Likt en stormvind…

Kikar lite försiktigt fram och funderar…

Vart tog tiden vägen??

Likt en stormvind, en orkan, en kraftig vind… virvlade hösten förbi i ett smått kaos.

För att vid årets slut landa på en annan kontinent där det på schemat stod: vila och återhämtning, lapa sol och sluka boksidor, njuta av värme och salta stänk ❤

…för att en kväll vid middagen få ett pling i mobilen… en varning om en kommande tropisk tyfon!!! VAD händer??

DET stod ju inte med på schemat!!

TACK och lov tog tyfonen en annan väg och gav oss endast lite tropiskt oväder. En hel del regn och ”håll-i-hatten”-väder 😉

Väl hemma efter en fantastisk, lite annorlunda och väldigt upplevelserik semester drabbades jag av nåt konstigt sjukligt… 

Men nu så, äntligen 🙂

börjar jag känna mig ”fit-for-fight” och energin börjar infinna sig igen vilket känns underbart på många sätt. Vi är ju nyinflyttade i vårt fina hus och jag har ju så många idéer och har sånt pysselsug så jag har absolut inte tid att känna mig krasslig. Jag är ju för 17 aldrig sjuk så varför nu…

Och jag är ju som jag är… har gärna 100 bollar i luften så varför inte ha 101?? Häromdagen gick jag med i utmaningen 365 bilder 2018. DET är verkligen en utmaning. En rolig utmaning. Näe, varför ligga på latsidan?

Kram på er alla tills vi hörs igen ❤

Annonser

Tankar om foto, om att duga

Ibland dalar jag ner som i ett avgrundshål när det handlar om mitt fotograferande. Det är då som jag känner uppgivenhet, att mina bilder inte duger, att jag står still och stampar, att min kreativitet fastnat…

Någon skrev någon gång, några rader jag läste på någon blogg, att det är just då man utvecklas, det är då som nya tankar ploppar upp och kreativiteten tar fart.

Jag har absolut inte tappat min lust att fota, nej tvärtom…

Jag har ett stort sug, ter mig nästan abstinent 😉

Men den där känslan av att inte duga och inte veta var jag står i mitt fotograferande, att hitta ”min stil”… den är lite jobbig. Kanske har den att göra med hur man känner sig rent allmänt??
Läser mycket, kanske allt för mycket…

Försöker att inte låta mig påverkas, försöker hitta min stil, min grej, fokusera på det jag tycker om. Försöker och hoppas ändå att få någon slags hjälp på traven, på vägen dit ❤

Men när jag inte vet vad jag gillar och inte gillar utav det jag själv fotar och skapar… ja då blir det lätt lite knas i mitt tankesätt. Känner då och då att jag fotar samma lika, mest hela tiden… så vad vill jag då??

Vem fotar jag för, för vem ska jag duga???

Strävar jag efter att hamna och bli en i gänget naturfotografer, en i gruppen på fb… där det råder inbördes ”gilla” (min åsikt, min känsla)…???

Är det vad jag vill? Är det att duga? Är det jakten på ”likes” som gör att man ska bli nöjd eller…

Idéer, kreativa tankar och stor skaparlust, ja det har jag. Det finns många projekt som ploppar upp i mitt huvud, nästan så att jag kan bli lite för ivrig. Måste försöka bromsa mig själv. Bättre att försöka fokusera på ett eller kanske två projekt och inte typ 100 😉

Att jag vill fota naturen och dess liv, det vet jag med all säkerhet. Det är ju där jag trivs som allra bäst. 

Många är åsikterna kring hur en bild ”ska se ut”… Är det något man ska påverkas av eller ska man helt enkelt strunta i dom som jag kallar ”prettogubbar”??

För vad är egentligen en bra bild??? Det finns säkert hundratals, tusentals, ja säkert ännu mer åsikter i den frågan. Om ni kikar in här (Världens dyraste fotografier) så får ni själva avgöra vad ni tycker…

Visst finns det då och då små mikrotankar som ploppar upp när jag står med kameran framför näsan. Tankar om ”regler” och ”vad andra skulle gilla” dyker upp men jag gör allt jag kan för att mota undan dom tankarna. För i grund och botten så är det ju inte för någon annan jag fotar utan enbart för mig själv. Att någon annan gillar en bild är ju bara en stor bonus… eller hur?! Det är åtminstone det jag försöker övertyga mig själv om.

Men kanske är det så att, är man uppväxt med känslan av att alltid vara på jakt efter bekräftelse, av att duga… så kommer dom här känslorna fram. Oavsett om man vill det eller inte.

Jag har nyligen hittat ett par riktigt bra, lärorika och inspirerande bloggar som jag besökt en hel del dom senaste dagarna. Den ena ägs av en man som heter Johan och den andra av en Thomas. Dom har många kloka tankar och väldigt bra och lärorika inlägg om foto och redigering.

Många, ja kanske nästan alla som går under titeln naturfotografer menar att man inte ska redigera naturbilder utan leverera dom direkt tagna ur naturen. Är det så det ska vara, då får jag nog skippa det här med att kalla mig själv en naturfotograf. För det mesta, eller åtminstone väldigt ofta är mina bilder hämtade direkt ur naturen men jag känner absolut inga problem alls med att jobba/leka med bilder i olika redigeringsprogram. Det viktiga är ju ändå att jag är nöjd med vad jag åstadkommit så frågan hänger fortfarande kvar… Vad vill jag? Vill jag försöka ta mig in och bli accepterad i den inre kretsen? Är det dit jag egentligen vill nå? Eller ska jag anamma vad bloggaren och fotografen Thomas skriver ”-skit i vad andra anser och bara kör”, ”-hitta ditt eget bildspråk” och sluta jaga likes. Kloka människa!!! Nu är han en av dom som ratar bildredigering men han kör sitt race och skapar det han gillar och det är väl det som är hela grejen och framgången…

Har ni någonsin varit med i fb-grupper där man ska lägga in bilder för bedömning och likes? Där, måste jag säga (min åsikt och känsla igen) råder stor inbördes beundran och är du inte en av dom eller om du inte är tillräckligt aktiv… då är det rätt kört och trist.

Så vad vill jag då?

Svaret är trots allt ganska självklart men vägen dit aningens krokig men jag kämpar på och tar mig nog fram ska ni se.

Kram och Hej, från lilla mig 🙂

som nu kan kalla mig Fru 😉

Ps, alla bilder utom den sista är från en fotovandring i skogen utanför Karlskoga. Den sista bilden är på ”en av många” liknande invånare på Jamaica.

Jag kom hem som Mrs Carter…

301

I smyg hade vi planerat, bokat, längtat och väntat ❤

21

Klockan 16.55 blev vi hämtade vid SkyCity på Arlanda av vänlig tjej från Arlanda VIP-service. Vad som väntade oss visste vi ju förstås men vart och hur det skulle ske hade vi ingen aning om.

Efter en tur i värsta lyxiga BMW´n, leg- och säkerhetskontroll, godkända och iförda VIP-kort blev vi insläppta i VIP-huset och fick möta vår vigselförättare Rolf. En underbart vänlig och humoristisk man som var med och gjorde vår stund till ett fantastiskt vackert minne.

Att välja denna plats och få vara med om den här upplevelsen var för oss magiskt och precis så minnesvärd som vi hade önskat.

Att vi sen fick komma in i dessa lokaler och bl.a få se kungafamiljens tillhåll vid resa, kändes också som något alldeles extra. 

7

Efter ceremoni och en stunds njutning av champagne och praliner, som Mr & Mrs Carter 🙂 , blev det dags för återresa tillbaka till hotellet.

Vi hade bokat en natt på Clarion Hotel Arlanda Airport och fick bo i ett, nej två rum, kokvrå, gigantisk hall och två badrumsstor ”lyxlya”, större än min flyttahemifrånlägenhet….. med utsikt åt flygtornet på ena gaveln och start- och landningsbanorna på andra gaveln 🙂 🙂 …

Varken jag eller maken vet något om att vi bokat detta rum (vilket vi förstås hade gjort… ovetandes om dess lyx och storlek 🙂 🙂 ) SÅ vi njöt och tog tillvara på stunden, på minuterna och kände oss så där extra superlyxiga.  

Kvällen avslutades med en härlig middag på våning 12, Kitchen & Table by Marcus Samuelsson. Ett ställe vi kan rekommendera, precis som hotellet 🙂

81

91

Alldeles innan sovdags…

när resväskorna var ihopfällda och låsta…

när allt var checkat och klart och det var dags för lite skönhetssömn…

så meddelade vi nyheten på sociala medier ❤

2017-02-28-16-16-34

Våra nära och kära var förstås informerade tidigare under kvällen 🙂 ❤

Härligt varma och glädjefyllda samtal ❤

Efter några timmars skönhetssömn var det så dags att kliva upp i ottan för att njuta av hotellfrukosten innan incheckningen kallade.

Så… på förmiddagen den 25 januari, lyfte vi från ett vintrigt Sverige och styrde nosen mot det sköna varma Jamaica, som Mr & Mrs Carter. Men det tänker jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Må så gott alla goa ❤

Till tonerna av forsens brus…

161

…med bortdomnade fingrar och tår stod vi tidigt en söndagsmorgon i januari vid Sevedskvarn, Färnebofjärdens nationalpark. Termometern visade på ca -10°.

När man kommer till en ny plats, ett nytt område, så är det så mycket att ta in.

Vi hade bestämt redan från början att våra kameror skulle monteras på dom enbenta stativen och låta dom trebenta ligga kvar i bilen, tills vidare. Vi skulle ju bara ta en av dom uppmärkta vandringslederna och då funkar det enbenta alldeles ypperligt. Så var det tänkt…

Men först skulle vi bara ta en snabb titt på forsen…

Och vi blev fast… Fast där vi stod bredvid det brusande vattnet… Jag tror bestämt att vi nästintill frös fast… Åtminstone var det så det kändes innan vi bestämde oss för att tina upp med något varmt i magen.  

171

Vad som fick oss att nästan frysa fast var dels det forsande vattnet och lusten att fånga något magiskt i minnet. Dock kände jag rätt så snart i den bitande råa kylan, att det inte var någon superidé att stå där med kameran kopplat på ett ben…

Önskan att få till en vacker bild med något i skärpa och vattnets framfart i en skön mjuk rörelse/oskärpa blev inte jättelyckad eftersom benen skakade av kyla och konsten att stå så där blickstilla som det behövdes med ett ben… var liksom kört. Visst gjorde jag mina försök att ta stöd av en trädstam men när kroppen skakar och fingrarna nästan stelnat av kyla så var inte det heller det bästa alternativet…

Så därför valde jag att istället plocka fram leklusten. Och jisses vad kul det var 🙂 🙂 . Alternativet att gå till bilen och hämta dom extra benen… Nopp, det var jag alldeles för lat för att göra.

Och OJ, vad tiden försvann. Den gör ju det när man har roligt 🙂 🙂 .

181

191

211

Jag testade panorering vilket kändes så passande till det forsande vattnets framfart. Men så klart när man är ute på fotorundor så kan ju bilder se riktigt bra ut när man tittar runt direkt i kameran… Men HUR många gånger har man inte kommit hem och känt sig oerhört besviken över det verkliga resultatet… Så förhoppningen var inte superhög den här gången heller. Speciellt inte med förutsättningarna med den bitande kylan och bortdomnade fingrar och skakiga ben….

MEN jag blev så otrolig nöjd. Hade absolut inte väntat mig att finna så pass många bilder som jag kände mig nöjd över… DET är lycka!

221

Det är så kul att testa och leka. Kör ju nästan bara i manuellt läge så då har jag all möjlighet att styra över bländare, slutartid och ISO. Leka och testa kan man göra i det oändliga.

201

Någonting annat som fick oss att stanna kvar med risk för att frysa fast 😉 var fåglarna som bjöd upp till ljuva toner och poseringar. Som den lilla Kungsfågeln, Sveriges minsta lilla fågel med den ljuva stämman, som jag lyckades få till skapligt med tanke på hur snabb den är. Det blev 1 hyfsad bild och resterande bara skrutt. Flera bilder visade sig vara tomma på Kungsfåglar dessutom… Hade inte märkt att dom begett sig till en annan gren… Men så är det att försöka sig på att vara fågelfotograf 😉

231

En annan störtcool pippi är Strömstaren 🙂 Det här var första gången som vi fick uppleva dess närhet. Rackarns vilken rolig fågel. Och snabb som tusan! Strömstaren, Cinclus cinclus, Norges nationalfågel, är en fröjd att skåda och när den sen bjöd oss på en schysst ”pose”… där den stod i det forsande vattnet… DÅ blev den en av mina absoluta favoriter ❤

241

Efter en stunds uppvärmning tog vi oss en tur på den uppmärkta naturstigen. Den kristalltäckta kyliga spången knastrade under våra kängor och det ska ni veta… Solens strålar skänkte oss faktiskt en liten liten värmande känsla och trots den kyliga dagen så kände vi, yttepyttelite… att våren är på väg. Ja, kanske inte riktigt än, men vi är ju ändå på väg dit och just dessa ljusa dagar så får åtminstone jag lite vårkänslor.

251

En ensam and landade strax intill i det öppna vattnet, alldeles bakom dom torra frostbeklädda vasstråna som stod och försiktigt vajade i den svaga vinden.

141

Leklusten kom tillbaka när jag fick se trädstammarnas spegling i forsens vatten och solens låga placering. Bilden här ovan är en dubbelexponering med rörelse i exponeringsögonblicket. Väl hemma vid datorn har jag roterat bilden och dragit aningens lite i kontraster. I övrigt är bilden helt i sitt original. Det är den här typen av bilder som jag faller lite extra för.

261

271

Med kurr i magen kändes det så perfekt att stanna en stund vid en av de välordnade grillplatserna som ligger belägna alldeles nära forsens brusande vatten.

Medan kära sambon, eldmästaren, ordnade röksignaler passade jag på att hålla fingrarna mjuka på avtryckaren genom att vända mig mot den låga solen och rikta objektivet genom trädens frostiga kala grenverk. Vilka underbara mönster. Motiv som föreställer allt möjligt och ingenting.

281

Ljudet av sprakande, knastrande torra vedklabbar som fått fyr… så härligt! Flera gånger, likt en tjatig papegoja upprepade vi fraser som;

det här är livet, det här är lycka, det här är kvalitet i livet ❤

Känslan svår att förmedla, rekommenderas att upplevas…

Och som alltid smakar maten och fikat alltid extra gott när man befinner sig ute i naturen. Den skönt sprakande brasan funkade även perfekt för att få oss, något stela och kylslagna individer, att tina upp en aning. Åtminstone så pass mycket att vi efter måltiden kunde fortsätta ett tag till… för att ta vara på dagens sista värmande ljus.

151

Under dagen sågs många besökare komma och gå. Övervägande delen bar på stora kameror, ”lååånga objektiv, låååånga kikare”. Vi valde att inte ställa oss i det sällskapet. Dels för att det inte är det vi önskar när vi beger oss ut i naturen, dels för att vi inte riktigt visste vad vi skulle söka efter i objektivet. Visst kunde vi valt att rikta kamerorna åt samma håll men det är ju en fördel om man vet vad man ska söka efter 😉 Visst hade vi kunnat fråga… 

Det gjorde vi… Innan vi gav oss av hemåt. Träffade en äldre herre som dom sa ”var den kunniga” på området 🙂 Han berättade att det nog var bävern och uttern som dragit till sig besökarna med dom låååånga objektiven.

Någon utter eller bäver såg inte vi till innan vi stelfrusna och bortdomnade gav oss av hemåt men vi kommer absolut att komma tillbaka till den här fantastiska platsen. Enligt den kunniga herren finns det även gott om lodjur i området och även en mängd olika fågelarter. Att naturen sen är vacker gör ju besöket ännu mer givande.

291

Ännu en gång landade vi hemma, otroligt nöjda över dagens upplevelser och kunde konstatera att kontrasterna i livet är fascinerande…

Inom snar framtid ligger vi under svajande palmblad, med en svalkande pina colada i handen… i den sköna värmen… och tonerna från den brusande forsen har bytts ut till Bob Marleys sköna gungande rytmer…

Ja… livet är kontrastfyllt

och härligt!! Ha det gott ni alla goa vänner

Pst.. du vet väl att du kan se bilden något större om du klickar på den 🙂

I trollskogen

111

Fingrarna är stela av kyla. Näsan har domnat bort. Dagar av isande kall vind…

Blickar ut över vitbeklätt landskap. Det är så vackert. 

Det är så det sett ut de senaste dagarna.

Året, det nya året 2017 har tills idag haft ett och samma innehåll… jobb, jobb och jobb.

Men på årets första dag, innan nattjobbet kallade, gav vi oss ut i en alldeles tyst och stilla skog. En plats som bjuder på magi och fantasi. En plats vi besökt och kommer att besöka flera gånger.

Platsen är Jätteberget och är belägen i närheten av vårt torp.

51

21

Känslan just där och då, den första januari, var vår… Som en sån där tidig vårdag, där man känner att den underbaraste årstiden är på ingång, på väg att göra entré. 

Känslan just där och då…

som att befinna sig i vårlik John Bauerskog. Skulle inte blivit förvånad om vi sprungit på ett och annat troll bakom stubb och sten 😉

Solens strålar tog sig in och igenom trädens grenverk och skapade ljusgläntor, både stora och små.

Då och då hördes fåglarnas sång. Men förutom det så var det tyst.

Så tyst….

31

91

61

Det är nåt visst med magisk trollskog. Det är nåt visst när solen och skogen skapar sin egen konst. Det är nåt visst att där och då fånga känslan.

131

121

Vandrade i tystnad gjorde kära sambon och jag, som så många gånger förut. Bara de små ljuden från våra steg på torra löv och prasslet från våra värmande ytterkläder hördes.

Vid ett par tillfällen, om bara för små korta stunder, bröts tystnaden av höga toner från toppen av de gröna barrträden. Högt upp såg vi små vackra skönheter. Inte hundra är jag, men tror det var ett sällskap Kungsfåglar som spelade oss lite spratt och lekte kurragömma.

Ett par andra besökare vi mötte var inte riktigt lika bra på kurragömma… till glädje för oss 🙂 🙂

Då passade vi på att få upp värmen i våra fingrar 😉 Ljudet av kamerornas serietagning hördes vida omkring i den annars så tysta trollskogen. Och några skapliga bilder fick komma med hem och in här på bloggen.
7181

Jag tror faktiskt att tiden går mycket snabbare i magisk trollskog. Kanske för att den är magisk, kanske för att man glömmer allt annat och bara är i nuet… Vad vet jag… men känslan är ändå så. 

41

11

I magisk trollskog blandas nyanser av det skönt spirande gröna med bruna nyanser som visar på årstidens vissna natur. Kontrasterna är vackra och fascinerande.

Som det är denna tid på året, här i vårt avlånga land, så är dagen inte så lång. Desto härligare är vetskapen om att vi ändå är på väg mot ljuset.

Innan vi gav upp denna årets första dag, stannade vi vid sjön Ölen för att njuta och dokumentera dagens sista sken. Dagens sista magiska ljus.

101

Platsen är vacker oavsett årstid och väder. En plats alldeles i närheten av vårt underbara torp.

Denna första dag blev så där härligt skön. Långt bort från livets stress och press. En perfekt dag för att fylla på och ladda för årets första månad. En perfekt början på det nya året. En perfekt uppladdning inför nattens jobb.

Nu får vi njuta av minnena för ute väntas ytterligare ett snöoväder. Så kära vänner, håll i hatten 😉 

Jag ser tillbaka, om bara för en liten stund

1

JANUARI

Nyanlända

i ett kyligt hemma.

Kontrasterna

från det varma, det gröna

det skönt

gungande rytmerna vi just lämnat,

till det isiga kyliga,

blev tydliga.

Tar in det nya

dom ljuvaste blomster

beundras av dess skönhet

det vackra, i alla dess former.

Lika vacker är du och jag

ung som gammal

bara mer erfaren

med spår av minnenas resa.

2

FEBRUARI

Letar, söker,

följer vindens riktning

mot målet, vårt mål…

Åker runt

bland stock och sten

i urskogens anda…

Följer den känsla

den önskan, vi skapat.

Sökandet,

en berg-och-dalbana

en resa

bland tomtar och troll.

3

MARS

Våren, ljuset

naturen som spirar och gror.

Kryper och kravlar

blir blöt om knäna.

Glömmer dom stela

knakande små,

försvinner in i den nya lilla världen.

Våren, den vackra ❤

4

APRIL

En milstolpe

ett uppnått mål.

Vi fann till slut

vår oas

vårt torp

vår plats på jorden.

Platsen

där tystnaden dominerar,

platsen

det perfekta stället

att i lugn och ro bara andas

fylla på

och leva, som en del av naturen.

5

MAJ

Minnena

dom mjuka och dom hårda

fylls av glädjande stunder

varma möten

och kära små vänner.

Besöken är många

alla lika glädjande

mitt hjärta fylls av värme.

juni

JUNI

Kidsen

mina hjärtan ❤

Tillsammans

en vecka

i solen och värmen

bara vi 4.

7

JULI

Hemma från allt slit.

Kroppen sa liksom ifrån…

Kurering, hemmagym

egentid…

Trots ej ”fit for fight”

så vad det dags…

Denna månad, detta 2016

hamnade jag på topp!

På toppen av livets trappa.

Kan se den gamla tavlan… 

är det nu det går utför?

Näe, jag tänker fortsätta

fortsätta kliva uppåt

på osynliga små trappsteg

Än är det inte dax

trots knak och brak

från stela delar 😉

8

AUGUSTI

Besöken är många

vi upptäcker

vi vandrar

vi beundrar.

Naturens smycken skänker oss

ett lugn

en frid

en oändlig skönhet.

Lycklig är jag över mina

mina egna små smycken

som förgyller mitt liv.

9

SEPTEMBER

Otaliga är dom

stunderna 

tillsammans på en bänk

en stubbe,

nånting gott i koppen

i magen.

Otaliga är dom

stunderna

tillsammans i skogen

tillsammans

men på varsitt håll,

för att mötas

över en kopp kaffe ❤

lite fotosnack ;).

Livet förändrades

jag gick tillbaka till det gamla vanliga – 

jag blev åter en nattsyster

10

OKTOBER

Vi värnar för dom små

vi dukar upp

och njuter av deras glädje.

Tillsammans kan vi sen sitta

i tysthet

och bara vara

bli varma i hjärtat

när dom bevingade små

kvittrar i skyn

likt telegrafen förmedlar

att bordet

ännu en gång

är uppdukat och klart.

11

NOVEMBER

Ser mig omkring…

Höstens mörker blir plötsligt upplyst

av den första snön

ljuset kom på sätt och vis tillbaka.

Men likt pippin 

funderar även jag

hur det komma skall…

Den kommande vintern

hur ska den se ut??

Kan trots ljuset

inte låta bli

att räkna ner

de dagar som är kvar

tills vi återvänder

till det skönt gröna

den gungande ön 🙂

12

DECEMBER

Så kom den…

Den tunga snön

klädde vår natur

i det vackraste vitt.

Njutningen blev dock kort

det mesta har nu töat bort.

Julen har även den passerat

en tid med mina nära och kära.

En tid när jag inser

hur tacksam jag är

över det jag har ❤

Nu stundar snart

ett gott slut, men först ägnas några minuter

en liten tillbakablick…

Med bilder och text

en liten summering.

Men viktigast är ändå…

det vi alla ska göra…

att blicka framåt ❤

Önskar Er Alla

ett gott nytt

2017!!