå. Det är lite ringrostigt och behöver bara en liten uppfräschning.

Men attans vad jag plötsligt känner mig gammal 😉 Jösses vad alla är unga! Många av läkarna är yngre än mina äldsta barn och många kollegor var knappt födda när jag satte mina första steg på sjukhuset, 1985 🙂 🙂 . Fast visst är vi ett gäng som växt upp med disco, bump, axelvaddar och tuperade luggar… När man nästan neg i korridoren när överläkarna gick förbi 😉 … När man inte sa Du till läkaren utan använde dess titel…

Men tillsammans tror jag man kompletterar varandra riktigt bra. 

Vad gäller mitt fotograferande så har det fått stå tillbaka en hel del. Jobbet har tagit mycket tid och förberedelserna inför utställningen under påskhelgen tog massor av tid och energi. Inte något negativt alls utan enbart positivt, roligt och lärorikt.

 Känslan att stå där, redo att ta emot dom första besökarna… väntan, förväntan, spänningen… WOW!! DET kommer jag absolut att göra om, om jag skulle få den chansen, den möjligheten igen.

Dagen efter utställningen tog jag på mig ryggan fylld av kameraprylar, fika och med vandringskängorna på fossingarna gick jag ut i naturen och njöt varje sekund. Med mig på färden hade jag en underbar liten Rödhake som sjöng för mig. SOM jag behövde den där stunden.

Jag har även tagit mig iväg till havet. Havet fyllt av vitsippor. Jag har legat på mage bland alla ljuvliga små skönheter och försvunnit in i den magiska, underbara fotodimman. 

Jag har, trots fullspäckat schema, hunnit njuta av trädens sprakande ljusgröna klädsel. Och, jag har även, innan dom något mer kylslagna dagarna med vindbyar som kan få vem som helst på fall… och som tog med sig trädgårdsväxternas vackra blommor… hunnit stå bland grenar och bin och fångat blommornas skönhet med mina gamla ryssar och tyskar. (objektiven alltså)

Nu vankas snart ledig vecka och den ska jag ta till vara på och njuta extra mycket. 

På måndag ska jag sjunga en liten Grattis-strof på telefon för fina dottern som fyller år och på fredag får vi Grattiskramas på riktigt ❤

Avslutningsvis en liten uppmaning till er alla. Vi ska vara rädda om våra pollentransportörer så har ni möjligheten.. bygg gärna (eller köp) bihotell och placera ut. Och glöm inte att även våra insekter blir törstiga så små vattenbad med landningsbanor är inte heller dumt att bjuda på. Vi ser fram emot att se hur många incheckade gäster vi får den här sommaren.

Tills nästa gång… Ha en fortsatt trevlig helg och ta vara på den vackra våren ❤

Ta vara på dagen…

… stanna kvar in i höstens mörka timma, om så bara för en liten stund.

Ta fram din kamera, för den fram och tillbaka, lite uppåt, lite nedåt, vrid den åt höger, vrid den åt vänster eller varför inte skaka den lite huller om buller 🙂

Skapa spännande måleriska bilder.

Dina alldeles egna tavlor, där du kan sätta din signatur.

Dagen innan Vårgårda Naturfotofestival lämnade vi hemmet redan på morgonen. Med maken vid ratten kunde jag sova några timmar efter 2 nätters jobb. Vaknade till vid ett par tillfällen, typ 2 😉  varav jag den ena gången funderade om vi skulle stanna för en kopp kaffe… Just det, kommer jag ihåg att jag nämnde något om 😉 … Frågan är om jag egentligen var riktigt vaken, för inom loppet av några sekunder somnade jag om och vaknade strax innan Alingsås. Utan kaffetåren. Maken var ju glad för det eftersom han helst aldrig vill stanna under bilfärder mer än i absoluta nödfall.

Inkvarterade på Lilla Hotellet och mätta i magen gav vi oss sedan av till Nolhaga Park i Alingsås med kamerorna i handen. Eftersom vi flyttat tiden och gått in i mörka november dröjde det inte länge förrän det började skymma och det blev aningens svårfotat. Men här surar vi inte för det. Nej då… för det är då leken börjar 🙂 Den konstnärliga leken…

Genom den vackra parken rinner Säveån. Ett vackert vattendrag, perfekt att använda vid lite fotolek. Som i bilderna ovan där jag fotat genom grenar, ner i vattnet, där buskarnas och dom små trädens grenar speglade sig och gav spännande bilder.

För tre år sen besökte vi Nolhaga för första gången. Även då i samband med Naturfotofestivalen. Den gången var hela parken klädd i orange kulör och träden till största delen lövbeklädda. Nu tre år senare, datummässigt nästan densamma, var dom flesta träden rätt så lövfattiga. Några löv klamrade sig ändå ihärdigt fast och kunde förevigas på bild.

I Säveån och i dom små dammarna simmade änderna och lät sig fotograferas på deras färd in i den mörka timman.

Mina fasta 50-vintageobjektiv byttes till mitt manuella 135-objektiv. Ett objektiv jag inte använt på ett tag men som nu fick nu dammas av och vara min pensel.

Genom långa slutartider målade jag av parken på mitt sätt. Speglingarna i vattnet och det sista av dagens ljus togs till vara på olika sätt. Dom murriga och dova färgerna gav bilderna en varm och skön känsla.

När ljuset lägger sig, när solen tar klivet ner, då kommer kylan. Näsan skiftar nyans och blir isbitskall, tårna blir kalla och ömma och fingrarna så där oskönt istappsliknande och stela. Men genom att gå in i skaparbubblan och använda kameran som pensel glömmer man liksom den där otäcka känslan.

Det som gör den här typen av bilder så härligt spännande är att man får stanna upp och använda sin fantasi.

Vad ser ni? Vad känner ni? Är det mest bara kladd och kludd? Eller ger bilden dig något?

Maken och jag brukar kika igenom alla våra bilder tillsammans och det är så spännande att prata om vad vi ser och inte ser. Hur olika man kan tolka bilder. Som den nedersta bilden av ovanstående tre… Så fort den visade sig på skärmen såg jag direkt vad det är…

Ser du det jag gör? Eller har jag bara konstiga fantasier 😉 (Klicka på bilden så blir den i något större format)

I parken finns vackra små broar över dom små vattendragen. Vi tog oss över dessa ett par gånger och hamnade vid ett tillfälle mitt i middagen…

Dom härligt fartfyllda Linderödssvinen blev serverade middag i skymningens timma. Förstår att dom hade bråttom för det fanns flera hungriga vingbeklädda matgäster som gjorde anspråk på go´bitarna som personalen hällde ut. Men så klart så ska alla våra djur och fåglar bli mätta och belåtna. Ingen vill ju gå och lägga sig hungrig.

Innan naturens och dagens ljus försvann helt för att ersättas av andra ljuskällor tog jag vara på det sista. Genom att ändra inställningarna på kameran går det att få ut lite till innan mörkret tar över helt. 

I den sena timman tog vi oss till bilen, spända och förväntansfulla över vad vi skapat och upplevt. Styrde in mot Alingsås och hotellet. En sen middag på den närbelägna pizzerian och några timmars sömn stod på agendan innan det var dags att bege sig till Naturfotofestivalen i Vårgårda.

Vad jag ser, upplever och känner kanske skiljer sig mot dig. Men vad spelar det för roll. Finns inget rätt och fel.

Tills vi ses och hörs igen ❤

Var rädda om varandra och dig själv. Livet är skört och ska levas till fullo ❤

Kram och Hej från Lilla mig ❤

Raggisar och långkallingar

Poff, så försvann värmen…

Poff, så blev det höst…

Poff, så åkte sandaler och shorts in i sommargarderoben…

fram kom långkallingar, raggsockor och vinterjacka. Jag har t.o.m haft mössa på mig och det var mumma för mina frusna öron. 

Upplever att hela året varit som ett stort ”POFF’ande” 😉

Den extrema vintern blev genom en blinkning till vår och innan man ens hann njuta av vårkänslor så kom den heta sommarvärmen och gjorde entré. Nu var det kanske väldigt långt till nästa Poff med tanke på den lååånga heta sommaren men… när den väl var slut så var det också med ett Poff… 

Hemma hos oss tänds det värmeljus var och varannan dag, vilket ju hör höstmyset till. Reglagen på elementen och golvvärmen skruvas successivt uppåt för att sakteliga värma upp vårt hem som svalnat i sakta gemak efter hettan i sommar.

Och nu…

Nu får vi njuta av magisk höstnatur. Nu när den gjort entré på riktigt så att säga.

Dimma, dagg, frost…

Positivt och skönt är det under hösten, att när man vill uppleva ottan så slipper man gå upp så där okristligt tidigt som man behöver göra på våren och sommaren. Bilderna jag visar er i det här inlägget är alla från första helgen i September när vi var vid torpet i Karlskoga.

Det blev just en sån där morgon…

en magisk, alldeles underbar morgon. Sagolik, lite mystisk, romantisk ❤

Klockan larmade vid 05.30 eftersom vi sett på väderappen att det kunde bli dimma och underbar soluppgång. 

Och det blev det.

Det är sådana här gånger man absolut inte ångrar att man klev upp från den där så härligt varma och sköna sängen ❤

Man liksom känner på en gång att det kan bli något speciellt. 

Vi tog oss iväg till sjön Ölen som ligger i närheten av vårt torp. Dimman låg tät över vattnet. Kylan bet i fingrar och näsa.

Vi hade hoppats på några vingbeklädda besökare ute till sjöss men tystnaden som rådde var nästan lite kuslig. Varför vi styrde bilen hemåt istället. Det var då vi fick syn på hästarna som lystes upp av solens första strålar genom trädens grenar. Naturen gnistrade likt diamanter och det var så fantastiskt vackert.

Dom här stunderna, dom här minuterna, när solen passerar horisonten och trädgränsen. Dom går snabbt och det gäller att passa på.

Det var som en film som rullade förbi där vi stod. Älvorna dansade genom träden och vyn ändrade sig hela tiden. Skuggor likt vålnader tornade upp sig långt bakom skogens trädtoppar. Det var både vackert och kusligt på samma gång.

Tillbaka vid torpet värmde vi upp oss med varmt kaffe och såg till att fylla magen med frukostinnehåll. Vädret var ju på topp och kreativitetslustan drog i mig, precis som den gjorde hela helgen.

För hur det än är så behöver man inte alltid åka iväg så långt för att hitta motiven. Många av dom finns i vår närhet. Som spindelnätet som glittrade så vackert mellan blåbärsrisen i vår egen trädgård.

Och våra småfåglar som alltid sjunger i högan sky, som för att ropa dit hela släkten, när vi dukat upp till lyxmiddag under lindens tunga grenar. Naturen är bra magisk. Och den ska vi vara rädda om.

Njut nu av vår fina höst ❤

Önskar er alla en fortsatt trevlig helg.

Kram och Hej

från lilla mig ❤

I Rovdjursland

Sitter hemma efter några nätters jobb.

Semestern är över för den här gången och vardagen är tillbaka, men mycket av sommaren återstår förstås 🙂 .

Har fina minnen från denna så extremt heta sommar och det minnet som känns lite extra är våra möten med björnarna. Tänkte berätta lite om vår resa och visa er några foton (eller rätt många faktiskt 🙂 ) Hoppas ni orkar ta er igenom inlägget…

I mer än ett halvår hade vi väntat på den för oss, så annorlunda, spännande och efterlängtade björnfotoresan.

Resan som tog sin början tidigt en onsdagsmorgon strax innan midsommar.

Med flyget från Bromma tog vi oss via Helsingfors till Kajaani där bussen stod och väntade på oss deltagare. En buss som efter knappt 2 timmar styrde in på grusvägen och Wild Brown Bear Lodge. Vårt tillhåll under våra 5 dygn i Rovdjursland. Beläget i Kuhmo, högt upp i Finland, alldeles intill ryska gränsen.

Efter en snabb incheckning på rummet, ombyte och middag var det dags för oss att inta första passet.

Och visst sjutton var det pirrigt!!

Vi hade ju ingen aning alls, på vad som väntade oss… Så många tankar och funderingar…

En fundering jag hade innan resan var…

vad innebär det att drabbas av BJÖRNFROSSA… hur känns det liksom? Kommer jag bli sittande där i skräck, paralyserad och missa att fota nallen när den väl visar sig… Får jag tankar på att fly??!! Tänk om jag skulle åka hem utan en enda rackarns björnbild!!??

Gömslena den första natten var tilldelade av vår reseledare och fantastiska guide Magnus (Rovdjursland).

Maken och jag fick äran att tillbringa första natten i gömsle nr. 24. Ett stort nybyggt och rymligt gömsle där vi hade plats att sträcka ut oss ordentligt och nästan röra oss hur vi ville utan att riskera att knocka den andra 😉

Vistelsen i Rovdjursland fungerar som så, att vid 17-tiden samlas man ute på gården utanför vandrarhemmet och tillsammans i grupp går man till ”björnarnas rike 😉 ”. Efter en kortare promenad genom skogen närmar man sig området med gömslen och där råder total tystnad. Tillsammans, i tysthet, går man ut på spången och på stigar i skogen för att under promenaden fördela sig i tilldelade gömslen.

Väl inne i gömslet tar man av sig skorna, installerar sig som man vill ha det och riggar kamerorna. Vid 18-tiden ska det vara tyst och allt ska vara installerat och klart. Sen början timmar av väntan, längtan och förväntan.

I väntan på björnarna och andra spännande individer fick vi härliga tillfällen till att fota vacker natur. En natur som liksom ändrade skepnad under nattens timmar.

Bilden ovan är utsikten vi hade i gömsle 24, när man blickade lite mer åt höger. Så vackert ❤

Annat man kunde roa sig med när det blev lite ”dött” på björnfronten var att leka med olika inställningar. Som till exempel dubbelexponering.

Naturen omkring oss var perfekt för lite fotolek 🙂

Hur länge dröjde det då innan vi fick se den första björnen??

Jo det kan jag säga…

att inte behövde vi vänta särskilt länge denna första kväll.

Det kändes som att vi knappt hann slå ner rumporna innan det kom ett sms från Magnus att björnen var på ingång. Den känslan som vi fick just då… Oj oj…

Kan säga att pulsen steg en aning och blodet rusade runt som virvlar i kroppen…

Så plötsligt kom den ❤ Den bruna goa, vackra nallen.

I sakta gemak lunkade han/hon bland tuvull och stammar för att strax därpå fortsätta sin kvällspromenad bakom oss. WOW vilken häftig upplevelse!!! 

Ett par timmar senare dök ännu en vacker brun nalle upp. En annan individ. Alltså… vilka charmtroll dom är ❤

Strax efter midnatt, denna första sittning, dök ännu en lite mindre nalle upp. Eller individer som man säger.

En nalle som får mig att tänka på den där kramdjursnallen man hade hemma i sängen som barn (jag har fortfarande nallar i sängen 😉 En levande 😉 och ett par ”mindre levande”  🙂 🙂 )

Den här lilla skönheten är ca 3½-4 år gammal och bär namnet Baby Lumikki. En underbart charmig och sprallig skönhet.

(Bilderna ovan är samma nalle, samma natt men lite olika redigerat).

Baby Lumikki var den nallen vi fick äran att möta så gott som varje natt.

Platsen vi var på, ligger ju som jag skrev tidigare, högt upp i Finland, vilket innebär att vid midsommartid så blir det aldrig riktigt mörkt. Visst gick solen ner ett par timmar men ljuset stannade liksom kvar. Om det inte var mulet och regn förstås.

Bilden ovan är tagen vid 3-tiden på morgonen när solen just klivit upp och älvorna dansade sin morgondans över den vackert spegelblanka lilla sjön vi hade rakt framför oss. Det var verkligen magiskt. Som hämtat ur en sagobok.

Några fler björnar kom inte på besök denna första natt som förblev lugn och väldigt kylig. Kan säga er att mössan kom väl till pass liksom tröjorna, jackan och yllestrumporna.

Klockan 07.00 på morgonen var det dags att kliva ur gömslena för att gemensamt gå hemåt till vandrarhemmet och den väntande frukosten. Sen fanns tid för lite välbehövlig sömn (typ 2-3 timmar) innan vi klockan 13 åter samlades för en timmes workshop. En stund tillsammans där vi fick lära oss lite mer om björnar, de individer som håller till där i skogarna, fototips samt val av gömsle inför kommande sittning.

Pass nr 2 tillbringade maken och jag i gömsle nr 3, belägen vid en annan liten sjö. Med erfarenhet från kvällen innan när den första björnen kom väldigt tidigt så var vi snabba med att rigga våra kameror och tur var väl det, för plötsligt stod den där rakt framför oss 🙂

En gigantisk fin lurvig chokladbrun björn dök upp från ingenstans. Fast det är klart att nånstans kommer dom ju ifrån men känslan är verkligen så.

Plötsligt står dom bara där. SÅ fascinerande. 

En del är hungriga och letar rätt på en matbit eller två innan dom vandrar vidare. En del är superhungriga och tömmer alla åtlar (matningslådor) dom hittar medans en del promenerar förbi helt lugnt och stilla.

Den andra kvällen bjöd som sagt på två snabba björnbesök innan det blev lite lugn.

Då passade jag på att njuta av den underbara lilla familjen knipa som lekte i sjön rakt utanför vårat gömsle.

Vilka bedårande små dunbollar och så roliga att följa i deras bus och födosök. 

Strax efter kl. 22 skymtades en björn promenera långt bort mellan trädstammarna.

Testade att ta några bilder men hade ingen aning hur resultatet skulle bli. Använde mitt 100-400 mm objektiv med 1.4x konverter och fick några skapliga bilder. Dock på en nalle vars huvud var bakom en trädstam på varenda bild…

Ja ja… Det får duga det också 😉

En timme senare kom denna skönhet och gjorde entré 🙂

En skönhet som under vår vistelse fick namnet Tulla ( finska ordet för komma vilket var passande då hon har ett märke nedanför ögonen som ser ut som ett kommatecken ).

Den här damen fick vi också möta flera nätter då det visade sig att hon nog var brunstig. 

Några fler besök av björn blev det inte denna natt, vår andra sittning. Maken sov ett tag liksom någon i granngömslet för där inne var det allt annat än tyst,

Zzzzzzz… Jisses vilka timmerstockar.

Jag höll mig vaken och fotade miljöbilder och njöt av denna underbara vistelse i Rovdjursland. 

Väl tillbaka på vandrarhemmet denna midsommaraftons morgon var det dags för frukost. Och för dom som ville bjöds det på björnöl och rökbastu intill den sjö som är belägen strax nedanför vandrarhemmet. 

Regnet fullkomligt vräkte ner denna midsommarafton. Så egentligen var allt sig likt, vädermässigt så att säga 😉 . Skillnaden det här året var att vi inte var hemma och firade midsommar utan i björnarnas rike!

Efter några timmars sömn, workshop och middag var det så dags att fira midsommaraftonskväll och natt ute till skogs. Maken och jag hade natten till ära valt gömsle nr 7. Det s.k klassiska skogsgömslet, där chansen till väldigt nära björnmöten ses som stora. 

Och det blev det…

Inför den tredje natten i gömsle hade det skapats en chattgrupp på Messenger som blev ett forum för att kunna berätta när djuren kom och vart dom förmodligen var på väg. Det här gav verkligen ännu mer spänning för oss alla. Och dessutom en massa tokigheter och skoj. Det var verkligen inte lätt att vara tyst när man fick värsta skrattanfallet. Oj oj oj så massa tokigheter det blev med alla ursköna kommentarer.

Midsommaraftonsnatten, som skulle visa sig bli en helt magisk natt började i total stiltje. Där ute i skogen satt vi, maken och jag, och testade olika inställningar. Vädret var inte superbra men skiftade rätt snabbt med ömsom genommulet och regn och stundtals blå himmel och en knippe ljus. Detta gjorde att kamerainställningarna fick ändras stup i kvarten. Har nog aldrig fotat samma trädstam så många gånger förut 🙂 🙂 .

Strax innan midnatt hade jag väl ett femtiotal bilder på samma träd, samma mossbeklädda sten… 😉

En och annan pippi hamnade ändå på bild när dom väl dök upp. Men så plötsligt…

började det bli spänning på chatten när den gigantiska björnen Brutus dök upp! Denna typ ~350 kg jättebjörn var på ingång. Vi kunde från vårt gömsle i skogen se honom på avstånd där han gick längs sjön vi satt natten innan. Snacka om pulshöjande minutrar. 

Tyvärr kom han inte förbi oss utan försvann in i skogen. Maken lade sig för att vila en stund medan jag valde att sitta på vaktpasset. Tog tillfället i akt och läste på lite om min nya kamera och testade ta bilder när jag plötsligt i ögonvrån såg något till vänster om gömslet…

Återigen dök björnen upp utan någon som helst förvarning och dom hörs verkligen inte när dom kommer i skogen, om dom inte flåsar eller frustar.

Det var Baby Lumikki som var på besök denna midsommaraftonsnatt.

Snabbt puttade jag till maken som somnat varpå han for upp och slog till något som hördes ut. Baby Lumikki som är på sin vakt reste sig upp på bakbenen och jag fick möjligheten att ta några bilder innan hon rusade iväg. Wow!! Spänningen och glädjen över dessa möten med björnar var tillbaka. Taggad till tusen satt vi nu redo för att möta flera björnar.

Och det dröjde verkligen inte länge förrän det gick hett till på chatten om björnar på ingång så spaningen var på hög nivå åt alla håll och kanter.

Fick höra att Brutus var på väg mot oss och visst kom han. Superbjörnen, giganten. Dock var det som allra mörkast precis just då och visst tog vi båda några bilder men dom är inte jätteroliga… Måste erkänna att besvikelsen låg som en tung matta över oss båda just där och då. Vi kände oss båda rätt uppgivna om flera björnmöten den natten.

Men…

plötsligt såg vi dom komma från vänster.

Först kom Tulla spatserande i blåbärsriset…

Och inifrån gömslet smattrade det som kulsprutor från våra kameror samtidigt som tankarna gick till barnvisan om Mors lilla Olle 🙂

Strax efter, hack i häl… kom giganten, supernallen Brutus flåsande och frustande. På jakt efter bruden Tulla. Och vad är väl mer passande denna midsommarnatt än kärlek i skogen ❤ ❤ ❤

Kan nog säga er att pulsen steg en bra bit över 100 när Brutus kom emot oss där vi satt typ 7-8 m framför och så här i efterhand kan jag nog säga att jag fick en släng av förmodad björnfrossa…

MEN jag lyckades ändå ta bilder. Har ni sett hans klor!!!

Maken och jag fick inga mer bilder på björnarna denna natt men kunde följa med på chatten där några blev vittne till kärleksförklaringar björnarna emellan.

Wow!!! HUR coolt är inte det 🙂

Snacka om magisk och annorlunda midsommar.

Natten därpå, den näst sista natten, hade vi valt gömsle nr 1.

Ett väldigt speciellt gömsle där man har utkik åt alla håll, där takhöjden är typ 1.55 m, beläget vid samma sjö vi var den andra natten.

Att ha utkik åt alla håll kräver en ständig aktivitet och risken att få långtråkigt är liten men spänningen är aningens ännu högre än tidigare.

Efter 3 nätter i gömsle hade vi dessutom lite större krav 😉 … fler önskningar ❤

Vi hade ännu inte fått se vargen eller järven vilket skulle vara en stor höjdpunkt, förutom alla björnar förstås.

Tankarna, diskussionerna oss fotografer emellan var förstås… Kunde natten bli lika händelserik som den förra, med björnkärlek och flera besök…

Vädret denna kväll, denna midsommardag i vårt grannland Finland, var gudomligt och ljuset gav naturen magiskt varma färger. Kunde inte motstå några bilder på andra besökare som poserade i kvällsljuset 😉

Maken och jag garderade oss från start så jag sprang (kanske inte riktigt sprang, mer gick ihopkrökt 😉 ) mellan utkiket som vette åt myren och den bredvid dasset som vette mot sjön och maken höll koll på skogen.

Efter ett hundratals bilder på poserande pippisar, tuvull i alla dess former och trädgrenar mot vacker himmel så kom äntligen kvällens första björn.

En ståtlig härligt brun björn stod som tidigare, helt plötsligt framför oss. En riktig gosenalle i modellen större.

Som hämtad ur en Disneyfilm. Vad vi inte var beredda på just då var att minuterna efter den här bilden togs så var dom plötsligt två!!

Det var Tulla på jakt efter ännu en kärleksfylld natt 🙂 ❤ Dock var det inte den store Brutus som var målet den här gången utan den andra stora fina chokladbruna björnen.

Om han var lika sugen på kärlek vet jag inte men sällskap gjorde dom ialla fall ❤

Och visst är hon väl bedårande söt, den fina damen. Men…

en stund funderade jag på om vi var på lejon/tigersafari istället… Visst ser hon väl ut som nåt annat än en björn på den här bilden?…

Tulla gav sig av på en liten promenad och den chokladbruna björnen kom åter förbi oss där vi satt. Med utkiksplatser åt alla håll fick vi möjligheten att fota björnarna i lite olika miljöer.

Att rigga kameran på en fast plats var inte att tänka på den här natten. Det skulle inte funka med alla utkiksgluggar. Det fick bli handhållen kamera men det fungerade det också.

Nu hade vi ju ljuset och vädret på vår sida så det underlättade ju förstås.

Den fina bruna björnen gav sig så småningom iväg till skogs…

Och i full fart kom kärlekskranka Tulla i full galopp. Trodde ett tag att hon skulle ta med sig trädet där hon for fram på jakt efter kvällens kärlek 😉

Efter ett par timmar av full aktivitet denna näst sista natt, blev det lite lugnare. Då passade vi på att smaka av den medhavda matsäcken man får med sig från vandrarhemmet.

14 timmar är lång tid att tillbringa ute i gömslet så lite ätbart och kaffe smakar väldans bra. 

Man vet att det kommer stunder av väntan och spaning.

Men det var inte bara vi fotografer som väntade 😉 

Strax efter midnatt, nästan samma tid som dom andra nätterna dök hon upp igen. Den bedårande lilla Baby Lumikki.

Tänk att man blev alltid lika varm i hjärtat varje gång hon kom förbi.

Varm och så fylld av glädje.

Den här natten fick några av oss möta en ny individ vi inte mött tidigare.

Hur vet vi då att det är en ny individ??

Alla har dom olika utseende och många har speciella kännetecken.

Vi visade våra bilder för Magnus som konstaterade att den här björnen var ingen han stött på tidigare. Märket den här björnen har sitter strax nedanför ena ögat, ett bra kännetecken. 

Vi fotade björnen genom gluggen som vette mot myren i skön vinkel som ger en känsla av att man står öga mot öga med varandra, men ändå inte…

Den hittade lite att äta och gav sig sen iväg, in mot skogen igen efter en kortare runda kring den lilla sjön.

Det som ger en sån här typ av resa den där extra lilla spänningen är att man aldrig vet om och när något dyker upp…

Fortfarande väntade vi på att få se järv och varg.

Så plötsligt…

Bland tuvull och högt gräs kom något brunt och svart studsande likt en studsboll. Rackarns så snabba dom är dom där järvarna.

Tog en hel drös av bilder och så här i efterhand är jag tacksam att ett par bilder blev okej. 

Järven som går under namnet Bandit for fram och tillbaka runt våra gömslen, under dryga timmen, innan den gav sig av inåt skogen igen. Äntligen fick vi se järven!!! 🙂

En av deltagarna höll på att få väldigt nära besök med den här filuren när den var på väg in i gömslet via den nedre fotogluggen!!!

Riktigt så nära besök är väl inget man önskar sig men rackarns så spännande.

Vädret den här näst sista natten var på topp och gav underbar himmel och fantastiska fotomöjligheter. Kunde inte motstå att föreviga några strån i den underbara solen som sakteliga klev upp på himlen denna söndagsmorgon.

Bristen på en längre natts sömn började kännas. Eftersom vi besökte björnarnas rike så här i midsommartid när det knappt blir mörkt på himlen så blev det inte mycket sömn på nätterna i gömslet. Och på dagen blev det inte heller mer än ett par timmar. Nu fixar man det ändå men visst sliter det.

Den sista natten tillbringade vi i gömsle nr. 20. Ett gömsle som hade utkiket mot ännu en liten sjö och en kvällssol som gjorde att vi höll på att storkna av värmeslag. Den varma sommaren hade just börjat sitt inträde…

Den sista natten blev lång. Vi hade besök att Tulla och Baby Lumikki men båda blev bortjagade av måsfåglarna så fort dom kikade fram i skogskanten.

Järven kom också på snabbvisit men liksom björnarna så blev även järven ivägskrämd av fåglarna som nog var ute efter något gott att äta. En söndagsstek kanske… En ung havsörn seglade runt men liksom dom andra var den inte särskilt poppis och jagades iväg. Så under nattens timmar blev det många bilder på naturen och på våra nattens vänner, måsfåglarna… Vänner och vänner?? Hmmm, just då kändes dom inte som dom bästa vänner…

En vacker liten besökare vi inte sett tidigare dom andra nätterna kom ändå förbi på snabbvisit 🙂

Har ni sett vilken näpen skönhet. Och tänk att den poserade precis framför oss i en skön posé 🙂 

Efter vår femte natt i Rovdjurslandet så var det bara hemresan kvar. Och jag kan säga er…

det här var absolut inte den sista gången vi besökte björnarna. Det kommer bli fler besök ❤

Ha en fortsatt skön sommar!

Kram till er som orkat er igenom detta mastodontinlägg

och Tack så hjärtligt för att ni kikar in här hos mig ❤

Pst, som jag skrivit förut… ni vet väl att det går att klicka på bilderna för att få dom lite större 🙂

Tillägg: bilden på gömslena har jag lånat från hemsidan, Wild Brown Bear.